onsdag 9 januari 2013

Tio månader i München

Fascinationen kring personen Adolf Hitler har hållit vår samtid naglad vid historien sedan andra världskrigets slut. Frågorna är många, men allt kanaliseras ändå till den ultimata gåtan: Hur kommer det sig att en man med en sådan medioker bakgrund, plötsligt kan ta kontrollen över sitt öde och bli en av världshistoriens värsta despoter?



Vi vet hur han beseglade sin karriär i det kommande Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Denna framgångshistoria är väl dokumenterad från många korsrefererande källor. Däremot är det sämre ställt med vägen fram till hans första medlemskap i ett politiskt parti. Hur kom det sig att han fattade beslutet att bli politiker överhuvudtaget?

Det hände saker med Adolf Hitler under en tydligt avgränsad tidsperiod, då han tog steget ut i rampljuset. Det var som om han aldrig gjort annat i sitt liv och ändå var det så fjärran från den plebej han tidigare varit. Under ett knappt år genomgick Hitler en veritabel metamorfos, baserad på omgivande omständigheter, egna erfarenheter och personliga beslut.

Det här är historien om dessa blott tio månader i München.

Det var den 17 november 1918 som Adolf Hitler skrevs ut ur ett militärsjukhus i staden Pasewalk, i dagens Mecklenburg-Vorpommern. Han var 29 år gammal och allvarligt på väg in i vuxenlivet. Tyskland hade förlorat det stora kriget och för den idoge germanske nationalisten måste framtidsutsikterna tett sig tämligen skrala. För honom, liksom tusentals andra i hans situation, var förlusten dubbel. Allt han aspirerat, agerat och agiterat för låg i spillror. Men var det då en frustrerad och moloken ung man som klev ut i den bleka höstsolen med kappsäcken i handen?

Hitler hade skadats i ett gasanfall så sent som i oktober samma år. Han skulle senare tona ner symtomen, eftersom det rörde sig om s.k. hysterisk blindhet. En inte alls ovanlig åkomma i dessa sammanhang, men en som placerade honom temporärt på psykavdelningen i Pasewalk – därför Hitlers senare ogillande. Detta är ett intressant faktum eftersom han då bör ha hamnat under vård av den kontroversielle psykiatrikern Edmund Forster.

Det råder delade meningar om huruvida Forster behandlade Hitler, och om så var fallet, hade det då någon betydande inverkan på patienten i hans senare liv? Låt oss konstatera att Hitler och doktor Forster befann sig på militärsjukhuset i Pasewalk samtidigt och att Forster var kontroversiell därför att han drev tesen att mentala sjukdomstillstånd kunde övervinnas av patientens egen viljestyrka – en teori som idag framstår som absurd.

Sinnessjukhuset i Passewalk

Men för Hitler, en man som i hela sitt unga liv levt på sin egen självbedragelse, som alltid skyllt sina tillkortakommanden på den omvärld som aldrig förstod hans geni, för honom måste den helt naturliga tillfrisknandet från hans temporära blindhet tett sig som en viljans triumf, särskilt med bekräftelsen från en yrkesman. Doktor Edmund Forster tog sitt eget liv 1933, strax efter nazisternas maktövertagande, en viktig del i denna parantes i historien.

Adolf Hitler tog tjuren vid hornen när han nu begav sig till München, en stad han helst inte ville återkomma till. Han hade haft en bedrövlig tid där innan kriget, bl.a. jagad av österrikisk polis för att han smitit från värnplikten i hemlandet. Att han skulle klara sig rent fysiskt betvivlade han däremot knappast. Under hela sin ungdom hade han lyft en livränta från sina båda avlidna föräldrar. Det var hans halvsyster, Angela Raubal, som förvaltade detta arv åt honom. Pengarna hade varit både en välsignelse och en förbannelse för honom. De gjorde att han aldrig utfört ett hederligt dagsverk i sitt liv, istället hade han odlat sin strikta, asketiska livsstil, något som även renderat honom hopplöst lat.

Hitler reste till München därför att det var där hans militära mobiliseringsplats låg. Han tillhörde fortfarande den bayerska armén och alla soldater hade återkallats till sina mobiliseringsplatser, antingen för att avmobiliseras, eller för att stanna i uniform. Året därpå, 1919, skulle den tyska riksdagen klubba igenom det nya Reichwehr. Hitler hade för avsikt att stanna, det skulle ge honom mål och mening i livet, åtminstone tills vidare. Dessutom sökte han sin vänskapliga infrastruktur från kriget. Hitler hade inga vänner annat än sina frontkamrater, särskilt de från staben till det 16: e bayerska infanteriregementet, ett reservförband som varit hans hem de senaste åren.

Det Tyskland Hitler reste genom var ett land i uppbrott. Den s.k. Novemberrevolutionen var ett faktum. Tyskarna hade ännu inte drabbats av omvärldens krigsskadestånd, men folket hade upplevt svält under kriget, inte enbart p.g.a. ententens blockad, utan mer så av den tyska statens oförmåga att försörja folket – den verkliga dolkstöten i ryggen. Kaisern var avsatt och Tyskland hade plötsligt blivit en förbundsrepublik. Man fruktade revolutionen, de röda gardisterna marscherade på städernas gator och militära enheter gjorde uppror. Undantagstillstånd var proklamerad på flera platser, på ytterligare andra hade socialistiska enklaver utropats. Borta i Moskva hoppades Lenin att Tyskland, det land som sponsrat hans väg till makten, skulle bli den första nationen utanför Sovjetunionen som föll för världsrevolutionen.

München 1918

Det München som Hitler anträdde var huvudstad i en redan socialistisk republik. Journalisten och agitatorn Kurt Eisner, en av grundarna till det Oberoende socialdemokratiska partiet i Tyskland, hade med en oblodig revolution avsatt det bayerska kungahuset Wittelbach. Luften vibrerade av spänning och nya intryck, diskussionerna gick heta på caféerna och i ölhallarna. Adolf Hitler inställde sig hos armén, anmälde sitt intresse för att fortsätta sin tjänst och inkvarterades på kasern. Hans tillvaro var därmed tryggad eftersom det inte rådde någon motsättning mellan militären och Kurt Eisners regering.

I februari 1919 lönnmördades Eisner av en adlig nationalist, Anton Graf von Arco auf Valley, kanske i desperation efter att han förvägrats medlemskap i den beryktade antisemitiska och ockulta sammanslutningen Thuleförbundet (Eisner var jude). Kaos utbröt och i april 1919 blev Bayern en sovjetrepublik under Moskva. Den 12 april utbröt ett kort, men blodigt inbördeskrig ut, huvudsakligen i München, mellan å ena sidan regeringstrogna reguljära trupper tillsammans med frikårer och på den andra sidan undermåliga rödgardister. Över 1 000 människor stupade i fruktansvärda gatustrider. En högerinriktad regering kunde därmed ta över makten. Senare under sommaren stod Versaillesfördraget klart och Tyskland som helhet föll ner i en ekonomisk och social depression.

Var stod Adolf Hitler i allt detta? Han gick aldrig med i någon av de militära frikårerna som poppade upp över hela Tyskland, utan förhöll sig trogen den reguljära bayerska armén. Detta ger en inblick i hans politiska preferenser, vilka var oklara och förvirrande sedda i ljuset av hans senare eskapader. Hitler var inte enbart trogen armén, han stod också upp för den avsatta, socialistiska regeringen. Journalfilmer visar honom i hedersvakten för den fallne regeringschefen Kurt Eisner och på uniformsärmen bär han, förutom svart sorgeband, även ett rött, för det oberoende socialdemokratiska partiet.

Kurt Eisner
Han valdes också in i styrelserna för soldatråden i München, ivrigt påhejad av sina gamla frontkamrater i det 16: regementet. Som österrikisk medborgare kunde inte Hitler rösta i några av de många parlamentsvalen efter kriget. Krigsveteraner i allmänhet, avmobiliserade eller inte, röstade i ett separat valdistrikt, antagligen för att militärens rullor var mer pålitliga. På så vis vet man att den absoluta majoriteten av veteranerna röstade på centristiska partier, som socialdemokraterna. Man var uppenbart trötta på krig och ville ha lugn och ro. Eftersom Hitlers kamrater från 16: e regementet delade den uppfattningen, så såg de inget hotande i Hitlers polemik, utan röstade fram honom i soldatråden.

Adolf Hitler, i sin gryende politiska karriär, var påtagligt ambivalent i höger-vänsterskalan. Så långt var han mest vänster, med röda armbindlar och soldatfackliga åtaganden. Sedan tidigare vet man att han var en stark nationalist, han drömde om ett enat germanskt folk, en teutonisk superstat. Han trodde inte på demokrati och han hatade kapitalism och de besuttnas etablissemang. Det var inget problem för honom att identifiera sig med arbetarklassen, den visionen tilltalade honom – en man av folket. Men han avskydde socialismens internationalism, särskilt den basunerad av bolsjeviker.

Så, vad med Hitlers tidigare konstnärliga ambitioner?  Vid den här tiden kluddade han fortfarande vid tillfälle. Han hade en rätt så tjock mapp med verk från kriget, mestadels kalligrafier i kol, föreställande slagfält, ruiner, någon enstaka byggnad. Det var alltid talangfullt, men själlöst. Där fanns fortfarande ingen människa i bilderna. De visade mer av konstnärens kapacitet än av motivets föreställning, d.v.s. en oskolad, begränsad och lat kreatör, som nått vägs ände. Hitler var en lärd man, han hade plöjt igenom bokhyllor med litteratur i de flesta förkommande genrer. Han förstod sig på konst, han gick så ofta han kunde på teater, utställningar och på bio, men han var extremt diskriminerande. Han förkastade allt som inte föll honom i smaken.

Tysk expressionism
Albert Speer, en av ytterst få människor som kom Hitler mycket nära inpå livet, sa alltid att vägen till Führern gick via konsten. Speer blev hans vän därför att han var en arkitekt. Genom Speer kunde Hitler tillåta sig att skapa igen. Führerns bild av hans älskade Germania var framför allt en arkitektonisk fulländning – utan människor. In i det sista, medan de ryska granaterna landade runt och på rikkansliet i Berlin, bland högar av rasade takmassor, lutade sig Adolf Hitler över de enorma modellerna av framtidens Berlin och Linz, hans ungdoms stad i Österrike. Allt annat var oväsentligt för honom.

Hitler fattade ett beslut någon gång under våren eller sommaren 1919. Han ställde sina konstnärliga ambitioner i skuggan för tillfället och förkunnade för alla, att politiken var den nya konsten. Detta var alls ingen avvikande åsikt vid den här tiden. Tysklands kulturliv var i inledningen av en egen revolution. Avantgardismen, expressionismen, den sociala realismen exploderade på dukarna och på spektaklen i gallerierna. Oftast påklistrade med politiska etiketter, antingen genom kritiker, eller direkt av kreatörerna. Konsten blev politiskt sprängstoff under 1920-talets Tyskland. Hitler hatade denna moderna konst, han äcklades av dess mening, men han förstod dess innebörd. Politiken var de facto den nya konsten och den unge, orädde Adolf Hitler inkorporerade denna insikt i sina tal inför soldatråden. De blev påtagligt expressionistiska, svarta och vita, med en utstuderad mimik, som föreställande parafraser på den konst han så häcklade.

Dessa tal fångade hans arbetsgivares intresse. I juni 1919 överfördes Hitler till generalkommandots underrättelsetjänst, under kapten Karl Mayr, chef för ”Utbildnings och propaganda avdelningen”. För Mayr deltog Hitler inte enbart i infiltrerandet av den myriad av suspekta småpartier i Bayern, han agiterade också öppet för arméns räkning på offentliga platser. Det här var Hitlers första steg ut i verkligheten och han väckte uppmärksamhet. Hans order var att häckla kommunismen, vilket han gjorde. Trots detta var militären inte nöjd med honom. Han ansågs kontroversiell och Hitler tröttnade snart på att tala för staten.

Karl Mayr skulle mot slutet av 1920-talet gå med i det tyska socialdemokratiska partiet. Hans kunskaper i politisk infiltration skulle användas av ”Reichbanner Schwarz-Rot-Gold”, en propagandaorganisation skapat av de centristiska partierna i Riksdagen till försvar av den parlamentariska demokratin. Efter nazisternas maktövertagande flydde han till Frankrike, men fängslades av Gestapo 1940 och avrättades i koncentrationslägret Buchenwald 1945.

Tidiga nazister

Adolf Hitler hade i sitt arbete blivit fascinerad av aktivt partiarbete och den större frihet det innebar. Ett parti som han särskilt hade ett gott öga till var ”Deutsche Arbeiterpartie”, DAP, under låssmeden Anton Drexler. DAP hade parkerat sig mycket bekvämt på den politiska skalan. Man var ett antisemitiskt, antidemokratiskt, antikapitalistiskt och antimarxistiskt parti. Partiet drog till sig både knäppgökar på den yttersta högerkanten, som nationalistiska socialister. Man ville vara ett parti för alla, eller åtminstone de flesta, och det var detta, och lite till, som lockade Hitler.

Från krigssjukhuset i Pasewalk, genom det revolutionära Tyskland, till de politiska striderna i Bayern, Adolf Hitler stod nu redo att ta nästa steg. Han hade återfunnit sitt ungdomliga kall, de impotenta drömmerierna från Braunau am Inn, Linz och Wien, om att bli något stort, något riktigt stort. Fast besluten att lyckas anträdde han det intet anande Tyska arbetarpartiet. Det var passligt litet, endast ett femtiotal aktiva medlemmar. Han introducerades av en s.k. ”nyttig idiot”, teaterförfattaren Dietrich Eckart, en av grundarna till DAP, som såg ett politiskt orakel i honom. Samtidigt var det enkelt för Hitler att se var partiets styrka låg, åtminstone som han såg det.

Kapten Ernst Röhm hade enrollerat sig med DAP nästan samtidigt. Han var en tidigare stabsofficer och framstående frikårist, en öppet homosexuell med uniformsfetisch och passion för maskulin krigarromantik. Röhm var socialist i botten och önskade skapa en egen folkarmé. Han hade kommit till DAP för att sätta upp deras partipolis, en nödvändighet i det politiska klimat man arbetade i. Med Hitler såg han en kompanjon, de kompletterade varandra. Röhm gav Hitler tillgång till partiets muskler, Hitler kunde samtidigt göra det Röhm aldrig kunnat, bli en vältalig ledare av partiet. Tillsammans drog de upp riktlinjerna för ett militariserat parti, lett enligt principer de båda förstod. De skulle snart sopa undan de timida teoretikerna, kommendera rättning mittåt och framåt marsch.

Ernst Röhm
Det är i insikten att Adolf Hitler var en teflonpolitiker som nazisternas logik blir uppenbar. När han steg in i DAP saknade han en färdig politisk ideologi. Det nationalsocialistiska arbetarpartiet skulle aldrig vara starka ideologiskt, de spretade åt alla håll. Adolf Hitler var heller aldrig en detaljernas ledare, utan lät andra precisera åtgärderna. Vad brydde sig Hitler om att Röhm var homosexuell? Arbetarklassen måste vinnas, Hitler förstod att den i grund och botten var nationalistisk. Det konservativa kapitalet accepterades, så länge de infogade sig i den fascistiska korporatismen, importerad från Italien. Hitler var aldrig känd som en antisemit förrän han började agitera politiskt för uppdragsgivare.

Detta var Hitlers framgångsmodell. En teflonpolitiker blir aldrig avslöjad om det politiska klimatet är kaotiskt, om man städar efter sig och håller en allt högre hastighet i partiets framåtdrift. Det hade gått tio månader sedan Hitler lämnade sjukhuset i Pasewalk. Den 12 september 1919 skrev han under sitt medlemskap i DAP. Han blev medlem nummer 55 och det var han som designade den svarta svastikan på vit botten, i ett hav av rött blod. 








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar