måndag 25 mars 2013

Yamashitas standard



Japans väg till stormaktsvälde i början av 1900-talet var både beslutsamt och ödesbestämt. I takt med sin frustande industriella revolution skaffade man sig snabbt ett övertag militärt mot sina grannar. Omvärlden såg med både beundran och fasa på uppstigande solens land och dess framfart i Asien. Ett kommande globalt problem anades, men det var ju så svårt att tänka sig att detta orientaliska öfolk kunde mästra den militära konsten. När andra världskriget blev ett faktum var det för sent och denna i grunden rasistiska villfarelse kom på skam. Japan fostrade Asiens främsta officerskår, några av medlemmarna får anses ha hållit världsklass. En av dessa var generalen Tomoyuki Yamashita, även kallad Tigern från Malaysia.

Född 1885 i den bergiga centrala delen av ön Shikoku. Man anar en traditionell, sträng japansk uppfostran, för Yamashita går på ett militärt gymnasium redan som tonåring. 1905 tog han examen vid den kejserliga arméakademin i Tokyo. Japan deltog på Ententens sida under första världskriget. Den unge Yamashita erhöll sin första stridserfarenhet 1914 när Japan utförde sin enda militära operation i kriget, angreppet på tyskarnas koloni i kinesiska Shandong. 1916 lämnade han arméns krigshögskola som nummer sex i rangordning. Samma år gifte han sig med Hisako, dotter till en general Nagayama. Tomoyuki Yamashita var nu major. Han har sedan tidigt odlat en expertis på Tyskland och den preussiska krigskonsten. Mellan åren 1920 och 1922 tjänade han som militärattaché i Berlin.

Yamashita var en produkt av sin tids Japan. Landet hade genomgått en oerhört snabb förändring till en modern nation från 1800-talets slut och in på det tidiga 1900-talet. Det var en förändring både politiskt, ekonomiskt och givetvis militärt. Den japanska krigsmakten, strikt uppdelat mellan armén och flottan (de båda vapenslagen kom senare att ha varsitt flygvapen), moderniserades från ett feodalt system av samurajklaner till en västerländsk stridsmaskin på endast några decennier. Man studerade flitigt Europa och från framgångarna med den tyska nationsbildningen och de krig det innebar på 1870-talet, så den japanska arméns generalstab vid 1800-talets slut blev en kopia av den preussiska. Tomoyuki Yamashita var en hängiven elev av denna doktrin.

Denna medvetna inriktning innebar att Japan blev den ledande militära kraften i Asien. Segern mot det kejserliga Ryssland i Rysk-japanska kriget 1904-1905 visade detta förhållande tydligt. Japan slog Ryssland både till lands och till havs, man krossade både de ryska Stillahavs- och Östersjöflottorna, och kom nu att dominera Manchuriet. Japan var samtidigt på väg mot att bli en västerländsk parlamentarisk och demokratisk monarki. Det reformerade japanska samhället innebar växande välstånd och hoppet om en mjukare framtoning hos den nya nationen. Japan hade dock sina stolta traditioner och militären hade allt för stor makt i det japanska samhället. De åtnjöt en nästan oberoende ställning gentemot parlamentet och lagar tillskrev att endast en militär kunde axla krigsministerns ämbete. I samband med starka traditionalistiska och nationalistiska strömningar, i kombination med den mäktiga militärens favör av kejsaren, kom Japan efter det första världskriget att bli allt mer fascistiskt och/eller socialistiskt. Parlamentarismens bibehölls, men blev dominerad av militären och antidemokratiska partier. De gamla, hårda ideologierna vann mark och med dem kejsarens inflytande i japanens liv.


Efter sin återkomst till Japan 1922 placerades Yamashita vid generalstaben i Tokyo där han senare befordrades till överste. I Tokyo kom han att blandas in i militärens politisering genom att han utan framgång öppet favoriserade en reduktion av den japanska armén. Därefter försvagade han sin position genom att gå i motsatt riktning och bli en ledande gestalt inom den militära politiska rörelsen Imperiets väg (Kodoha), ledd av den militära ideologen, general Sadao Araki. På så sätt hamnade han i motsattställning till den kommande premiärministern, general Hideki Tojo, och hans Kontrollfraktion (Tosheia). Skillnaderna mellan de båda rörelserna var små, de var både sociofascistiska, men Kodoha var revolutionärt där Tosheia var mer pragmatiskt, domedagsprofetiska. 1928 blev Yamashita åter placerad i diplomatins tjänst, nu som militärattaché i Österrike.

Det fanns en klar koppling mellan den japanska krigsmaktens senare utveckling med landets politiska utveckling, en utveckling man också kan se i Nazityskland. Under 1930-talet, och framför allt med andra världskrigets början, sker det en förändring från toppen till botten i den militära hierarkin, från modern, dynamisk doktrin, mot toppstyrd, dogmatisk ledarskap. Till skillnad från Tyskland, där Adolf Hitler nästan ensam representerade denna utveckling, så var Japan egentligen aldrig en diktatur – men militären styrde. Den japanska officerskåren hade med sina politiska bindningar även en informell rangordning, vilket utvecklingen under 1930-talet tydligt visar. Resultatet var dock densamma, när motståndet blev allt mer starkt och sofistikerat, svarade de båda axelmakterna med allt mer reaktionär strategi. Man offrade kompetens mot politisk lojalitet.

1930 var den nu befordrade överste Yamashita tillbaka i sitt hemland och erbjöds ledarskapet för elitförbandet 3: e kejserliga infanteriregementet, en hedersbetygelse. Den 26 februari 1936 försökte en utbrytargrupp ur den japanska armén, Unga officerare (Shoko), genomföra en statskupp – den s.k. 26 februariincidenten. De unga officerarna hade sin upprinnelse i Yamashitas gamla rörelse Kodoha, men hans reaktion på deras tilltag var mycket negativ. Han såg det som förräderi och blev offentligt upprörd när kejsare Hirohito vädjade om nåd för kuppmakarna. Japan var vid den här tiden på väg mot andra världskriget med stormsteg, där invasionerna av Manchuriet 1931 och av Kina 1937, endast var medvetna prologer till katastrofen. Överste Yamashita hade redan tröttat ut sina chefer med sina krav på koncentration av Japans krig mot Kina och Sovjetunionen, medan fred skulle upprätthållas mot Storbritannien och USA. Antagligen var det hans internationella erfarenheter som bidragit till hans åsikter, åsikter han delade med flottan och framför allt amiral Isoroku Yamamoto. Armén skickade på hösten 1936 den olycklige Yamashita till en obetydlig post i Kwantungarmén, den väldiga armégarnisonen i vad som nu var Manchukuo (Manchuriet), under den japanske lydkejsaren Puyi – den siste kinesiske kejsaren.

Andra världskriget började för generalmajoren Tomoyuki Yamashita redan 1938, med positionen som chef för 4: e armédivisionen och strider mot Chiang Kai-sheks Koumingtangarmé i norra Kina. 1940 sändes han åter på diplomatiska uppdrag, nu hemliga och i direkta samtal med Adolf Hitler och Benito Mussolini. Det är uppenbart att Yamashitas kvalitéer som militär hade överskuggat de uppenbara politiska missar han varit inblandad i. Från och med återkomsten till hemlandet blev general Yamashita en stridshäst enbart, en roll som passade honom betydligt bättre.

General Arthur Percival
Den 6 november 1941 tog den nu 56-årige generallöjtnanten befälet över 25: e armén, som låg förlagd i Vietnam. Vietnam hade tagits över året innan av Japan genom ett tvingande avtal med den franska Vichyregimen, något Yamashita bör ha varit med om att förhandla fram under sina samtal med axelmakterna. Det har ofta rått förvirring i militärhistorien rörande den Japanska arméns storlek i olika operationer. Den kejserliga armén opererade ofta i mindre formationer än de västerländska och sovjetiska motsvarigheterna. Det japanerna titulerade en armé, var i storlek mera lik en armékår, i 25: e arméns fall 70 000 man och 200 stridsvagnar. Dock, eftersom armén hade sitt eget flygvapen förde Yamashita även direkt befäl över den 22: a luftflottiljen, med nästan 600 stridsflygplan till sitt förfogande. Den 25: e armén var vikt för ett speciellt uppdrag, och om generalstaben i Tokyo spelat sin hand väl, så var just general Yamashita rätt man för uppdraget. Vietnam utgjorde språngbräda för en av de viktigaste militära operationerna, invasionen av Malaysia och tagandet av Singapore.

På måndagen den 8 december 1941, dagen efter den japanska flottans attack på Pearl Harbor, landsteg den japanska 25: e armén vid Kota Bharu på den norra delen av Malaysias östkust. På så sätt hade operationen även fungerat som avledningsmanöver för den amerikanska underrättelsetjänsten på andra sidan Stilla Havet. Japanerna mötte inte mycket motstånd. Britterna hade förstått att japanerna var i antågande och man hade förberett Operation Matador, ett försök att hindra dem. Men Yamashitas landstigningsstyrka var förhållandevis liten, endast 5 000 man, varför den var rörlig i sin exakta punkt för attack. Britterna missade dem till största del och ett brohuvud hade snabbt etablerats, varvid britterna drog sig tillbaka.

Det brittiska försvaret av Malaysia och Singapore bestod av Malaya Command under generallöjtnant Arthur Percival. Denna hopsatta styrka bestod i huvudsak av asiatisk trupp tillhörande den indiska III kåren, men också av den australiska 8: e divisionen, brittiska 53: e brigaden, samt ett regemente malaysiskt infanteri. Tillsammans med garnisonen i Singapore räknade man 140 000 man, d.v.s. ett styrkeförhållande 2/1 i brittisk favör. Däremot hade War Office i London strippat orienten på hårdvara sedan krigets start 1939. De kombinerade allierade flygstyrkorna hade enbart tillgång till 150 stridsflygplan i Malaysia och arméns pansar bestod av öppna kulsprutevagnar och endast en handfull tanks. Dessutom var general Percival en oerfaren krigsherre, som hade svårt att hantera förlust av resurser när fienden nosade runt honom. Percival och hans stab förföll därför till att spela rollen som coola kolonialofficerare tagna ur en roman av Kipling. De intalade sig själva att fula, gula kinamän, med glasögon gjorda av flaskbottnar, knappast utgjorde en fara mot dem – The British Empire.

Generallöjtnant Tomoyuki Yamashita har gått till militärhistorien som en av andra världskrigets främste generaler, och det är den Malaysiska kampanjen som gett honom detta epitet. Yamashita erbjöds betydligt mer resurser av Tokyo, inte minst fler divisioner, men han avböjde. Malaysia utgjorde en långsmal landtunga med oländig terräng, kraftigt kuperat och täckt med tät djungel. Där fanns få urbana områden, och vägnätet var begränsat. Yamashita insåg att han inte kunde försörja en större styrka i konventionell strid, hans logistik skulle braka samman. Så, han valde att begränsade sin frontstyrka till ett absolut minimum. Han hade fyra infanteridivisioner till sitt förfogande, förutom understödsförband, den 2: a kejserliga gardesdivisionen, de 5: e, 18: e och 56: e divisionerna. Utbildad enligt modern, japansk doktrin, var Yamashita väl förtrogen med vapenslagens samverkan i olika konstellationer, helt enligt tyska principer om kampfgruppen. Under sitt snabba avancemang utmed den Malaysiska östkusten skulle Yamashita rotera sina fyra divisioner så att endast två av dem var i strid åt gången. Det innebar att hans frontstyrkor aldrig översteg 30 000 man, ett enastående företag med tanke på att hans kampanj även har kallats djungelns blixtkrig.

Yamashita leder sina trupper
Yamashita skaffade sig snabbt luftherravälde över den Malaysiska halvön och han använde sina moderna flygstridskrafter skickligt, både i utmattande räder mot fasta grupperingar, som i förberedande luftangrepp inför infanteriets anstormningar. Britterna hade grupperat sig i fasta ställningar utmed en serie av försvarslinjer på halvön. De var koncentrerade där man ansåg att fienden måste komma, utmed vägarna, vid broarna, i dalgångarna. Yamashita kommenderade sitt infanteri att gå genom djungeln, ledande sina cyklar. Den japanska armén cyklade, vilket var ett snabbt och resurssparande transportmedel på asiatiska vägar och stigar. Cyklarna kunde lastas med upp till 60 kg proviant, utrustning och ammunition, därefter ledas genom upphuggna leder i den tätaste av djungler, uppför branta sluttningar och över de enklaste hängbroar av bambu. Därefter kunde de ställa dem mot träd och förbereda för angrepp i flanken, eller i ryggen, på en intet ont anande fiende. Det huvudsakliga artilleri som det japanska infanteriet förlitade sig på i Malaysia var flygburet, eller också den trogna granatkastaren.

Under hela kriget om Malaysia försökte aldrig britterna att möta denna taktik. Ingen hade sett maken till en modern armés användande av djungelkrigföring tidigare. Royal Engineers sprängde tusen broar, vilket hjälpte föga. Det japanska Infanteriet gick över på naturliga vadställen, de ockuperade och säkrade brohuvuden, varvid tillfälliga broar kunde byggas för underhålltrupper och tyngre enheter. Ibland genomförde Yamashita mindre landsättningar av trupp utmed kusten och därmed kringgå taktiska hinder. Malaya Command retirerade så snabbt de förmådde, ofta inte snabbt nog, många förband gick till spillo när de blev kringrända av ettriga, japanska enheter, betydligt mindre i storlek än deras offer.

Inte fullt två månader senare, den 31 januari 1942, stod general Yamashita vid Singapores norra befästningsverk – vilka var ett skämt i sig eftersom befästningsartilleriet pekade åt andra hållet, ut mot havet. Hans 25: e armé hade förlorat 5 000 man, varav 1 800 stupade. Britternas Butcher’s Bill räknade drygt 60 000 man, varav 2/3 var tillfångatagna. General Percival stod inför den totala katastrofen. Han var fångad i en fälla, avspärrad av den starka japanska flottan, ständigt bombad av flyg och Yamashitas framförda tunga artilleri, väntande på japanernas slutliga attack. Det tog åtta dagar, den korta, intensiva striden om Singapore, det brittiska imperiets pärla i Asien, 35 000 japaner mot 85 000 brittiska trupper. Den 15 februari kapitulerade general Percival. 80 000 britter gick in i förödande fångenskap, Yamashita hade förlorat ytterligare 1 700 man i stupade.

Otack är den flitiges lön, och den 17 juli 1942 förflyttades general Yamashita åter till Manchukou, långt bort från vidare japanska bedrifter vid fronten. Han fick chefskapet för den 1: a s.k. områdesarmén, vilket var japanernas begrepp för motsvarande armégrupp. Antagligen skedde denna märkliga förflyttning som ett led i överbefälhavaren och premiärministern Hideki Tojos aversion till sin gamle politiske nemesis. Dessutom hade Yamashita, sin vana trogen, gjort illa valda uttalanden offentligt, som att inbjuda malaysier japanskt medborgarskap. Det var otaktiskt för stunden, men dessa uttalanden talade också något om Yamashitas karaktär och attityder som skulle få betydelse senare i hans liv.

Den japanske premiärministern Hideki Tojo avsattes den 22 juli 1944. Den japanska generalstaben beslutade till hösten samma år att förstärka försvaret av Filippinerna, som mycket snart stod inför en invasion av amerikanerna. Till ny chef för den 14: e områdesarmén där, placerades general Yamashita, nu tillbaka i aktiv stridstjänst. Han anlände den 10 oktober till sin stabsplats i Manila på huvudön Luzon. Endast tio dagar senare utfördes den första amerikanska landsättningen av trupper på ön Leyte. General Douglas MacArthur har hållit sitt löfte till det filippinska folket, han är tillbaka. Japanerna försökte stoppa utvecklingen genom att attackera den amerikanska flottan i Leytebukten. Striderna utvecklades till det sista traditionella sjöslaget i militärhistorien och en fullständig katastrof för den japanska flottan. Slaget innebar också att Yamashita blev avskuren från allt hopp om effektiv hjälp på Filippinerna.

Yamashita i rättsalen
Den 6 januari 1945 landsattes två kårer ur den amerikanska 6: e armén, under general Walter Krueger, i Lingayenbukten på Luzon. Yamashitas 14: e områdesarmé bestod av 260 000 man fördelade på tre försvarsgrupper. Den största, Shobo, 150 000 man, var placerad på norra Luzon. Det var uppenbart att Yamashita ämnade utföra ett traditionellt, utdraget defensivt försvar. Han visste att hans utsikter var omöjliga, den stridsmaskin USA förfogade över i början av 1945 var fullständigt överlägsen, både tekniskt och taktiskt. Amerikanerna hade totalt luftherravälde, US Navy dominerade haven och armén var både erfaren och väl utrustade. Yamashita tappade omedelbart södra Luzon och kommenderade samtliga trupper ut ur Manila, en miljonstad han därmed skonade från strider. Omedelbart därefter landsattes 16 000 man japanskt marininfanteri, under konteramiral Sanji Iwabuchi i staden. Syftet var att förstöra Manilas hamn för amerikanerna. Väl i staden inledde den filippinska motståndsrörelsen aktioner mot den nya invasionsstyrkan, varvid Iwabuchi startade en massaker på stadens befolkning. 100 000 filippiner dödades i en blodig, månadslång stadsstrid som Yamashita uttryckligen beordrat skull undvikas.

Med sin Shobogrupp drog sig nu Yamashita upp i bergen i norra Luzon. Där genomförde han en effektiv och skickligt genomförd gerillastrid under resterande våren och hela sommaren 1945. Den 2 september, samma dag som Japan skriver under kapitulationen på USS Missouri, gav sig generallöjtnant Tomoyuki Yamashita tillsammans med återstående 50 000 man i god ordning. Han kapitulerade sitt samurajsvärd till två officerare, särskilt ditflygna för ändamålet, den amerikanske generalen Jonathan Wainwright, den siste försvararen av Filippinerna på Bataan, samt general Arthur Percival från Singapore. Symboliken i detta ögonblick förtärdes dock av att både Wainwright och Percival suttit i relativt bekväm fångenskap i Manchuriet och där träffat Yamashita vid olika tillfällen. Deras intryck av den språkkunnige japanske generalen var att de betraktade honom som en gentleman.

Den 29 oktober ställdes general Yamashita inför en militärtribunal i Manila, anklagad för krigsbrott. Det rörde sig i första hand om massakern i Manila samma vår, men också behandlingen av krigsfångar i Malaysia 1942. Yamashita försvarades av hela tre advokater ur amerikanska arméns juristkår. Ärendet var viktigt. Hans advokater avvisade effektivt Yamashitas skuld med befintlig bevisning. Han hade inte utfört nödvändiga order, inte ens varit närvarande vid händelserna, utan handlingarna hade utförts av soldater och enskilda befäl längre ner i hierarkin. Åklagarsidan tvingades hävda Yamashitas överhängande ansvar som arméchef. Frågan om hur långt ansvar sträckte sig blev ett tungt prejudikat som gick hela vägen till den amerikanska högsta domstolen. Där tillstyrktes åklagarsidans version av ärendet, som skrevs under av president Harry S Truman.

Slutlig dom föll efter nyår 1946, varvid general Yamashita höll ett kort anförande där han uttryckte beundran för det västerländska rättsystemet och en upprättstående beklagan att det inte lyckats tjäna hans sak bättre. Han hängdes den 23 februari på Laguna militärfängelse i Los Banos, några kilometer söder om Manila.

Det internationellt rättsliga prejudikatet kom att bli en förbannelse över USA. Utan att kunna se den framtida utvecklingen i en kristallkula, hade den amerikanska högsta domstolen skapat ett juridiskt dilemma som skulle följa dem genom Vietnamkrig och Irak. USA skapade förutsättningen för Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget, där prejudikatet var helt avgörande i betraktelsen av de åtalade nazisterna. Senare har man vägrat skriva under mandatet för krigsförbrytartribunalen i Haag, vars existens helt och hållet bygger på nämnda prejudikat. Den främsta orsaken är amerikanska statens personalansvar för sina yrkessoldater, de skall enligt amerikansk lag inte kunna ställas till svars inför utländsk domstol.

Prejudikatet är känt under namnet The Yamashita Standard.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar