fredag 15 juni 2012

Stilla havet 1945

När striderna i Europa gick mot sitt slutskede på våren 1945, hade andra världskriget enbart gått in i sin andra andning i Stilla havet. Efter att fred äntligen förklarats i maj kunde de amerikanska soldaterna på journalfilmer fortfarande se de exceptionellt hårda striderna på andra sidan jordklotet. För många innebar det att bröder, söner och fäder ännu var låsta i ett grymt envig med en fiende långt mer fanatisk än nazisterna inför sin undergång. För andra drabbade nu den fruktansvärda insikten att kriget alls inte var slut för dem. Soldaterna i den 1: a amerikanska armén hörde via djungeltelegrafen att de skulle skeppas över till Stilla havet i den största maritima förflyttningen i mänsklighetens historia inför den slutliga invasionen av det japanska fastlandet. Deras chef, General Courtney Hodges, var redan på gång att förbereda sin nya stabsplats på Filipinerna. Han skrev till sin hustru att han efter Pentagons beslut hade allt svårare att se sina mannar i ögonen.

För det var en mycket krigstrött nation som nu vände blickarna mot Stilla havet, där allt en gång hade börjat. USA stod ekonomiskt på konkursens rand. Under fyra långa år hade man betalt inte enbart för sina egna gigantiska krigskostnader, man hade även lånat en hjälpande hand till samtliga sina allierade, inklusive Sovjetunionen. De amerikanska skattebetalarna bar upp både Storbritannien och det nystartade Frankrike. Den sjunde och sista stora kampanjen för köp av krigsobligationer i USA rullade på för fullt våren 1945. Man hade bland annat de berömda soldaterna som reste stjärnbaneret på Iwo Jima som dragplåster. Och amerikanerna öppnade ännu en gång sina plånböcker och inbringade otroliga 180 miljarder dollar i dagens penningvärde. Nu kände dock även makthavarna i Washington att måttet var rågat, det amerikanska folket hade fått nog, de ville ha tillbaka sina pojkar.

Kanske var det medvetenheten om allt detta som tog den sista musten ur den dödsmärkte presidenten Franklin D. Roosevelt. Under Jaltakonferensen i februari 1945 hade den annars så hårdnackade Josef Stalin märkbart chockats av presidentens tillstånd. Roosevelt var som ett spöke, utmärglad med matta, förtvivlade ögon. Väl hemma i Washington igen var det med största möda som Roosevelt koncentrerade sig på Stilla havet och striderna som skulle fortsätta ett bra tag ännu. Någon enkel lösning fanns definitivt inte att finna om man ville slutföra kriget enligt de överenskommelser som man slutit mellan de allierade makterna och som innebar en fullständig och kompromisslös kapitulation av kejsardömet Japan. Atombomben var ännu långt borta och man hade ändå vaga uppfattningar kring vad man skulle göra med den, om den nu fungerade. Så huvudsakligen återstod den konventionella krigföringen i mars 1945 och framför den spröde presidenten hopade sig Operation Downfall, arbetsnamnet för den slutliga invasionen av Japan.


Operation Downfall

Det är ännu inte känt exakt vilka soldaterna var som reste fanan på det världsberömda fotografiet från berget Suribachis topp på Iwo Jima. Vid resandet hade man en månad med ytterst blodig kamp kvar att utkämpa på den lilla vulkanön. Men gärningen utförde sitt massmediala trick, trots de fruktansvärda förlustsiffrorna som radade upp sig efter stridernas officiella avslutande den 26 mars. President Roosevelt hukade under dem – 6 800 stupade, 19 000 sårade, utav de totalt 70 000 männen ur den amerikanska 5: e amfibiekåren.  Samtidigt offrade alla, utom ett trettiotal män, ur den ungefär 20 000 man starka japanska garnisonen sina liv för den nedstigande solens rike. Chockvågor drog genom Washington. Detta var ett preludium, ett omen. Kriget i Stilla havet hade varit skoningslöst fram till nu, men Iwo Jima innebar en klar eskalering av fiendens beslutsamhet, och det på en liten ö som knappt ens räknades till det japanska fastlandet. Och endast ett kvartal tidigare hade 20 000 amerikaner stupat i de europeiska Ardennerna. Politikerna och militärerna lutade sig över kartorna och suckade djupt.

Man hade för avsikt att under våren erövra en väl tilltagen bas för det slutliga språnget på en av de större öarna i Japans närhet, som hade infrastruktur nog att bära den enorma militära uppladdningen. Inledningsvis hade man haft Formosa i åtanke, så pass dessutom att japanerna var övertygade om att så verkligen var fallet. Tokyo flyttade därför trupper från Okinawa, den största av Ryukyuöarna direkt söder om Japan. Krigslisten fungerade, Pentagon ville helst undvika de förluster ett angrepp på det väl försvarade Formosa till fördel för en mindre operation mot de strategiskt betydligt bättre lämpade Ryukyuöarna. Okinawa låg enbart 55 mil flygvägen från Kyushu, den sydligaste av de japanska huvudöarna. Operation Iceberg var en uppvisning av den amerikanska krigsmaktens fantastiska amfibiska förmåga vid den här tiden. Central Pacific Force under amiral Raymond A. Spruance bestod av ett par tusen fartyg och närmare ett tusen stridsflygplan. Till detta slöts tungt, strategiskt bombflyg från baser i Kina och på Iwo Jima. Ombord på armadan transporterades den 10: e amerikanska armén, en kombinerad armé- och marinkårsenhet på 180 000 man, under ledning av general Simon B. Buckner Jr. Mot sig hade man general Mitsuru Ushijimas 32: a armé, krympt till enbart 70 000 man, plus ca 50 000 man understödstrupper, varav de flesta utgjordes av s.k. ”Boeitai”. Det här skulle bli den första gången amerikanska trupper mötte den japanska folkmilisen, män, och även kvinnor, beväpnade med bambuspjut och jordbruksverktyg.

Invasionen av Okinawa startade den 1 april 1945 efter det att man rensat upp några mindre omkringliggande öar. Okinawa skilde sig från tidigare operationer i Stilla havet, inte bara i storlek utan också i utförande. Frånsett återerövringen av Filippinerna 1944 var detta den första striden som fördes i ett befolkat område. Okinawa närde närmare en miljon människor, med flera större samhällen och en provinshuvudstad, Naha, med över 100 000 invånare. Även om människorna på Okinawa hade etniska och kulturella särdrag från japanerna, beträdde man nu det japanska fosterlandet. General Ushijima hade dragit tillbaka försvaret och koncentrerat det på den södra delen av ön. Det var därför inget större problem för Marinkåren att rensa upp norra Okinawa. De båda reguljära arméerna som till sist mötte varandra var veteraner, de amerikanska divisionerna ur 24: e armkåren och den 3: e amfibiekåren hade sett blodiga strider på Filippinerna och bland de öar och atoller som Marinkåren hoppat bock mellan. På samma sätt hade de japanska 24: e och 62: a divisionerna varit med förut.

Klockan 15:35 den 12 april 1945 avled Franklin Delano Roosevelt efter en massiv stroke. Han var bara 63 år och hade endast ett halvår tidigare omvalts till president. Vicepresidenten Harry S. Truman satt och spelade poker med kongressmän från hemstaten Missouri när budet kom. Han rusade till Vita huset och fann en samlad Eleanor Roosevelt. Han grep hennes hand och frågade: ”Kan jag göra något för er?”.  Fru Roosevelt lade då huvudet på sned och såg honom djupt i ögonen: ”Nej, Mr. President, frågan är vad vi kan göra för er? Det här är ditt problem nu”. Truman var dåligt förberedd, insparkad i sista minuten som ”Running Mate” åt Roosevelt hade han varit vicepresident i enbart 82 dagar. Han var illa sedd i det egna partiet som en ”hycklande Boy Scout”. Truman var mer folklig än den ofta högtravande Roosevelt, han var kortväxt och hade en klädsmak med färgstarka kostymer, vidbrättade hattar och tvåfärgade ”gangsterskor”. Han var lika beundrad som avskydd för sin terrieraktiga energi och intensiva personlighet. Medan president Roosevelts stoft transporterades i kortege utmed Pennsylvania Avenue, inför en sorgslagen nation, satte sig Truman vid sitt bord i vita huset, och general George C. Marshall lade ett tjockt dokument framför honom, märkt ”Manhattan Project”. Samma projekt som han själv försökt utröna i egenskap av senator och ordförande i ”The Truman Committee” endast något år tidigare. Nu fick han det serverat på silverfat och han trodde inte sina ögon.

Slaget om Okinawa blev till det hårdaste och längsta under kriget i Stilla havet. Från den 8 april stötte de amerikanska styrkorna allt hårdare motstånd i det kuperade höglandet på den södra delen av ön. Allt eftersom förde man ner fler enheter tills hela den 10: e armén var inblandad i striderna. General Ushijima lutade sig mot två ställföreträdare, generallöjtnant Isamu Cho, en hårdnackad nationalist, och överste Hiromichi Yahara, en ung och pragmatisk realist. Motsättningen dem emellan och Ushijimas oförmåga att tygla dem ledde till att den japanska taktiken slets mellan general Cho: s Banzai-attacker och överste Yaharas sega ställningskrig. Som vanligt tvingades amerikanerna dra ut japanerna en och en ur grottor och håligheter medan de hela tiden fortsatte sitt fanatiska stridande. Dessutom anfölls de ideligen av den civila folkmilisen, tills det inte längre gick att se skillnad på ”Combats” och ”Non-combats”. Det var i denna situation som de amerikanska soldaterna hörde om freden i Europa den 9 maj.

Okinawa innebar också omfattande strider till sjöss där amerikanarna i långt större omfattning än tidigare uthärdade Kamikazeattacker från luften. Den japanska flottans flygvapen förlorade närmare tvåtusen plan och piloter till olika självmordsuppdrag. Ett 40-tal amerikanska fartyg skadades eller sänktes av attackerna och kring 1 500 man miste livet. Även världens största slagskepp, Yamoto, skickades ut i självdestruktiva syften men sänktes av amerikanskt marinflyg innan den ens kom i närheten av Okinawa. När striderna officiellt avslutades den 22 juni 1945 hade sammanlagt 12 000 amerikaner stupat, inklusive och ytterligare 50 000 hade sårats. Drygt 100 000 japanska ”stridande” fördes upp på ”The Butchers List”. På Okinawa tog man också emot det största antalet japanska fångar under hela kriget, 7 400 stycken, de flesta tvångsrekryterade öbor. Bland dem fanns även överste Yahara, som beordrats av general Ushijima att spara sitt liv. Antalet civila offer har uppskattats till drygt 100 000 döda, d.v.s. en skrämmande stor del av hela befolkningen på Okinawa.

De amerikanska förlustsiffrorna slog ner som en bomb hos allmänheten i USA. Kriget hade slutat i Europa, man hade firat segern över nazismen, och nu stupade än fler amerikaner på andra sidan klotet. Det var onekligen så att USA ännu hade sitt Golgata kvar efter det att man räddat resten av världen. Historierna om Banzai- och Kamikazeattackerna skrämde människorna, för till och med general Buckner själv hade ju stupat. En faktor som spelade sin egen roll i sammanhanget var att krigskorrespondenten Ernest ”Ernie” Pyle hade dödats på Okinawa den 18 april. Ernie Pyle var en mycket omtyckt skribent. Hans folkliga stil liknade mycket de brev som anhöriga fick från sina pojkar. Det var åter ett dåligt omen och pressen gick i taket, man krävde besked av den nye presidenten. Från kongressen på Capitolium Hill attackerades Vita huset hårt av republikanerna som förlorat de senaste fyra presidentvalen. Man vädrade blod och det med viss rätt. President Harry Truman kände det tydligt genom väggarna när han vände sig till Pentagon och undrade: ”What’s next?”

Operation Downfall var samlingsnamnet för de två stora militära operationer vars syfte var att slutligen besegra Japan. Operation Olympic hade som mål en landstigning på ön Kyushu. Det var som alltid en fråga om att hoppa bock. Under Olympic skulle Okinawa användas som språngbräda, därefter skulle Kyushu göra samma jobb för det kommande och avgörande steget. Operation Coronet innebar en invasion av huvudön, Honshu, på slättlandet Kanto i direkt anslutning till huvudstaden Tokyo. Planeringen av Downfall var genomsyrad av en ledningsmässig teknikalitet hos den amerikanska krigsmakten i Stilla havet. Till skillnad från Europa saknade man en samlad operativ överbefälhavare som general Dwight D. Eisenhower. Sammanlagt sex instanser drog i tåtarna under presidenten, sex stycken femstjärniga generalspersoner – amiral Chester M. Nimitz, chef för Stillahavsflottan; general Douglas McArthur, arméchef för sydvästra Stillahavsområdet; amiral Ernest King, operativ chef för amerikanska flottan; amiral William D. Leahy, presidentens Chief of Staff; general George C. Marshall, chef för amerikanska armén och general Henry ”Hap” Arnold, chef för flygvapnet (US Army Air Force). Dessa män var i juni 1945 väl medvetna om Manhattan Project. Hap Arnold hade informerats redan i mars 1944 i syfte att utröna vilken flygplanstyp som skulle tänkas använda för en sådan last, en av pusselbitarna i utvecklingen av Boeing B-29 Superfortress. Men ännu var dessa utsikter något de knappast kunde relatera till.

Operation Olympic, med Kick Off den 1 oktober, skulle utföras av amerikanska 6: e armén, under ledning av general Walter Krueger. Detta skulle bli den största landstigningsoperationen någonsin. I sitt inledande skede var Olympic dubbelt så stor som Operation Overlord med en flottarmada av 42 hangarfartyg, 24 slagskepp och över 400 övriga stridsfartyg i support. Angreppen skulle ske på tre platser, Miyazaki, Ariake och Kushikino, fördelade på sammanlagt 35 landstigningsplatser, samtliga uppkallade efter amerikanska bilmodeller. När Kyushu var ockuperat skulle bollen kastas över till Operation Coronet och invasionen av huvudön Honshu den 1 mars 1946. Coronet var i sin tur dubbelt så stor som Olympic. Den innefattade två arméer, amerikanska 1: a och 8: e. General Courtney Hodges skulle leda dels sina egna Europaveteraner, men även Marinkåren mot stränderna vid Kujukuri på Bosohalvön, som innesluter Tokyobukten. Samtidigt skulle 8: e armén, under general Robert Eichelberger, angripa Hiratsuka i Sagamibukten. Knutpunkten var Tokyo. Sammanlagt bestod den totala amerikanska invasionsstyrkan av drygt 1.5 miljoner man.

En viktig förutsättning inför operationerna var att Japan utsattes för intensiv bombning. Fram till mars 1945 hade amerikanerna mestadels utfört bombanfall mot japanska militära och infrastrukturella installationer. Det hade funnits ett motstånd mot att anlägga ”europeiska bombmattor” över japanska städer, dels p.g.a. de logistiska svårigheterna innan man erhållit närmare belägna flygbaser, men även moraliskt. Men nu ändrades dessa förhållanden, särskilt efter det att norra Okinawa gjorts tillgängligt. Operationerna utfördes av ”Far East Air Forces”, under general George C. Kenney, samt general Carl A. Spaatz: s ”US Army Strategic Air Force”. Sammanlagt fem flygflottor om drygt 6 000 stridsflygplan, varav 1 000 Superfortress. Vid planeringen av Operation Downfall var två faktorer ytterst viktiga för Pentagon – tiden och förlusterna i liv. Det fick inte dra ut på tiden, något som ställdes mot vetskapen att japanerna skulle slåss till det yttersta. Sedan var det förlusterna.


Det har rått en historisk missuppfattning om Japan under andra världskriget. Länge avfärdades nationen som enbart en militärdiktatur. Senare tog man fasta på det faktum att Japan var en parlamentarisk monarki och man ställde den berättigade frågan – om det rådde parlamentarism i Japan, hur kunde man då agera som de fascistiska diktaturerna i Europa? Förståelsen av det moderna Japan före andra världskriget innefattar en insikt om de politiska, kulturella och religiösa traditionerna som japanerna höll så hårt vid. Det urgamla kejsardömet med en härskare som var gudomlig existerade fortfarande, men den tidigare kombinerande funktionen av regeringschef och överstepräst, ”Shogun”, hade ersatts av ett demokratiskt valt parlament och en premiärminister. Men där slutade likheten med en demokrati, för samtidigt med monarkin och en premiärminister som en Shogun, så existerade även traditionen med krigsherrar som styrde bakom kulisserna i rivaliserande fraktioner. Denna roll fördes av militären och då i första hand armén. Det gick i princip inte att ha en premiärminister som inte var general. Japan styrdes av ett militärt, men knappast homogent samhällskast. Det var vattentäta skott mellan armén och flottan, och inom vapenslagen smiddes politiska upprorstankar, alla i den statsauktoritära andan från socialistisk diktatur till fascism.

Inför slutstriden om det kejserliga riket antog japanerna Operation Ketsugo, en enkel plan som liknade påfallande de modeller man arbetat med hittills i Stilla havet. Man var medveten om att slaget var förlorat, generalstaben hade därför försetts med en underjordisk bunker att hålla ut i. Samtliga stridsföra män, men även kvinnor, rekryterades och resterna av japans flyg- och flottenheter inriktade sig helt på Kamikazetaktik. Målsättningen var att åsamka amerikanerna så mycket skada att deras hemmaopinion skulle stoppa angreppet. De reguljära styrkorna på de japanska huvudöarna räknade ungefär 65 divisioner, eller nästan en miljon man. Nya förband sattes upp fortlöpande, men man led stor brist på allting och många enheter saknade den mest rudimentära utrustningen. Man engagerade även den ”Patriotiska frivilla kampkåren”, ett politisk motiverat hemvärn uppsatt av det ledande fascistiska partiet ”Taisei Yokusankai”, och som mönstrade hela 20 miljoner illa rustade civilister.

Monsunsäsongen, med många tropiska stormar utmed det södra Stilla havet, innebar stiltje i de militära operationerna. I Washington kunde man koncentrera sig på att istället räkna och uppskatta antalet döda. President Truman presenterades med flera olika prognoser, förutom alla dem som pressen slog upp på helsidor. Försiktiga beräkningar talade om ett bästa scenario på totalt 270 000 stupade och sårade amerikaner, andra placerade de siffrorna vid det dubbla. Man räknade även med ett minimum av 2 miljoner dödade japaner. Truman brukade kasta ifrån sig dessa dokument och stirra med en blandning av illamående och anklagelse på sina militärer.

Det var tidig morgon den 16 juli 1945 när telefonen ringde på general George Marshalls kontor. Han hade väntat på samtalet och när han hörde den ovanligt upphetsade rösten på andra sidan förstod han att saker och ting hade tagit en högst oväntad vändning. Mannen på andra sidan linjen var generalmajor Leslie R. Groves, chef för Manhattan Project. Han meddelade att man 05:30 lokal tid lyckats brisera en atomladdning på motsvarande 20 kiloton TNT på Alamogordo Bombing Range i New Mexico. President Truman tog inledningsvis emot nyheten som ett ytterligare problem i processen, han som aldrig tagit lätt på det hypotetiska, konventionella alternativet. Beslutet var svårt, man bollade med olika scenarior, som att först förevisa bombens kapacitet till havs för japanerna. Förslaget avslogs då det alltid fanns en risk att bomben nesligt skulle misstända och inte explodera. När man väl beslutat att använda bomben i ett överraskningsanfall, föll ansvaret på general Hap Arnold att ge jobbet till den bäst lämpade. Det var ett enkelt beslut, det fanns bara en.

Robert McNamara, legendarisk försvarsminister under Vietnamkriget, hade varit överstelöjtnant och stabsofficer i US Army Strategic Air Force i Stilla havet under andra världskriget, ett historiskt faktum som ofta förbigås. Han har ofta beskrivit sin dåvarande chef från den tiden säga; ”att om vi hade förlorat kriget hade vi hamnat inför doms för brott mot mänskligheten”. Det vore ett typiskt uttalande från generalmajor Curtis E. LeMay, ett litet energiknippe, ofta med en lång pipa i munnen – och som i Vietnamkrigets inledning blivit USA: s flygvapenchef. LeMay var bombplansstrategin personifierad i Stilla havet. Han tillhörde den generation flygvapenofficerare som i sitt vapenslags ungdom odlat teorin att flyget ensamt kunde besegra fienden, att man kunde bomba motståndaren till underkastelse. LeMay var ansvarig för de kraftigt intensifierade bombningarna av Japan från mars 1945 till kapitulationen i augusti. Hans beslut att använda brandbomber över de japanska statskärnorna, samtliga nästan helt i trä, kostade minst en halv miljon människor livet och gjort nära 6 miljoner hemlösa. Det sägs att när den första atombomben, ”Little Boy”, anlände till ön Tinian den 26 juli, gick general LeMay ner på rampen och kysste den. För honom var detta vapen en rationell livräddare, ”Little Boy” skulle avsluta kriget och stoppa det fortsatta dödandet.

President Harry S. Truman hade visserligen tagit över Roosevelts regering, men han delade inte sin föregångares naiva uppfattning om det utrikespolitiska läget. Han såg en bredare helhet i situationen. Japanerna skulle inte ge sig utan strid, de kastade ständigt tillbaka de allierades krav på kapitulation och förväntade sig att blöda USA till en generösare överenskommelse. Efter Potsdamkonferensen, juli/augusti 1945, då Truman träffade Stalin, anade han Sovjetunionens verkliga intentioner inte bara i Europa och Mellanöstern, utan också i Asien. Sovjetunionens krigsdeklaration av Japan den 9 augusti var resultatet av en överenskommelse med Roosevelt i februari, något Truman inte alls uppskattade. Han såg det som sovjetisk aggression i syfte att vinna en plattform för de kinesiska kommunisterna under Mao Tse Tung. Utan att känna till att de flesta uppgifterna om atombomberna redan läckt till ryssarna, nämnde Truman för Stalin att ett nytt, stort vapen skulle kunna komma att användas mot Japan. Någon annan varning till omvärlden gav inte USA. Man ansåg det vara absolut nödvändigt att behålla överraskningsmomentet.

Bomben ”Little Boy” släpptes över staden Hiroshima den 6 augusti 1945. Truman fick beskedet på en kryssare på väg hem från Potsdam. Japan reagerade med tyst chock allt medan information om vad som hänt sjönk in hos makthavarna. Man visste att amerikanerna förväntade sig en reaktion, den kom inte, då statsbyråkratin jobbade långsamt i uppförsbacke. USA hade nu helt tappat tålamodet och den 9 augusti, samma dag som Sovjetunionen attackerade Japanska armén i Manchuriet, släpptes den nästan dubbelt så stora ”Fat Boy” över Nagasaki. Bomberna dödade uppskattningsvis närmare 200 000 människor. Japans reaktion kom så äntligen – ovillkorlig kapitulation. Med atombomberna hade japanernas sista strategi fallit samman, eftersom USA kunde åsamka dem maximal skada utan att offra ett enda, eget liv. Det amerikanska folkets reaktion var euforisk, miraklet som skulle få slut på kriget hade kommit och allmänhet och press trängdes på taburetterna. Den 15 augusti kunde en förstummad japansk befolkning för första gången i historien höra kejsaren, den gudomliga, tala i radio om den förestående kapitulationen.




Det andra världskriget var äntligen slut och ett segerrusigt amerikanskt folk ställde åter siktet tillbaka på det traditionella målet för världens mest progressiva nation – framåt. Tillförsikten var enorm, tack vare atombomben kunde det amerikanska försvaret bantas betydligt. Världens största byggnad, Pentagon, uppförd under ledning av samme general Groves som sedan tog över Manhattan Project, var ursprungligen tänkt att bli det nya nationalarkivet. President Truman talade aktivt om den civila användningen av atomkraften. Det ville sig inte så. Andra världskriget skapade det kalla kriget i och med Nazitysklands invasion av Sovjetunionen den 22 juni 1941, då två diametralt olika samhällssystem blev allierade i kampen mot ondskan. En politisk anomali – ”a marriage made in hell”. Men det är en helt annan historia.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar