onsdag 12 december 2012

Vietnamkriget


Sedan det andra världskriget har de större väpnade konflikterna på vårt klot blivit allt mer mytologiserade, ofta mer så än tidigare konflikter. Sanningar har avvisats till förmån mot urbana legender och orsakerna har huvudsakligen haft politisk karaktär. Det kanske största offret på sanningens taburett är Vietnamkriget, alltså det krig som utspelade sig mellan Syd- och Nordvietnam mellan 1954 och 1975.

Den huvudsakliga orsaken till att just detta krig ännu idag är höljt töcken, är Amerikas förenta stater, Som ett väsentligt led i det kalla kriget, deltog USA på Sydvietnams sida under större delen av krigets förlopp. I efterkrigstiden föredragna, västerländska opinionsbildning utgör USA roten till det onda, ett viktigt argument för att de folkmördande diktaturerna Sovjetunionen, Kina och Nordvietnam skulle ignoreras.


Ho Chi Minh
Man kan dra paralleller med det nära på bortglömda Koreakriget, 1950-1953. De båda konflikterna krokar i varandra tidsmässigt och förutsättningarna var exakt identiska: Ett aggressivt, kommunistiskt och expansionistiskt Nord attackerar ett passivt och västorienterat Syd. Nordkorea backades aktivt med vapen och ideologi av Sovjetunionen, med Kina inledningsvis avvaktande i bakgrunden. Sydkorea vinner stöd hos USA.

Skillnaden mellan Korea och Vietnam utgjordes av Förenta nationernas, FN: s, roll. Sydkorea stöddes av FN, genom USA: s försorg, Sverige deltog på Sydkoreas och världssamfundets sida med ett fältlasarett. USA hade initierat FN som en organisation för fria och demokratiska nationer, en idé som fortfarande gällde vid 1950-talets början.

Dwight D. Eisenhower
Ett decennium senare, Sovjetunionen och Kina hade tagit sina platser i FN: s säkerhetsråd, de aktiverade sina veton och försvaret av Sydvietnam blev en unilateral operation av USA och deras allierade i Sydostasien. Därmed blev dagens politiskt korrekta minne av de båda konflikterna etablerat: Vietnamkriget måste därför vara en amerikansk aggression, varför man sökt sopa Koreakriget under mattan, annars stämmer inte logiken i ekvationen: Kommunistisk aggression existerar inte och det får i vart fall inte bekämpas med militära medel.

Man kan dra ytterligare jämförelser med betydligt senare konflikter. Ställ det inledande, huvudsakligen positiva bemötandet av USA: s FN-backade invasion av Afghanistan 2001, mot USA: s identiska men nära på unilaterala Operation Iraqi Freedom 2003.

Ngo Dinh Diem
Ett första och mycket viktigt faktum gällande Vietnamkriget är att begreppen Syd och Nord är väl förankrat i den vietnamesiska historien. Det är ingalunda ett kolonialt påfund, utan en naturlig del i hur vietnameserna betraktar sig själva sedan århundraden tillbaka. Detta faktum ligger också bakom deras rykte om att vara fruktade krigare, något som även drabbat deras grannar genom historiens gång. Det är därför inget konstigt att Vietnam rörde sig mot splittring efter andra världskrigets japanska ockupation och franska kolonialism.

Vid fredsfördraget i Paris i juli 1954 accepterade Frankrike sitt tillbakadragande och en gräns utmed den 17: e breddgraden delade officiellt Vietnam i två delar. Med på fördraget var även grannstaterna Kambodja och Laos. USA skrev inte på resolutionen, delvis i protest mot att kommunistregimen i Nordvietnam erkändes av världssamfundet. President Dwight D. Eisenhower tvekade också ur ett kolonialistiskt perspektiv, han skulle senare slå både Storbritannien och Frankrike på fingrarna rörande deras ockupationsförsök av Egypten. Han var samtidigt mycket oroad för utvecklingen i Sydostasien efter det att han fått till ett eldupphör i Korea. Som den samvetsgranne general han var ville han inte engagera amerikanerna i ännu ett krig i Asien.

Brinnande munk i Saigon
USA var väl medvetna om att en ny väpnad konflikt var i antågande i Vietnam. Tillsammans med sin asiatiska koalition, innefattande Storbritannien, Australien, Nya Zeeland, Japan, Sydkorea, Filippinerna och Thailand, engagerade man sig i regionen mot den kommunistiska aggressionen. Eisenhowers s.k. Dominoteori var en realitet. Vad man fruktade var kommunistiska övertaganden av Malaysia, Singapore och Indonesien, vilket effektivt skulle hota handelsvägarna mellan Indiska oceanen och Stilla havet.

Ett andra faktum som helt ignoreras i modern historiebeskrivning är att Nordvietnam under den kommunistiske diktatorn Ho Chi Minh var den aggressiva parten. Redan under fredsförhandlingarna 1954 var Nordvietnam aktivt delaktig i den självständiga nationen Laos inbördeskrig. Efter fördragets undertecknande kom USA, som ett av sina första åtaganden i regionen, att stödja den antikommunistiska s.k. Hmongarmén i Laos, bl.a. genom flygunderhåll från Sydvietnamesiska Saigon.

John F. Kennedy
I Sydvietnam etablerades en regering 1955, under premiärministern Ngo Dinh Diem, efter ett knappast renhårigt val. Diem var katolik, väl skolad enligt fransk tradition. Han var ingen demokrat i västerländsk tappning, men däremot villig att ta till sig moderna grepp, till skillnad mot Ho Chi Minh i norr. Under Diems styre ökade sydvietnamesernas välstånd, medan kollektiviseringarna i norr renderade folket fattigt och beroende av främmande makt, d.v.s. Sovjetunionen och Kina. Ngo Dinh Diem var först och främst nationalist och alls ingen nickedocka åt USA, vilket snart kom att visa sig tydligt.

Ännu en parallell kan dras till dagens Burma, Helhetsbilden störs av det ofta rasistiskt grundade hatet mot muslimer i landet. Denna kampanj leds i stora delar av buddhistiska munkar. Man förvånas mycket av detta och världssamfundet känner stor oro inför utvecklingen. Buddhistiska munkar har dock alltid varit en viktig religiös maktfaktor i Sydostasien, något katoliken Diem fick erfara mot slutet av hans tid vid makten. Bilden av den brinnande munken Thic Quang Duc på en gata i Saigon 1963 förfasade världen och gav Sydvietnam en aura av fascism i västvärldens media. I dagens Burma lär vi oss ånyo om dessa munkars förmåga och det kan därmed, kanske vara enklare att förstå Nobels fredspristagare Aung San Suu Kyi, som inte vågar fördöma dem, eftersom hon antagligen känner Diems dilemma betydligt bättre än vi i väst.

Lyndon B. Johnson
Diems fall i omvärldens ögon var regisserad i stora drag av amerikansk liberal [vänster] media. Med John F. Kennedys seger i presidentvalet 1960 ändrades nämligen USA: s strategi i Vietnam ganska radikalt. Borta var nu det försiktiga agerande som Eisenhower borgat för. Fram till nu hade USA använt sig av lågintensiv krigföring, med i första hand understöd i form av finansiella och vapenteknologiska resurser. Vid Kennedys tillträde 1961 fanns det endast drygt 1 500 amerikanska militära rådgivare i Sydvietnam.

Den nya administrationen i Vita huset, samt de demokratiska stödtrupperna i kongressen, önskade kombinera det militära försvaret av Sydvietnam med en övergripande demokratisering av landet. Kennedy ogillade den gamla strategin, som mera drevs av CIA än från Pentagon. Dessa förhållningssätt ledde inledningsvis till en betydligt mer omfattande militär inblandning från USA: s sida, något Kennedy argumenterat emot tidigare. Diem vägrade acceptera detta. Han menade att USA nu lade sig i Sydvietnams inre angelägenheter, vilket var ett brott mot tidigare överenskommelser. Kennedy svarade med vad som kan kallas utpressning, d.v.s. det var Washingtons väg som gällde, eller acceptera minskat militärt understöd. Diem blev allt mer svårmanövrerad för Vita huset.

General Westmoreland
Det är nu som liberal, amerikansk media metodiskt började svartmåla Diems regim. Den amerikanska ambassaden i Saigon blev till en veritabel skvallercentral. 1963 utsattes Diem för en statskupp och han avrättades summariskt, tillsammans med sin bror, av den nya militärjuntan. Kennedy-administrationens inblandning har aldrig utretts tillräckligt.

Det är här viktigt att påpeka det faktum att USA befann sig i Vietnam inte utifrån en position som ockupationsmakt, utan enligt ett samarbetsavtal med Sydvietnam. Där fanns inget mandat för USA att invadera vare sig Nordvietnam, Kambodja eller Laos. Detta är en helt avgörande faktor för den resterande konflikten.


Det vi känner som Vietnamkriget, d.v.s. öppet krig mellan Sydvietnam/USA och Nordvietnam/FNL, startade 1964 med att marinkåren landsteg i norra Sydvietnam. Vid det här laget hade det kommuniststödda Viet Cong fått ordentligt fotfäste i Sydvietnam och terroriserade landsbygden, hotade och mördade bönder, brände deras land. Man kidnappade och mördade intelligentian, lärare, läkare och administratörer. Denna situation hade uppkommit i det vakuum som existerade i spåren av Kennedys ambivalens. Någon taktik att gemensamt med sydvietnameserna slå tillbaka hade ännu inte utarbetats. Detta ändrades efter mordet på Kennedy 1963. Där Kennedy varit en politisk centrist, var vicepresidenten och efterträdaren Lyndon B. Johnson en klassisk s.k. dixicrat, en progressiv demokrat från södern.

Johnsons stora politiska bålverk ”Great Society”, en fortsättning på FDR: s New Deal och föregångare till Barack Obamas Change, innefattade i högsta grad även Pentagon. Ett par hundra tusen soldater veks till Vietnam. Johnson var beredd att även pumpa in åtskilliga miljarder i infrastruktur och stöpning av det nya Vietnam. Med Diem borta från arenan var detta en enkel sak, den sittande militärjuntan tog gärna emot amerikanska dollar. Successivt korrumperade Johnsons demokratiska Goodwill ofrivilligt det sydvietnamesiska samhället. Kommunisterna i norr visste att utnyttja detta, för dem var ju korruption en del av vardagen. Först måste dock kriget vinnas.


I den traditionella, politiskt korrekta betraktelsen av Vietnamkriget analyseras aldrig den frustration som nordvietnameserna kände inför sin oförmåga att stöta ut de vita djävlarna ur Sydvietnam. Situationen var prekär för Hanoi, de var ett fattigt land, som till skillnad från sin sydliga granne var helt beroende av sina bidragsgivare, Sovjetunionen och Kina, senare även Sverige. Om USA offrade sin heder i Vietnam, så offrade Nordvietnam sitt folk i ett krig ingen av dem kunde vinna. Det är signifikativt att den nordvietnamesiska regimen bytte militär överbefälhavare hela 16 gånger mellan åren 1964 och 1975. USA gjorde samma sak endast en gång. Flera av de nordvietnamesiska generalerna fängslades, eller avrättades, några av dem flydde och dök senare upp i – just det – USA.

För att Nordvietnam skulle kunna vinna kriget krävdes att USA togs ut ur ekvationen, vilket inte skulle ske under överskådlig framtid. För att USA skulle kunna nå samma resultat behövde de ockupera Nordvietnam, Laos och Kambodja i syfte att dränera Nordvietnams och FNL: s distributionsvägar av vapen, materiell och soldater. Ett sådant mandat hade man inte från Saigon. Nordvietnam kunde inte slå USA på slagfältet, däremot åkte de på stryk av amerikanerna i djungeln. Den stora tragedin som är Vietnamkriget är i allt större sammanhang Hanois eviga beslut att låta slakta sin befolkning.


Den huvudsaklige, trendsättande amerikanske överbefälhavaren i Vietnam var general William C. Westmoreland. Som de flesta seniora militärerna vid denna tid var han veteran från både andra världskriget och Korea. Han hade ett rykte om sig att vara kompetent och en hård s.k. Task Master. Westmoreland ledde de amerikanska striderna i Vietnam under den kraftiga eskaleringen åren 1964 till 1968 (därefter blev han Army Chief of Staff i Pentagon). Han samlade strategin för krigsmakten under begreppet Search and Destroy. Westmoreland opererade under mycket begränsade omständigheter. Det här var inte det totala kriget, utan ett begränsat, närmast kirurgiskt krig, knutet till enbart vissa delar av landet, där försiktighet och förmåga att välja mål var nödvändiga.

Search and Destroy var en utnötningsstrategi som gick ut på att successivt söka igenom den sydvietnamesiska landsbygden efter fientlig, militär verksamhet och där förstöra denna. Man delade in landet i ett finsmaskigt rutsystem som därefter metodiskt söktes av med infanteri. Runt om i detta rutsystem etablerade man s.k. Artillery Bases, små öar av artilleribatterier, försvarade av Marinkåren eller luftburen trupp, som när som helst kunde svara på infanteriets behov av eldunderstöd. Dessa artilleribaser täckte huvuddelen av behovet, övrigt fullföljdes av ett framgångsrikt flygunderstöd. Taktiken var inte utan kritik, även inom Westmorelands stab, men under rådande omständigheter fungerade det ändå väl. Stressnivån på de nordvietnamesiska enheterna var så stor att de tvingades gräva ner sig i tunnlar för att undkomma.


Vardagen för den amerikanske infanteristen innebar oändliga marscher i stridsformering runt om på landsbygden. Man opererade som regel i plutoner, d.v.s. ganska begränsat antal. Det fanns de som gjorde sina tjänstgöringsperioder i Vietnam under dessa omständigheter, utan att råka i större strider med fienden. Ofta fann man dem dock och då hamnade de amerikanska soldaterna som regel i ett kraftigt numerärt underläge. I de flesta fall mötte man en fiende tio gånger så stor. Man klarade uppdragen därför att man var välutbildade, man hade eldunderstöd nära till hands och nordvietnameserna anammade i sin tur den klassiska kommunistiska taktiken, ärvd från Sovjetunionens stora fosterländska krig och det kinesiska inbördeskriget. Man mejades ner i djungeln i drivor, under storartade frontalanfall, mot en fiende som visste att gruppera sig, upprätta s.k. Killing Zones och som erhöll omedelbar och tungt eldunderstöd.

Den amerikanske soldaten i Vietnam var den bäste USA någonsin tagit fram vid den tidpunkten. Han opererade under svåra omständigheter med hårt hållna Rules of Engagement. De övergrepp mot civilbefolkningen som ändå hände, utreddes i laga ordning och de ansvariga fick sina straff. Det går inte alls att jämföra med den konstanta terror som kommunisterna utsatte det sydvietnamesiska folket för, en verksamhet som i mycket liknade folkmord. Mot detta ställs som regel de minst 2 miljoner dödade nordvietnameserna i kriget. De som av politiska skäl framhåller denna siffra som ett mått på mod och martyrskap, glömmer bort att siffran likväl ger en tydlig bild på hänsynslöshet och likgiltighet från en diktatur mot det egna folket.

Saigons polischef avrättar en attentatsman
Däremot vann Nordvietnam propagandakriget. Det var en enkel sak eftersom Sovjetunionen kontrollerade västvärldens fredsrörelser och influerade pressens åsikter. Man lyckades över förväntan, förekomsten av s.k. nyttiga idioter i väst var omfattande under 1960- och 70-talen. Genom att beskriva konflikten som i första hand ett syd-nord problem, d.v.s. de rikas krig mot de fattiga i världen, sprang man Kremls ärenden för världsherraväldet. På så vis vann man ungdomen, studenterna och större delen av media. Den folkmördande kommunismen fick ett oersättligt stöd i väst och det skulle ta tre decennier innan någon form av balans uppnåddes i historiebeskrivningen – bara för att ett liknande förhållande uppkommit i Mellanöstern.

Även i fallet med USA: s bombningar av Nordvietnam är uppgifterna i populärhistorien mycket skeva. Någon terrorbombning skedde aldrig. USA använde sig av två taktiker för sina flygangrepp precisionsbombning och Carpet Bombing. Man var enkom ute efter militära installationer, så precision användes i urbana områden. Här anföll attackflyg, som under stora risker – Sovjetunionen hade parkerat duktigt med luftvärn i Nordvietnam – flög in över t.ex. Hanoi och sprängde militära baser, lager och infrastruktur. Ute i djungeln var situationen annorlunda. Detta var 1960-talet, långt innan dagens High-Tech och militära mål bombades med tunga B52: or, vars enorma bomblaster hamnade lite här och där inom stora områden. Denna taktik var inte uppskattad ens av den amerikanska militären, som visste att den var föga effektiv. Man skall dock komma ihåg att USA: s bombkampanjer var få till antalet, särskilt om man ser till krigets hela förlopp.

Notera: Samtliga bombningar var godkända av den amerikanska kongressen. Det pågick inga hemliga bombningar, inte ens i Kambodja, som media påstått.

Richard M. Nixon
Vietnamkriget gick i slutet av 1960-talet in i en Status Qua. Lyndon Johnsons administration hade misslyckats, både med kriget och med statsbyggandet i Vietnam. Något avgörande stod inte att finna. Nordvietnam var beredd att offra än mer befolkning för sin aggression. 1968 träder då republikanen Richard M. Nixon in i Vita huset och en ny, radikal förändring sker. Man kan säga att Nixon tog över där hans tidigare chef, Dwight D. Eisenhower, avslutat åtta år tidigare. Nixon fokuserade på att avsluta kriget med flaggan i topp. Nästan omedelbart startade han en stor tillbakadragning av amerikanska trupper från Vietnam, samtidigt som han trappade upp striderna mot fienden.

1970-talet inleddes med att det trötta Search and Destroy byttes mot en total angreppstaktik mot Nordvietnams intressen i Syd. Genom att slimma den amerikanska krigsmakten förbättrades ordervägarna och de taktiska förutsättningarna. USA började nu på allvar att jaga fienden i djungeln. Det är nu bombstrategin intensifieras. Samtidigt fulländade Nixon sin utrikespolitik genom att ta Kina ut ur konflikten. Det var ett snilledrag som fick Sovjetunionen att dra åt sig öronen. Dessa faktorer tvingade Nordvietnam att 1972, mot sin vilja, skriva ett nytt fredsavtal med Sydvietnam, åter i Paris. På så vis lyckades Nixon-administrationen nå ett avgörande och USA kunde lämna Vietnam - med heder, som han uttryckte det.

Vietnamkriget var en naturlig följd på kommunistisk aggression i Asien, det var en intim del av det kalla kriget. Västmakterna vann konflikten i Sydostasien eftersom kommunisternas militära ambitioner stoppades, utom i Vietnam. Priset man betalade var en aggressiv politisk vänster som gjorde livet surt i samhället, en politiskt partisk media som fortfarande inte kan kasta det unkna oket från 1900-talet ifrån sig, samt en fortsatt lögnaktig historiebeskrivning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar