tisdag 19 februari 2013

Filmhistoria - James Bond 50 år


Cubby, Harry & James



I mars 1965 hade filmen Ipcress File världspremiär i London. En hårdkokt spionthriller, en sann klassiker, med autentisk kvalitet, baserad på en bok med samma namn av författaren Len Deighton. Filmen innebar en grundsten i den då nye, engelske filmstjärnan Michael Caines karriär. För regin stod kanadensaren Sidney J. Furie, en känd makare av popkultur på film. Fallet Ipcress, som blev den svenska titeln, låg helt rätt i tiden. Den var en känsligt producerad film, en perfekt kombination av 1960-talets sökande bort från det klassiska Hollywood, i svallvågorna från den Nya franska vågen, men ändå omfamnande marknadens fascination för spionfilmer. Detta var ju ändå Agent 007: s era. Goldfinger, nummer tre i den rasande populära serien, hade haft premiär i september 1964, och lagom till julen 1965 skulle nästkommande film, Åskbollen, lanseras.

Kopplingen till James Bond var mer naturlig än så. Ipcress Files producent och skapare var den legendariske Harry Saltzman, en av männen bakom framgångarna för Ian Flemmings protegé på den vita duken. Ipcress File beskrevs på affischerna som ”A thinking mans Goldfinger”. Harry Saltzmans 007-partner, Albert R. Cubby Broccoli, var dock mindre road av projektet. Det förelåg en konflikt dem emellan rörande Saltzmans oberoende verksamhet utanför deras gemensamma bolag EON Productions. Redan i inledningen av deras samarbete hade den diametralt skilda uppfattningen kring produktionsvärde i relation till kapital hållit isär dessa båda helt olika män. Harry Saltzman var en Show Man, en spelare som ville bygga finansiella imperier, medan Cubby Broccoli i grunden var en italiensk familjeman vars enda önskan var att kapitalisera på James Bond.


Det måste ha stuckit i Cubbys ögon, att hans vän och partner, Saltzman, använt flera av nyckelpersonerna ur Bondfilmerna till sin Ipcress File. Scenografen Ken Adam skapade de minimalistiska scenariorna till Ipcress, till skillnad från de gigantiska interiörerna till Bond. Peter Hunt satt vid klippbordet, fyra år senare skulle han regissera George Lazenby i On Her Majesty’s Secret Service. John Barry, som designat hela musikrepertoaren till James Bond, skrev kanske det bästa spiontemat någonsin för Ipcress, The Harry Palmer Theme. Saltzman producerade en ”Anti-Bond” på fler sätt än ett, och det var ett ställningstagande från hans sida. Ursprungligen ville han göra det till en rent kanadensisk film, bland annat var det därför han anlitade landsmannen Sidney Furie till regissörsstolen. Tanken hade också varit att ha Christopher Plummer i rollen som Palmer.

Harry Saltzman, The Show Man, hade en gång varit det som räddat James Bond till Cubby Broccoli och EON Productions. 1961 hade han köpt optioner på rättigheterna för de första av Ian Flemmings böcker – utom Casino Royal. Optionerna sträckte sig enbart över sex månader och hade kostat 50 000 dollar, en mycket stor summa på den tiden. Saltzman hade därmed ett halvår på sig att få produktionerna i hamn, ett våghalsigt projekt för en man med ett tveksamt rykte i branschen. Saltzman, liksom Broccoli, hade kommit till Storbritannien i början av 1950-talet när den brittiska staten gjort det fördelaktigt att producera film där. Hollywood och ett antal amerikanska oberoende producenter slog sig ner i London. Intresset för Ian Flemmings böcker hade florerat i nästan ett decennium, Cubby Broccoli hade det som sitt favoritprojekt, så också produktionschefen på United Artist, David Picker, men det var Saltzman, mannen med de minsta finansiella möjligheterna, som satsade sina sista dollar.



När Broccoli lämnade sin dåvarande partner, Irving Allen och Warwick Films, efter den osannolika ekonomiska katastrofen med filmen Oscar Wilde, fick han veta att Saltzman satt på rättigheterna till Bond. De träffades och Broccoli erbjöd sig att köpa loss optionerna. Saltzman avböjde och erbjöd istället ett samarbete, väl medveten om sin svaga position. Cubby Broccoli erkände det aldrig, men han var misstänksam, det var ju ändå hans namn som knöt dealen med United Artist och David Picker i Hollywood. Samtidigt kan man med fog säga att det var Harry Saltzman som satte ribban för James Bonds framgång. Det var han, sin vana trogen, som propsade på stor elegans, spektakulär action och ångande sex. Om Broccoli var den förtroendegivande företagsledaren, så var Saltzman dynamon på EON Productions, och hela kalaset kostade Cubby en Anti-Bond tre år senare med Ipcress File.

James Bonds filmkaraktär skapades av den stilmedvetne regissören Terence Young. Han blev förälskad i den oslipade skotten Sean Connery och lärde honom att både föra sig och klä sig. Med karaktären Harry Palmer gick Saltzman åt rakt motsatt håll. Michael Caines Palmer var visserligen en stilig och välklädd man, han var också en gourmé och han bäddade ner kvinnor med samma elegans som Bond. Men Palmer var närsynt och bar glasögon, han var av arbetarklass och talade cockney. James Bond hade en rik bakgrund, han var världsvan och drack sin Vodka Martini skakad, men inte rörd. Palmer lagade sin egen mat med samma skicklighet som hans skapare, författaren Len Deighton, som också skrev kokböcker.

Palmer hade ett hem, en liten kvart i London East End, James Bond tycktes inte bo någonstans förutom på hotell. James Bond var kommendör i flottan, Palmer sergeant i armén. Bond tillhörde underrättelsetjänsten, MI6, Palmer kontraspionaget, d.v.s. det betydligt mindre sexiga MI5. Rätt att döda hade endast Bond, Palmer brottades med byråkrati och måste fylla i sina tidsrapporter till personalavdelningen. När agent Palmer skall söka igenom ett garage måste han ringa Special Branch, den brittiska säkerhetspolisen, något som Bond aldrig behövde bry sig om.

Len Deighton och Michael Caine
Tiden talade dock för Cubby Broccoli, som såg värdet i både Ian Flemings böcker och i de medarbetare han hade till hands. Harry Saltzman beskrevs ofta som en levande naturkraft, alltid på språng, alltid med flera järn i elden, men med en kort koncentrationsförmåga. Han hade ett koleriskt humör som blixtsnabbt kunde slå över i illrött raseri. Allt eftersom gled lojaliteterna hos Bond-teamet över till Broccoli, som gärna bjöd på sig själv. En som drabbades hårt av Saltzmans vrede var regissören Furie. Man var överens om att Harry Palmer var en Anti-Bond, men den politiskt konservative Saltzman angrep den mycket liberale Furies uppfattning om världspolitikens roll i Ipcress File. Till skillnad från Bond arbetade Palmer i en verklig spegelvärld, där hans uppdrag var att spana upp sin nye chef, major Dalby, en potentiell kontraspion, men också en symbol för det konservativa Storbritannien. Amerikanernas roll i Bondfilmerna var alltid självklar, de var de allierade, men i Ipcress blev det betydligt krångligare. USA är här en konkurrent och när Palmer av misstag dödar en av deras agenter blir de hans fiender. Sidney Furie gjorde hans amerikanske nemesis till en afroamerikan i en typisk vit roll.

Ipcress File blev en av Harry Saltzmans mest framgångsrika filmer och definitivt den mest kända av hans produktioner utanför Bonfilmerna. På sätt och vis blev den en symbol för Saltzmans splittrade intressen. Cubby Broccoli tog successivt över Agent 007 och gjorde honom till filmhistoriens största franchise någonsin. Saltzmans imperiebygge tappade fart i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Han blandade sig i affärer han inte hade någon erfarenhet av, han köpte aktier och satt i styrelser för större företag i mediebranschen. Saltzman förstod inte riskerna med långsiktigheten i den globala företagsvärlden, insåg aldrig förpliktelserna och kapitalbehovet. Snart var han skuldsatt upp över öronen. De Schweiziska bankerna krävde tillbaka sina pengar och Saltzman hade satt James Bond som säkerhet. Hans 50 % i både EON Productions och holdingbolaget Danjaq S.A. var intecknade.

Cubby Broccoli stod inför hotet att Bond togs över av okända banker. En räddningsaktion i samarbete med David Picker försatte Saltzman i konkurs och hans andelar i Bondimperiet köptes upp av United Artists. James Bond var räddad, Saltzman besegrad och Cubby producerade ensam The Spy Who Loved Me 1976. Carly Simon sjöng den dubbeltydiga titelsången, Nobody Does It Better.


Det kom att bli hans mest trogne vän, Michael Caine, tillsammans med den israeliske skådespelaren Topol, som övertalade den sjuklige Harry Saltzman, sorgslagen efter hustrun Jaqui: s död, att besöka Cubby på dennes 75-årsdag 1984. I nästan tio år hade de båda demonproducenterna enbart passat skrivna meddelanden mellan varandra genom Maurice Binder, Bondfilmernas berömde titelmakare. Nu möttes de, omfamnade varandra och umgicks under resten av kvällen. Inte ett öga var torrt bland alla de många och namnkunniga gästerna, fred rådde åter. Harry Saltzman avled tio år senare, en bruten man. Albert R. Broccoli två år senare, 1996.

Men James Bond lever vidare och fyller 50 år i år. Med filmen Skyfall har han inte varit fräschare än nu. Och Ipcress File är fortfarande en av de bästa spionthrillers någonsin producerad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar