lördag 12 januari 2013

Rorke's Drift



Under våren 1879 utvecklades ett krig i vad som idag är Kwazulu-Natal i östra Sydafrika, som på den tiden var en brittisk koloni. Kriget stod mellan drottning Victorias Storbritannien och kung Catshwayo kaMpandes Zululand. Det hade dock upprinnelsen i en diplomatisk konflikt mellan de holländska boerna och zulus där britterna inledningsvis, i deras egenskap av administrativ skiljedomare, gav zulus rätt i uppfyllandet av ett antal ultimatum mellan parterna. Detta reverserades kort därefter i rent koloniala intressen från Sir Henry Bartle Frere, High Commissioner i Sydafrika, och i januari marscherade 15 000 brittiska trupper in i Zululand under generallöjtnant Frederick Augustus Thesiger, 2nd Baron Chelmsford.

Kung Catshwayo mötte med sin mobiliserade 40 000 man starka armé. Det s.k. Zulukriget har blivit känt för att det utgjorde kulmen på brittisk kolonialism i Afrika. Det innebar att Zululand tappade sitt oberoende sommaren 1879, men först efter en heroisk kamp från den välorganiserade zuluarmén. Vändpunkten, både strategiskt och moralisk kom tidigt i konflikten, under en enda dag skulle två strider utvecklas efter varandra, två strider som skulle komma att bli de mest legendariska på den ”Svarta kontinenten”.

Det var framemot sextiden på kvällen den 22 januari 1879, samma dag som Lord Chelmsford oturligt nog splittrade sin tredje kolonn, som den första patrullen från hans huvudstyrka kom tillbaka till berget Isandlwana. De var mycket för sena och kanske, för deras del, var det väl så. Med ens visste de chockade soldaterna att de stod inför en av de största katastroferna i den brittiska arméns historia. Utmed foten av Isandlwana låg närmast samtliga av de kvarlämnade soldaterna, ungefär 1 700 man, massakrerade efter att ha överrumplats av Zuluarméns huvudarmé, en styrka på åtminstone 20 000 man.

Isandlwana

Man blev förfärade inför den råa kraft och den ilska som anfallet inneburit, samtliga deras kamrater var strippade på sina uniformer, de var stympade och lemlästade. Ingen hade någonsin sett något liknande och skräcken spred sig bland dem, hästarna drog oroligt i sina betsel. Någon pekade mot horisonten, mörkret hade börjat falla på allvar och borta i väster kunde man se ett svagt sken. Det var den närmaste underhållsdepån som stuckits i brand. Överste Richard Glyn noterade bekymrat att zulus måste ha attackerat Rorke’s Drift, och att även de utplånats från jordens yta.

Sex timmar tidigare hade löjtnant John Chard, Royal Engineer’s, återvänt från Isandlwana till Rorke’s Drift, en ritt på drygt elva kilometer. Han hade sett stora mängder zulus på höjder runt färdvägen, vilket oroade honom en hel del. Löjtnant Chard hade befunnit sig här sedan den 19 januari i ledningen för en mindre grupp ingenjörssoldater vars uppgift var att underhålla den enkla pontonfärja som ersatt det traditionella vadstället över Buffalo River, som utgjorde gräns mellan Natal och Zululand.

En irländsk nybyggare vid namn James Rorke hade 1846 köpt landet mellan floden och Shiyane Hill, drygt två hektar på Natal-sidan. Vid foten av berget hade han uppfört vad som snart skulle bli ett populärt handelsställe, en plats uppkallat efter honom och som zulus benämnde ”Jims ställe”. Tre år efter Rorkes död 1875 hade landet köpts upp av en svensk missionär vid namn Otto Witt. Han lät bygga om den gamla butiken till ett kapell och så döpte han om Shiyane Hill till Oscarberg, efter den svenske konungen Oscar II. Nu, med britternas inmarsch i Zululand, hade Witt upplåtit sin plats åt armén och då i första hand i egenskap av ett fältsjukhus. Vid den här tiden på dagen, vid lunchtid den 22 januari, hade ännu ingen vid Rorke’s Drift informerats om den katastrof som rullades upp bara lite mer än en mil därifrån.

Löjtnant Chard noterade tiden 12.45 på sitt fickur när han i sällskap av en underhållsvagn korsade Buffalo River och stötte på, förutom sina egna ingenjörssoldater, även ett femtiotal utposterade svarta ”irreguljära” ur Natal Native Contignent. NNC var en lokal kolonialmilis under vitt befäl och sammansatt mestadels av män från de sydafrikanska stammarna Basuto och Mponso, traditionella fiender till zulus. Efter ett snabbt samtal med en av sina egna underbefäl förstod Chard att soldaterna posterats ut i väntan på förstärkning för att försvara färjan i händelse av en attack från zulus. Han insåg genast att det var en mycket otillräcklig åtgärd och red snabbt vidare för att tala med sin chef, major Henry Spalding från det 104: e infanteriregementet, tillika ansvarig för kommunikation och underhåll i Lord Chelmsfords stab.

Det låg en ödesmättad spänning i luften och väl framme vid missionsstationen förklarade Chard sina tvivel för major Spalding, som svarade med att där och då besluta att själv rida till Helpmakaar, nästa underhållsdepå knappt två mil längre bort. Därifrån skulle nämligen ett kompani infanteri vara på väg vid det här laget. Det har aldrig utretts varför Spalding lämnade sitt befäl för att utföra en kurirs arbete. Innan de båda officerarna skildes redde Spalding i all hast ut att Chard var äldst i sin rang och kommenderade honom att temporärt ta befälet över Rorke’s Drift.

Rorke's Drift idag

Förutom fältsjukhus tjänstegjorde nu missionsstationen på Jims gamla ställe även som underhållsdepå. Några jättelika pyramider med kexlådor och säckar med korn eller mjöl stack upp ovanför de två dominerande byggnaderna på platsen. Det var det som kallades ”butiken”, det egentliga kapellet, och så ”sjukhuset”, pastor Witts bostadshus. Däremellan fanns en hage, en s.k. ”kraal”, med boskap och några mindre visthusbodar. Därutöver stod soldaternas vita tält i snöräta rader.

Säkerheten för Rorke’s Drift ordnades i första hand av B-kompaniet ur den 2: a bataljonen, 24th Regiment of Foot (2nd Warwickshire), under ledning av löjtnant Gonville Bromhead. Bromhead var adel, till skillnad från Chard, och hans far hade slagits vid Waterloo som general. De båda löjtnanterna var båda i trettioårsåldern, deras karriärer hade gått i stå och i fallet Bromhead berodde det mycket på en hörselskada han dragits med sedan födseln. Han erkände sällan sitt handikapp, men det hade bidragit till att hans bataljonschef placerat honom med underhållet. De var dock båda kompetenta officerare och B-kompaniet var ett av regementets bästa, väldrillat och samlat. ”En riktig familj”, som kompaniets fanjunkare Frank Bourne uttryckte det.

Några år senare skulle det 24: e regementet döpas om till South Wales Borderers, men nu – i motsatts till sägnerna – bestod det till 2/3 av engelska och irländska gossar, och mycket få walesare. Till detta kompani hade hundra män ur NNC slutit sig. De stod under en kapten William Stephenson och kamperade närmare floden. Stephenson tillhörde inte den reguljära armén och kom därför aldrig ifråga i samband med befälsgången. Tillsammans utgjorde de båda kompanierna en styrka på 200 man.

Det var vid tvåtiden som de första riktiga indikationerna på att något var mycket fel anlände till Rorke’s Drift. Löjtnant Chard hade återvänt till sin primära uppgift när två beridna män i ett panikartat tillstånd färjades över Buffalo River. Den ene av männen var en löjtnant Adendorff från NNC och han berättade glosögt att lägret vid Isandlwana hade förintats av tusentals zulus, att nästan ingen hade överlevt och antagligen hade Lord Chelmsfords huvudstyrka mött samma öde. Chard fann det för otroligt för att vara sant. Hade de stannat tillräckligt länge för att bevittna katastrofen eller var det bara hörsägen? I samma stund anlände en kurir från löjtnant Bromhead uppe vid missionen med en begäran om Chards omedelbara närvaro.

Väl där fann han lägret i rörelse, de vita tälten höll på att brytas och man var i färd med att bygga två motsatta skyddsvärn mellan byggnaderna med omkullvräkta vagnar och säckar. Löjtnant Bromhead visade Chard ett handskrivet meddelande som anlänt med en svettig och smutsig stabsofficer från Isandlwana. ”Läget var hopplöst”, man stod inför total katastrof och man beordrade major Spalding att befästa Rorke’s Drift och hålla positionen ”till varje pris”. Nu rådde ingen tvekan längre, de båda officerarna såg allvarligt på varandra och enligt vittnesmål beordrade man först uppbrott och reträtt. Detta måste ha initierats av Chard, eftersom Bromheads första instinkt hade varit att lyda ordern ämnad för Spalding. Situationen vid Rorke’s Drift höll på att bli förvirrad under de olika befäl som utövades.

Löjtnant Chard
Medan allt detta utspelade sig på missionen hade tre gentlemän bestigit Oscarberg. Sporrade av ryktena om ett fältslag vid Isandlwana hade den svenske pastorn Otto Witt, fältläkaren James Reynolds, samt fältprästen George Smith tänkt sig kunna se spektaklet från toppen av berget. De hade ett teleskop som de monterade på ett stativ, men här uppe kunde de även höra både gevärs- och kanoneld på avstånd. De kunde se berget Isandlwana mycket tydligt, men härlägret och striden var dolt bakom det. Istället riktade de teleskopet mot en ”svärm med svarta figurer” som rörde sig snabbt över kullarna mellan dem och Isandlwana. De utgick ifrån att detta måste vara NNC, så de reagerade inte nämnvärt när svärmen nådde Buffalo River dryga kilometern från deras position. De svarta figurerna började vada över floden i små grupper, de var otroligt många – för att vara NNC – de fyllde den motsatta stranden och än fler var i antågande.

Det var inte förrän en närliggande farm stuckits i brand som det gick upp för de tre gentlemännen att situationen var av en helt annan dignitet. Figurerna som vadat över floden hade börjat röra sig rakt mot Oscarberg och nu kunde de tydligt se att soldaterna hade nakna överkroppar. Man brydde sig inte om att montera ner teleskopet utan skyndade sig ner för bergsidan, nu inom skotthåll från zuluarméns gevär.

Det de hade sett var en del av segraren vid Isandlwana, hövding Ntshingwayos reserv. Styrkan, en ”impi”, utgjordes av motsvarande en kår och ett regemente på sammanlagt ungefär 4 000 man under en mycket kompetent ledare, hövding Zibhebhu. De hade spelat en begränsad roll vid Isandlwana och hade koncentrerat sig på att bevaka närområdet. Zibhebhu hade dock skadat sin hand under en förföljelse av flyende fiendestyrkor och befälet över denna impi hade temporärt tagits över av prins Dabulamanzi, kung Cetshwayos yngre bror. Dabulamanzi var en ung, oerfaren hetsporre som i kraft av sitt brödraskap nu ville visa sig mäktig situationen. I rak motsatts till kung Cetshwayos uttryckliga order gav han sig nu in i Natal för att kräva sitt pris – rödrockarna vid ”Jims ställe”.


 Där hade läget förändrats igen. När de tre gentlemännen med andan i halsen kom tillbaka hade de brittiska soldaterna återtagit byggandet av värn på båda sidor av missionen. Löjtnants Chards order hade tagits tillbaka, nu skulle man stanna och slåss istället. Läkaren Reynolds och fältprästen Smith fann sig snabbt i sina roller, men pastor Witt blev medveten om sin hustru och enda barn hos bekanta i Umsinga och gav sig snabbt iväg till häst. Vad hade hänt, vad hade vänt utvecklingen och varför?

Svaret utgjordes av en man, Assisting Commissary James Dalton, en av tre närvarande, svartklädda officerare ur Royal Commissary Department, en föregångare till dagens Army Service Corps (trängen), ansvariga för förråden i Rorke’s Drift. Dalton var en av de äldre männen på plats, en populär 46-årig irländare från London som likt de flesta i ”The Commissary” hade han börjat som vanlig soldat. Dalton hade varit sergeant när han sadlade om och i sin rang som Assistent Commissary var han likställd med löjtnant. Chard och Bromhead var i det aktuella läget böjda att lyssna på den gamle stridshästen. De skulle aldrig kunna fly undan zulus, dessa krigare rörde sig snabbare genom bushen än kavalleriet och kunde springa flera mil utan att vila. Dessutom kunde de ju inte lämna de sjuka åt sitt öde. Mycket bättre var då att förskansa sig och slåss. Chard och Bromhead höll med, naturligtvis var det så. Beslutet byggde trots allt på ett sunt taktiskt övervägande och hur som helst mycket vanligt i den brittiska arméns koloniala strategier.

Utsikten att behöva slåss mot överväldigande odds på avlägsna platser hade format armén både mentalt och tekniskt genom 1800-talet. Det fanns en tradition sedan Napoleonkriget att infanteriet formade fyrkanter vid fientliga kavalleriattacker. Dessutom kände man väl till de afrikanska boernas framgångsrika taktik att bilda s.k. ”laager”, vagnsborgar. Ingen armé i världen hade också en sådan kontroll över sin anskaffning av handeldvapen som den brittiska, på sätt och vis en tradition som kan spåras tillbaka till medeltidens långbågar. Genom det statliga Royal Small Arms Factory i Enfield, London, kunde arméns inköpare beställa exakt de vapen man ansåg lämpliga för soldaternas behov.

Under kolonialkrigens tid vid 1800-talets andra hälft, och även in på 1900-talet, dominerade grovkalibriga, långskjutande gevär, som gav den brittiske rödrocken en fördel mot ”infödingshorderna”. Det senaste tillskottet i denna policy var Martini-Henry Mk I-IV, som så sent som 1871 ersatt det gamla frontladdade Snider-Enfield som arméns standardvapen. Martini-Henry var en elefantbössa som kunde slunga iväg en fingertjock projektil (11.6 mm) upp till 1 700 meter. Inom dess effektiva aktionsradie, 370 meter, kunde kulan enkelt passera genom flera karlar på led. Det var ett fruktansvärt vapen som slet lemmar av folk och klöv deras skallar likt brasved. Baksidan på dessa egenskaper var en rekyl som en mulspark och att metallen kring patronkammaren svällde upp av hettan vid snabb eldgivning (12 skott/minut) och tomhylsan måste plundras med verktyg.

Löjtnant Broomhead
Soldaterna vid Rorke’s Drift fingrade allt nervösare på sina muskedunder, de var de hårdast drillade infanteristerna i världen och nu sökte de den sköra tryggheten bakom sitt kunnande med Martini-Henry.

Vid kvart över fyra på eftermiddagen hördes eldgivning från någonstans bakom Oscarberg och löjtnant Henderson från NNC anlände i galopp. ”Zuluarmén är här, flera tusen av dem”. Varpå han satte av igen för att rädda sitt egna skinn. Nu blev det full aktivitet i lägret och mitt i all förberedelsen rusade hela kompaniet från NNC förbi dem, flyende i panik. Med dem red även de resterande vita befälen, inklusive kapten Stephenson. Detta blev för mycket för de stressade brittiska soldaterna, som när ingen av de flyende allierade stannade, öppnade eld efter dem och dödade en korpral vid namn William Anderson. Ingen sa något om detta eftersom straffet för fanflykt inför fienden ju var döden. Nu var försvararna vid Rorke’s Drift nere i blott strax över ett hundra man, plus ett trettiotal sjuka som fortfarande kunde hantera vapen.

När allt kom till kritan var det inte bristen på ammunition som förorsakade britternas katastrof vid Isandlwana timmarna innan detta ögonblick, inte heller det påstått långsamma arbetet hos överbyråkratiska underhållskommissarier, och absolut inte avsaknaden av lämpliga mejslar till ammunitionslådorna som populärhistorien försökt påskina. Modern forskning har renderat allt detta till ren och skär nonsens. Det var istället avsaknaden av underrättelser och alldeles otillräckliga åtgärder när brottstycken av information väl kom fram. Soldaterna vid Isandlwana hade ingen aning om den mänskliga tsunami som var på väg mot dem och när de väl blev varse, var det mycket för sent.

Vid Rorke’s Drift vid middagstid den 22 januari 1879 var inget av dessa faktorer något problem. Soldaterna visste mycket väl vad de hade att göra. De var ordentligt förskansade, linjerna var slutna och bajonetterna monterade. Man hade drygt 20 000 patroner i förråden, tillräckligt med fortskaffning och en brunn med färskvatten innanför fortifikationen. Man hade även skapat en buffert med staplade kexlådor på tvärs mellan de yttre försvarsverken, så att soldaterna hade någonstans att backa ifall behovet skulle dyka upp. Kompaniets fyra plutoner var reducerade till tre förstärkta, en på vardera sidan och samt en tredje, ambulerande, direkt under löjtnant Bromheads befäl. Sjukhuset och kapellet försvarades av de funktionsdugliga sjuka. Frågan var bara om det skulle räcka till, prins Dabulamanzis förtrupper, ungefär 6-700 man, hade inlett sina skräckinjagande krigsdanser inom synhåll för soldaterna. Vad de tänkte i detta ögonblick kan vi endast gissa, samtliga ögonvittnesskildringar är efterkonstruktioner och därför uppblåsta till heroiska proportioner så typiska för sin tid.
Prins Dabulamanzi

Striden bör ha inletts vid femtiden, på den södra sidan inledde zulus en mycket snabb framrusning på flera hundra man. Britterna började genast skjuta, först enskild eldgivning, men snabbt övergick man på underofficerarnas rytande order att avfyra deras Martini-Henrys enligt reglementet, d.v.s. gruppvist för att uppnå konstant eldgivning. Resultatet var förödande för zulus, i korselden även från sjukhuset och kapellet föll de i drivor och anfallet ebbade ut i takt med att krigarna tog skydd bakom träd och buskar.

I det ögonblicket hade en än större styrka av zulus inlett ett anfall mot den nordvästra barrikaden, som stod under befäl av både löjtnant Broomhead och kommissarie Dalton, båda prominenta gestalter med dragna revolvrar. Detta anfall var mer lyckad för zulus, trots svåra förluster. Man nådde försvarsverket och en häftig närstrid utbröt utefter hela barrikaden. Tack vare britternas slutna led, förstärkta av Broomheads pluton, kunde de utnyttja deras bajonetters längre räckvidd mot zulus bredeggade assegai-spjut och bryta även detta anfall. På båda sidor av missionen drog zulus sig tillfälligt tillbaka, hukande bakom hagarna och andra naturliga hinder.

Från Oscarberg hade en konstant eldgivning startat från gevärsbeväpnade zulus, men eftersom prins Dabulamanzis styrka aldrig deltagit i plundringen av Isandlwana, bestod deras begränsade vapenarsenal mest av gamla frontladdade gevär. Dessutom var zulus inga skarpskyttar, så även om britterna utsattes för stor fara i den öppna missionen kunde skadan varit betydligt värre. Detta var också det allmänna intrycket av Dabulamanzis första strid – inte helt upp till riktig zulustandard. En mer erfaren ledare hade antagligen kört över britternas försvar vid det här laget, i en stor koordinerad omfamnande manöver. Men prinsen hade ingen översikt över läget, han tryckte istället i buskarna bakom sjukhuset och svor över utvecklingen.

Den våldsamma strid som nu fortgår kommer att hålla på i nästan tolv timmar, non stop. Zuluarmén skulle omgruppera och anfalla igen, britterna kom att åter framgångsrikt försvara sig, ofta genom att dra sig tillbaka och utnyttja uppgjorda bufferts som ”Killing Zones”, där de kunde utnyttja sin överlägsna eldkraft. Man sköt i s.k. ”Wollies”, i tre linjer, varpå första linjen hunnit ladda om när den tredje avlossat sin salva. Manövern krävde disciplin och koncentration, men B-kompaniet var som sagt ett av regementets allra bästa.

Kommissarie Dalton

Vid två tillfällen räddades britterna av vad som kunde ses som Guds försyn. Vid det andra, eller tredje utfallet mot Rorkés Drift blev boskapen i missionsstationens ”kraal” skrämda och de skenade rakt igenom grinden, varpå de bokstavligen trampade ner anfallet. Vittnesmål gör gällande att detta anfall var välkoordinerat och hade mycket väl inneburit slutet för britterna, men kreaturen räddade dagen. Det andra tillfället kom i solnedgången. Redan från första stund hade zulus försökt att gå via byggnaden som nu var sjukhus. Man hade försökt över taket, men mött löjtnant Broomhead och hans rörliga pluton som sköt ner dem därifrån. Efter mörkrets inbrott lyckades man till sist göra hål i väggen och ta sig in den vägen. Ett fruktansvärt handgemäng utbröt, när en handfull relativt återhämtade sjuka stred mot zulus, samtidigt som de försökte rädda sina sängliggande kamrater.

Ledare för försvaret var menige Robert Jones, från Penrhos, Monmouthshire i Wales. I filmen Zulu från 1964, framställs han som en bråkstake, en sorts klassmedveten upprorsmakare som bestämt sig för att sitta av kriget i sjukstugan, men som tar upp geväret när situationen blir allvarlig. Hans ättlingar stämde filmbolaget och hävdade att deras anfader var en hedervärd man som aldrig varit i klammeri med myndigheter. I senare kommentarer framkom det att filmens kreatörer tagit chansen att lägga fram sina politiska åsikter, i synnerhet rörande Robert Jones. Verklighetens menige Jones stred som en djävul den kvällen och räddade samtliga sina kamrater. Samtidigt stack han huset i brand, vilket effektivt hindrade fortsatta anfall den vägen, samt gav britterna behövligt ljus för strid nattetid.

Striderna mattades av i takt med att gryningen anlände. Zuluarmén hade marscherat lång väg innan slaget startade dagen innan. Man hade många sårade bland sig och soldaterna hade inte ätit på två dagar. Situationen var på så sätt värre än för britterna innanför befästningarna. Dessutom hade zuluarmén fortfarande en lång väg att gå för att återförenas med huvudarmén. Här framtår prins Dabulamanzis strategiska misstag i all sin tydlighet.

The Martini Henry Rifle
Vid strax före sex på morgonen den 23 januari 1879 var allt tyst kring Rorke’s Drift och löjtnant John Chard kommenderade ut spaningsgrupper i närområdet för att kontrollera eventuella fientliga positioner, men även att samla in vapen och överlevande. Under detta arbete sköts många sårade zulus ihjäl. Kompaniet var utmattat, man hade stridit nonstop under en hel natt. De flesta soldaterna hade lindat sina blånade axlar med vapenrockarna, ingen hade undkommit småsår och blessyrer. Vid klockan sju dök plötsligt zulus upp på Oscarsberg och larmet gick åter. Situationen var prekär, nästan all ammunition var uppskjuten och kompaniet var reducerat i antal. Officerarna trodde inte man skulle klara av ytterligare ett fullskaligt anfall. Men något anfall kom aldrig, mycket till britternas förvåning. En timme senare siktades ytterligare trupper i antågande och larmet gick igen, men nu var det kavalleri ur Lord Chelmsfords huvudstyrka som försiktigt närmade sig.

B-kompaniet ur den 2: a bataljonen, 24th Regiment of Foot kunde nu slappna av, man var räddade. Zuluarmén hade dragit sig undan i sin helhet i väntan på ofrånkomliga brittiska förstärkningar. Soldaterna ur Chelmsfords kavalleri gjorde processen kort med de flesta av tillfångatagna zulus, de hade sett resultatet av Isandlwana och ansåg att det var rätt och riktigt. I övrigt var man mäkta imponerade av B-kompaniets försvar. Att man agerat klokt och enligt reglementet stod klart, totala förluster enligt kompanifanjunkarens ”roll call” visade på 16 stupade och 15 svårare sårade. Antalet förluster i zuluarmén var svårare att precissera, eftersom zulus tog med sig de sårade och stupade man lyckades få händerna på. B-kompaniets egen räkning säger 875 döda runt Rorke’s Drift, men de officiella siffrorna talar om mellan 400 och 500.

Menige Jones

Slaget vid Rorke’s Drift, som i sig inte spelade någon större strategisk betydelse för det fortsatta kriget, är en militär bedrift. Den blåstes visserligen upp i London, som absorberande triumf efter det betydligt större nederlaget vid Isandlwana, men ingen kan eller bör ta ifrån befälets och soldaternas beslutsamhet och mod inför närmast omöjliga odds. I zulufolkets legender från detta krig finns en stor respekt för rödrockarnas kamp vid ”Jims ställe”.

Drottning Victoria lät utdela elva VC: s, Victoriakors, den högsta graden av tapperhet i fält, till försvararna av Rorke’s Drift, bland dem menige Robert Jones, från Penrhos, Monmouthshire i Wales. I förhållande till den stridande enhetens storlek är det största antalet utdelade Viktoriakors någonsin i den brittiska militärhistorien.

B-kompaniet från Rorke’s Drift existerar fortfarande. Man är idag en del av Royal Welsh Guards och de kan kännas igen vid parader på deras kvistar av sydafrikanska buskträd nedstoppade i uniformsmössorna. Att tillhöra detta kompani anses vara en ära, men en ära med dubbel mening. Det anses nämligen som en potentiell skymf att i detta kompani tappa modet och fly. Det har aldrig hänt, det skulle ju ses som att vanära männen som slogs vid Rorke’s Drift.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar