tisdag 19 mars 2013

En andra historia


I will say then that I am not, nor ever have been in favor of bringing about in anyway the social and political equality of the white and black races – that I am not nor ever have been in favor of making voters or jurors of negroes, nor of qualifying them to hold office, not to intermarry with white people; and I will say in addition to this that there is a physical difference between the white and black races which I believe will forever forbid the two races living together on terms of social and political equality.
                                                                                                 Abraham Lincoln


Vi lever i en historielös tid, med litet, eller inget, intresse att söka vårt eget arv – om inte för att vifta med unkna nationalistiska poänger. Då vi inte känner oss själva, känner vi än mindre till andra. Historiebeskrivningen av t.ex. USA blir därför både torftig och falsk, så även på bästa sändningstid framför tv eller med en rykande färsk dagstidning i knäet. Åsikter är inte detsamma som kunskaper och internet är åsikternas embargo, så om man vill veta vad i USA består, då är risken överhängande att man fastnar inte bara i rena fabrikationer, utan även i det alltid närvarande opinionsmonopolet.

Detta är förhållanden som även existerar i USA, varför frågan om det amerikanska inbördeskriget, denna fullständigt avgörande konflikt i nationens historia, fortfarande är som ett fladdrande läskpapper. På senare tid har ett antal svenska böcker publicerats i ämnet, t.ex. om Abraham Lincoln, men dessa lutar sig allt för tungt mot politiskt korrekta fabrikationer och opinionsmonopol upphämtade i USA. Därför odlas ännu i vårt land, den mycket förenklade och otillräckliga förklaringen, att det var i första hand slaveriet som startade det amerikanska inbördeskriget. Så var det alltså inte.

Slaverifrågan hade utgjort en varböld på den amerikanska intentionen från dag ett. Av de första 13 fria staterna hade närmare hälften slaveri som en viktig kommersiell beståndsdel, till fasa för de stater i norr som förkastade slaveriet. Slaveri rimmade så illa med USA: s frihetsideal, men det fanns inget att göra, så länge man önskade hålla samman den nya unionen. Från första stund hotade den amerikanska södern att göra avträde om inte denna fråga accepterades av Norr. 1820 nådde man i kongressen det s.k. Missouri Compromise, en 50/50 uppdelning mellan slaveristater och övriga stater, där svarta nu kunde betrakta sig som fria om de beträdde en stat utan slaveri. När så den forna kolonimakten, Storbritannien, avskaffade slaveriet 1833, blev situationen än mer absurd för de som försvarade sakfrågan i USA.

Från Missourikompromissen 1820 och framåt växte USA territoriellt så det knakade. Immigrationen ökade stadigt och kravet på ny mark stärktes i kongressen. Men slaverifrågan låg som en broms på utvecklingen. För varje ny delstat som adderades till de ursprungliga 13, var man tvungen att juridiskt klassificera dem som slav- eller icke slavstat. Risken var påtaglig att 50/50-förhållandet skulle brytas åt det ena eller det andra hållet, vilket den andra sidan inte skulle acceptera. Frågan om slaveriet blev allt mer infekterad, krigshotet diskuterades ideligen och 1854 bildades ett nytt politiskt parti med avskaffandet av slaveriet högt på agendan – det Republikanska partiet. Den falang bland republikanerna som lyfte slavfrågan menade att om krig var nödvändigt, så låt det ske. Abraham Lincoln, en av partiets grundare, tillhörde inte denna falang.

Abraham Lincoln

I presidentvalet 1856 gjorde det nya republikanska partiet stora framgångar med sin kandidat John C Frémont. Men presidentposten behölls av demokraterna och ny man i Vita huset blev den erfarne John Buchanan. Buchanan försökte mjuka upp relationerna mellan Syd och Nord, men insåg för sent det fatala misstaget att lyfta frågan till kongressen i det läget. Han misslyckades fullständigt och situationen blev än värre. I kongressens midterm elections 1858 nådde republikanerna majoritet i båda kamrarna, representanthuset och senaten. Den 20 december 1860 förklarade sig South Carolina som självständig från den amerikanska unionen och åtföljdes av ytterligare sex sydstater. I februari 1861 utropade de avhoppade delstaterna Confederate States of America, CSA. President Buchanan gjorde inget för att hindra sydstaterna att konfiskera federal egendom. Det demokratiska partiet splittrades rakt utmed Syd- och Nordlinjen. Majoriteten i partiet fanns i södra USA, där låg deras heartlands. Slaveriets väl i Washington DC hade alltid drivits av demokrater.

Republikanerna krossade demokraterna i presidentvalet hösten 1860. Demokraternas olycklige kompromisskandidat John C Beckenbridge saknade helt plattform både i Syd och Nord. Republikanernas kandidat Abraham Lincoln, som tillträdde i mars 1861, hade redan deklarerat att han var redo för krig, så något försök att nå en diplomatisk lösning gavs inte. Det hade samtidigt varit orimligt för Jefferson Davis, CSA: s president, att starta kriget vid det tillfället. Dels ville han inte, dels kunde han inte. CSA var en konfederation, de saknade därför en enad armé. De olika delstaterna i södern var de som måste godkänna en krigsförklaring och det lät sig inte göras i första taget.

De första skotten i kriget föll vid Fort Sumter, nära Charleston, South Carolina, mellan den 12 och den 14 april 1861. Det skall ha varit delstatsmilis under general P G T Beauregard som så nesligt angrep den federala utposten i söder. Fortets kommendant, major Robert Anderson från Louisville, Kentucky, var demokrat, för slaveri och f.d. ägare av slavar. Bataljen, som alls inte var så dramatisk som målningar, tidningar, litteratur och film har velat framställa den, liknade mest ett spel för gallerierna. Enbart två man stupade, av misstag (bekräftat av båda parterna), i samband med den legendomsusade resningen – eller halningen – av stjärnbaneret på fortet. Händelsen innebar president Abraham Lincolns krigsförklaring mot Syd i det att han kommenderade fram 75 000 frivilliga till den lilla federala armén.

Under åren som ledde till inbördeskriget befann sig slaveriet i sydstaterna i stark nedåtgång. Endast en bråkdel av de vita ägde slavar, flera hade börjat frige och sedan istället anställa de svarta, även om det fortfarande stred mot aktuell lagstiftning. Det var inte enbart för att det var omoraliskt och okristligt, många plantageägare hade börjat inse det affärsmässigt felaktiga med slaveri, att lönearbete, såsom i nordstaternas industrier, var långt effektivare och vinstgivande. Rösterna emot slaveriet hade ökat markant under dessa år och det fanns betydligt fler opinionsbildande organisationer mot sakfrågan i södern än i norr. Tunga personligheter i södern, som Jefferson Davis och generalen Robert E Lee menade bestämt att slaveriet skulle försvinna från södern inom kort. Det var många politiskt insatta människor, både i Syd och Nord, som kände att det var norr som drev frågan framåt i syfte att sätta igång krig.


Så, varför drev Sydstaterna frågan om splittring av unionen framåt, när slaveriet ändå sjöng på sista versen? Varför var Nordstaterna så alarmerade och varför drev de slavfrågan framför sig som primärt argument? Båda parter var mycket väl insatta i varandras förhållanden sedan four scores and five years tillbaka, inget var en överraskning från någon sida. Så varför kunde man inte nå en kompromiss innan Fort Sumter, eller efteråt för den delen? Sanningen var att på våren 1861 var det inte slaveriet som var den springande punkten längre, utan något mycket större och fullständigt avgörande för all framtida utveckling. Det var USA: s överlevnad som stod på spel, med slavfrågan kvar som ett moraliskt motiv, för säkerhets skull.

Det var absolut inget nytt, man hade brottats med det sedan nationens begynnelse, ja, även från tiden dessförinnan, under kolonialtiden. Det är också någonting som stöts och blöts ännu i våra dagar. Det handlade om upplevelsen av att USA hade spårat ur, att den väg Founding Fathers en gång styrt in på hade korsats och man förvirrats in i fel riktning. USA hade blivit för federalt, Washington DC allt för arrogant och alldeles för allenarådande. I detta avseende var slaveriet en viktig symbolfråga – skulle Washington DC få bestämma över samtliga detaljer över huvudet på den delstatliga representationen? Sydstaternas konstitution var mycket lik USA: s, med den skillnaden att folket röstade på delstatsrepresentationen, som i sin tur röstade fram den nationella makten. Det var egentligen ingen partipolitisk fråga, men det var i det demokratiska Södern som åsikten var som starkast.

Sydstaterna ville återställa USA till tiden före grundlagsförändringen 1788, då USA lämnade konfederationen bakom sig och istället gick över till federation. President Jefferson Davis hade mindre makt i söder än president Abraham Lincoln i norr, vilket var huvudsaklig orsak till varför hans namn inte figurerade så ofta i historien. Davis hade varit en av USA: s mest omtyckta politiker då han fortfarande var senator på Capitolium Hill. Sydstatarna drog ofta mycket klarsynta paralleller med den amerikanska revolutionen. I båda fallen var det en strävan efter att återkoppla till något bättre som varit och inte något som kanske skulle bli.

Den amerikanska revolutionen på 1770-talet var inte det uppror vi gärna ser framför oss idag. Det var ingen progressiv, eller radikal revolution, utan en i allra högsta grad konservativ revolution. Det hade från början av den brittiska kolonialtiden på 1600-talet funnits en överenskommelse mellan de amerikanska nybyggarna, senare plantageägare och affärsmän, och den brittiska kronan. Amerikanerna skulle acceptera frånvaro av representation i det brittiska parlamentet i London om de istället fick mer självstyre internt och fortsatt lindrig beskattning. Det sistnämnda var en förutsättning för den väldiga amerikanska kassakon till det brittiska imperiet – man hade nu nått frihetstiden med nya eideologiska och ekonomiska rön. Detta förhållande ändrades när Storbritannien under 1750-talet insåg att kolonialism kostade mer än det smakade och man inledde en hårdare beskattning av kolonierna – de skulle i princip betala sina egna kostnader. Detta absurdum, samt brottet mot tidigare överenskommlser, var en av de tyngsta anledningarna till den amerikanska revolutionen.

Den tändande gnistan kom 1775, när brittisk militär i kolonin Massachusetts försökte avväpna folket, eller rättare sagt den milis de själva satt upp mer än hundra år tidigare. Amerikanerna tog fram sina vapen och försvarade sig. Lärdom: Försök aldrig ta ifrån amerikanerna deras vapen.

Jefferson Davis
USA hade sedan dess gått fel väg, ansåg man vid 1800-talets mitt. Den nya federala staten hade tagit den gamla koloniala maktens roll, man önskade centrera makten till Washington DC, upprätta federal beskattning ovanpå delstaternas privilegium, samt söka och upprätthålla militärt och polisiärt våldsmonopol. Därmed försvann hela meningen med det arv revolutionärerna skapat. Detta var sydstaternas främsta argument och i slutet av 1850-talet – d.v.s. hundra år senare – var måttet åter rågat. Man stod redo att spränga unionen för att försvara sin sak. Allt detta förstod Abraham Lincoln mycket väl, ändå lät han den politiska utmattningen ha sin ödesmättade gång och på vägen bröt han mot konstitutionen – sydstaterna hade rätt att lämna unionen.

Så startade det amerikanska inbördeskriget. Den här beskrivningen är inte den officiellt föredragna i USA, d.v.s. den är inte politisk korrekt. Men den är baserad på vedertagen kunskap, den går att verifiera med etablerad litteratur, den är bara ställd på undantag. Orsaken till detta är enkel, precis som i Sverige har den progressiva idéhistoriken i USA ett opinionsmonopol via media, skola och kultur. Monopolet har blivit landets berättelse, den vi berättar för varandra över fikabordet, eller för våra barn i skolan och hemma. Om sedan denna berättelse inte är sann …

När Hollywood producerar en stor film om Abraham Lincoln och USA: s förste svarte president, representerande partiet med de största rasistiska traditionerna, välkomnar den som om manuset kommit från hans egen mun – då är det något som inte stämmer. Då är det dags att titta på en andra historia.


Fotnoter:
– Inbördeskriget innebar en republikansk dominans av amerikansk politik som sträckte sig fram till det första världskriget.

– De svarta röstade nästan uteslutande på republikanerna, Lincolns parti, fram till 1930-talet.

– Det demokratiska partiets representation i sydstaterna medverkade aktivt till att undertrycka de svartas medborgerliga rättigheter i södern fram till 1960-talet. De hårda guvernörerna i södern, som kallade ut polis för att med våld slå ner medborgarrättsrörelsen, var alla demokrater, J Strom Thurmond, John Malcolm Patterson, George Wallace etc.

– Ku Klux Klan bildades under inbördeskriget av fanatiska demokrater som önskade rota ut, lyncha och även döda vita republikaner i södern. Det var således en liten grupp, eftersom det inte fanns så många republikaner i södern, de flesta hade flytt. Då våldet inte fick sitt tänkta utbrott, vände Ku Klux Klan strax sina vita, av sängkläder tillverkade, särkar mot den svarta befolkningen. Efter kriget tynade rörelsen bort, men blev större än någonsin efter filmen Birth of the Nation (1915) av regissören D W Griffiths, demokrat från södern. USA: s president Harry S. Truman, demokrat från Missouri, var medlem i Ku Klux Klan.

– Samtidigt skedde det en radikalisering av amerikansk politik under slutet av 1800-talet, s.k. progressivism. Frågan om politisk styrd utveckling från Washington splittrade republikanerna under ytan, men ledde 1913 till en öppen konflikt och bildandet av The Progressiv Party, under f.d. presidenten Theodore Roosevelt. Detta öppnade i sin tur för demokraternas starkaste president sedan general Jackson på 1820-talet, Woodrow Wilson.

– Wilson cementerar den progressiva federala politiken i USA. Han hade första världskrigets behov av centralisering till sin hjälp – Wilson, en i grunden pacifist som alls inte behövt dra in USA i kriget.

 – Den raserade amerikanska ekonomin efter första världskriget, med massarbetslöshet som inte ville försvinna, innebar förändring i det republikanska partiet. De republikanska presidenterna Warren G Harding, och särskilt Calvin Coolidge, skapar stort ekonomiskt välstånd i USA på 1920-talet genom hård fiskal politik och reversering av federal kontroll. Coolidge representerar skiftet på den republikanska sidan i sakfrågan. Hans administration var den sista antifederala i amerikansk historia.

– De svarta slutade att rösta republikanskt under president Franklin D Roosevelts New Deal. Roosevelts tunga federala politik försvårade allvarligt USA: s ekonomiska återhämtning efter börskraschen 1929. Depressionen kom att dominera hela 1930-talet. De som drabbades hårdast var givetvis de svarta. De blev därigenom de största bidragstagarna av alla, en process som många prominenta svarta alltid sett som en kronisk, social åkomma, med ett beroende av staten påfallande lik slaveriet.

– Demokraterna i södern, nu kallade Dixiecrats, reagerade negativt på den federala biståndspolitiken mot de svarta, något de såg som ett svek från federala yankees i partiet. En upptrappning av förtrycket mot svarta i södern skedde nästan dolt under andra världskriget. Detta resulterade i en motsvarande upptrappning av medborgarrättsrörelsen efter kriget.

– Medborgarrättsrörelsen inledning på 1950-talet leddes av män som t.ex. republikanen Martin Luther King Sr, alltså fadern till Junior. En av få Hollywoodstjärnor som vid den tiden engagerade sig var Charlton Heston, känd för sina republikanska åsikter. Den svarta medborgarrättsrörelsen slets mellan starka kristna ideal och extremradikal kommunism. Martin Luther King Jr: s skicklighet var att ena denna omöjliga kombination med sin exceptionella personlighet. Politiskt var han centristisk och såg fördelar och nackdelar med både demokraterna och republikanerna.

– Det var mordet på president John F Kennedy 1963 som startade demokraternas process till helande. Hans bror, Robert F Kennedy, och hans efterträdare Lyndon B Johnson, gick mycket handgripligen fram i södern med federal polis och federaliserat National Guard för att kväsa sina lokala partikamraters rasistiska framträdande. RFK mördades och LBJ avgick, men JFK står fortfarande kvar som den store helaren av nationen. John F Kennedy var betydligt mindre radikal än sin bror och sin vicepresident. Ingen vet vad som hade hänt om han fått leva.

– Det demokratiska partiets helande skedde på Washingtons och Nordstaternas direktiv. Det etablerade partiets roll som federalistiskt, d.v.s. betydelsen av en stark federal stat, med stora nationella program och federal beskattning. Därigenom hade demokraterna sedan inbördeskriget gjort en total vändning i sin policy.

– Republikanernas väg i motsatt riktning tog åter fart med senator Barry Goldwaters olyckliga kandidatur mot LBJ i presidentvalet 1964. Goldwater tog sig för den enastående otaktiska åtgärden att motsätta sig medborgarrättsrörelsen i södern. Han gjorde det inte för sina politiska motståndare Dixiecrats skull, utan det var ett utfall av den klassiska federalismen kontra delstaters rätt. Goldwater menade att det inte var Washingtons sak att blanda sig i delstaters inre angelägenheter. Ingen såg det dock på det viset, inbördeskriget visade ånyo sitt tryne och majoriteten av republikanerna i USA lämnade honom. Valet 1964 innebar en av de största segrarna i amerikansk historia för LBJ, Goldwater vann endast sin hemstat, Arizona, och fyra sydstater, där demokrater, besvikna på LBJ, röstade på Goldwater.

– Det kom att dröja till 1990-talet innan republikanerna kopplade greppet om sydstaterna. Från Calvin Coolidge på den federala arenan, till George W Buschs framgångsrika tid som guvernör i Texas, har det republikanska partiet blivit delstaternas champion mot federalt styre. Samtidigt saknar republikanerna den rasistiska historia som demokraterna haft.

– Dock, om man skall vara riktigt noga – och det skall man – så är på sätt och vis ordningen återställd sedan den amerikanska revolutionen. De två stora amerikanska politiska partierna mejslades ut i slutet av 1700-talet i olika konstellationer och format. Men det tidiga partiet Federals utvecklades till demokraterna, och deras motståndare kallades republikaner på sin tid. Dagens demokrater lutar sig tyngre mot USA: s andra president, John Adams, medan republikanerna gärna citerar Adams efterträdare, Thomas Jefferson.

– Republik och demokrati, två amerikanska diversioner för samma sak. I varken Declaration of Independence, Bill of Rights eller The American Constitution, förekommer ordet demokrati. Demokrati är det styressätt den första amerikanska kongressen klubbade som det mest föredömliga sättet att styra nationen. Fortfarande idag talar demokrater om den politiska viljan i ett demokratiskt koncept, d.v.s. majoriteten styr. Republikanerna pekar på svagheten i demokratin – vad händer om majoriteten har fel? – och hävdar istället the rule of law, d.v.s. republiken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar