torsdag 24 januari 2013

Giftdvärgen



Den 28 april 1945 i Neubrandenburg, norr om Berlin, fann till sist fältmarskalk Wilhelm Keitel chefen för Armegrupp Vistula vid ett vältrafikerat vägskäl tillsammans med generalöverste Hasso von Manteuffel. Förbi dem marscherade kraftigt reducerade divisioner ur Von Manteuffels 3: pansararmé på väg västerut tillsammans med tiotusentals civila flyktingar, bort mot friheten hos de västallierade styrkorna.

Handsken var kastad, det gick inte längre att låtsas, katastrofen var ett faktum. Fältgendarmeriet i Keitels sällskap, de fruktade ”bandhundarna”, svängde oroligt med maskinpistolerna inför övermakten. Mannen som av hans kollegor kallades ”Lakeitel” gastade om förräderi, feghet och sabotage, han gormade att de flyende soldaterna skulle skjutas och hängas upp utmed vägen som avskräckande exempel. Chefen för Armégrupp Vistula såg först på sin vän Von Manteuffel, han som knappt tio år senare blev en mycket uppskattad riksdagsman för de tyska liberalerna, FDP. Han vände sig sedan tillbaka mot Keitel, drog sin pistol ur hölstret och höll fram den mot honom med kolven först.

”Herr Fältmarskalk”, sa han strävt. ”Om ni vill ha dessa män skjutna, vill ni då vara så vänlig att börja här”.

Lakeitel
I början av 1942, under det årets ovanligt kalla och typiskt nog bistra vinter, hade den tyska armén stångats tillbaka från Moskvas portar av de mycket intensiva motattacker den Röda armén lyckats iscensätta sedan december året innan. Det var den tyska Armégrupp Center som fick ta merparten av denna stöt och Adolf Hitler såg sig nödgad att byta ut fältmarskalk Fedor von Bock med general Günther von Kluge, förutvarande chef för den 4: armén. Denna armé, som upprätthöll mitten i Armégrupp Center, och som därmed kommit närmast Moskva, togs över av generalen ur alpjägarna, Ludwig Kübler.

Snart stod man dock inför ett nytt scenario innebärande omringning av det som fanns kvar av 9: e armén nordost om Smolensk, vid Rzjev. Hitler krävde att den 32 mil långa och 25 mil breda utskjutningen i den ryska fronten, rakt framför den 4: e armén, skulle hållas till varje pris. Det var av den anledningen, den 26 januari 1942, som arméledningen i Berlin åter bytte ledarskap för den 4: armén. Samtidigt uppdaterades trupperna i vad som nu kallades ”Rzjev-fickan” till ”Kampfgruppe” och Hitlers favorit, enmansgeneralstaben Walther Model, flögs in i häxkitteln i all hast. Ny chef för den 4: e armén blev den dåvarande chefen för 43: e armékåren, under Heinz Guderians 2: a pansararmé, general Gotthard Heinrici – av sina kolleger kallad ”Unser Giftzwerg”, ”Vår giftdvärg”, i meningen ”en tuff liten djävel”.

Han var inte Hitlers val, långt därifrån. Heinrici hade 1938, ur Führerns hand, tagit emot en s.k. ”Blodsorder”, ett undantag från Nürnberglagarnas regler för arisk härkomst. Den var ämnad för hans hustru, Gertrude, som var kristen halvjudinna, samt hans båda barn. General Heinrici var inte medlem i nazistpartiet, han uttryckte tvärtom en skarp ovilja mot nationalsocialismen som han betraktade som omoralisk, ogudaktig och socialistisk. Hitler lät dock befordra honom till generalöverste, graden direkt under fältmarskalk, vid hans inställelse i Smolensk. Efter en tidigare utredning av Gotthard Heinrici hade Gestapo dragit slutsatsen att den samlade, tyska generalskåren skulle svara mycket illa på eventuella ”extraordinära åtgärder” mot den lille generalen.

Han var en tvärhand hög, men en preussare ut i fingerspetsarna. Född på julaftonen 1886 i ostpreussiska Gumbinnen, dagens Gusev i den ryska enklaven Kaliningrad. Hans far var präst, men familjen Heinrici, liksom hans mors familj (Von Rauchhaupt), tillhör de äldsta existerande adelsfamiljerna i Tyskland. Heinricis hade varit yrkesmilitärer och korsriddare i nedstigande led till 1100-talet. Gotthard var kusin till fältmarskalk Gerd von Rundstedt. Han valde infanteriet 1905 och slogs tappert vid både väst- och östfronten under det första världskriget. Sårad i strid två gånger, den andra i sviterna av ett gasanfall. Efter kriget tjänstegjorde han i olika funktioner, först i Weimarrepublikens Reichwehr, sedan i naziregimens Wehrmacht. Han var en av de mest dekorerade generalmajorerna vid andra världskrigets utbrott 1939.

Fram till utnämningen till arméchef hade Heinrici varit en framstående kårchef. Hans 12: e armékår, under general Blaskowitz 1: a armé, var den första som bröt igenom den franska Maginotlinjen 1940. Under det fortsatta kriget utmärkte sig den mycket envise Heinrici i generalstabens ögon, som kanske den främste defensive taktikern bland de tyska generalerna, den svåraste av discipliner inom en armé. Detta var anledningen till hans befordran i januari 1942.

Det fanns även annat som generalstaben noterade hos general Heinrici, med viss konfundering. I fält förkastade han de höga officersstövlarna till förmån för första världskrigets benlindor, även då det inte var så förbannat kallt. Han bar civila vinterpjäxor till dessa, vanliga soldatbyxor därtill och nu under vintertid, en stor fårskinnspäls. På sommaren bar han gärna en skrynklig camouflagejacka från pansartrupperna, även den utan gradbeteckning. På huvudet hade han en s.k. ”Bergmütze”, en uniformskeps med öronlappar och utan befälstecken. Det enda som avslöjade att han faktiskt var general i den tyska armén var de röda kragspeglarna som syntes ibland när han lättade på den civila halsduken. Hans adjutant och kallfaktor klagade ofta på hans asketiska reglemente för sin egen person. General Gotthard Heinrici hade för vana att bära en uniform åt gången, tills den var blanksliten och glipade i sömmarna. Men hans soldater älskade honom, trots hans ofta vresiga humör.

Hasso von Manteuffel
Så, han stod där, tillsammans med illa påpälsade soldater i löpgravarna utmed de låga höjderna nordost om Smolensk, i det som kallas ”Svarta Ryssland”. Han stampade värmen i fötterna. De höll den högre terrängen och det fanns förvisso klara fördelar med att snön var riklig. Det myckna ryska artilleriet hade minskad effekt, men å andra sidan kom ”mongolerna” snabbare och framför allt tystare om nätterna. Sedan var det ju olidligt kallt, med temperaturer nedåt 40 minusgrader. Då pep det ansträngt i generalens gasskadade lungor. Han delade soldaternas vedermödor, orakad, undernärd, och sjuk i hepatit, vilket gav hans ögon och hy en gulaktig ton.

Heinricis 4: e armé höll foten till general Walther Models ”Rzjevficka”, en helt avgörande position. Efter ryssarnas väldiga motoffensiv, som blåsts av i början av januari och som pressat tyskarna tillbaka drygt 30 mil från Moskva, hade man gått över till att försöka mala ner inbuktningen. Marskalk Zjukov hade låtit förstärka partisanerna kring Smolensk med reguljära fallskärmsförband bakom Heinricis armé, i förhoppningen att upprätta en länk till de framryckande ryska Kalinin- och Västfronterna (armégrupper). Inbuktningen skulle nu komma att få namnet ”Köttkvarnen Rzjev”.

Under Operation Barbarossa hade Heinrici, liksom Model, lagt märke till att ryssarna opererade efter ett fåtal, vad han tyckte ”fantasilösa” taktiska modeller. Om detta beteende berodde på Stalins utrensningar i militärleden under 1930-talet, eller om det var fyrkantiga, ideologiska militärdoktriner, det brydde han sig inte om, hans egen Führer gick ju inte av för hackor på den punkten han heller. Vinterkriget 1941/42 innebar inledningen på den tyska arméns hårt kringskurna strategiska kapacitet, tack vare Hitler. Vad man dock hade kvar var den taktiska förmågan, och den skulle slå ryssarna med häpnad hela vägen tillbaka till Berlin.

Ett ryskt anfall gick som regel enligt tidtabell, ett resultat av den rigida sovjetiska befälsordningen. Ryska officerare fick aldrig lära sig att ta egna initiativ, alla tydde sig uppåt i hierarkin, och när minsta misstag kunde leda till straffbataljon och en snar död, vågade man helt enkelt inte agera efter de rådande omständigheterna. Inför ett anfall var logistiken systematisk och långsam. General Heinrici hade förstått att han med aktiv spaning kunde peka ut nästan exakt när och var ryssarna skulle anfalla. De tyska spaningsenheterna lärde sig att urskilja hur de sovjetiska förbanden och deras depåer var disponerade timmarna före ett anfall.

Heinrici hade vässat den hårt åtgångna 4: e armén så gott det gick. General Vinter hade decimerat åtskilliga enheter till bara en bråkdel av dess reglementsenliga styrka. Detta var en armé där kaptener ledde regementen och fanjunkare kompanier. De olika enheterna var ihopskrapade från olika håll, sammansatta och improviserade under ohyggliga förhållanden. Men detta var den tyska arméns styrka, förmågan bita ihop och att återhämta sig. Det var disciplinen i de traditioner armén hade skapat under tvåhundra år, inte någon politisk indoktrinering, som höll samman de huttrande tyska trupperna. Samtidigt insåg Heinrici att inte heller ryssarna gick oskadda ur General Vinters grepp, även de måste brottas med stora problem.

Heinrici hade rensat sina enheter från sjuka och förfrysna och sänt dem bakåt. Han lade lagt ner ett nästan omöjligt arbete på att maximera soldaternas tillgång på förnödenheter och ammunition. Regeln var, hellre färre friska trupper än fler trasiga och defaitistiska. Han bröt mot den preussiska skolan att kraftsamla försvaret i de bakre leden och istället spred han förbanden tunt utefter hela linjen. Orsaken till detta var den Röda armén och deras i högsta grad transparanta taktik.

Vinterkriget
Ryssarna inledde alltid med en mycket stark artilleristöt mot det avsnitt man önskade storma. Den var en grotesk upplevelse, nästan som en artilleriförevisning, med tjutande Stalinorglar som Grand Finale. I god tid före denna föreställning hade tyskarna dragit sig tillbaka någon kilometer. Den ryska kanonaden avbröts alltid lika snabbt som den började, med en kort paus som följd, varefter infanteri och pansar ryckte fram över vida fält. Koordineringen sällan god och tyskarna hade åter god tid på sig att rycka fram till de ursprungliga ställningarna. Ryssarna, vrålandes ”Uuurraah” med bajonetterna på, möttes av en vägg av artilleri, kulor och krut. Tyskarnas enda möjliga problem var tillgång till ammunition. Ryssarna mejades ner i tusental, om och om igen, och när det hela var över kom tystnaden i vintermörkret och de spöklika ropen från inte ännu döda som ekade över fälten. Gotthard Heinrici brukade då vända sig om i de sönderskjutna björkskogarna, muttrandes: ”Diese verdamten Idioten”.

General Heinrici bidrog aktivt till att den tyska fronten stabiliserades inför våren 1942. Men hans tid vid den 4: e armén skulle avbrytas vid flera tillfällen under de kommande två åren med påtvingade sjukledigheter från Berlin. Han var mycket impopulär bland nazisterna. Han vägrade att bränna Smolensk och emotsatte sig den brända jordens taktik överhuvudtaget. Han visade SS och deras specialenheter på dörren och propagerade för att inte enbart lämna civilbefolkningen ifred, utan även att assistera dem i deras försök att överleva. I samtliga av de stridsenheter Gotthard Heinrici ledde under andra världskriget återinförde han prästerskapet. Själv deltog han i fältmässa varje söndag och mottog nattvarden, på knä, tillsammans med sina soldater, oavsett rang, med blottat huvud.

I juni 1944 lämnade han till sist östfronten och vid mordförsöket på Adolf Hitler den 20 juli befann han sig i Tyskland under transferering till ny en kommendering. Heinrici deltog inte aktivt i komplotten, för det var han allt för övervakad av Gestapo, men givetvis hade Claus von Stauffenberg hans helhjärtade välsignelse. Söndagen efter den 20 juli, som ett svar på offentlig, religiöst motiverad kritik från den ”bruna eminensen” innan attentatsförsöket, tog Heinrici på sig full paraduniform och marscherade till mässa med sin halvjudiska hustru vid armen. Herman Göring, vars uppgift det var att ”tukta Heinrici”, gnisslade tänder. Den 15 augusti tog den lille generalöversten över kommandot för resterna av den 1: a pansararmén i Slovakien, något utanför det omedelbara fokus för det fortsatta kriget.

Uuuurraaaahh
Tillbaka till rampljuset anlände han den 20 mars 1945, då han tog över chefskapet för Armegrupp Vistula efter det att hans företrädare, Reichführer-SS Heinrich Himmler, lämnat sin post en vecka tidigare. Armégrupp Vistula var en pappersarmé sammansatt av decimerade äldre förband och hoprafsade nya, ofta rena fantasifostren. Dess faktiska styrka, en halv miljon man, var inte heller den av en armégrupp, utan snarare av en något större armé. Gruppen hade satts upp i slutet av januari på inrådan av fältmarskalk Heinz Guderian, som då var generalstabschef för armén. Han ville etablera en ny front mellan floderna Vistula och Oder. Valet av Gotthard Heinrici var hans eget och i arméns ögon helt logiskt. När Heinrici inställde sig till sin gamle vän Guderian, stod det dock klart att logiken var större än så. Armégrupp Vistula, som på papperet var den tongivande armégrupperingen framför Berlin, var inte enbart en militär faktor, utan i högsta grad även en civil sådan. I sin funktion som armégruppchef var Gotthard Heinrici nu i princip näste man efter Hitler på fältet.

Heinrici, liksom armén som helhet, var av den åsikten att ett sista försvar mot Röda armén var viktigt, då man önskade vinna tid för att bereda väg för de västallierades avancemang mot Berlin. Man var medveten om överenskommelserna mellan Washington-London-Moskva som klart talade om ovillkorlig, tysk kapitulation. Man visste också att segrarmakterna delat upp Tyskland mellan sig. Man hoppades dock kunna ställa den militära situationen mot dessa faktorer och tvinga de västallierade att marschera mot Berlin om östfronten fastnade. Det man ville, precis som vid 20 juliattentatet året innan, var att rädda det framtida Tyskland undan total förstörelse och sovjetisk ockupation. Det som general Heinrici inte visste var att fienden var överens om ett västallierat stopp vid Oder för att bereda väg för Röda armén.

Han träffade Adolf Hitler i bunkern under Rikskansliet innan han åtog sig sin nya uppgift. De hade inte setts sedan överlämnandet av blodsordern före kriget, Heinricis familj befann sig nu i säkerhet hos amerikanerna. Hitler visade inget tecken på att förebrå honom för gamla oförätter, till de närvarande pappersgeneralernas förvåning, utan lyckönskade honom till sitt uppdrag. Heinrici skrev sedan att se Hitler var som att stirra in i det totala vansinnet.

En av de första personer som han träffade i sin nya position var rustningsministern, Albert Speer. Denne var mycket orolig för Hitlers Nero-order, den som påkallade den brända jordens strategi i Tyskland. Speer insåg, liksom Heinrici, att kriget var förlorat och att det måste göras möjligt för det tyska folket att återta sina liv efter katastrofen. Berlin skulle inte försvaras enligt Heinricis planer, ”staden får inte bli ett nytt Stalingrad”, som han uttryckte det. Den delen skulle givetvis bli en stor kontrovers när Hitler gav helt andra order från sin bunker och till sist orsaka Heinricis avsättning som chef för Armégrupp Vistula.

Heinrici med Von Kluge
Röda armén gick till angrepp på bred front den 16 april och inledde med världshistoriens största artillerikanonad. Armégrupp Vistula var chanslös, men under Gotthard Heinricis ledarskap gjorde man tappert och framgångsrikt motstånd under sex dygn vid Selowhöjderna direkt öster om Berlin. Heinricis vanliga taktik malde ner 40 000 ryska trupper och mer än 700 stridsvagnar, merparten av Röda arméns mycket stora förluster under de första dagarnas strider. Den lille generalen slog näven i kartbordet och ställt den uppenbara retoriska frågan till sin stab: ”Har de då inte lärt sig någonting under dessa år?”

Den 28 april lämnade Gotthard Heinrici sin sista kommendering som yrkesmilitär och skakade hand med sin tillfällige efterträdare, general Kurt von Tippelkirch, som helt delade hans uppfattning om det strategiska läget. General Hasso von Manteuffel hade erbjudits kommandot, men han hade vägrat som protest mot behandlingen av Heinrici. Kommandot gick då till general Kurt Student vid fallskärmsjägarna, men denne togs till fånga i Holland. Heinrici reste västerut och kapitulerade i civila kläder till brittiska soldater i Plön den 28 maj 1945.

Sovjetiskt artilleri
Han hölls i tre år på Island Farm, eller läger 198, utanför Bridgend i Wales. Under tre veckor i oktober 1947 höll han en föreläsningsturné i USA, där han talade om kriget på universitet och olika kristna institutioner. Han frigavs den 19 maj 1948. Han slog sig då ner med sin familj i Weinstadt, Baden-Württemberg. I takt med att 20 julikomplotten blev känd i Tyskland under slutet av 1950-talet, blev Gotthard Heinrici allt mer känd. Då hade han redan varit engagerad av Bundeswehr som föreläsare för de nya officerskadetterna sedan flera år tillbaka. Ämne: Humanism i krig.Han kom vid slutet av sitt liv att spela en avgörande roll i Conelius Ryans portalverk ”Slutstriden”.

”Vår lille giftdvärg” avled den 13 december 1971, 84 år gammal.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar