torsdag 14 mars 2013

Om freden




Människorna har dödat varandra sedan begynnelsen. Det finns inga bevis varken för att Homo Sapiens, den moderna människan, och t.ex. Neandertalmänniskan levde i fred eller i strid med varandra. Få lärdomar om naturens funktioner talar dock för att det förra antagandet är det som stämmer. Vi, de moderna människorna, kan mycket väl ha förintat våra enklare förfäder, samtidigt som vi beblandade oss med dem. Det är en process som pågår med största aktivitet i våra dagar, från de minsta bakterier till de största av primater.

Freden, i dess mest väsentliga beståndsdel är den ett individuellt, mänskligt önskemål och en förutsättning vi strävar efter. Vi jobbar för fred i vår samtid och vår närhet för att kunna bygga vår framtid, fostra vår avkomma och leva livet såsom vi önskar det. Trots det är fred inte vår sak. Så länge vi styrts i större antal, från de primitivaste hövdingar till de mest komplexa av stater, så har vi deltagit i konflikter, oavsett under tvång eller med fröjd och tillförsikt i hjärtat. Ty striden för det vi tror på, det vi älskar och värnar för, är också en självklar och nödvändig mänsklig egenskap.

Krigshistorien tar sin början när människan satte plogen i jorden, blev bosatta och deltog i allt större samhällskonstellationer. Detta skedde för ungefär 12 000 år sedan med början i Mellanöstern. Sedan dess har stridigheter mellan människor, byar, klaner och stammar utvecklats till fullödiga krig. Motiven har varit orättfärder mellan människor, som i större sammanhang blivit till politik. De första krigen med organiserat infanteri dök upp för ungefär 5 000 år sedan, också det i Mellanöstern, det östra Medelhavsområdet, civilisationernas vagga. Krigen accelererade därefter både i storlek och i antal runt hela världen. Även bland de senare koloniserade naturfolken skedde denna utveckling, med de sydamerikanska utrotningskrigen innan européerna anlände och t.ex. zulufolkets invasion av södra Afrika på 1500-talet. En sorts global kulmen tycks ha nåtts under medeltiden och renässansen.


Freden var vid den här tiden inget begrepp, inte ens i ett religiöst sammanhang. Freden utgjorde inget ideal, inget politiskt mål, det bestod enbart av kortare viloperioder mellan bataljerna. Livet var hårt och kort, det var uselt, utan möjlighet att påverka utanför slottens murar. Det var i stridens hetta som människans existensberättigande mättes. Endast som soldat kunde en fattig träffa storherre och kung, och kanske göra sig ett namn, bli befordrad.

Freden som egenberättigande dyker inte upp förrän under upplysningstidens 1700-tal och det sker i vad som idag är västvärlden, i Europa och Nordamerika. Freden blir nu inte enbart ett moraliskt ideal, det blir framför allt en politisk konstruktion som är direkt kopplad till de stora frihetsbegreppen om demokrati och individens rätt i samhället. Det är nu människan på allvar börjar koppla samman livets värde med samhällets välfärd. Den amerikanska revolutionen var vägvisande, med legitimeringen av det personliga sökandet efter lycka, nedtecknat på pergament. Detta är början till kapitalismens födelse och insikten att goda relationer och handel inte går att kombinera med krig. Det är också nu man ser den moderna diplomatins första, självande ögonblick. Samtidigt som nationalstaterna i Europa fick sina nuvarande, huvudsakliga utformning, så insåg man att samtalet, förhandlingen borde stå före stridigheter.

Första världskriget är ett slående exempel. Året 1914 var fortfarande diplomatin i sin linda och man föredrog stora fredskonferenser före individuella, kontinuerliga diskussioner mellan representanter med mandat att förhandla, kanske med hjälp av en tredje, neutral medlare. De fem stormakterna i Europa hade spänt musklerna mot varandra sedan 1870-talet, många ville ha krig, utmäta revanscher, återta förlorade territorier. Man var uppbundna med varandra i försvarsavtal, gigantiska värnpliktsarméer med komplexa mobiliseringsprocedurer kunde lösgöras med enkla beslut, utan tillstymmelse till planer för demobilisering när väl processerna satts igång. Europa var uppsatt för en urladdning och alla parter tycktes operera enligt en förutbestämd plan.  

En mycket viktig distinktion att notera: Fred hör intimt ihop med individens rättigheter, medan kriget hör kollektivet till.


Det kan verka märkligt, men totalt sett har människan levt allt fredligare med varandra de sista 200 åren. I takt med att frihetlighet, demokrati och marknadsstyrda ekonomier vunnit mark, så har vett och sans vunnit mark. Freden som självändamål har blivit legio i våra dagar. I den här viktiga aspekten var det absolut inte bättre förr. Många konflikter under antiken var rena utrotningskrigen, där hela folkslag förintades. Fortfarande idag kan skygga stammar av naturfolk, som i den indonesiska arkipelagen, angripa varandra i snabba räder där de dödar ett par, tre av motståndarnas krigare. Dessa två till tre individer utgör väsentliga kvantiteter av den angripna stammens hela numerär, d.v.s. dessa räder är de facto utrotningskrig. Det är i västerlandets högteknologiska samhällen som skapar fred, ändå så inbillar sig mycket av opinionsbildningen i väst att så inte är fallet.

Faktiskt, hela vårt moderna koncept om vad som är föresatser till fred är skeva, för att inte säga falska. Det heter att kapitalism inte kan skapa demokrati, men att demokratin kräver kapitalism. På samma sätt kräver freden demokrati. I historien har aldrig två demokratiska nationer startat krig mot varandra. Krig sker uteslutande mellan diktaturer, eller mellan diktaturer och demokratier. Den Europeiska Unionen var ett fredsprojekt så länge handel och fri rörlighet av människor låg i förgrunden, nu när överstatlighet och därmed havererade ekonomier blivit dominerande, blir utvecklingen en annan och betydligt farligare. USA, världens äldsta och största demokrati, har på den internationella banan alltid reagerat på den ofria, diktatoriska världens aggressioner. USA har alltid varit demokratins champion, vilket sällan varit populärt bland de stora ideologiernas förespråkare.

De stora ideologiernas inmarsch på arenan på slutet av 1800-talet innebar en tillfällig tillbakagång till medeltida grepp. De stora ismerna, socialismen, kommunismen, fascismen och nazismen är samtliga kollektiva och militanta åskådningar som gjorde upp om tätplaceringarna i folkmord under mitten av 1900-talet. De röda gick ut med segern och de är fortfarande ledande organisatörer av krig och oroligheter i världen – Korea, Vietnam, Mellanöstern, Irak, Iran. Den stora, internationella s.k. fredsrörelsen på 1960-talet var organiserad av Sovjetunionen. Detta skedde genom Komintern, den kommunistiska internationalens nätverk av kommunistiska partier världen över. Medan man skanderade USA ut ur Vietnam genomförde det kommunistiska Kina sin kulturrevolution som dödade miljoner människor. Även idag sker ett liknande dubbelspel rörande Mellanöstern, där de etablerade fredsrörelserna ensidigt attackerar Israel, den enda västorienterade demokratin i regionen, samtidigt som man backar upp diktatoriska terrorregimer inom ramen för begreppet palestinier.


Om du önskar fred, så rusta dig för krig.

Det heter att kapitalismen skapar krig. Onekligen är det så att vapentillverkande företag som Krupp, Honeywell och Bofors gjort stora vinster på att sälja vapen. Men i förhållande till vad stater förlorat ekonomiskt på krig går det inte att jämföra. Krig har aldrig skapat välstånd, trots att många hävdar att det är så. Det är efter krig som välstånd skapas, särskilt om man lyckats hålla sig utanför dem. Den enda direkta fördelen som Roosevelt-administrationen kunde dra av att man drogs in i andra världskriget, det var att den envisa, egenproducerade massarbetslösheten försvann över en natt när miljoner arbetsföra blev soldater istället. Sommaren 1945 var USA i praktiken bankrutt, då man förutom sin egen krigsinsats även betalade för t.ex. Storbritanniens och Frankrikes.

Krig skapar enbart förstörelse, materiellt som ekonomiskt. Rustning för krig är den absolut mest skadliga offentliga konsumtionen man kan syssla med. Att ett rättsamhälle med polis och fängelser är nödvändiga råder det ingen tvekan om, på samma sätt finns det förstånd i att hålla folket friska och sunda ur ett ekonomiskt perspektiv, men att köpa vapensystem och stoppa dem i garage i väntan på krig är total kapitalförstörelse. De enda siffror som brukar presenteras är inköpssiffror på krigsmateriell, som är illa nog. För att ge en bild av vad avskrivnings- och lagerkostnader innebär kan man nämna vad som skulle hända om Volvo ställde hela sin årsproduktion av personbilar, drygt 300 000 stycken, på ett stort fält utan att sälja dem – sammanlagd kostnad för ett års lagerhållning: ca 200 miljarder kronor. Däri ligger de riktigt stora försvarskostnaderna. Och ändå, det är viktigt att rusta för krig mot världens ondska, mot tyranni, diktatur och terrorism.


Om det i modern tid skulle ges ett fredspris större än Nobels till en enskild människa, så måste det bli Ronald Reagan, USA: s fyrtionde president. Det kommer dock aldrig att ske, eftersom den allmänna opinionsbildningen ansträngt sig å det yttersta att svartmåla honom. Ronald Reagan lämnade efter sig ett stort budgetöverskott, mycket p.g.a. massiv militär upprustning, men han fick också mycket för det: Seger i det kalla kriget, kommunismens och sovjetunionens fall, järnridåns raserande, befrielsen av flera gamla kommuniststater. Ronald Reagans satsning på spridandet av de västerländska idealen innebar även att Augusto Pinochet klev ner från tronen i Chile och det landet påbörjade sitt föredöme som Sydamerikas mest framgångsrika nation. Under några få år i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet befann sig världen i en period av global stiltje där samtliga stora konflikter försvann. Reagan gjorde detta inte ensam givetvis, men han hade sin hand med i det mesta. Ett annat arv från Reagan är insikten att den globala marknadsekonomiska utvecklingen också är den främsta bekämparen av fattigdom någonsin i historien.

Man brukar ju säga att när sanningen väl fått på sig skorna, så har lögnen hunnit springa flera varv runt jorden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar