fredag 15 juni 2012

Örfilsincidenten

Det är ett påfallande prydligt och rent fältsjukhus. De sårade soldaterna ligger väl omstoppade i skinande lakan, rakade och friserade i sina nya pyjamasar. General Patton, chef för den 7: e amerikanska armén, går sin rond, åtföljd av några läkare och adjutanter. Han delar ut ett par purpurhjärtan, ber på knä intill den svårast skadade. Han är rörd till tårar. Så reser han sig och på väg ut ser han en soldat sittande framåtlutad på en av sängarna. Han bär fortfarande sin hjälm på huvudet. Patton frågar soldaten vad som är fatt. Med snyftande röst svarar soldaten att han inte ”kan ta det längre, granaterna, eldgivningen”. Patton stirrar med stigande ilska på den ömklige figuren. ”Inta ta det längre”, fräser han. ”Du är bara en förbannad fegis”. Han slår till soldaten över hjälmen med handskarna. ”Skall du sitta här och böla framför de här modiga männen”. Patton går ner på knä igen, hans ansikte är hårt, blicken full av hat. ”Du skall tillbaka till fronten. Visst, du kan dö där, men tillbaka skall du”. Soldaten gråter allt mer och Patton slår hjälmen av hans huvud, vänder sig sedan mot läkarna och skäller att han inte vill ha de här fega kräken bland de sårade. Till sist hotar Patton att skjuta soldaten för desertering och sträcker sig efter sitt vapen, varpå man snabbt för ut den skräckslagne mannen. Patton skriker efter dem: ”Jag hoppas du dör, ditt fega, djävla as”. Patton ser galen ut, ögonen är vansinniga, han har svårt att samla sig.

Scenen är ur filmen ”Patton – Pansargeneralen” från 1970. Det är skådespelaren George C. Scotts kraftfulla närvaro i titelrollen som gör hela filmen. Dialogen, skriven av bl.a. Francis Ford Coppola, var direkt hämtad ur general Omar N. Bradleys memoarer ”A Soldier’s Story”, som var en av förlagorna till filmens manus. Bradley tjänstgjorde även som teknisk konsult under inspelningen. Denna nyckelscen utgjorde själva essensen i vad som blivit känt som ”The Slapping Incident”, eller ”Örfilsincidenten”, och som gick som stora löpsedlar och förstasidesstoff i amerikansk press i slutet av 1943. ”Patton – Pansargeneralen” skapade i mångt och mycket bilden av general George S. Patton Jr. i allmänhetens ögon. Producerad mitt under brinnande Vietnamkrig fyllde filmen ett väsentligt opinionsmässigt behov i USA, och i världen, och Patton fick stå som råmodell för detta – en galen militarism som hatade sina undersåtar och som älskade att döda. ”Patton” kammade hem hela sju Oscars 1971. Skådespelaren George C. Scott vägrade dock att ta emot sin staty, men det var en helt annan historia.

George C. Scott som Patton

Det var egentligen två örfilsincidenter, båda skedde på Sicilien och båda inom drygt en veckas tidsspann i augusti 1943. Den första inträffade den 3: e den månaden på det amerikanska 15th Evacuation Hospital i Nicosia. Den andra skedde den 10 augusti på 93rd Evac. vid Sant Stefano di Canastra. De drabbade soldaterna var menige Charles H. Kuhl ur 26: e infanteriregementet, respektive menige Paul G. Bennett, tillhörande 17: e fältartilleriregementet.  Det var Bennetts historia som återgavs i filmen. Vad som exakt skedde i de båda händelserna är inte helt klargjort, för vittnesmålen är många och spretande, men klart är att general Patton tappade huvudet och att hårda ord och direkta hot, samt slag med handskar utdelades. Ordalydelsen, såsom det återgavs i filmen, kom från en rapport som brigadgeneral William B. Kean, stabschef vid amerikanska 2: armékåren, sammanställt för sin chefs räkning, general Omar N. Bradley. Bradley hade i sin tur hört om den sista händelsen samma dag den inträffade, direkt ur Pattons mun. Enligt Bradley skröt Patton om sitt tilltag och ville inte lyssna på sin underlydandes motargument. Bradley låste in rapporten i sitt portala kassaskåp, han hade inte för avsikt att gå över sin chefs huvud. Istället kom örfilsincidenterna till arméledningens kännedom genom läkarledet och den presenterades för överbefälhavaren, general Dwight D. Eisenhower den 16 augusti av hans chefsläkare, general Frederick A. Blessé.

Omar Bradley var ingen direkt vän till kollegan Patton, de var av helt skilda fabrikat. Bradley var en typisk stabsofficer, skärpt men lågmäld, medan Patton var en fullfjädrad stridsgeneral, kraftfull och dominant. De respekterade varandra rent professionellt, men historikerna är ense om att Bradley hade en komplexfylld relation till Patton. Bradley hade också skäl att vara arg på Patton i augusti 1943. Under den amerikanska 7: e arméns bejublade fälttåg på Sicilien den sommaren, då Patton brutit fronten och slagit fienden i en djärv vänsterkrok mot Messina, via Palermo, hade Bradley skyddat framryckningen med sin 2: a kår mot tyskarnas och italienarnas försök att klippa av den. Bradley, som tills då saknade stridserfarenhet, hade fått lära sig den hårda vägen vad Patton menade med att ”han inte brydde sig om flankerna”, och han hade levt under en fruktansvärd press att leverera som chef i strid. Patton var inte nöjd och det sved i skinnet på Bradley. Denna situation dem emellan skulle stärkas ytterligare ett år senare i Ardennerna. Dwight Eisenhower däremot, var en nära och långvarig vän till Patton, även om han som person och rent professionellt var betydligt mera en ”Bradley-man”. För Eisenhower var örfilsincidenten, när han väl fick vetskap om den, ett mörkt kapitel. I hans memoarer ”Crusade In Europé” beskriver han sin besvikelse, men också den oro han kände inför sin vän. Eisenhower kritiserade Patton hårt och hans brev till honom tillhör de hårdaste mellan militära kommendanter i modern tid. Men framför allt försökte Eisenhower förstå vad som hänt med ”Georgie”.

Det hör till saken att under sin livstid hade George Patton ett väl förborgat rykte om sig att vara en ”GI: s general” – ett epitet som efter kriget istället lades till Omar Bradleys meriter. Patton engagerade sig mycket i sina soldaters väl och ve. Att besöka fältsjukhus och träffa de sårade var en hederssak för honom, och han gjorde det mycket ofta. Han bad för dem i deras närvaro och hade inga problem med att visa rörelse. Patton drev sitt folk hårt, men han visste hur män fungerade i strid, att terrorn snabbt blandades med eufori och stolthet över att ha ”fixat det”. Han var en mästare på att inspirera sina trupper, en förmåga som kom sig av att han ofta och gärna rörde sig bland männen, även i strid. Patton ledde sina arméer från täten, ståendes rak lång när andra hukade sig. Han ledde genom exempel och han delade soldaternas behov att släppa ut trycket med ett minst sagt profant språk. Patton fick sina män att skratta mitt i eländet, han bjöd på sig själv i större omfattning än de flesta andra generaler. En stridande soldat under Patton åtnjöt större disciplinär frihet än deras officerare som samtliga stod på tårna för att hålla jämna steg med sin ledare. Ett mått på hans förståelse för sitt folk var att Patton ytterst sällan bytte ut sina underställda, antingen valde han rätt från början, eller så gav han dem rätt motivation. Eisenhower delade många kollegors avund för den lätthet med vilken Patton tycktes leda sina trupper. Så, vad hade hänt med honom?

Menige Charles Kuhl intervjuades i mitten av 1950-talet angående sin ”incident”. Han var mycket förlåtande mot den sedan tio år tillbaka döde general Patton och tyckte att det var mycket anmärkningsvärt att den store mannen personligen bett honom om ursäkt efter händelsen. Kuhl kallade det inträffade en bagatell och sedan sa han något intressant: ”Jag fick den uppfattningen att Patton var lika [stridstrött] som jag”. Detta har man under de senaste åren tagit fasta på och författaren Carlo D’Este har i sin bok ”Patton – A Genius For War” presenterat utlåtanden från modern traumaforskning. Han pekar på att sett ur dagens perspektiv kan man dra slutsatsen att Patton led av posttraumatisk stress när han flög ut mot de likaledes utslitna soldaterna. Patton hade levt under hård press under hela fälttåget på Sicilien. Han hade trotsat order och brutit leden, därmed hade han kastat sin armé ut i en osäker manöver. Han hade funnits där hela tiden, i täten och utsatt sig själv för stora risker. Patton, som ville framstå som orubblig, var antagligen mentalt utmattad i augusti 1943. Han hade konfronterat ”granatchock” hos soldater många gånger tidigare i sin karriär, men då utan att gå i taket. Han tillhörde den gamla generation officerare som inte trodde på krigets mentala påverkningar, annat än som tillfälliga åkommor som man kunde disciplinera bort. Patton var definitivt inte den ende generalen som misstrodde ”hjärnskrynklare” och säkert inte ensam om att ge ”fegisar” rungande reprimander.  Andra världskriget var en vändpunkt i detta avseende och de högsta medicinska råden i den amerikanska krigsmakten hade samma år gett ut nya rekommendationer som innebar att granatchockade skulle behandlas separat och inte med vanliga sårade. Detta hade även Patton tagit del av, men för honom var det först och främst en fråga om stridsmoral. Han skrev själv ut stränga order i linje med dessa rekommendationer. Därför fanns det i örfilsincidenterna ett moment av tvivel även mot läkarna, där Pattons utfall riktat mot dem kunde ha förargat männen i vitt – samtliga med minst majors rang – i större omfattning än misshandeln av soldaterna. Men som Eisenhower också påpekade, inget av detta ursäktade Pattons beteende.

General Omar Bradley

Eisenhower valde att spela med öppna kort. Han försökte varken sig dölja det som hänt, någon särskild censur lades inte ut, eller skydda Patton undan pressen. Ändå blev han kritiserad för just det i efterhand. Eisenhower var redan då en slipad politiker, ett av skälen till att han hade sin post, och han visste att de inträffade incidenterna spred sig som en präriebrand genom leden. Alla försök att lägga på locket skulle automatiskt misstolkas av korrespondenterna. En viktig orsak till Eisenhowers kommande beslut var att han inte accepterade proportionerna mellan de faktiska händelserna i relation till hur vissa reagerade på dem. Pressen visade ett kluvet intresse, där det fanns ett fåtal som uppenbarligen sysslade med ”Patton-bashing” och gick så långt att försöka utöva massmedial utpressning på Eisenhower i syfte att få Patton avsatt. Där fanns också ett påfallande lojt intresse. Patton var den mest massmediale av generalerna, ett resultat av hans överväldigande personlighet och många journalister gillade honom. Han ansågs vara både lättillgänglig, pratsam och dessutom rolig, och utan tvekan trivdes Patton för det mesta i deras sällskap. Antagligen var de flesta härdade krigskorrespondenterna inte särskilt intresserade av att den burdusa primadonnan Patton slagit två soldater med handskarna och kallat dem ”yellow”, de hade ju så mycket annat djävulskap att skriva om. General Eisenhower kan nog tillskrivas en hel del visdom i detta avseende.

Det kom att dröja tre månader innan amerikansk media på allvar tog tag i händelserna på Sicilien och äran för det tillkom kolumnisten Drew Pearson, känd från 1930-talets ledande skvallerkanal på radion: ”Washington Merry Go Round”. Pearson skulle några år senare bli tongivande i mediedrevet efter en annan kontroversiell person, Preston Tucker, bilfabrikören. Den 21 november 1943 sände han en radiokolumn på NBC där han slog upp Pattons gärningar i stora ord. Resultatet lät inte vänta på sig. Rubrikerna haglade, krig utbröt på bästa insändarplats och kravet på generalens avsked höjdes i kongressen. Patton kunde en dag se en karikatyr i en av de större amerikanska dagstidningarna, en bild av en väldig general trampande på horder med soldater. På den lyfta stövelns sula hade man placerat en svastika. Han var nära att åter dra olycka över sig i ett vredesutbrott av närmast bibliskt format. Han som under hösten hade varit på sin ”ursäktsturné” runt hela den 7: e armén på Sicilien. Tvärt emot gängse beskrivningar skedde detta inte på Eisenhowers order, överbefälhavaren ville bara att Patton skulle be ärligt om ursäkt till de berörda nyckelpersonerna. Istället valde Patton att i bästa amerikanska tradition möta i princip samtliga av sin armés dryga 300 000 man. Han beordrade division efter division att ställa upp, 15-20 000 man åt gången, och han bad dem uttryckligen om ursäkt. Han gjorde detta inte som en trotsig demonstration, utan för att repa mod. Turnén blev till en manifestation över hans naturliga auktoritet, var han än talade möttes han med stående ovationer och ljudliga protester mot hans prekära situation. Patton kände sig bättre efter att ha sett sina soldater i ögonen.

I Washington bildade krigsministern Henry L. Stimson och chefen för armén, general George C. Marshall, en enad front mot dem som önskade Pattons avsättande. De stödde general Eisenhower i hans beslut att inte straffa Patton mer än med den skam som han själv dragit på sig. Även general Marshall var personlig vän med Patton och han visste hur den gamle stridshästen fungerade. Han visste att bakom den tuffa fronten fanns det en mycket känslig själ. Patton var sin egen hårdaste kritiker och hans dåliga samvete måste ha plågat honom djupt. Det var dock inte skammen eller hoten om avsättning eller degradering som skrämde Patton in i märgen, det var istället utsikterna att inte kunna fullfölja hans utstakade öde. Precis som Winston Churchill trodde Patton att han var ämnad för storhet, att han hade en uppgift i historien, och i hans fall var det att leda tappra amerikaner i en avgörande kamp mot ondskan – och den kampen stod nu. Marshall och Eisenhower visste exakt vilka helvetes kval deras vän Patton gick igenom. Det var därför aldrig tal om att straffa honom, han sattes aldrig i ”drängstugan”, annat än möjligen inför media. Själv kom han dock ofta att beskriva sitt öde på det viset, men det var mera ett utfall av hans inre demoner. Patton förlorade inget kommando, något som all historiebeskrivning efter kriget påstått, han erhöll istället ett nytt, och större dessutom. Ytterst hade Patton en avgörande bundsförvant ingen kunde rucka på, och det var den kompakta tystnaden som strålade ut ur Vita huset. President Franklin D. Roosevelt kommenterade aldrig örfilsincidenterna.

Några andra som heller inte kommenterade det inträffade, men som definitivt läste amerikanska tidningar, det var tyskarna. Det tyska militära överkommandot, OKW, förvånades mycket över denna massmediala och politiska cirkus och höll det för otroligt att den amerikanska arméledningen skulle avfärda sin bäste general på grund av – ”några örfilar”? Nog var de väl bra tossiga ändå, de där demokratiska västerlänningarna? Det var heller inte enbart generalöverste Alfred Jodl som var övertygad om att det var en krigslist, att amerikanerna försökte lura dem att Patton inte längre var att räkna med, när han i själva verket var ett av deras främsta vapen. På sätt och vis hade general Jodl rätt även om han i detta fall utsatts för en dubbelbluff. Örfilsincidenten spelade nämligen märkligt väl in i den allierade krigsplaneringen inför Operation Overlord och invasionen av Frankrike, den som tyskarna anade stod att vänta till sommaren 1944.

Sedan andra världskriget har Pattons eftermäle alltid handlat om örfilsincidentens negativa inverkan på hans karriär, att det som hände i hans liv från slutet av 1943 och framåt augusti 1944 skulle vara resultatet av en bestraffning. Historikerna har här valt att övertolka den försiktiga, officiella förklaringen som Eisenhower och hans stab gav till allmänheten rörande Patton. I själva verket slog man ihjäl flera flugor i en smäll. Det fanns ett behov att utåt visa att Patton fick någon form av reprimand, vilket löstes med hans återkallande till England. Samtidigt var Patton i allra högsta grad ämnad för det kommande kriget i Frankrike, men med en helt ny armé, som skulle sättas upp i England. Dessutom behövde man lura tyskarna att invasionen skulle komma norr om Normandie och man var väl medveten om tyskarnas motvilliga beundran av Patton. Händelseförloppet, såsom det artade sig, passade som hand i handske för de allierades behov. Örfilsincidenten hade snabbt blivit till en effektiv skenmanöver. Till syvende och sist, redan innan örfilarna utdelades i augusti 1943, hade både Bradley och Patton blivit informerade av Eisenhower att deras tid vid Medelhavet var över. Inte heller är den påstådda favoriseringen av Bradley är något att orda om. Bradley var ett gott ämne för armégruppschef, han var kompetent, diplomatisk och framför allt samarbetsvillig, inte minst med britterna. Patton var en typisk arméchef, en stridsledare ut i fingerspetsarna, en general som ledde aktivt med stor säkerhet. Att använda honom i en högre befattning vore slöseri med hans kompetens. Patton var inte heller avsedd för fortsatta operationer i Italien, han var ju en pansargeneral, ämnad för det stora, flacka landskapet i norra Frankrike.

Det har av dessa anledningar alltid legat ett historiskt löjets skimmer, och inte så lite skadeglädje, i betraktelsen av Pattons ledarskap av den fiktiva 1: a amerikanska armégruppen i England, hans officiella kommando från december 1943. Detta har alltid beskrivits som enbart en jättelik spökarme bestående av artilleri gjorda av hässjor och pansar tillverkade av uppblåsbart gummi, allt i syfte att övertyga tyskarna att den kommande invasionen skulle ske vid Calais, och inte i Normandie. Men då har man valt att ignorera att den 1: a armgruppen inte enbart bestod av Potemkinkulisser, utan att den utgjorde uppmarschområde för en riktig och ny armé. Det var med början i december 1943 som även den amerikanska 3: e armén började lastas av i hamnar i Skottland. Denna armé hade dammats av spindelväven från första världskriget och satts upp i USA redan i maj 1941. Den hade inledningsvis haft utbildnings och stabsfunktioner innan den på senhösten 1943 sattes på stridsfot inför överskeppningen till Europa. Det var general Courtney Hodges som i januari 1944 lämnade över den 3: e armén till sin nye chef innan han själv axlade nytt ansvar som ställföreträdande chef för den amerikanska 1: armén, under general Bradley. Så kom det sig att staben till den 3: e armén gjorde sig bekanta med sin nye chef i Glasgow, generallöjtnant George S. Patton Jr. Men då Patton fortfarande var officiell chef för den fiktiva 1: a armégruppen loggades han inte in som den 3: arméns faktiska chef förrän långt senare. Detta förhållande har uppenbarligen förvirrat många historiker. Patton var ämnad för sin 3: e armé betydligt tidigare än vad man gett honom äran för. Han befann sig absolut inte i någon drängstuga, han utförde sitt jobb såsom beordrad. Under våren och sommaren 1944 byggde Patton upp USA: s främsta armé någonsin. Han hade förmånen att handplocka sin stab och knöt till sig beprövade divisionschefer som Lucian Truscott och Troy Middleton och gjorde dem till lysande kårchefer. Han inledde en nära relation med generalmajor Otto P. Weyland, chef för 19: e Taktiska Flygkommandot, ett framtida samarbete som skulle lyfta begreppet ”Blixtkrig” till en ny dimension. Kort sagt, den amerikanska armén vässade sitt skarpaste vapen bakom en kuliss av förvirrande omständigheter.


Problemet för Pattons eftermäle var att det var så få, om än någon, som förde hans talan efter kriget. Han avled den 18 december 1945 i sviterna av en bilolycka i södra Tyskland, så han kunde inte själv försvara sitt namn. Hans hustru Beatrice lät 1947 ge ut delar av hans dagboksanteckningar i boken ”War As I Knew It”, en hårt redigerad textmassa som är intressant enbart för den mest initierade läsaren. Patton skrev hellre än bra, han led antingen av bristfällig skolgång i barndomen, eller så hade han dyslexi. I vilket fall som helst, familjen Patton har skyddat hans nedtecknade tankar genom åren. Den gamle generalen var kontroversiell i allt han gjorde och han hade många fiender. Han var en av de rikaste yrkessoldaterna i den amerikanska armén. ”The Pattons” är än idag mycket tongivande människor i Kalifornien. Hans sätt att föra sig uppfattades lätt som överklassarrogans, något som inte går hem i USA. Samtidigt hade han en stor och giftig trut och uppskattade raka rör i relationer mellan karlar. Pattons framfart på slagfälten uppskattades inte heller överallt, han trampade på många ömma tår. Många var därför de som kände behov av att fila på sitt eget minne från kriget. En sådan person var Omar Bradley, som i sina memoarer å ena sidan kramade ur det gottigaste av vad han fått se och höra, för att sedan frankt avfärda sitt eget skvaller – ”nu när den stackaren inte kan plågas av det längre”. Pattons två stora vänner, Dwight D. Eisenhower och George C. Marshall, gick båda vidare i var sin glimrande politiska karriär, med enastående ministerposter och ett åttaårigt presidentskap som bokslut. Ingen av dem hade tid att lägga ett gott ord för sin gamle vän. Kören blev med åren samstämmig, Patton var en galen despot som slog sina män, och som missade Overlord som resultat av detta.

Patton tog officiellt kommandot över den 3: armén den 1 augusti 1944, nästan ett år efter örfilsincidenterna på Sicilien. Detta datum utgjorde slutet på Operation Cobra, den stora utbrytningen ur Normandie, och inledde samtidigt Pattons definitiva genombrott på den europeiska arenan. Hans armé skulle plöja rakt igenom Frankrike och nå Rhenlandet i november samma år. Det är många som menar att om Patton fått all bränslet och utgjort den enda spjutspetsen, så hade man nått Berlin till julen 1944. Man hade vart fall knäckt det tyska motståndet och passerat floden Rhen. Patton tryckte ofta själv på hur många liv ett sådant facit hade sparat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar