lördag 16 juni 2012

Vägen till Gettysburg

Meade will come in slowly, cautiously, new to command, wary of reputation. But they’ll be on his back from Washington, wires hot with messages: attack, attack. So he will set up a ring around the hills and when Lee’s all nicely dug in behind fat rocks Meade will finally attack, if he can coordinate the army, straight up the hillside, out in the open in that gorgeous field of fire, and he will attack valiantly and be butchered valiantly, and afterward men will thump their chests and say what a brave charge it was.                                                                                                       
                                                                                                  John Buford Jr. 30 juni 1863 (M. Shaara, The Killer Angels)


Generalmajor George Meade lär ha stirrat på den åtskilligt kortare Ulysses Grant i sin luggslitna uniform och särskilt markerat de tre stjärnorna på rockslaget. Tre stjärnor för generallöjtnant, endast förärat två tidigare amerikanska generaler, George Washington och Winfield Scott. Det var den 4 mars 1864 som president Abraham Lincoln hade befordrat Grant till sin högra, militära hand. Grant hade på eget bevåg passerat sin tidigare chef, generalmajor Henry W. Halleck, presidentens ”General In Chief”. George Meade, segraren vid Gettysburg, väntade med sin avskedsansökan i handen. Platsen var hans stabsplats i Culpeper, Virginia, och han var helt införstådd med att lämna sin post som chef för den väldiga Army of Potomac. Döm av hans förvåning när Grant vägrade ta emot hans avsked och istället förklarade att armén nu hade en ny organisation. Grant var överbefälhavare för hela den aktiva nordstatsarmén, han skulle sätta upp sin stab parallellt med Meades och agera sporre – i bokstavlig meningen – åt honom. För general Meade var det både en lättnad och en förödmjukelse.

General George Meade

George Gordon Meade, 48, född i Spanien av föräldrar från Pennsylvania, var känd som en kompetent yrkesman, en god organisatör, men också en försiktig general. Meade led av det president Lincoln kallade för ”The Slows”, ett mentalt tillstånd som drabbat unionens generaler så här långt under kriget. Detta ”Slows” kontrasterade dock Meades koleriska läggning. Som tidigare brigad- och divisionschef hade han visat prov på aggressivitet i fält. Få förstod dock dilemmat som drabbade generaler när de klättrade i förbandsstorlek, att ju större enheter, desto mindre kontroll. Att i kraft av sitt ämbete organisera 100 000 man långt bakom fronten och marschera dem mot fienden var en sak, att ta dem från detta linjära tillstånd och kasta dem in i stridens kaos var en helt annan femma. De allra flesta klarade det inte, självgående generaler som Ulysses Grant, Robert E. Lee och Thomas ”Stonewall” Jackson växte inte på träd. Skillnaden var dock att så här långt hade sydstaterna skördat frukterna från sina starkaste grenar, medan unionsarmén fortfarande hade att finna de bästa av sina mognaste exemplar.

General Robert E. Lee hade brutit upp från Fredricksburg, Virginia i månadsskiftet maj-juni 1863 med sin 70 000 man starka Army of Northern Virginia. Han inledde därmed en invasion av Förenta Staternas territorium. Knappt en månad tidigare, den 6 maj, hade Lee besegrat Army of Potomac, under generalmajor Joseph Hooker, vid Chancellorsville. Under skydd av Blue Mountains marscherade Lees armé så snabbt de orkade norrut genom Shenandoah Valley, upp genom West Virginia, Maryland och rakt in i Pennsylvania. En sådan lång marsch hade man aldrig genomfört tidigare, det här var inte alls samma sak som invasionen av Maryland och slaget vid Antietam i september 1862. Syftet med Lees offensiv sommaren 1863 var lika enkel som den var vågad. Man skulle dra den federala armén väl norr om Washington DC. Där skulle man möta och åter besegra dem i ett avgörande fältslag. Med sig i sitt bagage hade general Lee ett brev från president Jefferson Davis och den konfederala kongressen i Richmond, adresserat till motparten, president Abraham Lincoln och den federala kongressen i Washington. Tonen i brevet var mycket servil.

Hotet om den slutliga och oåterkalleliga splittringen mellan norr och söder hade aldrig varit så nära som nu. Hit hade det alltså kommit sedan nationen bildades åttio år tidigare. Två års krig med ständiga bakslag för den federala unionen hade frestat hårt på människorna, och på kongressen i Washington. Det Demokratiska partiet hade varit splittrat från början i frågan om sydstaternas brytning med USA, och den majoritet som president Lincoln kunde luta sig mot på Capitolium Hill krympte stadigt. Den stora skillnaden var nu att modet inte enbart svek hos demokraterna, utan tvekan infann sig även hos republikanerna, Lincolns eget parti. Ropen på fred kunde beskådas i pressen. Det var i denna situation som den konfederala regeringen i söder insåg att läget var moget för en radikal manöver. I det servila brevet från Jefferson Davis erbjöd man bredvilliga fredsgarantier mot att USA erkände CSA – Confederated States of America.

Ännu kvar i Virginia upptäckte den federala armén sent att Lee smitit iväg med hela sin armé. Förseningen berodde på general Hookers plan att inta Fredricksburg, en hopplös idé som president Lincoln snabbt tog ur honom. Army of Potomac, med 85 000 man, hade inget annat val än att följa general Lee i hasorna. Hooker valde en rakare väg genom Maryland och hämtade stadigt in på sin motståndare med en stenhård marschregim. Den federala strategin gick ut på att placera sig som en sköld mellan Lee och Washington DC. Läget var mycket alarmerande, man anade givetvis vad som var I görningen hos sydstaterna. I Washington började man planera för att utrymma maktens korridorer och många evakuerade även familj och hem. Samtidigt i vita huset åldrades presidenten Abraham Lincoln allt mer, den forne kraftkarlen på två meter tappade ytterligare vikt, tills han blev det spöke av en man som vi idag är så vana att se honom avporträtterad.

General Lees armé hade lämna sin tross i Virginia och man gick temporärt över till det gamla militära försörjningssättet, att äta av fiendens land. Den konfederala armén var fattig och det snabba avancemanget norrut hade ett andra syfte eftersom Pennsylvania varit skonat från kriget. Deras sädesfält och lador var bland de fetaste i Nordamerika. Det amerikanska inbördeskriget var det första moderna i historien, särskilt gällande pressens roll. Det här var det första kriget som fotograferades i större omfattning utifrån ett journalistiskt perspektiv. Tryckfrihet rådde I både nord och söder, militär censur existerade nästan inte alls. De amerikanska soldaterna var också de mest läskunniga i historien och ungefär en tredjedel av dem hade dessutom högre utbildning. Det fria ordet flödade och man läste ingående varandras tidningar. Männen i de båda amerikanska arméerna var därmed de mest informerade soldaterna någonsin. Förutom den civila pressen, trycktes det även många tidskrifter och nyhetsbrev hos de olika förbanden. Utländska observatörer var förbluffade över hur pass insatta soldaterna var, hur de kunde motivera sitt deltagande på mer sätt än det uppenbara propagandistiska. Hemligheter var därför mycket svåra att upprätthålla. Var och en av de soldater som jagade varandra norrut i juni 1863 hade en god aning om vad som väntade dem bortom de mycket hårda dagsmarscherna genom den dammiga sommarhettan.

Samtliga blev därför snabbt varse om att natten till den 28 juni 1863 lämnade general Joseph Hooker in sin avskedsansökan som chef för Army of Potomac till president Lincoln. Åtgärden kom efter det att han dragit på sig häftig kritik från general Halleck, för sitt tvehågsna sätt att leda jakten på Lees armé. Presidenten accepterade tacksamt avskedet och satte genast igång att finna en efterträdare. Ett misstroendevotum mot Hooker hade rests av de flesta kårcheferna i den federala armén, ett kansliuppror lett av mannen som av många ansågs vara USA: s främste general, John F. Reynolds, chef för den 1: a armékåren. Lincoln hade haft en privat diskussion med Reynolds den 2 juni I Washington, i vilken han erbjöds kommenderingen av Army of Potomac. General Reynolds kontrade med att begära exakt det general Grant erhöll mindre än ett år senare, d.v.s. eget befäl direkt under presidenten. Han fick inte detta privilegium och avböjde därför jobbet.  Istället gick budkavlen under juni månad längre ner i listan av generaler och hamnade till sist hos chefen för den 5: e armékåren, generalmajor George Meade.

Klockan tre på morgonen den 28 juni störtade en kurir in i Meades tält med ett telegram från presidenten. Han första reaktion, sin vana trogen, var att han fått sparken. Hans position var allt annat än beundransvärd. Han måste ha förstått att andra kollegor redan tackat nej. Nordstatsarmén var under snabb marsch norrut och förbanden var spridda utefter flera vägar på långa avstånd från varandra. Givetvis kände han den politiska situationen, kanske även bättre än den militära. Men Meade tackade ja, efter en del press från Washington. Den nye chefen för den framrusande Army of Potomac satte så ut för att förankra sitt befäl – med början bakifrån. När nordstatsarmén stod inför sin mest ödestyngda strid, under en epok då generaler fortfarande förväntades leda sina trupper från täten, då lämnade general Meade denna tät ifred. Kanske visste han någonting, för det kunde väl inte enbart vara av respekt för general Reynolds?

De kände varandra personligen, de amerikanska generalerna, oavsett sida. General Lee tog emot nyheten om general Meades nya befäl med jämnmod. Han kände George Meade avlägset och betraktade hans nye kombattants omtalade försiktighet som en stor möjligheter. Lee var en mycket sammansatt man. Om man skulle möta honom I verkligheten fick man lära känna en fin gammal herre. Han var älskvärd, intelligent och mycket religiös. Lee höjde aldrig rösten och vad man vet avskedade han aldrig en underlydande. På slagfältet däremot var han en furie, en spelare som tog mycket stora risker i stridens hetta. Det mest kontroversiella med general Lee var att han accepterade så stora förluster hos sina trupper, i medeltal uppåt 25-30 % . Ändå var han mycket respekterad och omtyckt av sina underlydande. Var han än red hälsade soldaterna på honom med spontana hurrarop, vilket fick den lille mannen att rodna.  De var beredda att följa honom till helvetet och tillbaka, och det visste hans opponenter mycket väl.

På kvällen den 29 juni sammanfattade general Lee situationen för sina kårchefer. Den federala armén hade gått över Potomac River dagen innan och Lees ställföreträdare, general James Longstreet, som bildade kö med sin 1: a kår, meddelade att spejare hade lokaliserat fiendens framskjutna enheter endast ett par timmars ritt bort. Army of Northern Virginia var utsträckt ett tiotal mil med Richard Ewells 2: a kår ända vid Harrisburg, Pennsylvania. Lee hade bara två bekymmer den kvällen. Hans kavallerikår under general J.E.B. Stuart var på vift, den befann sig så långt norrut att man tappat kontakten med den. Illavarslande rapporter meddelade att Stuart drog runt med sina 7 000 ryttare, skrämde nordstatarna halvt från vettet och byggdepå sitt renome som den store erövraren. Stuarts tilltag gjorde Lee praktiskt taget blind. Utan kavalleri kunde han inte rekognosera områdena omkring sig, än mindre spana ordentligt. Dessutom skulle det inte gå att starta en strid utan Stuarts kår.

General John Reynolds

Det andra problemet var Thomas J. Jackson, mera känd som “Stonewall” Jackson, ett epitet han fick redan vid krigets första slag 1861, vid Manassas. Lees trogne högra hand, den person som hans taktiska djärvhet var så beroende av, hade stupat den 10 maj i slaget vid Chancellorsville, skjuten av misstag av sina egna trupper. Förlusten av Jackson hade tagit Lee hårt och general Longstreet kände sig illa till mods som dennes nye ställföreträdare. De båda generalerna hade en respektfull och kreativ relation till varandra, men Lees ständiga referenser till Jackson irriterade Longstreet. Det var denna kväll, den 29 juni 1863, som general Lee satte fingret på kartan, på en plats kallad Gettysburg, mitt i Pennsylvania. Det var inte platsen för den kommande striden, men lämplig såtillvida att det var en viktig trafikknutpunkt. Här hade man för avsikt att samla armén inför nästa steg, att finna ”good grounds” att gruppera sig på för strid på. Lee lyfte sitt finger från kartan och trodde att han hade tid att förbereda sig, att kalla ner Stuarts kavalleri, tid att vänta på Meade. Det här var kanske hans största misstag vid denna stund, för han kände inte till de aktuella ledningsförhållandena i nordstaternas armé.

Det hade varit en lång process, missnöjet bland nordstatsgeneralerna. Det kretsade kring det politiska spelet bakom befälsutnämningarna i Army of Potomac. De två amerikanska arméerna var påfallande demokratiska såtillvida att man från regementen och nedåt ofta röstade fram sina förbandschefer. Generalerna, som nästan alla kommit upp den vägen, var därför högst medvetna om soldaternas moral. I den federala armén fanns därför en gemensam känsla, från den menige soldaten och upp genom officerskadrerna, att man var intill döden trött på de ständiga bakslagen. Tecken på desertering märktes i leden. Presidenten var överbefälhavaren, men hans långsamma ledarskap ledde till att kongressen blandat sig i besluten i allt större omfattning. Kriget hade en direkt koppling till de stora existentiella frågorna kring nationen, friheten, demokratin och konstitutionen. Många politiker tjänstgjorde också i krigsmakten, två av de förutvarande cheferna för Army of Potomac, McClellan och Burnside, var framstående politiker i det demokratiska partiet. De var ett resultat av republikanernas försök att blidka demokraterna med politiska privilegier. Där fanns dessutom en politisk tradition som innebar att ända sedan revolutionskriget hade kongressen haft en paranoid inställning till armén. Man såg den som ett maktmedel i presidentens händer, varför man alltid nedrustade armén till nästan ingenting efter varje konflikt. Det här kriget var dessutom ett brott mot konstitutionen, presidenten hade inte haft rätt att använda krigsmakten för att försöka återföra de upproriska sydstaterna till unionen, något som gav politikerna i Washington dålig smak i munnen.

Generalmajor John Reynolds visste detta allt för väl, kommen som han var från Pennsylvania och genom familjen nära associerad med den förutvarande demokratiska presidenten James Buchanan. Buchanan hade 1837 premierat Reynolds antagning till West Point i sin egenskap av senator, samme president Buchanan vars aktiva försök under 1850-talet att lösa konflikten med sydstaterna hade bidragit starkt till krigets inledning. Detta, tillsammans med att republikanerna segrat både i kongressen och i Vita huset i valet 1861, kan ha inverkat menligt på Reynolds attityd mot Washington. I den västra hemisfären av inbördeskriget, i Vicksburgkampanjen, slapp man mycket av den politiska cirkusen. Operationerna där leddes av generalmajor Ulysses Grant. Centralstyrningen av den federala armén hade ännu inte varit lyckosam, det skulle den inte bli förrän general Grant definierade de sista nödvändiga åtgärderna under sommaren 1864. Annat var det med sydstatsarmén. Sydstaterna var ju en konstitutionell konfederation och även om man hade en gemensam armé, och även allmän värnplikt, så blev den huvudsakligen konfederal i sin ledningsfunktion, d.v.s. ingen centralstyrning. President Jefferson Davis – själv general – utövade förvånansvärt liten påverkan på sina militära ledare och general Lee åtnjöt därför, åtminstone initialt, större handlingsfrihet än sin federala motpart.

Huruvida general Meade tillhörde den inre cirkeln av särskilt missnöjda nordstatsgeneraler är svårt att veta. Han borde dock ha känt till dess existens. Klart är i vart fall att det inom generalstaben jäste ett missnöje betydligt mer beslutsamt än vad Washington vågade ana. Det hade talats om uppror, varför debatten fördes i största hemlighet. I den rådande situationen tyckte man sig dock se en möjlighet. Det fanns två alternativa förklaringar till vad som senare hände. Det har påpekats att general Reynolds de facto var chef för Army of Potomac i det att man anträdde slaget vid Gettysburg den 30 juni. Han kommenderade kolonnerna på väg norrut eftersom general Meade underlåtit att ta täten sedan den 28 juni. Alternativet är att Meade var införstådd i processen och godtog general Reynolds informella ledarskap. Fanns det därför en kollektiv överenskommelse bland generalerna i Army of Potomac dagarna innan slaget vid Gettysburg? Klart är att det var general Reynolds och hans 1: a kår som inledde striderna med fast beslutsamhet. Han hade redan beordrat sitt kavalleri att snarast finna fiendens tätkolonner och söka omedelbar stridskontakt.

General John Buford Jr.

Det var därför den 30 juni 1863 som generalmajor John Buford Jr. kom att spela sin huvudroll i de kommande dramatiska händelserna. Han hade snabbt närmat sig Gettysburg söderifrån med en brigad ur sin 1: a kavalleridivision. Han betraktade ensam fälten framför sig i kikare, eftersom han hade för vana att tala för sig själv när han tänkte, medan hans lilla stab höll sig på artigt avstånd. Det Buford såg bekräftade hans misstankar. Han såg trupper ur sydstatsarmén komma marscherande rakt emot honom från norr, infanteri i god ordning, med fanorna surrade, men utan kavalleri. Vad betydde det? Efter en stunds bekymmersamt övervägande vände han sin häst och galloperade tillbaka till sin stab. Det var sydstatsgeneralen Henry Heths division, ur Ewels 2: a kår, som de såg där borta, vilket betydde att general Lee kommenderat sin tät att svänga – Army of Northern Virginia hade gjort helt om. Buford kommenderade klart till drabbning, trumpetsignalerna ekade genom de skogsbeklädda kullarna och marken skälvde när 2 500 ryttare med artilleri grupperade sig för avsutten strid mot överlägset infanteri. Med detta hade general Buford startat slaget vid Gettysburg.


Have occupied Gettysburg. Contacted large party of Reb infantry. I think they are coming this way. Expect they will be here in force in the morning.           
                                                                                                            Meddelande från Buford till Reynolds den 30 juni 1863


General John Reynolds sprängde fram till häst på vägen mot Gettysburg, åtföljd endast av sin fanjunkare med befälstecknet på lansen smällande i fartvinden. När leden av män delade på sig för att släppa fram honom, gav de upplyftande tillrop efter honom och hukade sedan under än hårdare marschfart, nu när visste att man nått stridskontakt där framme. Reynolds skulle nå fram till Gettysburg med de första infanterienheterna ur hans 1: a kår. Han avlöste omedelbart den hårt pressade Buford och började personligen gruppera de nyanlända trupperna, exalterad över att han lyckats fånga general Lees näsa i ett hårt grepp. Nu skulle han för allt i världen inte släppa den, utan sparka den gamle räven oavbrutet i det veka livet.

Det var som förbannat, enligt Longstreet. Allt hade inletts med att generalmajor Henry Heth, med Lees tillåtelse, sökt sig mot staden Gettysburg – ”i sökandet efter skor”. Rent nonsens, tyckte Longstreet, då general Jubal Earlys trupper varit där dagarna innan och norpat allt. Heth hade stött på vad han först trodde var delstatsmilis, men som sedan visat sig vara avsuttet, federalt kavalleri, och inlett en strid med dem, tvärt emot general Lees order. Heths oförmåga att dra sig ur striden i kombination med Lees plötsliga ovilja till detsamma hade lett till att man fortfarande på kvällen den 1 juli 1863 varit indelta i ett fulländat fältslag i drygt ett dygn. Ännu hade enbart en tredjedel av vardera arméns styrkor deltagit i striderna, men liken låg i drivor i och omkring Gettysburg, samt på Seminary Ridge i öster och kring Barlow’s Knoll i norr.

Den federala armén har successivt dragit sig tillbaka till den höjdformation som kallades Cemetery Ridge, och som på kartan liknade en fiskkrok, krökt med ryggen vänd i nordlig riktning. När mörkret föll avmattades till sist striderna, men för general Longstreet var detta mycket frustrerande. De var mitt i ett snabbt eskalerande fältslag och själv hade han inte kunnat hindra utvecklingen. Nordstatarna hade tillåtits välja sina positioner och höll nu höjderna. J.E.B. Stuarts kavalleri hade fortfarande inte dykt upp, men Lee hade, otroligt nog, för avsikt att trycka på vidare, förblindad av utsikterna att kunna överflygla general Meades styrkor. Lee vägrade att lyssna, istället tvingades Longstreet höra på generalerna Ewells och A. P. Hills gnäll om otillräckliga resurser. ”Vi har aldrig sett något liknande, nordstatarna slåss som djävlar på de där kullarna”. General Longstreet, en stor och trygg man med förmåga att se de stora skeendena, men oförmögen att övertyga sin legendariske chef, hörde ljudet genom natten när de federala trupperna grävde ner sig på höjderna. Han kände sig som fångad i en säck.

 Innanför ”fiskkroken” fann till sist general Meade den stuga som användes som stab för den 1: a armékåren. Han hade ridit upp genom de långa kolonnerna av federala trupper som fortfarande marscherade norrut, lika ovetande som han att armén höll sig fast enbart i fingertopparna på en åskant. Han steg av hästen och gjorde entré i den skumt upplysta stugan, där hans åtta kårchefer och ett stort antal divisionschefer väntade. General John Reynolds hade stupat redan dagen innan, träffad av en krypskytts kula när han grupperade sitt folk. Hans efterträdare, Winfield C. Hancock, chef för den 2: a kåren, satt bistert kvar i sin stol. Meade svepte med blicken över de hårda ansiktena omkring sig. Dammiga uniformer med ränder av stänkt blod på vissa. I två dagar hade flera av dem lett de komplexa, defensiva striderna som redan kostat så många liv. General Buford var där, sotig och trött, general Doubleday var fårad av splitter i ansiktet, liksom den bandagerade general Howard. Meade såg på dem, mötte deras fasta beslutsamhet i ögonen. Han drog av sig handskarna medan han frågade: ”Gentlemen, is this good grounds for a fight?”  General Hancock, en kortväxt man med mörkt pipskägg, reste sig sakta upp och såg sin chef rakt i ögonen: ”General, this is very good grounds”. Meade skall ha vikit av med blicken och nickat bekräftande: ”Okay, then let’s fight”.

Det var då det, nu var det mars 1864 och generalmajor George Meade försökte svälja förtreten. Efter Gettysburg blev han hårt åtgången av president Lincoln för att han inte följde upp segern med en fullskalig offensiv mot den flyende sydstatsarmén. Inte ens med ryggen mot Potomac hade Lee behövt känna sig särskilt antastad. Under resten av hösten hade Meade manövrerats ut av Lee, eller kanske snarare hade han haft svårt att agera mot den defensivt lagde Longstreets nya ”skyttegravar”. Republikanerna i kongressen hade kallat honom ”Copperhead”, alltså fredsivrande demokrat. Ändå var han kvar vid sitt kommando, fortfarande hyllad för sin seger vid Gettysburg, men med risk för att bli övertrumfad av general Grants strategiskt viktigare Vicksburgkampanj, med återtagandet av Mississippifloden som huvudattraktion. Meade hade känt sig snärjd efter presidentens beslutsamma tal den 19 november 1863 under det nybyggda minnesmonumentet i Gettysburg. Talet, kort och koncist, hade stavat sitt klarspråk, kriget skulle inte bara fortsätta, det skulle trappas upp tills segern var deras.




Grant gick på framför honom, talande ett nytt militärt språk. ”Det totala kriget”, det är inte längre geografiska vinster som är det viktiga, utan det oundvikliga förstörandet av sydstaternas militära kapacitet. ”Vi ger fullständigt fan i säsongerna från och med nu”, sa Grant. ”Luta dig mot reserverna, George. Fortsätt trycka på, vad som än händer”. Meade kände inte igen sig i detta nya. I väster hade Grant gett sin gamle vän William Tecumseh Sherman befälet över sin gamla armé i en storartad manöver, likt en fiskkrok, ner över sydstaterna och mot havet. Meade kom osökt att tänka på general Buford, vars begravning han bevistade strax före julen 1863, bortförd av en simpel lunginflammation, och han kände sig med ens mycket trött.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar