lördag 5 januari 2013

Captain Bligh - mannen och myten


Hans gravsten i St. Marys Lambeth i centrala London, som idag kallas för ett Garden Museum, är på dess väderbitna topp prydd med en upprättstående brödfrukt. På så sätt har viceamiralen av den Kungliga brittiska flottan, Sir William Bligh, för evigt bundits till sitt väl kända öde, såsom det presenterats i hundratals böcker och beskådats i en handfull spelfilmer. Brödfrukten, å sin sida, är i sig historiskt förknippad med det brittiska imperiets försök att nära de tusentals slavar som man fört från Afrika till Västindien för att plocka bommull. De soliga öarna kunde inte bära den stora inflyttningen av människor, särskilt inte afrikaner som lätt blev sjuka av ny typ av födoämnen. Bommullsaffärerna blev därmed hopplöst olönsamma för den brittiska kronan i slutet av 1700-talet.


Det var därför som The Royal Society of Arts, på våren 1787, under ledning av den kände botanikern Sir Joseph Banks, bokstavligen sjösatte ett nytt projekt – att från Tahiti på andra sidan jordklotet föra plantor av brödfrukt till Västindien för kultivering där. Brödfrukten skulle bli stapelföda och det var bråttom, i den tidens mening av ordet. Sir Joseph hade tidigare lärt känna en kompetent och intelligent sjöofficer på HMS Resolution, under sitt deltagande i kapten Cooks första expeditioner till Stilla havet 1768-1771. Det var en av Cooks handplockade förmågor, en ung Sailing Master (navigationsbefäl) vid namn William Bligh.

Lite är känt om Blighs barndom, eftersom det var en så försvinnande kort tid i hans liv, men familjen var en framgångsrik producent av framstående sjöbefäl. Född i Cornwall 1754, mönstrade han på i flottan som sjuårig mässpojke, enligt den tidens mycket stränga maritima karriärstege. Unge William Bligh gick spikrakt upp genom fartygens samtliga funktioner och olika befälskap. Han blev Midshipman (underofficer) 1771 och vann sin officerskommission av amiral Sir Hyde Parker ombord HMS Belle Poule under slaget vid Doggers Bank 1781. Han deltog även i den dramatiska frigörelsen av Gibraltar 1782 under Lord Howe. 1783-1787 tjänstegjorde Bligh huvudsakligen i handelsflottan som skeppskapten. Han var gift med Elisabeth, de levde på Isle of White och de skulle få tre barn tillsammans, varav det sista ännu var okänt för honom när han fick de goda nyheterna från Amiralitetet hösten 1787.

Vid 33 år var löjtnant William Bligh en av den brittiska flottans allra bästa fartygsbefäl och det nya uppdraget innebar en betydande befordran för honom, eftersom det inte enbart var en handelsseglats utan en fulländad expedition med kronans stränga ögon på sig. Hans nya fartyg, ”Bethia”, låg för varv i Deptford sedan juli för ombyggnation inför resan. Löjtnant Bligh noterade vid första åsynen att hon var liten, endast 215 ton, men han gillade hennes ”nätta galjonsfigur”. Man byggde bl.a. växthus åt brödfruktsplantorna och man försedde hennes lilla skrov med kanoner. Därmed hade hon blivit ett krigsskepp och döptes följdaktige om till ”Bounty” av den nu gravida Elisabeth Bligh. Hennes äkta man, William, var lycklig.

Den unge Master William

Kanske var det i lyckoruset som löjtnant Bligh begick sitt fatala misstag. Han lät kalla till sig den stilige Fletcher Christian, Midshipman och blott 23 år. Bligh och Christian var goda vänner, det yngre befälet var den äldres protegé i karriären och de hade trivts väl tillsammans – kanske på fler sätt än ett, vilket var rätt vanligt på fartyg vid den tiden. Fletcher Christian hade dock ett svajigt förflutet. Han kom från den mindre bemedlade lågadeln och hade i sina tonår p.g.a. ekonomiska oegentligheter nästan hamnat i fängelse, vilket även försatt hans familj i konkurs. Hans val av karriärväg hade därmed ett slags moraliskt rehabiliterande innebörd, en roll flottan ofta iklädde sig, och något Bligh borde ha känt till. Ändå gav han Christian förtroendet att bli försteofficer på ”The Bounty” och sidsteppade därmed den tio år äldre Masters Mate John Fryer, som stannat kvar på den tidigare Bethia i dockan hela sommaren. I sin egenskap av vakthavande officer, förväntade sig Fryer, enligt reglementet, att bli försteofficer på The Bounty vid sjösättningen. Denna uppenbara svågerpolitik var en allvarlig blunder i ledarskapet från Blighs sida.

The Bounty satte segel och lämnade Spithead dagen före julaftonen den 23 december 1787, med en besättning om 44 man, inkl. två botanister för lastens skull. Löjtnant William Bligh var den ende officeren ombord, resten av befälet var s.k. ”Warrant Officers”, d.v.s. underofficerare med rätt att agera fartygschefer. Samtliga ombord var vana sjömän, tillika marinsoldater. Förutom fartygets segel och skrov, kunde de hantera vapen och kanoner. De löd under militär disciplin, de visste precis vad som väntade dem och vad som förväntades av dem. Det faktum att Bligh omedelbart satte kurs på Sydamerikas Cape Horn var ingen överraskning. Hornet kunde innebära ett allvarligt hinder, men om man var framgångsrik sparade den vägen halva resan. Dessutom var det där mandom växte och föda för salta historier senare i livet.

Man var beroende av varandra till sjöss, befälet och manskapet. Befälet behövde sina mäns styrka och skicklighet, manskapet behövde befälets nautiska färdigheter och sunda ledarskap. William Bligh hade stor respekt med sig och de äldre männen visste att deras chef aldrig sjöhalat eller låtit avrätta någon som straff. Piskan var våld nog, ansåg den förhållandevis moderne officeren Bligh, något Amiralitetet i London valde att notera på hans minuskonto. Man kom att stångas i tre veckor mot vädrets makter vid Cape Horn, vårvintern 1788, sedan gav Bligh upp och man vände kosan österut och Indiska Oceanen.

Fletcher Christian

Besättningen på Bounty pustade ut, men en växande oro hade infunnit sig bland dem. Det stod nedskrivet i Blighs skeppslogg, hans växande besvikelse över sin förste officer. Det hade börjat redan på väg ner mot det Cape Horn, Fletcher Christians tecken på inkompetens och lättja. Bligh måste ha missat eller haft överseende med detta beteende hos sin protegé tidigare, men nu var det allt för uppenbart och potentiellt farligt. Att tukta en underlydnad var en sak, någon hjälp från John Fryer förväntade han sig inte, men det värsta var manskapets reaktioner. Disciplinen var i fara och det enda botemedlet Bligh hade var ytterligare disciplin, särskilt mot Fletcher Christian.

Man anlände till Tahiti den 26 oktober 1788. De möttes med den största vänlighet av tahitierna och deras klanhövding. Löjtnant Bligh satte omedelbart igång med arbetet, 1 000 brödfruktsplantor skulle odlas upp. Dock hade man missat brödfruktssäsongen och man tvingades stanna i fem månader. Bligh hade hoppats på att bruka tiden på Haiti för att stärka ordningen ombord på sitt skepp, istället blev perioden där en tid av förfall. Fletcher Christian flydde sitt ansvar och levde på land med en dotter till hövdingen. Utrustning stals, tre män deserterade och fartygsläkaren avled i fylleslag. Bligh lade mycket skuld på Christian, som den försteofficer han ju var.

Den 5 april 1789 satte man åter segel efter att ha fyllt det nya lastrummet med brödfruktsplantor, destination Västindien. Löjtnant Bligh kunde inte vara gladare, han samlade besättningen, han försökte försona sig med dem, vädjade till deras förnuft. De skulle åter försöka Cape Horn, det var den kortaste vägen och företaget kunde tjäna som en gruppbindande erfarenhet. Försteofficeren Fletcher Christian viste att han skall stå till svars för flera svåra disciplinbrott vid hemkomsten. För dem som klarade fängelse i dessa sammanhang återstod vanäran att avskedas ur flottan, en stor skymf i sjöfararnationen Storbritannien.

Natten till den 28 april, just före gryningen, utbröt myteri ombord på Bounty. Ledda av Fletcher Christian låste en handfull män upp vapenkassunerna och trängde sig in i Blighs lilla kabin. Endast iförd sin nattsärk och med loggboken under armen tvingades han upp på däck. En dragkamp om besättningen inleddes. Christian betedde sig hysteriskt och gick inte att resonera med. Resultatet blev att 18 man stannade ombord på Bounty, medan 22 följde sin kapten i fartygets lilla slup. Ytterligare 4 man slapp slupen p.g.a. platsbrist och antecknades som lojala kronan i loggen av Bligh. Majoriteten av besättningen stod således på hans sida.

Slupen var endast sju meter lång, en öppen farkost med en ynklig mast. De var 18 skräckslagna män hopträngda utan färskvatten mitt i Stilla oceanen. Det enda de hade var deras kapten, William Bligh, som försäkrade dem deras liv. Han siktade på Holländska Östindien (Indonesien), men han krävde deras disciplin och gudsfruktan. Bligh hade en sextant och sitt fickur, med dessa kunde han beräkna latitud, men enbart gissa longitud, och utan sjökort var han tvingad att segla efter minnet. Bountys loggbok blev till en berättelse om misströstan, svält och svår törst. Men Bligh höll sitt löfte och det tog honom otroliga 47 dagar att finna Timor i Östindien, en närmast osannolik nautisk bedrift. Man hade förlorat en besättningsman, som stenats till döds av fientligt folk på ön Tofua. Inom en månad skulle ytterligare tre av hans män avlida av sviterna från umbäranden.

The Bounty

Den 15 mars 1790, två och ett halvt år efter Bountys avfärd från England, marscherade en återställd löjtnant William Bligh in på Amiralitetet i London, med sitt fartygs loggbok fortfarande under armen, och rapporterade ett myteri. Han sattes i husarrest under den noggranna undersökning som skulle komma att rendera över 2 700 dokument. Bligh hyllades dock som en hjälte av allmänheten när hans bedrifter under myteriet blev känt. Fletcher Christian och hans män dömdes till döden i sin frånvaro. Flera av hans män hittas senare strandsatta på Tahiti och totalt kom endast tre av myteristerna att hängas.

Christians öde kände ingen till och det skulle dröja ytterligare ett par decennier innan den gåtan löstes. Bligh frikändes från alla misstankar om tjänstefel och befordrades istället till kapten. Den 3 augusti 1791, i egenskap av fartygschef på HMS Providence, lämnade han åter England för att slutföra sitt ursprungliga uppdrag. Denna gång blev det en stor framgång och mer än 2 000 brödfruktsplantor levererades till Västindien i slutet av 1792. Den nya kosten föll dock inte slavarna i smaken och Sir Joseph Banks experiment blev inledningsvis ett bakslag.

John Fryer
Kapten William Bligh lade nu händelserna kring The Bounty åt sidan, de hade plågat honom under sammanlagt tio år av hans liv. Men begrepp som maritim ordningshållning och myteri kom att förbli något av ett signum för honom. 1797 blev han inblandad i två dåtida arbetsrättsliga konflikter som mer liknade strejker än myterier. Det var de s.k. Spithead Mutiny och det efterföljande i Nore. På ett antal bestyckade fartyg som låg för hamn i Spithead, vid Porthmouth, och örlogskajplatsen vid Nore, utanför London, gjorde några hundratal sjömän uppror mot de dåliga avtal man haft sedan 1600-talet. Missnöjet rörde dels ren lön, men också andelar i krigsbyten, samt regler för återgång till aktiv tjänst och den brutalitet som rådde ombord på fartygen. Efter en del oroligheter fick samtliga deltagande sjömän i Spithead pardon av amiral Lord Howe och avtalen korrigerades. I Nore gick det betydligt sämre för de protesterande, 29 hängningar, långa fängelsestraff, piskrapp samt utvisningar till Australien. Under hela konflikten, i vilken kapten Bligh spelade en marginell roll, kallades han ”The Bounty Bastard”.

En betydande orsak till den hårda behandlingen vid Nore var givetvis Napoleonkriget. Att strejka under krig kunde lätt ses som myteri, därav den tuffa attityden från amiralitetet.    William Bligh stred i Napoleonkriget med stor framgång som chef på olika fartyg, bl.a. under amiral Nelson i slaget vid Köpenhamn 1801. Vid den striden förde han befäl över HMS Glatton, ett ståtligt linjeskepp med 56 kanoner. I stridens hetta räddade Bligh dagen genom att korrekt tolka en flaggsignal från Nelson och därmed hindra övriga brittiska fartyg från att vända. Nelson öste beröm över kapten Bligh, som nu snabbt blev befordrad till viceamiral.

1808 utsågs han till guvernör för New South Wales i Australien, mycket p.g.a. av hans rykte som en utövare av disciplin. Det höll dock på att gå riktigt illa i vad som kom att kallas ”Romupproret” och ”Blighs andra myteri”. Det rådde ingen tvekan om att Bligh var hetlevrad, att hans ledarskap ofta var konfronterande, att han inte räddes dispyter. I New South Wales, som var en rätt så anarkistisk utpost, trampade han på flera andra av kungliga utsända och lokala besuttna. Man gillade inte att Bligh öppet pekade på deras korrupta hållna. I kölvattnet av detta blossade en kamp om rättigheter på tillverkning och distribution av rom upp, där Bligh hävdade lagen, att det var kronans. Det slutade med att guvernören fängslades av den lokala milisen och hölls i husarrest på ett fartyg till 1810, då han kunde segla till Sidney.

Amiral Bligh
Vid den här tiden hade Fletcher Christians öde blivit känt. Det var i februari 1808 som det amerikanska handelsfartyget Topaz kastade ankar vid ön Pitcairn i norra Stilla havet och fann resterna av Bounty-myteristernas lilla koloni. Fletcher Christian hade, efter att man lämnat Bligh och hans män till vad de trodde var en säker död, återvänt till Haiti. Där hade man vädjat till hövdingen om fri lejd, men denne hade avfärdat dem som farliga. Christians gäng lämnade de fyra sjömän som inte deltagit i myteriet och tog istället ombord intet ont anande kvinnor, bl.a. dottern till hövdingen. De seglade vidare, Christian hade tidigare hjälpt Bligh med att komplettera sjökorten i norra Stilla havet och han kände till ön Pitcairn. De fann ön, gick iland, brände fartget The Bounty. Man levde under eländiga förhållanden, med mycket osämja mellan myteristerna. Det var inte så här man tänkt sig upplösningen. Kaptenen på Topaz fick veta att Fletcher Christian mördats av sina egna under någon av de många fejder som utspelat sig på den inavlade ön. Det skedde antagligen 1793.

Så kom det sig att viceamiralen Sir William Bligh överlevde sin nemesis med tjugofyra år. Den 7 december 1817 avled han i sitt hem på Bond Street i London, omgiven av sin familj. Han blev 63 år gammal.

Det är mycket p.g.a. William Blighs noggranna dokumentering som man känner till människorna och händelserna kring myteriet på Bounty. Hans loggböcker tillhör de bäst förda i brittiska flottans historia. Ön Pitcairn befolkas än idag av ättlingar till myteristerna och varje år bränns en båt på en speciell dag till minne av händelserna. Och brödfrukten, den utgör nu den viktigaste basfödan på Västindien och odlas i stor myckenhet i hela den vidsträckta arkipelagen.

Brödfrukt





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar