måndag 4 mars 2013

Band av bröder



Sankt Crispinus dag, den 25 oktober, är ingen heldag i den svenska kalendern. Det är en katolsk helg, uppkallad efter två kanoniserade skomakare i franska Soissons på 200-talet efter Kristus. Crispinus och Crispinianus, tvillingbröder, avrättades av de hedniska gallerna för sin tros skull. De är båda skyddshelgon för läderarbetare, garvare, sko- och sadelmakare. Dock inte för tillverkare av pilar och bågar.

Året 1415 presenterades denna dag i nordvästra Frankrike – inte alls långt från Soissons – med en grå och kylslagen morgon efter en regnig natt. På tvärs över vägen mot Calais, på en sedan länge uthuggen åsrygg mellan skogarna Tramecourt och Agincourt, stod en här uppställd på linje. De hade tillbringat en ruskig natt på det upplogade fältet. Soldaterna stod i uppförslut, till smalbenen i leran. Någon frukost hade de inte fått, men väl morgonkorus och nattvard. De frös och huttrade under sina enkla och rostiga harnesk och hjälmar. Hästarna i det sparsmakade kavalleriet bakom dem frustade och skakade på sina manar i det fortsatta duggregnet.

Deras konung, Henry V av England, hade varit uppe nästan hela natten tillsammans med sina närmaste härförare, Duke of York, Lord Camoys och Sir Thomas Erpingham. De hade vandrat upp och ner i dimman, med stor fara för upptäckt, och betraktat förutsättningarna på fältet inför dagbrottets väntande slag. Läget var prekärt, men de var överens att utifrån rådande omständigheter var detta en sund taktik. Nu red konungen tillsammans med Duke of York, ledaren för första linjen, utmed dess 680 meters sträckning, mellan soldaterna och det hastigt upprättade pålverket framför dem, ivrigt spanande uppför åsen. Han kunde inte undgå att tycka att de var en taskig samling krigare i det bleka morgonljuset.

De var i runda tal 9 000 soldater i den flacka nerförsbacken, ner mot det som idag är det lilla samhället Azincourt, 1 500 man infanteri, s.k. pickenerare, samt hela 7 000 bågskyttar, eller longbowmen. Kavalleriet var enbart på några hundra man, bestående av den närvarande engelska adeln, deras adjutanter, väpnare och pager. Inte mycket att hänga i granen kan tyckas, allra minst en dag som denna, Saint Crispin’s Day 1415.

Henry V
De hade stoppats tvärt av den franska hären, som defilerade uppe på åsens krön, där skogarna öppnade sig mot en högplatå som sedan långsamt sänkte sig ner mot floden Seine. Engelsmännens flyktväg var spärrad genom ett snilledrag av Charles d’Albret – eller Charles I av Albret – Connétable de France, (Konstapel av Frankrike), d.v.s. förste officer under konungen, eller överbefälhavare. Konungen, Charles VI, var inte på plats, officiellt p.g.a. sjukdom, inofficiellt för att han inte var mycket ha på ett slagfält – något han själv tillstod. Charles d’Albret däremot var en betydligt mer kompetent härförare än vad historien gett honom erkännande för. Man har hittat hans planer inför Agincourt och de är helt adekvata. Framför allt sökte fransmännen förhandling med Henry V. Genom att brösta upp sig framför engelsmännen hoppades man på att tvinga dem till förhandling.

De var åtminstone 12 000 man, definitivt i överläge numerärt. Det finns uppgifter på uppåt 40 000, men sett utifrån det faktum att Henry V den morgonen vågade sig på en militär offensiv, tyder på att den mindre siffran är betydligt säkrare än den högre. Med sig hade Charles d’Albret merparten av fransk adel och hans trupper leddes av flera namnkunniga – och stingsliga – franska generalspersoner, grevar, baroner och marskalkar. Huvuddelen av styrkan bestod av infanteri i stålmundering, ca 8 000 man, därtill ett par tusen bågskyttar (utan långbåge), samt ett kavalleri på uppskattningsvis 1 500 ryttare. De var en praktfull syn, deras rustningar var skinande nyputsade och standar och vimplar fladdrade i snålblåsten från lansar och stänger.

Ty, det förhöll sig så, att ända sedan tiden för William Erövraren, med början år 1066 och slaget vid Hastings, fanns där en till synes ändlös debatt mellan de engelska och de franska kungahusen rörande enighet eller fiendskap. Kung William, som 1066 erövrade England, var normand, alltså från det som idag är franska Normandie, och förde med sig släktskapet med tidigare och kommande franska kungar, till England. De båda monarkierna hade således rätt till varandras kvarlåtenskap, eller åtminstone såg man det på det viset. År 1415 befann man sig mitt i det Hundraåriga kriget (1337-1453), egentligen en serie av krig med korta perioder av fred, eller snarare andhämtning. Det var den ultimata prövningen av de båda kungahusens viljor i ärendet.

Den 13 augusti 1415 landsteg Henry V med 12 000 man på den franska kusten och belägrar hamnstaden Harfleur. Den direkta orsaken till hans agerande var ett sammanbrott i förhandlingarna om den franska kronan, eller möjliga engelska landvinningar på franskt territorium. Charles VI erbjuder sin dotter, prinsessan Catherine, och mindre delar av Frankrike, vilket kung Henry ser som en förolämpning – en kvinna mot landvinningar, oerhört. Belägringen av Harfleur tar längre tid än väntat, det blir inte det blixtkrig Henry hade väntat sig. Harfleur kapitulerade den 22 september, då hade engelsmännen förlorat närmare 3 000 man i sjukdomar och umbäranden, samtidigt som Frankrike samlat en här i Rouen. Krigssäsongen är definitivt över, engelsmännen marscherar mot Calais, som är en engelsk styrkeposition i Frankrike.

Agincourt

Den franska hären agerar försiktigt. Den är likvärdigt stark som den engelska vid det här laget, så man förhåller sig defensiva. Dessutom finns det motsättningar om tillvägagångssätt bland dem. Henry V tycks också vilja undvika strid, för fransmännen hindrar honom vid floden Somme och han måste dra sig söderut. Det är efter det att han lyckats ta sig över Somme och åter marscherar norrut, som de båda härarna möts igen, vid Agincourt. Charles d’Albret väntar fortfarande på förstärkningar, totalt närmare 9 000 man, och avvaktar genom att spänna musklerna framför Henry V – som nu ändrar taktik, trots att hans armé är illa ute, försvagad, sjuk och utmattad efter allt marscherande i uselt höstväder.

Den engelske kungen anar att fransmännen väntar på tillökning i numerären, så om han skall agera, måste han göra det nu. Men där finns ett dilemma. Charles d’Albret har en plan som går ut på att dra fram engelsmännen på öppen mark och där omringa dem med sitt vida överlägsna kavalleri. Även detta bör Henry ha förstått, så striden måste ske här, på åsryggen, mellan skogarna. De befinner sig i en tratt, där de själva står djupt nere i den avsmalnande konen, medan fransmännen befinner sig i trattens breda mynning. Det är ett superbt val av slagfält för Henrys del. Det är inte bara det att tratten i sig tjänar hans planer, det är också nedförsbacke, en till synes positiv faktor för fransmännen, men som kung Henry räknar med skall fresta dem till attack – varpå han har ett ytterligare ess i rockärmen.

Engelsmännen har inte valt att dominera sin här med bågskyttar och därmed nå en koncentrerad eldkraft på slagfältet. De har bestyckat sig sålunda därför att bågskyttar är det bästa de kunde åstadkomma i stridvärde för så låg kostnad som möjligt. Historiker har studerat nyfunna enrolleringsrullor för armén vid Agincourt och slagit fast att den stora kvantiteten bågskyttar var ett lika medvetet som påtvingat val. Den engelska kronan och adeln saknade finansiella medel och de måste helt sonika resa en budgetarmé. Men när nu Charles d’Albret blickade ner på den illa åtgångna, engelska armén, visste han också en sak eller två. De engelska bågskyttarna, de bästa i den kända världen, kunde snabbt sadla om och bli Europas kanske mest fruktade infanteri.

Samtida målning
Det tog ungefär fem år att bli en longbowman, som alla var semiprofessionella krigare i den engelska armén. Fem år av idog träning i kombination med strid på slagfälten och annan verksamhet under de korta perioderna av fred. En engelsk, eller walesisk, långbåge var av idegran och kunde mäta uppåt två meter i längd. Att spänna en långbåge krävde en kraft motsvarande 600-800 Newton. Träningen gick ut på att först kunna spänna bågen flera gånger efter varandra utan att skaka bågen, och därefter träffa mål på flera hundra meters avstånd, utan att skada sig själv. Man har studerat skelett efter dem och konstaterat skador i muskelfästen som påminner om dem dagens styrkelyftare och kroppsbyggare kan få. Den aktiva tiden för en bågskytt i fält var knappt tio år, sedan var man utsliten. Den engelska armén använde ofta sina bågskyttar som infanteri. De tog fram sina svärd, yxor, spikklubbor och dolkar, därefter bidrog deras avsevärda kroppsstyrka till en mördande kraftfull addition på slagfältet.

Läget i den franska hären var oroligt hela förmiddagen. Det var det synbara överläget som drog viljorna åt olika håll. Charles d’Albret ville vänta, få sin här i säkert läge, med förstärkningar och allt. Han ville helst slippa strid. Det var det mest önskvärda i alla lägen, ett fältslag innebar förlorad kontroll, en strid kunde sluta hur som helst. För varje historiskt fältslag fanns det kanske dussinet tillfällen då vapenskramlet inte gick längre än till just defilering, likt två brushanar som mäter varandras plymer. Men motståndet bland de många adelsmännen blev allt tydligare. Se på hopen där nere, patrasket, vi rider omkull dem i ett svep. Kungen var inte på plats, vad hjälpte då en konstapeltitel när alla omkring var adelsmän i sin egen rätt? Talesättet om för många kockar började infria sig.

Då hände det någonting nere på fältet. Engelsmännen drog upp sitt pålverk och flyttade sig framåt ett stycke. Först trodde fransmännen att Henry V var dum nog att anfalla, men snart förstod de att det enbart är en enkel korrigering av härens disposition. Pålarna fördes åter ner i marken och linjen av soldater slöt sig än en gång bakom den. Nu befann sig de franska linjerna inom skotthåll från de bästa bågskyttarna och snart började projektiler landa med full kraft bland de rustade männen. Samtidigt begagnade sig engelsmännen av en keltisk gammal sedvänja i strid, att skrika och håna sina motståndare. Ett blodisande tjut reste sig från de engelska linjerna, medan soldaternas rumpor och könsorgan blottades i riktning de ädla fransmännen. Nu gick proppen ur, måttet var rågat.

Charles VI av Frankrike
Anfallet nerför åsryggens slänt var okoordinerad och bestod av merparten av det franska kavalleriet. Charles d’Albret försökte antagligen stoppa det, men förgäves. Han följde då med genom att ta kommandot över det plötsligt herrelösa infanteriet. Det var tiotusen ryttare som sprängde nerför backen den dagen vid Agincourt. En fantastisk syn måste det ha varit, tusentals bepansrade riddare iförda färggranna beklädnader och plymer, med vimplar och standar fladdrande från lansarna, vilt skrikande av ilska. Marken under dem dånade, den tjocka leran sprutade omkring hovarna och fläckade de ståtliga riddarnas putsade yta. Ingen bland dem tycks ha reflekterat på hur deras styrka successivt begränsades när de sprängde ner mellan de allt mer omslutande skogsklädda slänterna på vardera sidan om dem. Den inledande breda första s.k. träffen hade med Henry V: s placering i flaskhalsen reducerats till mindre än hälften. Riddarna trängdes ihop till en allt långsammare, tätt sammanpackad styrka, utan möjlighet till korrigeringar – som om det var det enda problemet.  

Genom larmet kunde man kanske ha hört hur den brittiska hären unisont drog in andan innan befälet skrek ut sina order och sjutusen bågar restes mot himlen. Sjutusen strängar knarrade när de drogs ut till max – sedan släpptes de.

Hur många pilar varje närvarande brittisk och walesisk bågskytt hann med att skicka iväg känner man inte till, men åtminstone tre, fyra skurar hann man med. Det betyder att 20-30 000 pilar regnade ner över det franska kavalleriet. Idag vet man att kroppspansar vid 1400-talet hade utvecklats mycket sedan tidig medeltid. De rustningar som de franska adelsmännen bar vid Agincourt stod emot även långbågarnas kraft. Det visste britterna och därför var riddarna inte heller det primära målet för deras pilar. Det var istället riddjuren, hästarna som utgjorde deras fokus. De stupade i tusental, de flesta sårade av flera pilträffar, men oförmögna att vare sig löpa eller bära sin långt mer än hundra kilo tunga last. Riddarna kastades av, eller hamnade under sina djur. Hästar greps av panik, skrek, sparkade och dödade många män enbart med kraften av tyngden från deras väldiga kroppar. De allra flesta riddare hamnade i den vadhöga leran, en svart, klibbig sörja som Henry V hade inspekterat natten innan. Deras rustningar sögs fast i leran, så de blev liggande där, oförmögna att röra sig.
Henry V vid Agincourt

De få hästar med ryttare som togs sig ända fram till britternas linje spetsades på deras pålar och riddarna slets omedelbart ner och dödades. Detta var signalen för britterna. Kommandorop och trumpetstötar fick nästan 1 500 långbågemän att lämna sina bågar och pilkoggar bakom sig och störta över det gigantiska kaos som presenterades framfrö dem. Det var med religiös övertygelse och blodisande passion dessa män rusade ut bland hästkadaver och sprattlande riddare. Man döda fienden successivt, drog av deras hjälmar, krossade skallar, högg av huvuden, körde svärden in mellan metallkanterna på rustningarna. Det var en dödsfest, en mordisk glädjeyttring inför förmånen att få dräpa en försvarslös fiende. Gud var god mot britterna den dagen, som lät dem besegra dem som satan lurat ut på fältet. De förtjänade att dö och långbågemännen tvekade inte för ett ögonblick att fullfölja guds plan.

Charles d’Albret stupade vid Agincourt, antagligen när hans bepansrade infanteri nådde stridskaoset och trädde in i ett hopplöst försök att rädda situationen. Fransmännens metallskor hade redan utgjort ett problem på vägen ner och nu stannade de nästan helt. Skorna sögs fast i leran och tvingade soldaterna att ödsla mycket kraft och koncentration på att överhuvudtaget hålla balansen. Bland alla kadaver och lik blev detta en nästan övermäktig uppgift. De franska infanteristerna var chanslösa mot den malande, brittiska dödsmaskinen. De slaktades där de stod. Den fiende de mötte såg ut som trashankar, iförda enkla läderskor och stövlar som inte fastnade i leran. Britternas ögon var vilda av triumf och mördande, deras slagärmar spända och drypande av blod, deras ansikten prickiga och söliga av detsamma livets vätska.

Det var få som lyckades fly den dagen. Den brittiska adeln, som nästan inte alls deltog i striden (vilket heller inte Henry V gjorde), hade skickat fram eget folk bland bågskyttarna för att rädda de mest namnkunniga franska riddarna. Dessa gavs nåd och fördes tillbaka under eskort bakom de brittiska linjerna, där de hälsades med vördnad av sina tremänningar och kusiner. De erbjöds förfriskningar och vila under den brittiska adelns beskydd. Detta var adelns vanligaste sätt att kompensera det ekonomiska bortfall ett fälttåg innebar, lösen för tillfångatagna, fientliga adelsmän. Siffran varierar, men uppåt en 500 franska bör ha hamnat i denna fördelaktiga situation – dock inte för lång tid.

Prinsessan Cahtjerine av Frankrike
Mitt under striden på åsryggen hade en större samling franska bybor och bönder från grannskapet tagit sig till britternas tross som var placerad väl bakom den brittiska linjen. Det var ett spontant plundringståg av fattiga människor som passade på att utnyttja tillfället. En mindre strid utbröt med den lilla vaktstyrka som höll trossen. Den höggs ner med dynggrepar och påkar. Larmet gick och förstärkningar anlände, varvid den lilla bondehären vek undan och försvann. Händelsen fick Henry V att realisera sin största fruktan, att Charles d’Albret lyckats med en kringgående rörelse med nya trupper. Uppbrott kommenderades, nu när striden var vunnen, och i denna rörelse gav han även order om att döda de tillfångatagna franska adelsmännen.

Den närvarande brittiska adeln protesterade, inte bara p.g.a. den ekonomiska förlusten det innebar, utan även av prestige. Man dödade inte riddare som antagit kapitulation och som gett sig mot löfte från likvärdiga riddare att skonas. Men kungens ord gällde, adelsmännen kommenderades att kliva åt sidan. Med blottade huvuden stod och satt de obeväpnade franska adelsmännen och mötte döden som riddare bör. Deras banemän var åter brittiska långbågemän, de som ännu inte fått tillfälle att döda en fiende med ett välriktat hugg med svärdet. Kung Henry V utförde en skymf den där dagen, men en skymf som snart glömdes.

Britterna drog sig snabbt ifrån Agincourt på väg mot tryggheten i Calais. När mörkret föll låg enbart de döda kvar i det leriga nedförslutet mellan de två skogarna, redo för de fattiga plundrarnas återkomst. Vid det laget hade alla klart för sig miraklet som inträffat. De franska förstärkningarna blev förfärade, de avtågande britterna tackade Gud för denna enastående ynnest. Dödstalen efter Slaget vid Agincourt varierar, men den stora skillnaden mellan franska och brittiska förluster är oavsett tolkning graverande, vilket placerar slaget bland de största segrarna i militärhistorien. Dödade och sårade fransmän varierar mellan 5-10 000, samma siffra för britterna växlar mellan 100 och 500. De allra flesta stupade fransmän var adelsmän, medan endast tre brittiska nobles förlorade sina liv, bl.a. Duke of York.

Agincourt ledde till en fördel för Henry V och tillfällig vapenvila där nya fördelar kunde räknas in för den brittiska kronan. Slaget ledde också direkt till att Henry kunde gifta sig med prinsessan Catherine av Frankrike den 24 februari 1421, för att ytterligare stärka bandet mellan nationerna. Henry V dog dock plötsligt i dysenteri 1422, varpå hans och Catherines virrige son, Henry VI, fortsatte det hundraåriga kriget.

Slaget vid Agincourt räknas också till ett skolexempel på väl genomförd, ja, iskall taktisk beräkning. Henry V utnyttjade samtliga beståndsdelar i militärkonsten, position, rörelse och eldkraft. Positionen, i en naturlig flaskhals på ett lerigt fält, utnyttjades för att förringa fiendens övermäktiga rörelseenergi till intet, varpå den överlägsna eldkraften kunde utnyttjas för att reducera deras antal – igen, till intet. Dessa faktorer, plus utnyttjandet av psykologisk krigföring, utgjorde grunderna till Henry V: s otroliga seger vid Agincourt på Sankt Crispinus dagen, den 25 oktober 1415.





We few, we happy few, we band of brother’s. For he today that sheds his blood with me, Shall be my brother; be ne’er so vile, This day shall gentle his condition. And gentlemen in England now abed, shall think themselves accursed they were not here, And hold their manhood’s cheap wiles any speaks, That fought with us upon Saint Chrispin’s Day.
                                                                                                             William Shakespeare
                                                                                                             King Henry V

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar