lördag 2 mars 2013

De baltiska frihetskrigen



Finlands sak är vår, de är våra goda grannar, vårt broderfolk. Om detta tvivlar få i vårt land. Men med Baltikum, de tre nationerna Estland, Lettland och Litauen, med dem är det annorlunda. Trots att våra historier och kulturer är så starkt sammanlänkade ända sedan vikingatiden, så vill det sig inte riktigt. När Estlands president Toomas Hendrik Ilves, i sin tidigare roll som utrikesminister, uttryckte åsikten att Estland var ett nordiskt land, höjde vi bara på ögonbrynen och log överseende. Det är den långa sovjetiska ockupationen som fortfarande styr vår bild av Baltikum. Vår egen historielöshet har effektivt raderat minnet av våra grannar, tills de blivit ett mera meterologiskt begrepp – som ett lågtryck med centrum över Baltikum.

De baltiska ländernas strävan mot frihet har varit mer komplicerat än Finlands, trots att förutsättningarna var desamma. Samtidigt är det olika val av tituleringar, det vi kallar det Finska inbördeskriget (januari-maj 1918) var de facto ett frihetskrig mot det kommunistiska Sovjetunionen, precis som i Baltikum. Balternas problem var att de inte enbart slogs mot bolsjevikerna, de tvingades även bekämpa starka intressen från andra stater, framför allt Polen och Tyskland. Dessa utländska influenser, för att komplicera saken ytterligare, var inledningsvis resursmässiga tillgångar för de frihetstörstande baltiska folken.

Den finske nationalhjälten, fältmarskalken och statsmannen Gustav Mannerheim, förstod detta bättre än de flesta. Det fanns en klar orsak till att han motsatte sig tysk inblandning i Finlands inre angelägenheter. Många av hans politiska meningsfränder, inte minst den svenska adeln, trodde sig säkra en seger mot bolsjevismen genom tysk militär inblandning i kampen. Det fanns de som t.o.m. önskade en finsk monarki, med en tysk prins på tronen. Mannerheim anade den strategiska utvecklingen i grannskapet, förstod dess innebörd och avrådde å det skarpaste. Han fick som han ville, vilket ofta var fallet, och det var tur för Finland.


De baltiska frihetskrigen var delar av det stora ryska inbördeskriget mellan de röda och de vita som rasade mellan 1917 och 1923. Inbördeskriget var både en ideologisk, politisk kamp om makten i Ryssland, och en strid om nationellt oberoende hos flera spirande randstater till det väldiga landet. Ironiskt nog, på samma vis var kommunisternas krig även en högst nationalistisk kamp för att bevara Tsarrysslands geografiska storhet. Denna situation försvårade allvarligt den vita sidans sak, eftersom deras motiv var så splittrade, vilket de baltiska frihetskrigen tydligt visar. Krigen i Finland och Baltikum hör till de s.k. Nordvästra kampanjerna, men kom att påverkas mycket av de för ryssarna betydligt känsligare konflikterna i Vitryssland och Ukraina.

Med oktoberrevolutionen 1917 tog de kommunistiska bolsjevikerna makten i Ryssland, deras ledare Lenin höll sitt löfte till Tyskland och drog det nya Sovjetunionen ut ur första världskriget. Den 11 november 1918 avslutades detta krig med ententens seger över Tyskland och Österrike-Ungern, som då inte längre existerade. Under året som förflöt mellan dessa avgörande världshändelser hade ett geopolitiskt vakuum bildats i det forna tsarväldet. De tre baltiska nationerna (liksom Finland) passade lämpligt på att proklamera sina självständigheter, Litauen den 16 februari, Estland den 24 februari och Lettland den 18 november 1918.

Vid den här tiden stod den tyska armén fortfarande ända uppe i Estland. Den tyska åttonde armén hade sedan 1917 stött norrut under det att den ryska tsararmén föll samman framför dem. Genom fredsfördraget i Brest-Litovsk den 3 mars 1918, avböjde Sovjetunionen fortsatta krav på Finland, Baltikum, Vitryssland och Ukraina – något de inte hade för avsikt att följa. Tyskland inrättade den 25 mars ockupationsmakter i Estland och Lettland, samt en skenbart självständig lydregim i Litauen. Denna ordning, som kväste självständighetsförklaringarna i Estland och Litauen, stod under den bayerske prinsen Leopold. Tyskarna hade stora intressen, både politiskt och kulturellt, att behålla sitt grepp om regionen. Man hade varit en tongivande kraft i Baltikum sedan 1200-talet. Två särpolitiska, baltiska försök till nationsbildningar startades under den tyska dominansen 1918, Furstendömet Kurland och Staten Baltikum, ingen av dem beständiga. 
General Johan Laidoner

När Tyskland förlorade första världskriget blev man tvungna att dra tillbaka samtliga sina styrkor från ockuperade områden. Det innebar att tyska armén borde ha lämnat Baltikum, så blev det inte. Krigsslutet ledde till revolution i Tyskland, Kaiser Wilhelm II avsattes och landet kastades in i kommunistdrivna oroligheter från november 1918, innan en parlamentarisk ordning, den s.k. Weimarrepubliken, kunde etableras i februari 1919. Det är nu Baltikum drabbades av det ryska inbördeskriget. Med den tyska revolutionen började Röda armén omedelbart att träng in på baltstaternas territorium i tron att de var oförsvarade. Segrarmakterna i första världskriget, d.v.s. Västeuropa och USA, var redan inblandade i det ryska inbördeskriget. Deras gemensamma kontrollkommission, The Allied Control Commission, som översåg tyskarnas tillbakadragande, krävde nu att de kvarvarande tyska trupperna i Baltikum stod kvar och bistod den vita sidan i kampen mot de röda.

De tyska trupperna i Baltikum kom nu att genomgå en metamorfos. Liksom hemma i Tyskland, där många krigsveteraner slöt sig till mer eller mindre privata s.k. frikårer i kampen mot bolsjevismen, så formade sig den forna åttonde armén till just en serie frikårer, totalt ca 20 000 man. De mest namnkunniga kårerna var Eiserne Brigade (järnbrigaden), under major Josef Bischoff, och Baltische Landswehr under framför allt den flitige generalen Rüdiger von der Goltz, som kommit direkt från Finland och ledarskapet av den tyska expeditionskåren, den s.k. Östersjödivisionen. Senare skulle merparten av dessa kårer uppgå i den s.k. Västryska frivilligarmén, som trots namnet och ledarskapet, kosackgeneralen Pavel Bermondt-Avalov, var en helt tysk operation.

Den tongivande faktorn var givetvis de baltiska staternas frihetssträvan. Den var gammal och hade sina rötter i 1800-talets europeiska nationsväckelser. Man var därför både välorganiserade och effektiva vid den aktuella tiden 1918. Hemliga konstitutioner, underjordiska regeringar, parlament och politiska partier var etablerade. Generalstaber var uttagna och grunder till krigsmakter lagda. Baltikum hade alltid utgjort den ekonomiskt starkaste delen av det forna Tsarryssland. Den ryska noblessen semestrade ofta utmed den baltiska kusten, precis som de sovjetiska ledarna skulle göra senare. För dessa ryska människor, från Moskva och St Petersburg, var Baltikum som en fläkt av modernitet och rationalitet. Krigshögskolan i Vilnius var kanske inte en av de flottaste av de ryska militärpedagogiska inrättningarna, men definitivt en av de bästa. Framstående baltiska överbefälhavare som Johan Laidoner, Janis Balodis och Silvestras Zukauskas var alla utbildade där.
General Janis Balodis

De baltiska arméerna var inledningsvis små, knappt 10 000 man vardera, men de var stridsvana från den tidigare tsararmén och de baltiska folken var till absolut majoritet på deras sida. De baltiska staterna var till största delen jordbruksnationer och utvecklingen i Ryssland, med tvångskooperation av lantegendomar, skrämde dem mycket. Som vanligt var bolsjevikernas starkaste fästen belägna i urbana områden, men totalt sett var deras positioner svaga om det inte vore för den sovjetiska Röda armén. De baltiska arméerna växte därför snabbt i storlek till proportionerligt mycket stora enheter, särskilt i Estland och Lettland, vilket var en viktig faktor till deras framgångar.

På den bolsjevikiska sidan bestod de militära enheterna dels av styrkor ur den ryska Röda armén, under ledaren för den nordliga fronten, general Dmitry Nadiosjny. Trupper var även tagna ur de respektive tänkta baltiska sovjetrepublikerna. Dessa enheter leddes av baltiska kommunistledare som Peteris Slavens och Vincas Kapsukas. Totalt utgjorde den Röda armén i Baltikum som mest drygt 100 000 man, varav de flesta sattes in i norr, mot Estland. Den mest fruktade röda konstellationen var de s.k. Lettiska gevärsmännen*, som vid den här tiden utgjorde ungefär en divisions storlek, 10-15 000 man. Dessa var ansedda som en elit i den Röda armén och var ursprungligen regementen uppsatta under tsartiden. En av dess chefer, överste Jukums Vacietis, en märklig, opolitisk aktör i det kommunistiska Sovjetunionen, blev den förste stabschefen i det röda Stavka, den ryska generalstaben.

Den sovjetiska Röda armén angrep Baltikum i en våg från norr till söder, med början redan i slutet av november 1918, med anfall mot Narva och söder om Peipussjön i Estland. I Lettland startade angreppen den 1 december och i Litauen senare samma månad. De röda hade övertaget från början, men fronter stabiliserades i under det första kvartalet 1919. I Lettland innebar det att de röda trängt in ända till östersjökusten, där den lettiska regeringen och armén trängdes i hamnstaden Liepaja. Det stod uppenbart för letterna att de tyska frikårerna var mer intresserade av maktspel om landet än av strid mot de röda. I Estland hade man med hjälp av den allierade kontrollkommissionen lyckats avhysa de tyska trupperna från landet. Istället välkomnade man hjälp från i första hand Finland, som bl.a. sände 2 000 reguljära vita trupper med vapen och pansartåg, men också frivilliga från Sverige och Danmark**.

General Rüdiger von der Goltz

Den allierade kontrollkommissionen, som således var en stridande part i Baltikum, deltog med styrkor från brittiska flottan. Royal Navy hade stridsfartyg med trupper förlagda både i Finska viken och i Rigabukten. Deras närvaro neutraliserade den Röda flottans närvaro i Östersjön och man erbjöd artilleriunderstöd åt de vita styrkorna på land.

Situationen i Lettland var den mest komplexa, där letternas kamp för frihet blandades med politiska manövrer mot tyskarna. Situationen hade förvärrats genom att den gamla s.k. kurländska och livländska adeln värnade om sitt tyska arv. Letterna kunde i mars 1919 inleda ett framgångsrikt återtåg mot öster från kusten. Vid det här laget var Estland engagerat i ett krig både mot de röda och mot tyska frikårer i norra Lettland, dit man trängt ut dem ur estniskt territorium. På samma vis utkämpade litauiska enheter strider mot de röda i sydöstra Lettland, bl.a. kring staden Daugavpils. Inget av detta var enkla förhållanden för letterna, Estland och Litauen var givetvis bundsförvanter i kriget, men vad om dessa grannar ämnade åberopa lettisk mark? Stridigheter kom också att blossa upp mellan lettiska och litauiska förband i ett senare skeende.

För Litauens del utvecklades kampen för frihet till tre efter varandra följande krig – mot bolsjevikerna, mot Bermontarna och mot Polen. Litauens mycket gamla och nära relationer till Polen och Ukraina innebar att kosackgeneralen Pavel Bermondt-Avalovs inträde i konflikten gav hans Västryska frivilligarmé namnet Bermontare i litauisk folkmun. I kronologisk ordning rasade de tre krigen enligt följande: Bolsjevikerna: december 1918 – augusti 1919; Bermontarna: juli 1919 – december 1919; Polen: september 1919 – oktober 1920. Kriget mot Polen var dessutom en del av kriget Polen-Sovjetunionen 1919-1921, som även inkluderade kampen om Ukraina. I Litauen, som sist kunde lämna krigen, visar sig huvudorsakerna till de baltiska framgångarna som tydligast. De bolsjevikiska och tyska styrkorna vittrade sönder under trycket av rättfärdigandet av de baltiska nationernas krav på oberoende.

General Pavel Bermondt-Avalov
Det blev snart mycket svårt för baltiska bolsjeviker att motsätta sig folkmajoritetens vilja. När de inhemska kommunisterna deserterade, kunde inte längre de röda ryssarna fortsätta mot tappad politisk legitimitet och allt starkare vitt motstånd. På samma sätt var de isolerade tyskarnas position i längden omöjlig. När de till sist strök flagg skedde det i kaos. Tyska enheter drog söderut genom Baltikum likt rövarband, de stal, förstörde och mördade sig tillbaka till Ostpreussen.

Frihetskrigen i Baltikum resulterade i fredsfördrag mellan Estland, Finland och Sovjetunionen i estniska Tartu den 1 januari 1920, och i Riga den 11 augusti mellan Lettland och Sovjetunionen. Litauen skrev fredsfördrag med Sovjetunionen den 12 juli 1920, men de fortsatta krigen innebar politiska bakslag för dem. Man lyckades aldrig säkra Vilnius som huvudstad, utan staden fortsatte sin tillvaro som polska Vilno till efter andra världskriget. Kaunas var Litauens huvudstad under mellankrigstiden. Litauens självständighet senarelades och den civila utvecklingen försämrades därför under det oroliga 1920-talet.

Röda krigsfångar i Litauen

Finland kunde bevara sin parlamentariska demokrati under den resterande delen av sin existens fram till idag. För Baltikum var även denna process åter igen betydligt mer komplicerad. Pressen från Sovjetunionen fortsatte, liksom ett pånyttfött hot från bolsjeviker i alla tre länderna, ledde till att politiken polariserades i allt större grad under 1920-talet. Den 17 december 1926 genomförde den förutvarande presidenten Antanas Smetona en oblodig statskupp i Litauen. Det var en utveckling som ledde till att Smetona blev diktator efter 1929. Även i Lettland och Estland ledde de styrande partierna mot en allt mer auktoritär konservativ, nationalistisk utveckling. Fokus låg på statlig kontroll och starkare försvar, vilket knappast hjälpte de baltiska länderna under 1930-talet.

Till skillnad mot Finland öppnade balterna för sovjetiska militärbaser på deras territorier. Efter det finska vinterkriget 1939 ställdes Estland, Lettland och Litauen inför fullbordat faktum sommaren 1940, och man ser sig tvungna att upp mot Sovjetunionen utan strid inför hotet att slåss med fienden i ryggen.




* Latviesu strelnieki. I Boris Pasternaks roman Dr Zjivago förekommer karaktären Pavel ”Pasha” Antipov, förste fästman till Zjivagos stora kärlek, Lara. Antipov är fanatisk kommunist och blir senare i handlingen den mytomspunne och fruktade röde ledargestalten Strelnikov. Namnet Strelnikov bör vara en koppling till de lettiska gevärsmännen – Latviesu strelnieki.

** Sverige och Danmark. Det är viktigt att komma ihåg den urgamla kopplingen mellan Estland och Sverige. Det har levt svensktalande människor, särskilt på de estniska öarna, sedan 1600-talet. Fram till andra världskriget fanns de äldsta, existerande svenska bosättningarna i Estland, med språk och kultur intakta sedan medeltiden. Sovjetockupationen förstörde allt detta. Danmark har haft en koppling via den gamla Hansan på 1400-talet. Estlands huvudstad, Tallinn, betyder egentligen ”Danskhamnen” på gammal estniska.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar