tisdag 21 maj 2013

De trehundra vid Thermopyle



Vid sidan av sin passion för militärhistoria, skriver undertecknad osäljbara böcker om evigt lidande i kampen för det goda. Detta skrivande hämtar sin dramaturgiska energi i första hand från filmens värld, ett livslångt intresse som i sin tur kommer från en fascination för tecknade serier, eller mer korrekt: Graphic Novels. Undertecknad hävdade redan i sina tidiga tonår, på den tiden svensk film mestadels var en kommunistisk sammansvärjning, att tecknade serier borde göra sig utmärkta på den vita duken. Döm om hans arrogans, som tar sig gränslösa proportioner, nu när han fått så fullständigt och absolut förödande rätt.


År 2007 släppte Warner Brothers filmen 300, baserad i sin helhet på den grafiske artisten Frank Millers seriealbum med samma namn från 1998. Filmens regissör, Zack Snyder, valde att kopiera Millers verk, inte bara i handling, utan även i design, ett ärevördigt beslut som gjort 300 till en absolut unik film i sin genre.

Inspelad huvudsakligen i ett nedlagt gammalt lagerhus i Toronto, berättar 300 historien om slaget vid Thermopyle den 7 augusti – eller möjligen en månad senare – i nådens år 480 f.kr. Skaparen Frank Miller har delvis baserat sin mustiga historia på etablerad fakta, men sticker inte under stol med, liksom Zack Snyder, att de gett sig själva s.k. Artistic Licence på historisk kunskap. Så, hur pass väl följer då skapelsen 300 historiens gospel?

Ja, vem vet egentligen vad som egentligen hände för så där snart 2 500 år sedan? De huvudsakliga källorna kommer i första hand från den grekiske historikern Herodotus, som föddes fyra år innan det aktuella slaget, så man anser att källorna är förhållandevis pålitliga. Platsen för striden, Thermopyle, betyder ungefär Den heta passagen, ett namn som kommer av de heta, vulkaniska källorna i området. Detta var verkligen ett isolerat bergspass i den oåtkomliga kusten utmed den Malianska bukten, i vad som idag är den grekiska regionen Fthiotis. Det här var en klassisk plats att landstiga på om man ville skydda en flotta mot det vindpinade Egeiska havet.

Och det var en väldig flotta man behövde klämma in. Detta var kulmen på de Grekisk-persiska krigen, en serie svåra sammandrabbningar under perioden 499 och 449 f.kr. Kombattanterna var det persiska Akemenidiska imperiet, en av de största och mäktigaste i historien, och de klassiska, grekiska stadsstaterna. Grekland var på den tiden inte vad det är idag, utan en myriard av s.k. stadsstater runt och i det Egeiska havet, samtliga oberoende av varandra och alla kroniskt misstänksamma mot varandra. På sommaren 480 beslutade den persiske härskaren, kungen över kungar, Xerxes I, att landsätta en väldig här på det grekiska fastlandet. Detta var ett svar på den misslyckade invasionen år 490 och förlusten vid Marathon mot de atenska trupperna. Herodotus hävdade att Xerxes hade närmare två miljoner man till sitt förfogande, en omöjlig styrka att hålla i schack på den tiden, dessutom inte heller i samklang med dåtidens befolkningssituation någonstans i Mellanöstern. Den troliga siffran bör ha varit kanske en tiondel av detta, dock fortfarande en gigantisk här av sin tid.

Leonidas I

Motståndet mot perserna var inte skrivet i sten. De grekiska stadsstaterna tyckte sig se ett försmädligt nederlag torna upp sig inför en sådan numerär överlägsenhet – och hade inte de stater som gett sig för Xerxes rent av tjänat på det? Förhandlingar stod snarare på agendan, men staten Sparta ville annat. Sparta, situerat utmed floden Eurotas i sydöstra Peloponnesos, var den allra extremaste av stadsstaterna och som existerade i runda tal drygt 800 år under den grekiska antiken. Man delade idealet av fria, likvärdiga manliga medborgare – inte kvinnor och slavar – med de övriga, men där tog likheterna slut. Sparta var en suverän militärstat där de likvärdiga männen fostrades i något som kallades agoge, en stenhård skola från barnsben som lärde ut fysisk uthållighet, psykisk styrka och stridskonst. Endast de perfekta pojkarna valdes ut, övriga förkastades eller helt sonika dräptes. Spartanerna blev förstklassiga soldater med en fanatisk tro på striden som livsepos och på döden på slagfältet som det ultimata idealet. Kung Leonidas I av Sparta ansåg att hans grekiska fränder ljög för sig själva och manade istället till kamp.

Leonidas I, son av Anaxandridas II – som allmänt ansågs vara ättling till guden Herakles – och far till Pleistarchos, samtliga kungar över Sparta. Pleistarchos mor var den vackra och kraftfulla drottning Gorgo, dotter och enda barn till Kleomenes I av Sparta, i sin tur halvbror till äkta mannen, kung Leonidas I. Incest var inte främmande för de gamla grekerna, inte heller att den elitistiska krigarkulten även innefattade bisexuella undertoner i männens beundran för varandras styrka och potens.

Med stor säkerhet fanns där en god portion provokation mot de andra stadsstaterna i det att Sparta, mot allas vilja, marscherade norrut, mot Thermopyle, en plats de visste att enkelt befästa. Det är troligtvis sant att Leonidas högst medvetet satte sig själv i ledningen för blott 300 man, det var det som var provokationen. Men där fanns också ett moment av nödvändighet i hans handlande. Han var inte överens med vare sig Spartas senat eller äldreråd. 300 man var vad han fick med sig på sitt mandat som kung. Enligt sägnerna skulle han också ha rådfrågat oraklet vid Ephors, som inte var en ung, fager kvinna, utan snarare en gammal dam iklädd kläder ämnad för en oskuld. Oraklet sade att det var förbjudet att föras krig under festivalen Carnea, till Apollons ära. Leonidas lät sig inte avvärjas.

I berättelsen 300 får man uppfattningen att det var 300 spartaner och några till, i det här fallet en viss Daxos, i ledningen för folksoldater från Arkadien. I själva verket var de mellan 5 och 7 000 greker, de flesta från Peloponnesos. Men spartanerna spelade huvudrollen och alla stod under Leonidas ledning. Den taktik som grekerna använde sig av är korrekt återgivet i 300. Man var hopliter, den tidiga antikens folksoldater, som slogs i s.k. falanger, täta linjer efter varandra, med stora sköldar som skydd och långa spjut att avvärja med. Thermopyle erbjöd en perfekt plats för denna enkla, men effektiva taktik. I det trånga passet spelade persernas stora numerära överlägsenhet en mindre roll, man kunde inte skicka fram fler soldater åt gången än vad försvararna hade till sitt förfogande.



Den persiska landstigningsflottan drabbades mycket riktigt av en kraftig storm natten innan slaget, varvid många fartyg kapsejsade och tusentals man drunknade. Dessutom utkämpades ett sjöslag vid Artimesion, samtidigt med landstriderna, där halva den grekiska flottan, under atenaren Thermistokles, gick under utan att kunna hindra persernas avancemang.

Persernas armé var sammansatt av flera olika folkslag och enheter, precis som de återges i 300. Bortsett från elefanter och noshörningar, samt jättemänniskor med konstiga händer, som inte deltog i slaget, så existerade t.ex. både slavsoldater och De odödliga i verkligheten. De odödliga utgjorde dels det kungliga gardet, dels en stående, professionell fältarmé. Enligt Herodotus bestod de i fält alltid av 10 000 man. När en odödlig stupade, eller sårades, ersattes han omedelbart längre bak i kön av en ny soldat, vilket gav deras fiender intrycket att de var just odödliga. Däremot saknade de både masker i silver och svarta ninjadräkter. De odödliga bar färggranna tunikor, speciellt utformade sköldar och hjälmar, som det påbjöd den persiska kulturen. Herodotus var uppenbart exalterad över att de båda sidornas elittrupper möttes vid Thermopyle, till spartanernas favör, åtminstone inledningsvis.

Slaget slutade givetvis med persisk seger. Enligt sägnerna, som är återgivna i 300, förrådes grekerna av en egen – Efialtes av Trakis. Han var således inte en spartan, inte missbildad, utan en vanlig medborgare. Hans motiv, enligt Herodotus, var det gamla vanliga, rikedom och berömmelse, som han hoppades nå i det stundande, persiska Grekland. Efialtes ledde kung Xerxes trupper runt Thermopyle, utmed en smal stig som användes av getherdar i bergen. På så sätt kunde perserna falla Leonidas i ryggen och döda de flesta av dem.

Herodotus uppskattade antalet stupade i slaget till 4 000 greker och ungefär 20 000 perser. Dessa siffror är märkbart realistiska om man jämför med hans uppblåsta numerär för den persiska hären. Det bör ses som ett utfall av Herodotus lokalpatriotism, detta att försvåra Leonidas möjligheter så mycket som möjligt. Den absoluta merparten av de grekiska styrkorna, samt alla spartaner, dödades i striden. Samtidigt är det just i denna betydelse som Herodotus, Frank Miller, Zack Snyder och filmen 300 är helt överens med historiska fakta. Slaget vid Thermopyle innebar en persisk seger rent militärt, men samtidigt en avgjort moralisk vinst för grekerna. De splittrade stadsstaterna enades, om än för ett enda syfte, att slå tillbaka perserna ur landet.

Frank Miller
 
Året därefter, 479, besegrade en grekisk armé om 80 000 man, inkluderat 10 000 spartaner, hela den persiska hären vid Plataiai. Endast en bråkdel av perserna överlevde detta förintelseslag, som i sig kom att bli det viktigaste arvet efter slaget vid Thermopyle.

Filmen, liksom seriealbumet, 300 är ett spännande och engagerande stycke underhållning, ett av de bästa exemplen på genren Fantasy History.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar