torsdag 14 juni 2012

Utbrytningen

Förhandla om fred, era idioter! Vad annat kan ni göra?
                                              Fältmarskalk Gerd von Rundstedt, 1 juli 1944


Det var en månad efter Operation Overlord och invasionen av Normandie hade gått i stå. De allierade trupperna låg mycket efter i tidtabellen. Enligt de ursprungliga planerna stod man fortfarande och stampade där man skulle ha passerat i sämsta fall en vecka efter D-dagen den 6 juni 1944. Nu, i mitten av juli, borde man ha varit på god väg mot Paris. Över två miljoner man trängdes på en yta motsvarande Skåne och Blekinge, tillsammans med en instängd och mycket utsatt civilbefolkning. Fortfarande utgjorde de flytande ”Mullberryhamnarna” utmed de ursprungliga landstigningsstränderna den största importhamnen i Europa. Staden Cherbourg, som rensats av amerikanerna den 30 juni, hade sin hamn så illa förstörd av tyskarna att det skulle ta ytterligare en månad att klargöra den för trafik. En underhållskatastrof var i görningen, man hade behövt hamnarna i Le Havre och Brest vid det här laget. I England stirrade överbefälhavaren, general Dwight D. Eisenhower, bistert på den franska kartan och det lilla normandiska brohuvudet. 

Det var detta ”Bocage”, det speciella uppodlade häcklandskapet i Normandie, som ställde till det, åtminstone om man fick tro den brittiske fältmarskalken Sir Bernard Law Montgomery, chef för den XXI armégruppen. Han hade lett Operation Overlord och var fortfarande ansvarig för operationerna i det trånga brohuvudet. I själva verkat var det givetvis tyskarna som utgjorde det stora hindret. Efter en inledande period av förvirring hade den tyska armén återhämtat sig beundransvärt. Man hade dragit samman sina styrkor och utväxlat en mycket seg försvarsstrid utefter hela linjen. Den tyska Armégrupp B, under fältmarskalk Erwin Rommel, hade skickligt grupperat sina elitförband, som de fanatiska SS-enheterna och de oerhört effektiva fallskärmsjägarna, Hitlers gröna djävlar. Fram till nu hade striderna koncentrerat sig mot öster och staden Caen, där brittiska och kanadensiska förband stångat sig blodiga i fruktansvärda strider som kostat mycket manspillan.

Det fanns ett stort missnöje med situationen, särskilt hos amerikanerna i den västra delen av brohuvudet. Man kände sig åsidosatta, trots att det var USA som stod för hela kalaset, ekonomiskt som materiellt. Där fanns en djup misstro mot vad de såg som den uppenbart politiska favoriseringen av Montgomery. Samtidigt utförde de allierade en stor omorganisation, som inte underlättades av trängseln. Den XXI armégruppen skulle bli brittisk – och kanadensisk – medan en ny, amerikansk armégrupp, den XII, väntade på att sättas upp under general Omar N. Bradley. Bradley skulle därmed lämna över den 1: a amerikanska armén till sin ställföreträdare, general Courtney Hodges. Den andra enheten i Bradleys arsenal var den nya 3: e amerikanska armén under den redan legendariske generalen George S. Patton, som poserat omslagspojke för den tyska underrättelsetjänsten inför invasionen av Normandie. I juli var Patton i full färd med att slutföra överskeppningen av sin armé från England.


Den ursprungliga planen för amerikanerna hade varit att efter Operation Overlord svepa ner i sydlig riktning, rensa upp Bretagne, och svänga sydost utmed Loiredalen. Därefter skulle man förena sig med den amerikanska VI armégruppen under general Jacob L. Devers som skulle komma upp söderifrån efter Operation Dragoon och invasionen av den franska Medelhavskusten. Det hade varit en fråga om ett kontinuerligt momentum i kraften av en framåtryckande armé. Nu stod man inför något annat, en utbrytning, en ny kraftsamling mot en fiende som hade alla fördelarna med defensiv krigföring på sin sida. Men general Bradley hade utarbetat en plan för detta ändamål och han kallade den Operation Cobra – exakt i enlighet med ormens egenskaper.

General Bradley beskrev Cobra som den mest avgörande krigshandlingen under kriget i Västeuropa. Avgörande därför att så länge tyskarna kunde hålla stånd mot de allierade styrkorna, så trodde de sig kunna nå en förhandlingsfred med västmakterna. En lyckad utbrytning och ett beslutsamt avancemang in i Frankrike skulle däremot raderat ut alla såna villfarelser hos den tyska armén. Bradley kände till att fältmarskalk Günther von Kluge hade ersatt fältmarskalk Gerd von Rundstedt den 2 juli som Överbefälhavare Väst. Vad han däremot inte kunde ha vetat var att Von Rundstedt tvingats lämna sin post och officiellt gått i pension därför att han förespråkat en diplomatisk lösning. Den 10 juli 1944 presenterade Bradley sin nya operation i dess helhet för Montgomery och general Sir Miles Dempsey, chef för den brittiska 2: a armén. Redan i juni hade den dryftats för Eisenhower, som ett några veckor senare var beredd att låta vågskålen väga över till amerikanarnas fördel.

Operation Cobra lades fram av Bradley den 12 juli för den 1: a amerikanska arméns generalstab, samtliga kår- och divisionschefer, samt general Patton. Operationen skulle vila mot huvudsakligen general J. Lawton ”Lightning Joe” Collins 7: e armékår och var indelad i tre delar: De 9: e och 30: e infanteridivisionerna skulle inleda med att slå ett hål på tyskarnas linjer söderut vid Saint Ló och hålla flankerna, varefter den 1: a infanteri- och den 2: a pansardivisionen avancerade in i öppningen och säkrade genombrytningen. Därefter skulle ytterligare divisioner passera genom bräschen, avancera vidare och utvidga genombrytningen till Avranches.  Om allt gått planenligt kunde därmed den 1: a armén svänga västerut och fortsätta framryckningen in i Bretagne. ”Kick Off” skulle ske på morgonen den 25 juli.

Den 17 juli sårades fältmarskalk Erwin Rommel i sin stabsbil under en brittisk flygräd. Fältmarskalk Günther von Kluge tog nu även befälet över Armégrupp B och för första gången under striderna i Normandie hade nu tyskarna ett centralt kommando i väst, något de saknat tidigare p.g.a. osämja mellan militära ledare och Hitlers förkärlek för delat ledarskap.

Operation Cobra förbereddes med en massiv avledningsmanöver utförd av britterna och kanadensarna i öster. Tre stora operationer, Goodwood, Atlantic och Spring, samtliga runt Caen, sattes igång den 18 juli med de största artilleri- och flygbombardemangen hittills på västfronten. Trots de resoluta förberedelserna mötte general Heinrich Eberbachs 5: e pansararmé med mycket segt motstånd. Operation Goodwood, innefattande de brittiska 1: a och 8: e kårerna, blev indelta i den största pansarstriden någonsin i brittisk historia, med nästan 200 förlorade stridsvagnar, samt över 4 000 stupade och sårade, som resultat.

Den 20 juli överlevde Adolf Hitler det sprängattentat i ”Varglyan”, führerns kommandoplats i Östpreussen, som iscensatts av flertalet namnkunniga höga officerare i den tyska armén. Både Rommel och Von Kluge var väl införstådda med dessa planer.

Öppningen av Operation Cobra på morgonen den 25 juli 1944 var olik alla tidigare allierade anfall. Detta var i stil med tyskt ”Blixtkrig”. Utefter blott ett 270 meter brett frontavsnitt vid Saint Ló anföll 600 attackplan de tyska ställningarna tillhörande SS-Oberstgrüppenführer Paul Haussers 7: e armé. Ytterligare tyngre bombanfall skedde bakom de tyska linjerna och inom en timme hade 3 000 medeltungt och tungt bombflyg hamrat tyskarna inom ett 5X2 km stort område och nästan förintat elitdivisionen Panzer-Lehr. Genom detta helveteshål anföll nu ”Lightning Joe” Collins 7: e armékår. Man hade dock redan förlorat långt över 500 man genom deras eget flygvapens inkorrekta bombningar, inklusive general Lesley McNair, chef för marktrupperna i Normandie. Liksom britterna erfarit i öster, bjöd tyskarna förvånansvärt starkt motstånd med fallskärmsjägare och inte minst resterna av Panzer-Lehr. Tyskarna lyckades skickligt hålla stödjepunkter med några få tunga stridsvagnar, samt intakt artilleri och granatkastare. General Collins var inte nöjd med att enbart avancera 2 km den första dagen med svåra förluster, men han identifierade också att tyskarnas försvar inte var enhälligt, att antagligen hade tyskarna trott att det verkliga anfallet skedde i öster, med general Dempseys 2: a brittiska armé. Den 26 juli satte Collins in pansar från 2: pansardivisionen och ytterligare understöd kom från general Troy Middletons 8: e armékår. Striderna var fortsatt hårda, men amerikanerna behöll initiativet med hjälp av luftherraväldet, och general Hausser fick allt svårare att utan rörelsefrihet ersätta luckorna i den allt längre frontlinjen.

Den 28 juli, efter ett möte med Bradley, kunde general Patton till sist kommendera uppsittning för den 3: e armén. Två kårer, minus två divisioner ur Middletons 8: e kår som redan var indelta i striden, började rulla utmed den öppning som löpte jäms med havet söderut mot Avranches. Den 30 juli öppnade den brittiska 8: e armékåren, under general Richard O’Connor, Operation Bluecoat. Bluecoat var ett avancemang i riktningen staden Vire, vilket fick till följd att basen för den amerikanska framryckningen breddades. Samma eftermiddag intogs Avaranches av den 4: e amerikanska pansardivisionen, ur Middletons 8: e armékåren. Dagen efter nådde Operation Cobra sitt mål, floden June och foten till Bretagne. Man hade till sist brutits sig ur detta ”Bocage”.


Han hade kallat det ”Riesensaurei” – ett helvetes röra – fältmarskalk Günther von Kluge. Inför OKH, det tyska arméhögkvarteret i Berlin, förordade han allmän reträtt till nya ställningar bakom floden Seine, för att ge sig själv en möjlighet till mer omfattande omgruppering av Armégrupp B: s hårt åtgångna styrkor. Han visste dock av erfarenhet att Hitler aldrig skulle gå på den linjen. Führern hade genom sin överlevnad under nästan mirakelartade former den 20 juli fått en närmast religiös tro på sitt ödes förmågor, ingen skulle fr.o.m. nu kunna förklara för honom att han hade fel. Den 61: årige fältmarskalken, ”Der kluger Hans”, kände sina dagar räknade – på fler sätt än ett.

Den amerikanska 3: e arméns krigsdagbok startade klockan 12:00 den 1 augusti 1944. Det skedde genom en helt naturlig och kontinuerlig manöver framåt, en fortsättning på 1: a armén grundarbete fram till Avaranche. Med den skillnaden dock, att Patton placerade sitt pansar i täten. Den 3: e armén var helt och hållet en fråga om mobilitet, och med den smidiga 19: e taktiska flygkåren, under brigadgeneral Otto P. Weyland, hade Patton en kombinerad offensiv kraft aldrig tidigare skådad i den amerikanska armén. Likt William T. Shermans avancemang mot Atlanta under inbördeskriget, svepte nu Pattons kavalleri av stål i huvudsakligen två riktningar: Middletons 8: e armékår mot väster och Bretagne, med dem 4: e och 6: e pansardivisionerna i täten. Den 15: e kåren, plus de tillkomna 12: e och 20: e kårerna stötte söder och österut, likt en solfjäder, med dem 5: e och 7: e amerikanska, samt den 2: a franska pansardivisionen i ledningen. Infanteriet klev knappt ned från lastbilsflaken och Patton fullföljde sin doktrin att aldrig bry sig om flankerna tack vare general Weylands mycket effektiv attackflyg. Den 3: e armén nådde staden Rennes på fyra dygn, hamnstaden Brest vid kanalkusten nåddes den 7 augusti, Le Mans den 8: e, Loiredalen med städerna Nantes och Angers den 13 augusti. Med stora moln av damm efter sig forcerade Pattons pansar den franska landsbygden och i London klappade den besökande Henry L. Stimson, USA: s krigsminister, general Eisenhower i ryggen och han gratulerades av en delegation senatorer och kongressmän hemifrån, där löpsedlarna ropade – ”Go, Patton, Go”.

Några som såg vad som komma skulle, och kanske även innan Eisenhower och Bradley gjorde det, var fältmarskalk Günther von Kluge med stab. Han behövde inga meddelanden från Rommels konvalesensbädd eller telefonsamtal från Heinz Guderian på OKH, han kände igen ett blixtkrig när han såg det. Patton hade vänt tyskarnas favoritvapen mot dem själva – precis som de fruktat. I månadsskiftet juli/augusti anlände general Walter Warlimont, ställföreträdande chef för OKW, det tyska militäröverkommandot, med en plan från Hitler, ett s.k. ”Führerbefehl”. Hitler beordrade en snar motattack i vad han såg som de allierades ”veka liv”, nämligen i amerikanarnas korridor vid Avaranch. På kartan såg denna manöver logisk ut, den amerikanska 7: e armékåren låg hopklämd mellan front och kust just där, men i Berlin förstod de inte att tyskarnas södra flank mellan Loire och Argentan var hopplöst flytande, om – eller snarare när – Patton svängde österut. De förstod inte de fruktansvärda förluster man drog på sig från luften bara genom att våga förflytta sig dagtid. Von Kluge hade redan fått sin stabsplats bombad och flera av hans närmaste män hade stupat. Och vad om britterna bröt igenom vid Caen?

Operation Lüttich, som övervakades personligen av general Warlimont, gick av stapeln natten mot den 7 augusti under protest från den tyska 7: e arméns chef SS-Oberstgruppenführer Hausser. Anfallet hade dröjt nästan en vecka eftersom britternas Operation Bluecoat uppehållit nödvändiga tyska trupper. Spjutspets utgjordes av 47: e pansarkåren under general Hans von Funck. Under skydd av mörker och utan förberedande artilleri stötte 300 tanks ur en handfull olika armé- och SS-enheter mot staden Mortain. Man hade för avsikt att vräka den amerikanska 30: e infanteridivisionen över ända. Trots att man överraskade och bröt upp den amerikanska divisionen, lyckades man inte forcera den. Amerikanska förband slogs som djävlar på höjderna kring Mortain, en del avskurna från sina linjer och med mycket stora förluster. När dagen grydde satte de allierade in attackflyg som åsamkade tyskarna stora förluster i pansar. Trots det gjorde tyskarna ytterligare försök att stöta vidare västerut från Mortain, men stoppades definitivt samma morgon av den 35: e amerikanska infanteridivisionen tillsammans med pansar ur den 3: e pansardivisionen. Striderna fortsatte ännu några dygn, men amerikanarna kunde föra fram överväldigande reserver och redan den 8 augusti nådde Patton Le Mans, varefter delar av hans armé stötte norrut, farligt nära ryggen på de tyska trupperna i den framskjutna, och av Hitler kvarhållna, positionen.

Samma dag, den 8 augusti, inledde den kanadensiska 1: a armén, under general Henry ”Harry” Crerar, Operation Totalize, det slutliga och lyckade försöket att bryta igenom de tyska linjerna söder om Caen. Detta var inledningen till den initialt ganska löst hållna, men snart mycket realistiska taktiska situationen som gått till historien som ”Slaget om Falaisefickan”, den största inringningsoperationen på västfronten. Ganska tidigt i skeendena hade både fältmarskalk Montgomery och general Patton var för sig odlat funderingar på möjligheten för en stor inringning av större delen av den tyska Armégrupp B mellan floderna Seine och Loire, en bedrift som skulle innebära total seger i väst, ett snabbt slut på kriget och en förpassning av ryssarnas Stalingrad till begreppet ”mindre inringning”. Under ett samtal mellan Montgomery och Eisenhower, just den 8 augusti, försökte överbefälhavaren dämpa entusiasmen hos sina generaler genom att presentera en alternativ och mindre ambitiös plan. Den var hemmahörande hos Bradley, som nu uppenbarligen hade Eisenhowers öra, och innebar att man klippte av tyskarnas reträttväg tidigare, d.v.s. en mindre inringning. Det hör till saken att notera att Montgomery och Patton var helt ense i den här frågan, som fortfarande utgör en kontrovers i historien.

Grundförutsättningen för ”Falaisefickans” uppkomst var givetvis Operation Lüttich, vilken tvingade kvar hela den 7: e tyska armén och delar av den 5: e pansararmén kring triangeln Falaise-Argentan-Flers. Detta förhållande var något de allierade inte hade väntat sig och deras uppgifter från underrättelsetjänstens topphemliga orakel, Ultra, gav dem inte mycket att gå efter. Det rörliga momentet i denna situation var Pattons 3: e armé som svällde upp söderifrån i mycket högt tempo. Det var när general Wade H. Haislips 15: e armékår, efter en framstöt på nästan 6 mil på en dag, nådde Argentan den 13 augusti som situationen började tätna på allvar, så pass att Bradley körde över Pattons order om fortsatt framstöt av rädsla för sammanstötningar mellan amerikanska och brittiska förband. Vågskålen vägde därmed över till Montgomery. Dagen efter, den 14 augusti, inledde general Crerars 1: a kanadensiska armé Operation Tractable, i princip en fortsättning på den tidigare Operation Totalize. En av de ledande enheterna var general Stanislaw Maczeks 1: a polska pansardivision. Polackerna stötte söderut och efter initialt hårda strider lyckades man avancera vidare mot staden Chambois.


Den 15 augusti landsattes så Operation Dragoon mellan Cannes och Toulon på Frankrikes Medelhavskust. De 7: e amerikanska respektive 1: a franska arméerna, underställda general Devers VI armégrupp, tog sig iland utan större problem och började rycka norrut utmed Rhónedalen.
Mitt i tyskarnas katastrofala läge i Normandie ersattes fältmarskalk Günther von Kluge den 17 augusti med den skicklige fältmarskalk Walter Model, Hitlers personlige favorit bland armégeneralerna. Von Kluge återvände till Berlin där han tog sitt liv den 19 augusti för att undvika de förödmjukande skådeprocesserna efter 20 juliattentatet.

I Normandie nådde General Maczeks 1: a polska pansardivision staden Chambois den 19 augusti och stängde ”Falaisefickan” så när som på knappt tusen meter mellan sig och amerikanerna. 150 000 man ur den 7: e tyska armén befann sig inne i fickan, men här utvecklades nu ett fruktansvärt utnötningsslag mellan polackerna och den 2: a SS-pansarkåren, under SS-Obergruppenführer Wilhelm Bittrich. Fortfarande kunde tyskarna fly genom det lilla gapet, men polackerna stod helt stilla och fortsatte att tröstlöst strida med SS-förbanden. Inte förrän den 21 augusti avlöstes de slutkörda polackerna av kanadensiska trupper och fickan stängdes helt när man till sist krokade arm med de amerikanska förbanden på motsatta sidan.

Bittrichs pansarkår slapp undan, men vände omedelbart om och återtog attackerna i ett desperat försök att öppna fickan igen. De illa tilltygade polska förbanden befann sig i ett sådant läge att de åter fick ta huvuddelen av detta anfall. Bittrichs framryckning var så intensivt att samtliga allierade förband tvingades gräva ner sig och enbart hålla sina ställningar. Polackerna hade därför ingen hjälp att hämta vare sig från kanadensare eller amerikaner. Striderna kring kullar med beteckningarna ”117” och ”262” har gått till historien som bland de hårdaste på västfronten. Bristen på ammunition var akut bland de polska styrkorna och order om att slåss till sista man gick ut – för att kapitulera inför Waffen SS var det absolut inte tal om för den polska armén. Efter en relativt lugn natt återupptogs striderna den 21 augusti med nya rasande tyska attacker, där polackerna försvarade sig man mot man och stridsvagnar utkämpade strider på några meters avstånd. Till sist lyckades enheter ur The Canadian Grenadier Guards undsätta polackerna och tyskarna vek tillbaka. Samma dag kapitulerar merparten av de fångade trupperna i fickan.

Slaget om ”Falaisefickan” var över och därmed var ryggraden knäckt på Armégrupp B. Fältmarskalk Model kommenderade allmän reträtt, på många ställen var det frågan om ren flykt. Den 7: e armén var i närmaste förintad, ingen av de kvarvarande pansardivisonerna hade tillgång till fler än några tiotal stridsvagnar och man hade totalt förlorat åtminstone 250 000 man. Tyskarna var borta från nästan hela Frankrike innan augusti månads slut 1944.

General Pattons 3: e armé hade under tiden fortsatt sitt avancemang. De hade passerat Paris och Seine kring den 25 augusti, städerna Reims och Verdun dagarna därefter.  De hade inte stannat förrän den 31 augusti 1944 då den 4: e pansardivisionen, ”Pattons garde”, tvingades göra halt vid floden Mosel, intill den befästa staden Metz, p.g.a. bränslebrist. Man hade då i princip avancerat närmare 100 mil under en månad, och befann sig bara några mil från floden Rhen och Västvallen, de sista hindren mellan dem och Berlin. Därmed hade man kört in den ursprungliga allierade tidtabellen med råge.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar