torsdag 3 januari 2013

I stridens hetta - O.K. Corral


Ljudet från en försåtlig gitarr, två män öga mot öga mitt på gatan, i övrigt inte en själ i sikte. De två männen möts, stående bredbent med händer nära vapnen i hölstren vid deras höfter. Staden har blivit för trång för dem båda och det är hög tid att göra upp. De mäter varandras intensioner och svetten sipprar nerför ansiktena, svider i ögonvrårna. Fingrar rör sig långsamt men nervöst nära revolvrarnas kolvar likt döende maskar på krokarna. Någon skall falla ögonblicket senare, under en slöja av krutrök, träffad mitt i prick i hjärtat – eller som på senare tid, rakt i pannan.

Klassiska scener från västernfilmer där revolvermän möts mitt på huvudgatan är givetvis myter. De allra flesta våldshandlingar i den riktiga Vilda västern skedde precis som de gör idag. De var rena överfall där som regel den ena parten hade övertaget, antingen i antal eller i beväpning, och man sköt offren företrädesvis i ryggen. Alkohol hade ofta med saken att göra. Myten om den blixtsnabbe revolvermannen är fortfarande mycket tilldragande, men den bygger i sin tur på en idealisering av den traditionella amerikanska vapensporten ”Quick Draw”. I denna sport drar de tävlande med förbluffande snabbhet sina för ändamålet specialpreparerade sexskjutare ur hölstren och skjuter på mål från höften med enastående säkerhet. Målen befinner sig på marken, endast några meter från skyttens stövelspetsar. Myterna har odlats väl av litteraturen och filmen genom decennierna, de vägrar släppa sitt grepp om västerngenren och hämtar mycket av sin kraft från en lika turbulent som avgörande epok i den amerikanska historien. Särskilt en händelse göder dessa fantasifoster, en riktig duell den här gången, ett äkta ”stand off”, den allra mest kända av väpnade uppgörelser i 1800-talets Amerika – eldstriden vid O.K. Corral.

Hyrstallet O.K. Corral 1882
Den 26 oktober 1881, strax före tre på eftermiddagen i staden Tombstone i Cochise County, Arizona Territory, kom de marscherande på linje nerför huvudgatan Fremont Street. Det var Town Marshal Virgil Earp och två av hans bröder, Morgan och Wyatt. Deras mustaschprydda ansikten var som gjutna i sten. Det hade legat ett otäckt förebud över staden ända sedan lunchtid. Den kände boskapsägaren Ike Clanton, och sedan även dennes kumpan Tom McLaury, hade båda blivit nedslagna – ”pistolwipped” – på öppen gata av stadens Marshal och hans män. Ike Clanton hade i rådhuset fått böta 25 dollar för bärande av dolt vapen. Dessutom hade det varit den där Wyatt, Marshal Earps bror, som utan laga grund hade klubbat ner McLaury utanför samma rådhus. Stadens invånare hade tisslat och tasslat om detta sedan dess. Nu marscherade denne Wyatt Earp tillsammans med sina bröder nerför Fremont Street. De var varmt klädda i överrockar och hattarna satt stadigt på deras huvuden, för det var vinter i luften och det låg snö utmed träpromenaderna. Virgil Earp bar ett till hälften avsågat hagelgevär vilande utmed underarmen, hans ämbetssköld glimmade från sin plats på västen. Geväret var lånat av Wells & Fargos diligenskontor timmarna innan. Ingen bar hölster, utan man hade föredragit att istället stoppa ner laddade revolvrar innanför livremmarna och i rockfickorna.

Deras ödesmättade marsch avbröts vid två tillfällen. Först dök den linkande och sjukligt avmagrade John ”Doc” Holliday upp, stödd på sin käpp. De inledde ett lågmält, forcerat samtal med varandra inför all publik på Fremont. Ingen hörde vad samtalet rörde sig om, men ”Doc” syftade nedåt gatan med silverkryckan. Stadsbefolkningen var misstänksam mot Doc Holliday, och inte så lite skrämda. Han var en alkoholiserad och tuberkulos tandläkare, tillika spelare och ökänd dråpare, som levde tillsammans med horan ”Big Nose Kate” ovanför bröderna Earps saloon. Han var en återkommande källa till skandaler, och – var han inte nära vän med den där Wyatt? Brukade inte bröderna gemensamt stå upp för den falskspelande, blodspottande alkisen i alla väder? Och var de egentligen inte alla gifta, eller ”sammanboende”, med tidigare prostituerade kvinnor? Vittnen såg hur Virgil Earp gav sitt hagelgevär till Holliday, som kunde gömma det under sin långa rock. Själv övertog Virgil doktorns käpp, en kuriositet som han senare under den följande rättegången skulle anföra som en förmildrande omständighet, att han inte haft för avsikt att söka strid.

Det andra uppehållet inträffade omedelbart efteråt när plötsligt John H. Behan, den alltid prydligt klädde sheriffen i Cochise County, klev ut framför dem på gatan. Sheriff Behan försökte hindra sin kollega med argumentet att han redan hade ”avväpnat dem”. Därmed visste de nyfikna åskådarna med säkerhet att flera av Clantons ”cowboys” fanns längre ner på gatan. Nu var det allvar. Barnen var fortfarande i skolan, men stadens manliga befolkning började sända hem sina hustrur. Sheriff Behan insåg snabbt sitt logiska misstag och föstes undan av Virgil Earp med orden – ”Om de är avväpnade behöver vi inte oroa oss”. De fyra målmedvetna fortsatte sin marsch nerför gatan, medan sheriffen blev stående kvar, en ganska patetisk gestalt i stärkkrage och bowler.


Enligt ryktet skulle ”Clantons” finnas vid hyrstallet O.K. Corral i den östra änden av staden, men de stötte på dem betydligt tidigare. De väntande kofösarna befann sig på en öde tomt framför Fly: s fotostudio och härbärge, kanske femtio meter före stallet. De var fem till antalet, Ike och Billy Clanton, Tom och Frank McLaury, samt Billy Claiborne, samtliga klädda för arbete i oljerockar och denim. Deras vapen hölls ännu hölstrade, men samtliga närvarande vittnade senare om att ”Clantons syntes redo för strid”, åtminstone på ytan. Båda grupperna radade upp sig på linje snett över ödetomten. Virgil Earps stämma hördes tydligt när han pekade med Hollidays krycka och uppmanade de andra att lämna över sina vapen i enlighet med lagen. Ike Clanton öppnade då på sin rock och förklarade att han numera var obeväpnad. Flera vittnen hade hört hur Morgan Earp med låg, men hörbar stämma, sagt något graverande under lugg till Holliday, som ju hade hagelgeväret redo under rocken.

”Let them have it”, hade han sagt, varpå den lungsjuke gamle tandläkaren hade nickat sammanbitet.

Den direkta anledningen till denna konfrontation mellan lagens representanter i Tombstone och Clantons män var vapeninnehav. Marshal Virgil Earps juridiska stöd för sitt handlande var paragraf nio i den lokala ordningsstadgan som slog fast att det var förbjudet att bära ”dödliga vapen”, öppna som dolda, inom stadsgränsen. Tydliga skyltar vid infarterna angav att folk var tvungna att lämna sina vapen, såsom på hyrstall, hotell, salooner, eller hos Town Marshals kontor. Förordningar av den här typen var mycket vanlig i större samhällen i mellanvästern. Ike Clanton hade gripits och bötfällts på goda grunder av Virgil Earp. Hans bror Wyatt däremot var vid det tillfället ännu inte ens insvuren som assisterande lagman, så hans vilja att söka efter vapen på McLaurys person, med påföljande grova misshandel av honom, låg definitivt utanför lagens råmärke och var därmed i sig en kriminell handling. Orsaken till Ike Clantons vapeninnehav den där dagen, och den hätska attityden hos Tom McLaury, bottnade i sin tur i Virgil Earps gripande av två cowboys, Frank Stillwell och Pete Spence, i samband med ett rån mot en diligens månaden innan. Stillwell och Spence var handräckare på Clantons ranch. Händelsen utgjorde kulmen på en följetong av konfrontationer mellan familjerna Earps” och Clantons. De hade löpt tätt på varandra de senaste två åren och gick i tidningarna under rubriker som ”The Arizona War” eller ”The Cochise County War”.


Familjen Clanton hade slagit sig ner i Charleston, Arizona, i slutet av 1870-talet och där blivit väl etablerade ranchägare och boskapsuppfödare. När dessutom silver hittades under marken på deras ägor blev familjen en viktig finansiell faktor i en framgångsrik ”boomtown” som Tombstone. Clantons rörde sig dock i kriminella kretsar, även om det aldrig kunde styrkas exakt vilken roll familjemedlemmarna verkligen spelade i sammanhanget. Deras huvudsakliga arbetstagare var ju cowboys, en grupp av mestadels ynglingar som ibland kunde tillhöra löst sammansatta gängbildningar. De var inte så olika dagens gäng i de urbana förstäderna, och de ägnade sig följdaktige åt bl.a. rån och utpressning. Trots dessa grava misstankar hade Clantons många vänner i Tombstone, de hade respekt med sig som sponsorer av en betydande affärsomsättning i staden. Familjen Clanton utgjorde dessutom sällan den primära källan till oroligheter i staden, även om just Ike Clanton hade ett ökänt dåligt ölsinne.

”The Earps” hade i sin tur anlänt till Arizona 1877, närmast från Dodge City, Kansas. De slog sig ner i Tombstone i slutet av 1879, när Virgil anställdes som Marshal i staden. Virgil, Morgan och Wyatt var alla kända lagmän. Wyatt hade varit Sheriff i Dodge City tillsammans med de legendariska bröderna Masterson. Både Virgil och Morgan var insvurna som federala US Marshals i Arizona samtidigt med sina lokala uppdrag. Alla tre hade vid olika tillfällen även arbetat som detektiver åt Wells & Fargos diligenstjänster. De var typiska ”Peace Officers” från den här tiden. De var frilansare som drygade ut de magra offentliga lönerna med allehanda affärsverksamhet. Man erbjöd sina tjänster mot rättigheter och andelar hos lokala företagargillen. I familjen Earps fall stod den fjärde brodern, James, som förvaltare av deras gemensamma företagarinitiativ. James, som sårats illa under inbördeskriget, var föreståndare för Earps etablissemang i Tombstones, en av stadens ledande salooner och spelhallar. Bröderna Earp var, förutom lagmän, även professionella spelare och sprithandlare, de drev bordell och var de facto gifta, eller sammanboende, med tidigare prostituerade kvinnor. Sett utifrån det perspektivet var det kanske inte konstigt att många av stadens invånare delade Clantons uppfattning att ”The Earps” var skenheliga och rättsvidriga typer bakom den edsvurne lagmannens stjärna.

Motsättningarna mellan Earps och Clantons hade startat sommaren 1880. Ett halvdussin mulor hade stulits från amerikanska arméns Camp Rucker i Cochise County. Det var ett allvarligt brott och Virgil Earp, i egenskap av federal Marshal, utredde ärendet. Mulorna hade stulits av en cowboy vid namn ”Curly Bill” Brocious, men de återfanns senare på inte mindre än familjen Clantons ranch. Marshal Earp lyckades aldrig binda Brocious till Clantons, även om han verkligen försökte. Detta skapade mycket missämja mellan kombattanterna. I mars 1881 rånades en diligens tillhörande Wells & Fargo vid staden Benson. Både kusken och bisittaren – ”The Shotgun” – dödades. Förövarna förblev okända tills Mary ”Big Nose Kate” Horony, Doc Hollidays livskamrat, pekade ut ett antal cowboys som stundtals var kopplade till Clantons ranch, som förövarna. ”Big Nose Kates” uppgifter baserades på andrahandsuppgifter hon fått höra i sitt värv i sängkammaren ovanför bröderna Earps saloon. Holliday och ”Kate” hade kommit från Dodge City till Tombstone 1880, genom deras vänskap med Wyatt Earp. Holliday drev officiellt teorin att Clantons folk var direkt inblandade i rånet. Och så, i september 1881 greps Stilwell och Spence, två cowboys direkt anställda av Clantons, för ett orelaterat diligensrån.

The Clanton's

Vilda västern är intressant på så vis att trots sin ostyriga tillvaro, så har den som historisk företeelse sina väl definierbara hörn och gränser. Vilda västern sträcker sig över en period av ganska exakt 25 år och inleddes direkt efter amerikanska inbördeskrigets slut 1865. Den kom att utgöra en av USA: s mest avgörande epoker. Miljoner människor bröt upp från östra och södra Amerika. Många var redan nyanlända invandrare från resten av världen, andra utgjordes av väletablerade andra och tredje generationer som flydde undan radikalt ändrade förhållanden i södern som följd av kriget. De var familjer som hade förlorat fäder, bröder och söner och ofta fått sina hem brända. Ytterligare andra, som ungefär tre miljoner svarta, vandrade norrut och västerut, på jakt efter nya liv. Det var den största folkvandringen i den amerikanska historien och de flesta människor hade endast en vag aning om vad västern skulle kunna betyda för dem. Långt ifrån alla nådde sina drömmars mål, Klippiga bergen utgjorde ett formidabelt hinder för många. Det var så mellanvästern formades. Ett tredje Amerika växte snabbt upp i kontinentens mitt, och med det kom gigantiska infrastrukturella förändringar.

Det här var de sista stora federala territorierna i USA, som Kansas, Wyoming, Colorado och Arizona. 1862 hade president Abraham Lincoln skrivit under ”The Homestead Act”, en lag som innebar en kraftig liberalisering av bestämmelserna för människor rätt att inruta land och bosätta sig på federal mark. Inbördeskriget hade tillfälligt stoppat den naturliga utvecklingen västerut, men nu vällde människorna in över de vidsträckta territorierna och stakade ut sina egendomar. Vilda västern innebar därmed också tiden för de sista stora indiankrigen och till sist utraderandet av den röde mannens livsföring.

Järnvägarna i öst-västlig riktning stod redan färdiga och städer började växa upp utmed banvallarna i rasande fart. Jordbruket började anta allt större arealer och det hittades värdefulla metaller i markerna, snart även olja. Ranchägare i Texas började under den här tiden att driva upp enorma hjordar av boskap utmed mellanvästerns lågland, dels för de lokala hushållens behov, men också för tillgängligheten till järnvägen och vidare ut på kontinenten. Städer som Kansas City, Abilene och Dodge City kom till primärt för de stora slakthusens skull. Här processades boskapen till kött och hudar för en allt växande marknad. Detta blev därför kofösarnas tid.

Cowboys, tiotusentals unga män, varav minst 25 % var svarta, som fick utlopp för behovet för pengar och äventyr. Deras tid på jorden var dock lika begränsad som den epok de levde i. Snart skulle järnvägarna växa ut även i nord-sydlig riktning och deras tjänster begränsas allt mer. Vilda västern innebar en våldsam kollision, mellan den vite mannen och indianen, men också mellan den vite mannens egna, komplexa intressen.

Boskapsskötsel och jordbruk gick inte alltid samman, den enes intresse för öppna vidder krockade med den andres behov av inhägnade ägor – ”Open Range vs. Homesteaders”. Denna konflikt blev symbolen för den viktigaste politiska rörelsen i USA vid den här tiden, omvandlingen av de federala territorierna till enskilda delstater – ”Statehood”. Innan inbördeskriget hade denna fråga varit tabu hos de starka nordstaterna eftersom den då gällde ifall dessa territorier skulle bli slavstater eller inte. Nu var den frågan utrangerad och med den enorma inflyttningen i Mellanvästern kom ämnet nu upp underifrån, från de presumtiva hemmansägarna. Men frågan var givetvis större än så, det handlade också om den eviga tvisten mellan delstaten och den federala staten, i mångt och mycket liknande det problem som tidigare dragit igång inbördeskriget. Ärendet var en tuff nöt i Washington och den plöjde en fåra rakt igenom kongressen. Som alltid var det inte en ren partipolitisk fråga, men i kongressens båda kamrar, i representanthuset som i senaten, tenderade demokraterna att favorisera ”Open Range”, alltså fortsatt federalt styre, medan republikanerna stödde formandet av nya delstater, ”Statehood”.


Politiken hade direkt betydelse för händelseutvecklingen på Fremont Street i Tombstone den där dagen i oktober 1881. Det som i ett större sammanhang utgjorde en konflikt mellan ranchers och cowboys på ena sidan, och jordbrukare och landägare på den andra, trängde även ner på personnivå i politiska sammanhang. I sin funktion som Town Marshal hade Virgil Earp en något underlydande position gentemot Sheriff John Behan. De var båda edsvurna lagmän, men Behan var vald till sitt ämbete som County Sheriff, vald av invånarna i den federala kommunen Cochise. Virgil Earp däremot var anställd av rådhuset i Tombstone och hans uppgifter varierade från att vara vakt – ”bailif” – vid rättegångar, till att inställa åtalade, vittnen och jurymedlemmar till desamma. Han hade också att reglera obetalda skulder som hamnat hos domstolen. Däremellan hade Virgil Earp jurisdiktion för ordningshållning i staden Tombstone. Earp anklagade Behan, vars jurisdiktion täckte hela kommunen, för att motarbeta honom i hans yrkesutövning, att han stödde banditer som Clantons, släppte ut deras kumpaner ur fängelse, samt att han genom korruption besegrat honom vid det senaste sheriffvalet. Den hetsporrige Wyatt hade också offentligt, och i förnedrande ordalag, utmanat Behan inför det kommande valet.

Man vet att John Behan var demokrat och att han traktade efter högre politiska positioner i samhället, men också att hans främste bidragsgivare var familjen Clanton, ranchägare och därför uppenbara vänner av ”Open Range”. Om detta automatiskt gjorde ”The Earps” till republikaner vet man mindre om, men deras ståndpunkt att agera i enlighet med stadens ordningsstadga vittnade om ett mer lokalt engagemang som gillades av traktens ägare av affärsverksamhet och jordbruk. De stöddes därför av republikanska intressen i Cochise County.

”Let hem have it”, hade Morgan Earp fräst åt sin vän Doc Holliday.

Doc Holliday

Det kan tyckas märkligt, men av de nio män som möttes på Fremont Street i Tomstone den där kylslagna höstdagen, vet man att enbart en av dem med säkerhet haft erfarenhet av strid. Virgil Earp hade deltagit under hela inbördeskriget och var både ärrad och dekorerad från flera fältslag. Däremot, den som normalt alltid förknippats med O.K. Corral, d.v.s. hans bror, den nyss insvurne Deputy Marshal Wyatt Earp, hade ännu inte etablerat sitt rykte som revolverman. Som namnkunnig Sheriff i Dodge City hade Wyatt som regel valt att slå ner bråkstakarna med sin revolver, enligt numera känt maner. Som brukligt var i sådana här laddade situationer, drogs vapnen av båda sidor minuten innan proppen gick ur deras gemensamma frustrationer. Man höll de tunga revolvrarna av typ ”Single Action” i händerna, pekande mot marken. Hanarna spändes diskret. Detta var ingen ”Quick Draw”, detta var en planerad öppning på en eldstrid på mycket nära avstånd, mellan män som visste mycket väl hur svårt det var att träffa någonting med svartkrut i patronerna när adrenalinet pumpade i kroppen.

Striden lär ha startat med två skott i en sådan snabb följd att de lät som ett. En del åskådare menade att de avlossades av Morgan Earp och Doc Holliday, d.v.s. även med ett hagelgevär. Wyatt Earp hävdade å sin sida att striden öppnade med att han sköt Frank McLaury i mellangärdet samtidigt som Billy Clanton sköt mot honom utan att träffa. Därefter kom ett flera sekunder långt avbrott. Det är egentligen omöjligt att säga vem eller vilka som startade eldgivningen, majoriteten av vittnena höll klokt nog sina avstånd till striden och kombattanterna blandades snabbt så det gick inte att urskilja vem som var vem. Efter det märkliga avbrottet brakade striden loss likt en explosion och allt blev mycket rörigt. Stridslinjen spreds ut och sträckte sig mellan Fremont Street och gränden mellan Fly: s härbärge och McDonalds butik. Billy Clanton träffades i sin högra handled och flyttade sitt vapen till den oskadade handen. Frank McLaury sköt Morgan Earp i ryggen då denne vänt på sig – en uppgift som fött ryktet att Clantons haft skyttar bland publiken. Tom McLaury sköts av Doc Hollidays båda pipor när han höll i tyglarna till sin häst. Holliday kastade därefter ifrån sig hagelgeväret och drog en revolver istället. Billy Clanton och Frank McLaury sköt som galningar, likbleka och med blodet stänkande omkring sig. Morgan Earp föll, men kom snabbt upp på fötterna igen. Virgil Earp träffades i vaden av Frank McLaury och gick ner på knä. En kula rispade upp höften på Doc Holliday. Frank McLaury sköts därefter ”Point Blank” i huvudet, antingen av Wyatt Earp eller av Doc Holliday.

Striden tog uppskattningsvis 30 sekunder och runt ett trettiotal skott avlossades. Ike Clanton hade flytt, obeväpnad som han varit. En av de få som fortfarande stod upp, med en revolver i vardera handen, var Wyatt Earp. Han var den ende som var helt oskadd och i detta ögonblick föddes hans berömmelse i historien. Hans båda bröder låg ner på marken och svor över sina skador. Morgan blödde kraftigt från ett skotthål i skuldran, Virgil hade lyft sitt sönderskjutna ben i luften. Doc Holliday stod framåtlutad med armen för sin skadade höft. Det tidigare numerära övertaget som Clantons haft hade snabbt förbytts till ett underläge då samtliga utom tre flytt platsen. Dessa tre pliktade med sina liv. Tom McLaury, träffad i sidan av Hollidays hagelskur och dog av blodförlust lutad mot en telegrafstolpe nästan hundra meter längre ner på Fremont Street. Hans bror Frank lämnade jordelivet inför nyfikna vittnen vid träpromenaden på den motsatta sidan av gatan. Billy Clanton avled i gränden mellan Fly: s och Mcdonalds. En doktor hade hunnit till honom, men det var förgäves.

Folk var chockade när man kom ut ur gränderna och besåg den makabra scenen. Sheriff John Behan konfronterade omedelbart Deputy Marshal Wyatt Earp i syfte att gripa honom och hans bröder för mord. Åter igen tvingades han backa när den beväpnade Wyatt gjorde klart att så inte skulle ske. Bröderna lastades, svårt plågade av smärta, på en vagn och Doc Holliday satt längst bak med dinglande ben när de rullade tillbaka uppför gatan.

Billy Claiborne
Rädslan för Clantons cowboys och deras tänkbara hämnd var stor i Tombstone under den kommande veckan. När Billy Clanton och bröderna McLaury begravdes stängdes staden nästan helt och den nu agerande Town Marshal, Wyatt Earp, kallade in privat förstärkning utifrån. Begravningen besöktes av hela 2 000 personer, ett tydligt mått på Clantons popularitet. Den följande rättegången, uppkallad efter dess ordförande Wells Spicer, blev en noggrann och långvarig process. Domare Spicer frikände bröderna Earp och Doc Holliday för mord. Detta infekterade situationen ytterligare i staden, många tyckte att det nu var bevisat att lagen höll Earps bakom ryggen.

Rädslan växte i Tombstone och ett par veckor efter rättegången sköts Virgil Earp i ett nattligt bakhåll på öppen gata. Han förlorade rörelseförmågan i sin ena arm. Tre månader senare mördades Morgan Earp på en biljardhall i staden, skjuten i ryggen. Mordet på Morgan föranledde familjen Earp att slutligen lämna Tombstone. Det innebar också att Wyatt Earp gav sig ut på det som kallats ”The Earp Vendetta Ride” under mars och april 1882. Han red tillsammans med Doc Holliday och Warren Earp, Wyatts yngste bror. Juridiskt var de insvurna av US Marshals Office eftersom den mördade Morgan varit federal Marshal. De jagade ikapp och dödade två av Clantons cowboys runt om i Arizona Territory. I sin tur förföljdes de av en likaledes laglig ”posse” från Cochise County under ledning av Sheriff John Behan. Händelserna var ett skolexempel på de ofta osynkroniserade relationerna mellan federal och territoriell lagstiftning i 1800-talets USA.

Arizona, Kopparstaten, fick sitt Statehood så sent som 1912, nummer 48 i ordningen, den sista i den egentliga unionen. Billy Claiborne dödades i en orelaterad eldstrid i Tombstone 1882, medan Ike Clanton sköts till döds av lagmän 1887, resultatet av en boskapsstöld. Den berömda familjen Earp gick samtliga ur tiden på naturlig väg i Kalifornien. Den siste överlevande från O.K. Corral var Wyatt Earp, en myternas man som avled 80 år gammal 1929 i Los Angeles. Han hade då tjänat några år i Hollywood som teknisk rådgivare vid olika västernfilmer. Bland dem som bar hans kista fanns berömda revolvermän från den vita duken, som William S. Hart och Tom Mix.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar