torsdag 17 januari 2013

"Butcher Haig" - en 20: e århundradets pionjär


Det startade med en smäll. Ungefär tjugo minuter över åtta på morgonen den 1 juli 1916, vid det som brittiska armén kallade Hawthorn Ridge Redubt, en tysk befästning direkt väster om det franska samhället Beamont-Hamel. Sammanlagt 18 000 kilo dynamit briserade i vad som antagligen var världshistoriens största konventionella explosion. Det var egentligen en serie explosioner och den sista laddningen briserade exakt 07:27 vid Kasino Point, ett tyskt kulsprutenäste. Därefter inföll en nästan total, och enligt vittnesmål närmast outhärdlig tystnad.

Startskottet hade gått för slaget vid Somme, en av historiens största krigsöppningar, ett militärt trauma i megaformat som skulle komma att hålla på i nästan fem månader och kosta en miljon soldater deras liv och lemmar.

Mannen som låg bakom detta dramatiska drag hörde mycket väl explosionerna flera kilometer borta i öster. Hans häst rörde sig oroligt under honom och han fick greppa tyglarna hårdare. För en stund sträckte han sig i sadeln, nästan vädrande i luften, som om han förmått känna krutröken ända dit. Chefen för Brittish Expeditionary Force, BEF, fältmarskalk Sir Douglas Haig hade som vanligt klivit upp klockan sex, ätit sin frukost och sedan tagit sin morgonritt i Picardies lummiga skogar. Han sjönk ihop i sadeln, med en tankfull, kanske även bekymrad min, ensam i skogen som han var.


Nu hände det, nu löd visselpiporna, nu gick de över löpgravarnas krön. Elva divisioner ur general Rawlinsons 4: e Armé, två ur Allenbys 3: e, båda norr om floden Somme. Söder om floden ryckte samtidigt ytterligare elva franska divisioner från general Émile Fayolles 6: e Armé framåt. Så löd orderna för dagen.

Fältmarskalk Haig sporrade åter sin häst och red vidare, nu i skritt. Det fanns ingenting han kunde göra. De första frontrapporterna skulle inte komma in förrän efter åtta och någon fullvärdig, övergripande bild av situationen kunde han inte räkna med innan lunch. Krig består till nittio procent av väntan, påminde han sig medan han red tillbaka till sin stabsplats.

Det finns många historier om detta första anfall vid Somme. De soldater som väntat hela natten marscherade upprätt i solskenet, säkra på att tyskarna var pulvriserade efter veckor av artilleriförberedelser. De kiltförsedda skotska och några irländska regementen ackompanjerades av säckpipor. Ytterligare några engelska enheter lär ha sparkat fotbollar framför sig. Där fanns de s.k. ”Pals Batallions”, enheter sammansatta av pojkar från byn, eller gruv- och industrikollegor, som lockats av förmånen att få strida med sina kompisar – ”the pals”. Officerarna, än mer säkra på saken, gick i täten med i bästa fall en revolver, men ofta enbart med en officerskäpp i handen. Generalerna, brigad- och divisionscheferna, till och med en och annan kårchef, gick även de över krönet den morgonen, åtföljda av sina staber med kontoren i medhavda väskor och med kabelmesar på ryggarna.

Det stupade betydligt fler generaler i första världskriget än i det andra. De föll där de stod, på ingenmansland, sönderslitna av tung kulspruteeld, intrasslade i ringlande taggtråd, tillsammans med sina män.

När han själv avled 1828 bars hans kropp till Westminster Abbey av bland annat kronprinsen Edward och hans bror prins George. Fältmarskalk Sir Douglas Haig låg i öppen kista i två dagar. Människor kom i tusentals för att visa honom sin respekt. Det var ett förvånansvärt spontant och mangrant uttryck av sorg hos det brittiska folket. Media beskrev detta märkliga fenomen som ett sista farväl till alla dem som stupat under det ”Stora kriget”, vars ekon ännu kunde höras efter endast tio år av fred i Europa. När väl den gamle fältmarskalken var död kunde man äntligen sörja färdigt. Det var nu endast elva år kvar till nästa krig.

Storbritannien upplevde ett större trauma efter det första världskriget än andra nationer. Det var kanske framför allt socialt och kulturellt, snarare än politiskt, som britterna ständigt kunde förnimma kriget. Hade man blivit ett av världens föredömen inom industri, forskning och konst, bara för att störta sig in i kontinentens masskrig? Det hade egentligen inte varit deras konflikt, de hade dragits in i kriget genom gamla förpliktelser gentemot Belgien och priset hade varit allt för högt att betala. Aldrig tidigare hade så många av öarnas söner och äkta män stupat i krig. Det stora kriget var svårt att ta in för det brittiska folket och det återspeglades i deras litteratur och konst långt efteråt.

Under sitt sista decennium i livet skapade Haig ständigt små offentliga kontroverser vad han än företog sig, på grund av kopplingen till kriget. Trots att han var generellt omtyckt bland veteraner, kom han hos allmänheten att symbolisera första världskrigets gruvsamheter. Det var döden i skyttegravarna i det leriga Flandern, de till synes meningslösa anfallen på platser med namn som Somme, Ypres och Passchendaele, som länge gav britterna kalla kårar.

Uppstoppad och stel i gamla svartvita foton (resultatet av långa slutartider på kamerorna) och iförd en buskig mustasch (dåtidens mode), gav den gamle generalen eftermälen som görs gällande än idag. Karraktären i tv-serien Blackadder, General Sir Anthony Melchett, är en av de senaste. Totalt intelligensbefriad, hopplöst reaktionär och påfallande komisk.

Militärhistorien har varit kluven rörande generalen Douglas Haig. Var han hopplöst utrangerad av det moderna kriget, oförmögen att förnya sig och agera rationellt, eller var han i själva verket rätt man på rätt plats? Med tiden, kanske ju längre bort från det stora kriget vi förflyttat oss, har den senare uppfattningen vunnit allt mer plats. Den första Earlen av Haig var en man skolad och formad i den viktorianska eran, både som privatperson och som yrkesman, och sett utifrån det perspektivet var han ändå förvånansvärt väl rustad för det revolutionerande dödsmaskineri som var första världskriget.

Douglas Haig var skotte, född med silverskeden i munnen 1861 i Edinburgh. Han var inte adlig, utan familjens förmögenheter hade förädlats genom Whisky. Fadern, John, var verkställande direktör för Haig & Haig, ett av Storbritanniens mest framgångsrika destillerier. Douglas var en mycket ambitiös, men lite udda fågel som officersämne vid sin tid. Han studerade på Oxford innan han, något överårig, sökte in och accepterades på Sandhurst 1883. Han tog sin officersexamen redan året efter, varpå han även avslutade sina studier på universitet, bl.a. i politik och ekonomi. 1905 gifte han sig med Dorothy Vivian, dotter till den tredje Baronen av Vivian, och hovdam till kung Edward VII. De skulle få fyra barn tillsammans.

Det tjänade honom väl, att han var en udda fågel. Douglas Haig växte upp i ett viktorianskt Storbritannien, med viktorianska värderingar, d.v.s. gammal, ångestladdad klassicism mitt i en industriell, ekonomisk och politisk revolution. Särskilt militären hade svårt att anpassa sig. När han studerade på Sandhurst levde man fortfarande på gamla lagrar från Waterloo 1815, snarare än det senare Balaklava 1854. Armén framhärdade i ett idealiserat, nationalromantiskt skimmer av röda rockar, höga plymer och snöräta led. Slakten på de gamla doktrinerna i det Amerikanska inbördeskriget låtsades man inte om, och den fransk-tyska erfarenheten var exakt vad det var – ”fransk-tyskt”. Officerare rekryterades fortfarande till största delen från adeln, oavsett lämplighet, och kommissioner kunde ännu köpas om det var nödvändigt. Douglas Haig var ingetdera av detta, han var istället skolad, intelligent och kompetent. En ung man som lärt sig från barnsben vid faderns sida vad som utgör sann excellens, i affärer, som i livet.


Officeren Douglas Haig valde givetvis kavalleriet, men även i det avseendet var han en förnyare. Han gjorde en påfallande snabb karriär, framför allt genom två koloniala konflikter i Afrika. Den första var det s.k. Mahdistupproret (1881-1899) i dagens Sudan, därefter under det andra Boerkriget (1899-1902) i Sydafrika. I båda konflikterna utmärkte sig Haig som en innovativ kavalleriofficer vars taktiska färdigheter renderade brittiska armén framgångar, särskilt mot de lättrörliga och gerillabetonade boerna, vars metoder och bestyckning var av ett betydligt modernare snitt. I bägge dessa sammanhang blev hans gärningar uppmärksammade av en viktig person i sammanhanget, nämligen fältmarskalk Sir Herbert Kitchener, sedermera krigsminister under det första världskrigets inledande hälft.

 Alexander Haig befordrades till generalmajor 1904, den yngste i rang vid den tiden, och återvände till Storbritannien två år senare. Han kom nu att ägna sin tid åt utbildning och träning av officerare och soldater i egenskap av generalstabens Director of Military Training. Han var en av de yrkesmän av sin tid som bidrog till någon form nytänkande inom den brittiska armén. Haig uttryckte tidigt även ett behov av en ny brittisk officerskår, en bättre skolad, professionellt rekryterad från ett större urvalsunderlag. Den general som senare skulle axla det dittills största militära uppdraget i historien var en erfaren och skicklig truppledare med stor insikt i den förändring i militär taktik och strategi som skett sedan mitten av det förutvarande seklet. Samtidigt uttryckte han öppet en saknad för sitt gamla kavalleri, ett personligt vemod han delade med i princip samtliga övriga kavalleriofficerare i början av 1900-talet.

Detta var en brytningens tid och generalers kompetens att senare leda stora arméer vilade helt på deras förmåga och vilja att lämna gammalt tänkande bakom sig och adoptera nya doktriner. Generallöjtnant Haig var alls inget undantag i denna svårighet. Under de stora militärmanövrerna 1912 i Norfolk ledde han de blå (brittiska) styrkorna in i en brakförlust mot de anfallande röda, under general Sir James Grierson. Bl.a. skulle Haig ha underskattat användandet av spaningsflyg, ett avgörande moment redan då. Händelsen skapade viss misstro mot Haig inför bildandet av BEF 1914. Han övertog dock befälet av GOC Aldershot Command, d.v.s. den ena delen av brittiska ”hemmaarmén”.

Många var de militärer i början av förra seklet som anade varthän det rörliga kriget skulle bära i händelse av vad man såg som en närmast ofrånkomlig större konflikt i Europa. Man visste att den tekniska utvecklingen skulle frambringa mycket stora förluster av trupp. Den slutsats man dock drog av detta var att kriget knappast kunde bli långvarigt, utan att ett avgörande genombrott kunde nås snabbt och koncist. Man var helt oförberedd på den tidsfaktor som det första världskriget innebar och det dödläge detta kom att innebära. Första världskriget var ett uthållighetstest, inte bara för hela arméer och de nationer som stod bakom dem, utan inte minst för de militära befälhavare som hade att leda dess långsamma framåtdrift.

Generallöjtnant Douglas Haig äntrade det stora kriget som chef för 1: a armékåren (Aldershot Command), under arméchefen, fältmarskalk Sir John French. 2: a kåren (Southern Command) leddes inledningsvis av general Grierson, men han avled plötsligt i sjuksäng och ny kårchef blev istället Sir Horace Smith-Dorrien, efter en bitter kanslistrid mellan krigsministern Lord Kitchener och fältmarskalk French. Relationen mellan French och Haig var ansträngd redan innan BEF embarkerade för Frankrike den 14 augusti 1914. Länge har man i historien betraktat denna schism som enbart ett uttryck för Haigs ambitioner, att han aktivt baktalade sin chef. Haig var ambitiös, det hade han alltid varit, men French var heller inte kapabel att leda BEF: s sex divisioner inför den massiva anstormningen av tyskt infanteri. Både britter och fransmän hade grovt underskattat storleken i det tyska anfallet genom Belgien. Man hade trott att tyskarnas högra flank, den som skulle svepa genom Flandern och förbi kanalkusten, skulle vara svag till förmån för anfallet mot Paris. Därför placerades det lilla BEF till vänster om den franska armén, tillsammans med belgarna.


Att Sir John French inte var rätt man för sitt uppdrag bevisas av de frustrerade brev och dagboksanteckningar tillhörande medlemmar i BEF: s stab. I december 1915, dubbades general Haig, då chef för 1: a brittiska armén, till fältmarskalk och blev därmed ny chef för BEF. Hans tillträde innebar ett definitivt lyft för generalstaben. Haig var framför allt närvarande och var även tillgänglig även utanför kontorstid. Han arbeta med problemen och manifesterade från botten till topp ett tydligt ledarskap. Haig må inte ha vetat exakt hur, men han erbjöd sitt folk en känsla av att segern gick att gripa, om man bara var beredd att kämpa för den. Fältmarskalk Haig förstod sin roll och rätade effektivt ut kommunikationerna med War Office i London, med parlamentet och med kungahuset. Han var även en god diplomat med fransmännen. Med Douglas Haig blev den samlade fronten mot tyskarna betydligt mer homogen.

Efter morgonritten den ödesdigra dagen inledde Haig sin väntan i sin stab på Chateau de Beaurepaire vid Montreuil, Pas-de-Calais. Han vandrade av och an i slottets många rum, han infann sig vid kartorna när rapporter anlände. Det såg inget vidare ut, vissa framgångar gick att finna, fiendens linjer hade penetrerats, de inledande minsprängningarna kunde ha utgjort en skillnad, men problemet var som vanligt kommunikationerna som svek artilleriets förmåga att understödja infanteriet. Efter lunchen stod det klart att dagen utvecklats på ett katastrofalt sätt med misslyckade försök att hålla taget territorium till kostnaden av mycket stora förluster. Förband hade lidit upp till 80 % i sårade och stupade. Förbandsplatserna hade kollapsat, sjukvårdspersonalen vadade i blod. När eftermiddagssolen lyste genom de stora fönstren hade fältmarskalk Haig tagit av sig vapenrocken och lutade sig mot bordet med knogarna, omgiven av en chockad stab.

60 000 man låg på ingenmansland och något in på tyskarnas linjer. Inget hade åstadkommits på den första dagen, men 60 000 man låg döda, eller döende där ute när mörkret föll. En del av de s.k. ”Pals Batallions” hade utraderats och hela samhällen i östra England och i Wales, där de varit så populära, hade tappat merparten av sin manliga befolkning på några få timmar. Dussinet generaler, många nära vänner till Haig, hade stupat. Han blev dock inte helt medveten om de verkliga förlusterna förrän långt senare, medan det brittiska folket fick vänta till efter kriget innan de lärde sig sanningen om förlusternas storlek.

Det skulle senare visa sig att man använt en allt för stor kvantitet splittergranater, snarare än högexplosiva, varför man inte nått de väl förskansade tyskarna. De hade tillgång till värn och skyddsrum av armerat betong. Dessutom var deras system av löpgravar bättre beskaffade och de kunde därför snabbt skicka fram förstärkningar, ersätta förstörda kulsprutepositioner och etablera ny framskjuten eldledning för artilleriet.

För att förstå slakten vid Somme, och Haigs roll i detta, måste man först inse att han agerade utifrån ett militärpolitiskt beslut som tagits under våren 1916 mellan ententens medlemsnationer. Axelmakterna, Tyskland och Österrike-Ungern, skulle pressas hårt på alla fronter i form av stora offensiver inte bara från Frankrike, utan även från Ryssland och Italien. Den armé som Haig förfogade över, och som han själv varit med och skapat, var alldeles ny och den största Storbritannien någonsin satt på stridsfot – mer två miljoner man. Man hade återhämtat sig från det första BEF: s nära förintande 1914-15. Eftersom fransmännen dragit hela lasset sedan dess, med fruktansvärda förluster som följd, var det deras tur att återhämta sig, så uppdraget föll på fältmarskalk Haig att iscensätta en stor och bred offensiv till sommaren 1916.

Det fanns en motsättning i den brittiska generalstaben. Haigs plan att angripa på bred front kritiserades professionellt av dem som istället propagerade för kraftsamlingar vid utvalda, begränsade positioner utmed de tyska linjerna. Länge lät man dessa omständigheter stå som grund för den allmänna negativa attityd man haft mot Haig sedan 1960-talet, där namnet ”Butcher Haig” ofta använts. På senare tid har man dock börjat konstatera att han snarare blev ett offer för en utveckling han själv inte kunde påverka. Även alternativa taktiker som förespråkat skulle ha inneburit svåra förluster och utan några större vinster. Haig var bunden av internationella, politiska beslut och inte minst de franska kraven på en brittisk storoffensiv för att nå ett lättare tryck på de egna linjerna.

Douglas Haig uttryckte aldrig misströstan inför någon, inte ens i breven till sin hustru. Han var en stoisk karaktär, djupt religiös och plikttrogen. Vad det än var, fältmarskalken tycks aldrig ha mattas av, han fortsatte att plotta vidare. Detta var en av hans största egenskaper, hans enastående arbetskapacitet. Han var ingen okänslig generalstyp, han besökte ofta trupperna i skyttegravarna. Soldaterna gillade honom, han var inte rädd för vare sig granater eller att få lera på uniformen. Striderna ledde han för det mesta från ett av sina stabståg som kunde sätta upp en fullt fungerande stab mycket nära händelserna centrum. Från generalstab ner till enskild menig soldat, alla kände hans närvaro och de bör ha inspirerats av hans obrytbara karaktär.


Det var vid Somme som den brittiska armén började ta till sig nya rön. Douglas Haig lärde sig utveckla flygets roll på slagfälten, och det var nu stridsvagnen dök upp för första gången. Haig förstod inte vad den var bra för, men han stoppade inte denna nya innovation. Han följde deras deltagande på fältet med intresse och lät sig inte nedslås av deras första, rätt pinsamma tillkortakommanden. Han bör ha sett en möjlighet hos dem, som den gamle kavallerist han var. Därför har allt fler brittiska militärhistoriker börjat betrakta honom som en visserligen oförstående – och vem var inte det då? – men ändå tillförsiktigt, modern general, den första brittiska under det 20: e århundradet.

Douglas Haig ledde Storbritanniens första värnpliktiga massarmé i historien och han visade vägen, på gott och ont, för de yngre kollegor som under hans ledning var kompani och bataljonsbefäl. Män som Bernard Montgomery, Kenneth Anderson, Miles Dempsey och stridpiloten Hugh Dowding. Dit hörde även den högst tillfälligt bortkollrade politikern Winston Churchill, som under flera månader fram till mars 1916, var chef för 6: e bataljonen, Royal Scots Fusiliers – han, om någon, skulle aldrig glömma det.

Slaget om Somme blev en seger för brittiska armén, men givetvis en kontroversiell sådan. Sammanlagt 420 000 stupade, för tolv ynkliga kilometer. Men det hade varit ett avancemang trots allt och tyskarna förlorade över 600 000 man, mycket p.g.a. effektivare artilleri, något som aldrig blev brittiska arméns paradgren. Fältmarskalk Haig plottade på, enträget och ihärdigt, tills den slutliga segern var vunnen 1918.

Efter kriget drog sig Haig tillbaka, kanske mer än brukligt. Han skapade rubriker när han nekade deltagande i hyllningarna av den franske marskalken Foch. Grunden till detta var den brittiska premiärministern Lloyd George uppenbara försök att vinna politiska poänger på att hålla Haig i kulisserna. Han tackade också nej till sin adelstitel ur ministerns hand, samma hand som gett den till hans företrädare general French, för att han fick sparken. Haig blev dubbad earl, greve och baron först efter Lloyd Georges påtvingade avgång 1919. Han levde sina sista år i London med sin familj, sällan kommenterande stormen som slet och rörde om kring hans person.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar