fredag 15 februari 2013

Den tysta alliansen


Som ett led i att försöka vinna första världskriget subventionerade kejsardömet Tyskland kommunisternas revolution i Ryssland hösten 1917. Lenin hade försäkrat Berlin att om hans revolution lyckades skulle han omedelbart dra Ryssland ut ur kriget, vilket automatiskt innebar att Tyskland kunde slippa tvåfrontskriget. Lenins resa hem, via Sverige, betalades av Tyskland, varför de svenska myndigheterna enbart höll ett öga på den ökände revolutionären under hans vistelse i landet. Lenin höll sitt löfte, Ryssland strök flagg och drog sig tillbaka. Men det hjälpte föga för det nu utfattiga Tyskland, som istället fått en ny fiende på halsen, USA.

Hans von Seeckt

Första världskrigets slut var bittra för både Tyskland och Ryssland. Tyskland var förloraren och hämnden blev ljuv för ententens medlemmar. Endast hårda bandage erbjöds efter freden i Versailles. Stora landavträden, än större krigsskadestånd och segrarmakterna ämnade diktera vad Tyskland kunde och inte kunde göra med sina inre affärer. Även Ryssland stod inför stora problem. Den nya regimen var hela tiden på vippen att förlora kontrollen över det stora landet. Man orkade inte hålla emot när flera, tidigare ryska furstendömen, såsom Finland och de baltiska staterna, bröt sig ut som oberoende nationer. Det kommunistiska Ryssland var också hotat av ett inbördeskrig, där motståndarna sanktionerades av västmakterna.

Den nya, demokratiska förbundsrepubliken Tyskland, mera känd i historien under namnet Weimarrepubliken, hade ett dilemma som de inte kunde, eller snarare fick adressera, nämligen försvaret. Enligt Versailles fick de upprätthålla en armé på 100 000 man, men utan tyngre artilleri, en flotta inte mycket större än en kustbevakning och absolut inget flygvapen. Samtidigt förstod den tyska regeringen att den internationella situationen snabbt kunde bli mycket svår. Man var omgiven av potentiella fiender och nästan inga vänner alls i världen. Versaillesfördraget tog inget ansvar för den händelse att t.ex. det nyupprättade Polen skulle anfalla Tyskland, något som inte alls var omöjligt. Polen hade blivit märkbart militariserat efter freden och hotade indirekt inte minst Tyskland.

Det var det Polsk-Sovjetiska kriget 1919-1921 som födde idéer hos tyskarna. Detta krig – med Josef Stalin i rollen som en av de ryska armécheferna – var ett resultat av Polens invasion av det kommunistiska lydriket Ukraina, var mycket blodigt. Närmare 100 000 man stupade på vardera sidan. Det slutade med polsk förhandlingsseger, den polsk-sovjetiska gränsen manifesterades och blev ratificerad med fredsfördraget i Riga 1921. Året innan, mitt under pågående krig, sände chefen för det tyska Reichwehr, general Hans von Seeckt, hemliga uppgifter om den polska krigsmakten till Kreml. Det skedde via Turkiets krigsminister, general Enver Pasha. Turkiet hade varit Tysklands allierade under kriget och Pacha var god vän till Von Seeckt. Huruvida den tyska regeringen var medveten om detta är osäkert. Kanske var de inte det just då, eftersom i korrespondensen som Enver Pacha levererade fanns där även ett förslag om en gemensam militär aktion mot Polen, en kniptångsmanöver från två håll.

Ryssarna tackade för de hemliga uppgifterna, som kan ha varit till hjälp, men man köpte inte de gemensamma militära planerna med Tyskland. Men embryot var skapat. I ett fördrag med Tyskland, som var fjättrat till både händer och fötter, såg man något värdefullt. Tyskland var trots allt en framstående industrination med mycket duktigt folk. Man var även framstående militärer. Sovjetunionen var i skriande behov av allt detta. Kriget med Polen fick Kreml att inse hur sårbara man var miltärt. Tyskland, i deras prekära situation, kunde kanske vara till hjälp – samtidigt var Tyskland den nation i Västeuropa som tycktes närmast en ny, kommunistisk revolution. Det var frestande.

Fordraget i Rapallo
Kreml utsåg den estniskfödde diplomaten Viktor Kopp att föra dessa första, trevande samtal med tyskarna. Officiellt var han på uppdrag rörande de ryska krigsfångar som fortfarande befann sig i Tyskland. Han upprättade ett dubbelbottnat kontor i Berlin, mitt på Unter den Linden, samt motsvarande representationer i Tallinn, Riga och Kaunas. Ett tecken på den uppenbara viljan till goodwill mellan Berlin och Moskva var att Kopp lyckades över förväntan. Åtskilliga tysk-ryska joint ventures skapades under denna tid, bland annat flygbolaget Deruluft som fram till 1937 knöt samman flera städer runt Östersjön, bl.a. Stockholm.

I april 1922, i italienska Rapallo, som en del i ett mycket större fördrag mellan allehanda nya nationer i Europa, kunde Tyskland och Sovjetunionen sätta sig ner och officiellt diskutera relationerna sinsemellan. Stämningen var mycket god och nu var den tyska regeringen helt med på noterna. Under bordet fördes samtidigt de nu kulminerande, hemliga förhandlingarna om de olika militärpolitiska förutsättningar som man bollat mellan varandra i nästan två år. Det fanns en stor välvilja på båda sidor och avtalen var snart överenskomna. Under de kommande tio åren skulle ett omfattande, hemligt, militärt samarbete upprättas mellan de båda nationerna. Sovjetunionen skulle få kapital, kunskap och teknik, Tyskland skulle samtidigt få möjlighet att träna en betydligt större militär doktrin än vad Versaillesfördraget gav dem rätt till.

Kostnaderna för den ryska notan skulle totalt bli 100 miljoner Reich Mark, fördelade jämnt på tio år. Den sovjetiska rubeln var inte konvertibel och den tyska marken minst sagt flyktig, så man fixerade en kurs mellan sig på 1 rubel = 2.16 Reich Mark. Hur kunde då Tyskland göra detta rakt under näsan på kontrollanterna från Frankrike och Storbritannien? Weimarrepubliken förde vid den här tiden dubbel bokföring för allt. Hur mycket tyskarna totalt skalade av den offentliga budgeten mellan 1919 och 1933 för egna behov går inte att uppskatta. Arbetet med det militära samarbetet Tyskland-Sovjetunionen sattes igång direkt, med tysk effektivitet. Den 11 augusti 1922 tecknade Reichwehr och Röda armén ett avtal som gav tyskarna rätt att upprätta baser i Sovjetunionen.

Samarbetet rörde sig över ett brett spektrum av militära aspekter. Teknologi, teoretiska studium och träningsprogram. Utveckling av taktiska förutsättningar för vapensystem. Utbildning av specialister inom samtliga militära områden. Utveckling av nya taktiska och strategiska modeller etc. Gemensamt för alla ämnen var att de var strikt förbjudna enligt Versaillesfördraget, Tyskland fick under inga omständigheter syssla med detta. I utbyte för sin delaktighet fick ryssarna ta del av det tyskarna arbetade med, delta i gemensamma militära övningar och använda sig av den industriella och militärtekniska utvecklingen som kom med avtalet. Alla var nöjda och vid 1924 hade Reichwehr öppnat ett representationskontor i Moskva, i hemlighet givetvis.

Snabbe Heinz
Ryssarna var mycket intresserade av det industriella samarbetet. Sovjetunionen stod inför en massiv utbyggnad av den eftersatta industrin och man såg oanade möjligheter med de hemliga avtalen med Tyskland. Man ville att Albatross Werke skulle upprätta en flygplansfabrik i Sovjetunionen, Blohm & Voss en ubåtsfabrik och kanske en Krupp ammunitionsfabrik? Man såg också fram emot att få sända ingenjörer på utbildning i Tyskland. Det är den här processen som ligger bakom de uppenbara ryska kopior av tyska motorcyklar, maskiner, pumpar, motorer, som förbryllar många entusiaster idag. Länge spred ryssarna sagor om listiga industrispioner som stal ritningar i Tyskland, när det i själva verket handlade om hemliga tillverkningslicenser.

För tysk del, eftersom det var de som bröt mot Versailles, organiserades först genom Chef der Heeresleitung, senare direkt genom Chef des Truppenamts (den i sig illegala generalstabschefen). Generalstaben arbetade i första hand med politiska och ekonomiska frågor som rörde de gemensamma tysk-ryska baserna i Sovjetunionen. Politiska problem sköttes tillsammans med det tyska utrikesdepartementet. Staben tog även hand om de hemliga företag som bildades i sammanhanget. Allt ordnades från ett kontor kallat T-3. De mera specifika militära ärendena sorterades under respektive Waffeninspektionen, vapenslagsinspektörerna.

Den upprättade pansarskolan Kama i Kazan lydde under Inspektion des Kraftwesens och flygplansfabriken samt flygstridsskolan i Lipetsk låg under Inspektion der Flieger. Tomka, det tyska centret för utveckling av kemiska stridsmedel och taktik i Samäara, löd i sin tur under Inspektion der Artillerie o.s.v. På den ryska sidan hanterades dessa ärenden av en perfekt skuggorganisation vars existens förnekades fullständigt av Kreml till våra dagar.

Georgij Zjukov
Tysk personal som skulle fara till Sovjetunionen för att antingen medverka i utbildningar eller produktion, gjorde så i största hemlighet. Uniformer var förbjudna, även vid ankomsten till och under verksamheten vid de aktuella baserna. Man erhöll falska pass, utfärdade av tyska utrikesdepartementet. Enskilt resande var att föredra. Resorna gick som regel via Lettland med tåg, från Riga till Daugavpils och därefter genom särskilt utvalda gränsstationer där den sovjetiska underrättelsetjänsten hade personal som kunde identifiera de aktuella personerna. Officerare som skulle tjänstegöra under längre tid i Sovjetunionen tog tjänsteledigt från sina respektive förband i Tyskland och deras namn ströks som operativa befattningshavare i rullorna. Detta medförde att Reichwehr kunde rotera fler officerare i tjnst än vad de normalt haft möjlighet till. Det förklarar även delvis hur tyska krigsmakten kunde upprätthålla en uppochnedvänd befälspyramid under mellankrigstiden.

Det förklarar också hur det tyska flygvapnet, Luftwaffe, kunde ställas upp från ingenting efter 1933, till synes fix och färdig vad gällde personal och utbildning. Tidigare förklaringar, som att Tyskland på 1920-talet blev en framstående glidflygarnation och att upprättandet av Lufthansa 1926 bidrog till träningen av tyska piloter, räckte inte till. Tunga namn som Adolf Galland, Albert Kesselring och Kurt Student bör ha deltagit i Sovjetunionen. I fallet Student så vet man att han testade sina vilda planer på luftburen trupp någonstans – det måste givetvis ha varit i Sovjetunionen.

Kända tyska officerare som deltog i olika program i Sovjetunionen var Wilhelm Keitel, Erich von Mannstein och Walther Model. En av de instruktörer vid Kama som ryssarna mest uppskattade var Heinz Guderian. Vilka ryska officerare som deltog i kurser och seminarier är höljt i dunkel, men det frestar att tänka sig att blivande marskalkar som Georgij Zjukov, Ivan Konev och Konstantin Rokossovskij var där. I slutet av 1920-talet satsade den sovjetiska röda armén medvetet på pansar i egna stridsformationer, bataljoner, regementen och divisioner. Man satte upp världens första pansarkår och kompletterade den senare med en andra. Det var först senare, i slutet av 1930-talet, då Stalin flexat sin paranoia och låtit avrätta över 30 000 officerare, som Röda armén splittrade kårerna och spred ut pansaret bland infanteridivisionerna. Röda armén var också först med fallskärmssoldater.

Molotov-Ribbentroppakten
En av Georgij Zjukovs första viktiga militära framgångar var slaget vid Chalchin-Gol 1939, en flod nära gränsen mellan det då sovjetiska Mongoliet och det av Japan kontrollerade Manchukuo, idag kinesiska Manchuriet. Zjukovs styrkor förintade nästan hela den japanska 6: e armén i en kniptångsmanöver med pansar och flygunderstöd, mycket lik Guderians modell för blixtkriget. Är det bara ett sammanträffande?

Det tyska samarbetet med Sovjetunionen var inte det enda av sitt slag, men det var definitivt det största och mest långtgående. Den lilla tyska flottan föredrog t.ex. att förlägga sina ljusskygga operationer hos nationer som Italien, Nederländerna, Finland och Sverige. Samarbetet med Sovjetunionen höll på att avslöjas så tidigt som 1926 när det tyska socialdemokratiska partiet, SPD, upptäckte att ryssarna, inom ramen för denna hemliga verksamhet, exporterade handgranater till de tyska kommunisterna. Det gick givetvis inte för sig, SPD började cirkulera ett pressmeddelande som statuerade att ryska handgranater dödade hundratals tyskar i de förekommande gatustriderna vid den tiden. I december samma år körde brittiska Manchester Guardian en artikel om hur tyska krigsmakten i hemlighet arbetade med Sovjetunionen i upprustningsfrågor. Ingen tog notis om något av detta.

Utom möjligtvis det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. De blev allt större i den tyska riksdagen och till sist blev de svurna in i de hemliga, parlamentariska rummen. Redan 1932, när man blivit den största riksdagsgruppen, signalerade nazisterna att de ämnade stänga verksamheten så fort de fått makten. Reichwehr och regering bestämde då att avveckla allting. Den sista tyska installationen övergavs i september 1933. Det var nog aningen magstarkt för Hitler att efter alla gatustrider med kommunisterna acceptera hemliga militära avtal med Moskva. Nazisterna och kommunisterna var inte ideologiska motståndare så mycket som de var konkurrenter om samma politik.

Ryskt-tyskt samkväm 1939-1941
Men varken Hitler eller Stalin hade glömt det gamla samarbetet, som ju hade flutit så väl. Många i statshierarkierna i Berlin och Moskva kände och uppskattade varandra, inte minst bland militärerna. Det är ur vetskap som denna som man skall se Molotov-Ribbentroppakten 1939. Omvärlden blev så chockad när pakten deklarerades offentligt, till synes på rekordtid dessutom. Man tycktes inte förstå hur det gick till, hur tyska och ryska soldater lät sig fotograferas i glatt samkväm efter deras gemensamma ockupation av Polen.

Då hade den gamle generalen Hans von Seeckt varit död i nästan tre år.

2 kommentarer:

  1. Intressant! Men "stora landavträden" luktar illa. Avträde är ju detsamma som dass, varför jag antar, att här avses "landavträdelser".

    SvaraRadera
  2. Ja, naturligtvis. Jag tackar för rättelsen.

    SvaraRadera