söndag 3 februari 2013

Det italienska stålet




I Nordafrika under andra världskriget myntade de brittiska soldaterna ett elakt skämt riktat till deras fiender, italienarna. De sa att: italienarnas stridsvagnar är utrustade med sex växlar bakåt – och en framåt, ifall fienden är så djävliga att de kommer bakifrån. Så var det givetvis inte, italienska stridsvagnar var undermåliga av helt andra orsaker, men britternas erfarenheter från sensommaren och hösten 1940 gav dem anledning att odla sådant skämtsinne om sin olycksalige motståndare.

Italiens krigslycka var absolut inte skriven i himlen. Första världskriget var ingen upplyftande erfarenhet, även om de italienska trupperna var betydligt mer ståndaktiga än vad historien generellt gett dem erkännande för. Italien var ett fattigt land under hela första hälften av 1900-talet. Fascisternas maktövertagande 1922 hade visserligen ryckt upp en hel del funktioner i det italienska samhället. Tågen gick i tid och maffian på Sicilien fick svårare att härska, men det fascistiska styret, en i huvudsak kvasisocialistisk statsdiktatur i spektret av en monarki, lade effektivt sorti på den ekonomiska utvecklingen i Italien. Den s.k. Stora depressionen var fortfarande en realitet vid krigsstarten 1939, precis som i Roosevelts USA.

Fascistisk syndikalism och korporation, vilket innebar att Il Duce Benito Mussolini i Rom manövrerade landet genom diverse statliga och privata monopol och via fascistpartiets uppkopplingar med fack och skråväsenden, gjorde samhällets olika funktioner till mycket aktiva särintressen. Detta gällde även militären, som under fascismens polerade fattigdom ändå aldrig fick de resurser man kunde tro att de borde ha fått under rådande omständigheter. Dessutom var den italienska militären i första hand modellerad efter ett kolonialkrig. Både under Pacificeringen av Libyen 1928-1932 och invasionen av Etiopien 1935 hade de italienska stridskrafterna agerat resolut, förhållandevis effektivt och med största tänkbara brutalitet. Konflikterna hyllades grandiost i Italien och Mussolini och krigsmakten stod på toppen av sin popularitet i slutet av 1930-talet.

Men varken Il Duce eller krigsmakten var redo för andra världskriget, Italien var helt enkelt inte ett Nazityskland med anor tillbaka till det gamla Preussen. Man var illa utrustade och tränade, den italienska officerskåren höll inte internationell standard. Det låg ett skimmer av konsertarmé över dem, överspänt, teatraliskt marscherande i Passo Romano (nazisterna i Tyskland kopierade den) och eliten i Bersaglieri, direkt löjliga på språng med lyfta knän och vippande plymer. Den italienska armén vid krigsstarten 1939 var på papperet en imponerande syn, med ungefär 70 divisioner, varav knappt 60 infanteri. Men de italienska divisionerna var underdimensionerade, med enbart två tätregementen, mot normalt tre, varför det egentliga antalet divisioner borde ha varit ca 45. Divisionerna var också svagt rustade, stridsvagnarna för få och lätta, artilleriet undermåligt och man var inte tillräckligt motoriserade. Italienska armén hade en flora av handeldvapen med hela nio olika kalibrar, en mardröm för underhållsapparaten.

Rodolfo Graziani
Bättre ställt var det med det italienska flygvapnet. Flygplanstyperna var något föråldrade, från början av 1930-talet, men piloterna var kompetenta och modiga. Ett stort problem var bristen på transportflyg, vilket också berodde på en intern prestigestrid mellan flygvapnet och armén, som hade eget flyg. Det starkaste vapenslaget i den italienska krigsmakten var ändå Regia Marina, den kungliga flottan, den största och snabbaste i Medelhavet – varför britterna försökte att decimera den med flyganfallet mot den stora flottbasen i Taranto den 11 november 1940. Anfallet inspirerade japanerna till deras Pearl Harbor. Även den italienska flottan bestod av budgetversioner, med sämre bestyckade och pansrade fartyg (därför snabbare), men de vek aldrig för strid och var ett ständigt hot mot de allierade i hela Medelhavet.*

Tillbaka till de italienska stridsvagnarna – och britterna.

Det började som ett italienskt, militärt omen. Den 28 juni 1940 skjuts fältmarskalk Italo Balbo ner av sitt eget luftvärn. Ny chef för hans kommando över samtliga italienska trupper i Libyen tas över av greven och fältmarskalken Rodolfo Graziani.

Graziani var den militära fixstjärnan i Italien vid den här tiden. En passionerad fascist, var han något av en gunstling hos Mussolini. Under kampanjen i Etiopien hade han använt kemiska stridsmedel mot urbefolkning, en fason italienarna börjat med redan i Libyen vid slutet av 1920-talet. Fascist och folkmördare, Graziani var ändå ingen idiot. När han inspekterade sina nya trupper utmed den egyptiska gränsen blev han mycket förgrymmad. De hade funnits där sedan 1912, då Italien tog Libyen från det sönderfallande Ottomanska riket. Det hade alltid betraktats som en oländig och illa önskad utpost i det italienska imperiet, en plats dit ingen ville bli placerad. Under sommaren 1940 hade det skett en omorganisation av den italienska arméns närvaro i öknen. Mussolini drog tillbaka den 5: e armén, samtidigt som man förstärkte den kvarvarande 10: e armén. Detta var fältmarskalk Grazianis omedelbara, operativa befäl, tio divisioner med underhåll och reserver, allt som allt 150 000 man, 600 tanks och drygt 1 000 artilleripjäser. Totalt fanns där 250 000 italienska trupper i hela Libyen.

Ökenråttor

Den italienska 10: armén bestod av värnpliktiga soldater, ett antal frivilliga, fascistiska enheter av s.k. Svartskjortor, mera som beväpnad milis, samt libyska kolonialtrupper. Bakom divisionsnamn som Sabratha, Cirene och Malettigruppen dolde sig allmänt missnöje och kris. De hade legat där i öknen i ungefär ett år och armén hade med näppe lyckats försörja dem alla, framför allt med färskvatten. Moralen var låg, sjukdomar härjade och desertering var vanligt förekommande. Graziani var fullt upptagen med att åtgärda alla problemen när han kallades till Rom. Il Duce ville att han genast skulle försätta sin armé på stridsfot och invadera det brittiskt besatta Egypten.

Fältmarskalk Graziani försökte förklara för Mussolini att han behövde ytterligare resurser för att ens försöka ett sådant företag. Han hade enbart transportfordon för 10 % av arméns enheter. Man skulle behöva bygga pipelines för bränsle och vatten utmed riktningarna för avancemang. Att marschera trupper i öknen var inte att tala om – visste Il Duce hur många liter vatten en soldat behöver per dygn under sådana förhållanden? Inget hjälpte, Mussolini hade bestämt sig. Graziani reste tillbaka till sin kommandopost i Cyrenaika, ovetandes om att Mussolini erbjudits assistans av Hitler, men nekat. Hans anfall startade den 9 september 1940 med fyra av sina divisioner, på papperet 60 000 man.

Motståndaren, det brittiska Middle East Command i Kairo under generallöjtnant Sir Archibald Wavell, hade totalt 30 000 man att försvara hela Mellanöstern med. I direkt konfrontation med Grazianis trupper hade han delar ur den 7: e mekaniserade divisionen (The Desert Rats), en styrka på ca 5 000 man under ledning av den nyss utnämnde brigadgeneralen William Gott och överste John Campbell. Deras reserver, bestående av resterande 7: e divisionen och den 4: e indiska divisionen, befann sig betydligt längre bak. De kom att kallas för Jock Columns **, efter överste Campbell, och hade till uppgift att göra flygande anfall mot italienarnas framryckning – det fanns inte så mycket mer att göra, ansåg man. Dock, till skillnad mot italienarna, var britterna huvudsakligen professionella soldater, de var helt motoriserade och hade sin underhållslogistik under kontroll, mycket p.g.a. deras kompakta storlek.

Fältmarskalk Rodolfo Graziani stoppade sin armés framryckning den 16 september vid Maktila, strax öster om Sidi Barrani, efter 95 kilometers marsch. Kriget hade varit lågintensivt, med totalt mindre än 200 stupade, men italienarna var helt utmattade. Under Mussolinis ilska grävde den 10: e armén ner sig i nya positioner och väntade på britternas motdrag. Det kom den 9 december med Operation Compass, 36 000 man skramlade ur hela imperiets militära resurser, britter, indier, australier, Kiwis och sydafrikaner. Man körde över den desillusionerade italienska armén och tog 115 000 man tillfånga *** och marscherade över halva Libyen, till Beda, på två månader. Graziani avgick på sin post och skulle senare bl.a. bli Mussolinis försvarsminister under den Sociala Republiken, eller Salorepubliken, efter Italiens kapitulation 1943.

3:e kavalleriregementet "Savoia"

När tyskarna anlände till Nordafrika i februari 1941 tog de sig an den italienska armén i Libyen. Med proper ledning, träning och fullvärdig support stöpte man om flera italienska förband till stridvärden likvärdiga med sina egna enheter. Italienarna blev en kraft att räkna med i Nordafrika.

Så hade det också varit året innan, många hundra mil därifrån och på ett sätt få hade kunnat ana. Det var den 23 augusti 1942 och platsen var Isbusjenskisteppen, vid staden Serafimovitj, väster om floden Don. Den röda armén hade gjort en framåtstöt och hotade vitala delar av den italienska 8: e armén. Det fanns ett akut behov av att regla av framstöten innan den blev allt för stor. Men fanns där någon enhet som skulle kunna utföra detta med omedelbar verkan? Tyskarna trodde inte det. En överste Alessandro Bettoni, chef för 3: e Reggimento  Savoia Cavalleria, hade en helt annan uppfattning. Hans beridna kavalleriregemente satt redan upp och han red utmed raderna av bataljoner och skvadroner, förklarande att deras ögonblick i historien hade anlänt.

Så, med dragna sablar och vajande plymer, stormade 600 italienska ryttare genom de framryckande ryska styrkorna. Det måste ha varit en syn för gudarna, beridet kavalleri som sprängde genom stridsvagnlinjer och flyende infanteri, vilt huggande omkring sig och droppande handgranater i öppna kanontorn. På klassiskt vis hade varje skvadron tagit ut sina återsamlingsplatser på andra sidan, för ett nytt anfall på väg tillbaka. Det var en framgång, ungefär 2 500 ryssar flydde hals över huvud, ca 200 höggs ner, 500 fångar togs. Anfallet hade temporärt hindrats. De egna förlusterna uppgick till 32 stupade och 52 sårade, samt 100 dödade hästar. Bland de stupade var överste Bettoni, som ridit först av alla, givetvis.

Samma kväll samlades officerarna vid en lägereld och inför fullständigt förbluffade tyskar skålade de i brännvin. De skålade för sin tappre regementschef och för det faktum att den 23 augusti 1942 var 250-årsdagen för bildandet av Reggimento Savoia Cavalleria. Datumet är också för evigt sammankopplat med militärhistoriens sista fullskaliga kavalleriattack till häst.

De existerar ännu, det stolta Savoia, nu som ett mekaniserat regemente i Brigata Aeromobile ”Furili”, en luftburen brigad i den italienska armén. Regementet har som stationeringsort staden Grosseto i Toscana.

Det moderna, italienska stålet
* Erwin Rommel, den berömde ökenräven, må ha varit en lysande taktiker, men han förstod sig inte på strategi. Han trodde in i det sista att Kairo, och därmed Suezkanalen, var nyckeln till seger i Medelhavet. Hans närmaste chef, flygmarskalken Albert Kesselring, visste genom sitt eget militära geni att nyckeln till Medelhavet var ön Malta. Endast genom ockupation av Malta och därmed dominans över havet och i luften kunde man knäcka nacken på det brittiska lejonet. Andra som förstod detta var italienarna. Det hjälpte dock föga, Rommel gick direkt till sin beundrare, Adolf Hitler, och fixade sina planer över alla andras förstånd.

** General Sir William Gott var senare i kriget tilltänkt som chef för den brittiska 8: e armén, lagom till Slaget om El Alamein. Han dog i en flygkrasch och general Bernard Montgomery tog hans plats istället. ”Jock Columns” inspirerade en annan framstående brittisk militär i Nordafrika, löjtnant Archibald Sterling ur 8: e Commandos, att bilda en ny specialstyrka – grunden till dagens Special Air Service, SAS.

*** Kriget i Nordafrika skiljer sig från många av de övriga stridsskådeplatserna under andra världskriget. Soldater på båda sidor visade mycket stor generositet mot varandra vid tillfångatagande. Man delade som regel vatten med varandra, även de minsta ransonerna, ingen ville utsätta den andre för törstens plåga. Den tyska Afrikakåren var förskonad från både SS och Gestapo, varför de kunde visa motsvarande ridderlighet. En viss överstelöjtnant Claus Graf von Stauffenberg slutformulerade sin ståndpunkt mot nazismen i Afrikakåren, innan han sårades svårt i Tunisien och sändes hem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar