lördag 20 april 2013

Sveriges militära moras



I ett nyhetsbrev från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, SMB, slår Lars Gyllenhaal ett slag för fortsatt svensk värnplikt. Hans utgångspunkt är att Sverige har ett mindre försvar än Finland, som samtidigt är dyrare än just Finlands. Han gör vidare jämförelser med Österrike och Schweiz, två ytterligare värnpliktsnationer som framgångsrikt odlat sina särarter som alliansfria länder. Med tanke på Gyllenhaals renome som historiker och debattör, haltar dock jämförelserna betydligt.

Först: De flesta stater i Europa har helt eller delvis avvecklat sina värnpliktsarméer sedan det kalla kriget avslutades med Sovjetunionens kollaps 1991. Det är inte alltid kostnadsskälen som varit avgörande, utan kanske även en vilja att återgå till ett civilt samhälle, nu när hotbilderna mojnat. Det finns inte längre behov av att tvinga unga människor i stora skaror att lära sig kriga, att rycka dem från deras civila, produktiva liv och istället göra dem till en samhällsekonomiskt förödande, offentlig kostnad. För i kostnaden av ett värnpliktsförsvar måste man alltid räkna in samhällets pris för t.ex. utebliven arbetskraft. De kalkylerna, den demokratiska och samhällsekonomiska, förkommer aldrig när värnpliktens försvar tas upp.

Vi börjar med att dra de båda centraleuropeiska staterna lika snabbt som Gyllenhaal gjort. Både Österrike och Schweiz har beslutat att behålla sina värnpliktsarméer. Schweiz, en nation per definition neutral, har gjort så antagligen utifrån tradition sedan århundraden tillbaka, en armé huvudsakligen på cykel, organiserade utefter sina kantoner med världens kortaste värnplikt – ett genuint dåligt exempel i sammanhanget. Det är samtidigt mycket enkelt för Österrike att slippa stora omvälvningar i försvaret och behålla sin alliansfrihet, då man är omgiven av idel NATO stater – Tyskland, Tjeckien, Ungern och Italien.

Finland är ett mycket bättre exempel. Vi delar all historik och geografi med finnarna, de har varit vår buffert genom seklerna. Finland har beslutat att behålla sitt invasionsförsvar eftersom de bor granne med den traditionella fienden. I dessa dagar matchar lilla Finlands försvar den ryska björnen även i antal. Man har en kraftigt bantad reguljär värnpliktsarmé på en kvarts miljon man. Jämförelsen görs direkt av Gyllehaal – 250 000 man mot Sveriges 40 000. Ergo: Finland har ett bättre försvar än Sverige. Samtidigt tillstår Gyllenhaal att ”Finland behållit en del gamla vapensystem”. Det är ett vanligt problem för en relativt stor värnpliktsarmé – uppdateringen av den tekniska kvaliteten.

Lars Gyllenhaal blir lyrisk när han drar fram gammal skåpmat från den svenska förvarspropagandan. ”En gång hade vi 850 000 man i försvaret”. Var tionde svensk hade en uniform i bagaget tills han fyllde 47. När undertecknad gjorde värnplikten 1980-1981 var det på det viset, men det var också följande: Den svenska armén bestod på papperet av 600 000 man, 25 reguljära brigader, 5-600 fristående närförsvarsbataljoner och kompanier, samt 100 000 man hemvärn. Av dessa enheter kunde man endast modernisera 16 brigader, resterande 9 brigader cykeltolkade med utrustning och organisation från slutet av 1960-talet. Närförsvarsförbanden saknade helt fordon och Hemvärnet släpade på gevär designade under 1800-talets slut.

Om vi skall tala numerärer så hade Sverige arméförband med någorlunda stridsvärde på motsvarande 90 000 man, resten var kanonmat. Och då saknade dessa 90 000 både splitterskydd och mörkerseende. Bättre än så var det inte. Det låg i själva verket en anda av självbedrägeri över det svenska försvaret, det gällde att rabbla manskapssiffror för allmänheten, att det fanns en gubbe bakom varje stubbe, varje sten, i skogen.

Idag räknar man pengar istället och det är sant att Sverige betalar mer för sitt mindre försvar än för Finlands större. Gyllenhaal frågar retoriskt varför, men ger inget svar. En viktig beståndsdel i svaret är följande:

Sverige har alltid betalat mer för sitt försvar än Finland. Detta trots att Finlands värnpliktsuttag var större än det svenska – det var svårare att ”komma undan” i vårt östliga grannland. För att förstå detta måste man inte bara se till historien, utan även till den kultur som rådde i båda försvaren.

Den första glasklara förklaringen var ekonomin. Under större delen av det kalla kriget halkade Finland efter oss ekonomiskt. Man var tvungen att hushålla och man var bra på det, man mindes kriget och dess umbäranden. Finland kunde heller inte rusta för mycket, man var i en icke angreppspakt med Sovjetunionen och fick inte ha vare sig attackflyg eller för stora örlogsfartyg. På samma gång kunde Finland köpa materiell från Sovjetunionen för lägre kostnader än vad Sverige kunde köpa motsvarande i väst. Finlands försvarsledning har därför odlat en kultur av sparsamhet och innovation, vilket har tjänat dem väl till våra dagar.

För Sverige är det nästan tvärt om. Den generation svenska generaler och amiraler som utifrån 1942 års försvarsbeslut administrerade och ledde den största upprustningen sedan 1800-talets slut och Bodens fästning, hade gjort karriär i mellankrigstidens nedrustning och sparkrav. Det här var samma generalspersoner som även planerade det kalla krigets inledning och deras spenderarbyxor satt fortfarande på. Sveriges neutralitet var dessutom självmant mera isolerad än Finlands. Vi skulle göra allt själv, medan Finland hade en pakt med Sovjetunionen – och extremt hemliga överenskommelser med NATO och USA. Tack vare det ekonomiska uppsvinget under 1950-talet, kunde det svenska försvaret vräka på med ett väldigt flygvapen, ett tag det modernaste i världen, och fortifikation för miljarder. Den svenska försvarsledningen odlade en kultur av slöseri, av att alltid få som man ville. Det var en kultur de tog med sig in i modern tid och som politikerna blev allt mer varse om.

Från 1970 och framåt levde det svenska försvaret i limbo, utan vare sig framförhållning eller historisk insikt. Inga nya doktriner föddes, utan man upprätthöll Status Qua i en ständigt sinande kassa, det var det enda politikerna lyckades med. Från 1980 och framåt utvecklades försvarsmaktens kultur till en skrikande jättebaby på väg till tandläkaren. Varenda försvarsminister sedan dess har trilskats med försvarsmaktens ovilja att ge ifrån sig någonting. Man har använt sig av lokalpolitik, sysselsättningspolitik, transportpolitik, men mer sällan försvarspolitik.

Den stora omstöpningen av det svenska försvaret under 1990-talet har skett med ovilja i kombination med svag politisk styrning. Man har i stora delar misslyckats med tranformationen, man behåller de uppochnervända hierarkipyramiderna och tvingar dåligt betalda soldater betala för sina sängplatser, för att sedan undra varför man fått så svårt att rekrytera. Det svenska försvaret är ett ekonomiskt moras och den stora nedbantningen var det bästa som kunde hända, om bara försvarsdepartementet kunde sätta ner foten ordentligt och välja kommande försvarschefer med modernt tänk.

Vi har det försvar vi förtjänar.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar