fredag 15 juni 2012

Monokel och eldgaffel

Den förhärskande bilden av den tyske officeren från andra världskriget är den av en stofil. Rak i ryggen som en eldgaffel, eller fet som en julgris, alltid iförd paraduniform och med monokeln fastklistrad mot ögat. Han är reaktionär, arrogant och korkad. Det är egentligen rent otroligt att de lyckades erövra någonting överhuvudtaget.

Fältmarskalk Walter Model

Men bilden är givetvis falsk. Den tyska officerskåren utgjordes av militarismens absoluta elit. Deras dynamiska kapacitet överträffade allt deras fiender förmådde ställa till förfogande. Det var en faktor man var väl medvetna om och alltid måste räkna med. Den tyska armén besegrades i första hand med militärteknologisk övermakt, samt naturligtvis ”Gröfaz”, d.v.s. ”alla tiders störste fältherre” – Adolf Hitler.

Den generation tyska officerare som stred i andra världskriget var den sista och kanske mest brillianta i en lång tradition som sträckte sig tvåhundra år tillbaka i historien. Det var resultatet av en militär doktrin av excellens som gjorde sin entré under det preussiska kungarikets födelse – och Sverige spelade en viktig faktor i detta avgörande avstamp i militärhistorien.

Det var det trettioåriga kriget (1618-1648). Preussen, ett relativt litet furstedöme i union med valkungadömet Brandenburg, hade tröttnat på att vara uppmarschområde för de svenska trupperna i Tyskland. Ständigt blev man nertrampade, skövlat och våldtaget av männen från norr. Kriget blev motorn till den process som 1701 resulterade i bildandet av kungariket Preussen. Den valde kung Frederick III utropade sig själv till Frederick I, kung av Preussen.

Preussen utgjorde nu ett territorium som till ytan motsvarade ungefär dagens Tyskland, men det var skövlat och fattigt, samt splittrat med andra tyska stater. Frederick I bestämde sig för att rycka upp det nya väldet. Det skedde i första hand med militära medel, som det Stora Nordiska kriget (1700-1721), då Sverige besegrades. Med sonen Frederick Wilhelm I stärktes det militaristiska Preussen med införandet av en ny samhällsklass, junkrarna, aristokrater i uniform. Militär träning blev obligatorisk för alla pojkar redan i skolan.
Den preussiska armén var den hårdast drillade, bäst ekiperade, snyggast marscherande och den var 160 000 man stark. Den största professionella armén i Europa. Att vara soldat var bland det finaste man kunde bli i Preussen och armén influerade allt liv i samhället. 1740 besteg Frederick II tronen och inledde omedelbart ett fortsatt enande av tyska småstater med de Schlesiska krigen (1740-1763) mot Österrike och det tysk-romerska riket. Frederick fick nu tilltalsnamnet ”Den store”, en symbol för nationalism i alla tider. Detta kom dock att ändras när Frederick II avled 1786 och sonen, Frederick Wilhelm II, tog makten.


Frederick Wilhelms intresse var inte i första hand militärt, utan kulturellt och språkligt. Men Rysslands intressen i den allt svagare dubbelmonarkin Polen-Litauen i slutet av 1700-talet tvingade Preussen att agera, och den negligerade preussiska armén visade sig inte mäktig uppgiften. En oroande faktor när nu Napoleonkrigen tog vid. Vi får därmed ta ett steg tillbaka och rikta uppmärksamheten på Frankrike.

Den franska revolutionen 1789 innebar att grunden lades för ”La Grand Armée”, den väldiga värnpliktsarmé på 600 000 man som Frankrike ansåg sig nödgad att ställa upp. Den stora armén innebar i sin tur avskaffandet av den aristokratiska officerskåren. Det var en reform som starkt gynnade den unge underofficeren Napoleon Bonapart. Han gjorde en raketkarriär och snart var han en maktfaktor inte bara i armén, utan framför allt i Frankrike som helhet.

Napoleons framgång med att både kontrollera sin stora armé och att besegra fienden på slagfälten låg i en helt avgörande uppfinning, generalstaben. Kriget lämnade nu den tidigare linjära taktiken, begränsat till fältslag inom kapaciteten för vad en general kunde se. Istället föds kolonnerna, armékårerna, som självständigt utförde generalens order på en betydligt större arena. Napoleon skapade förutsättningarna för det moderna krigets födelse under 1800-talet.

1810 tog Preussen tag i utvecklingen. Frederick Wilhelm III lät sätta upp krigsakademin i Berlin. Denna akademi var en vidareutbildning för officerare i den preussiska generalstaben. Armén var fortfarande aristokratisk, men krigsakademin antog aspiranter efter merit. En av de första studenterna var Carl von Clausewitz, en officer som rekommenderats av akademins grundare, Gerhard von Scharnhorst. Von Clausewitz blev själv generalmajor och rektor på akademin i Berlin 1818. Hans änka lät 1832 publicera hans verk ”Om kriget”, som man än idag studerar på världens krigshögskolor.


Krigsakademin i Berlin antog framför allt den nya tidens utbildningsmetoder. Det var högt till tak, studenterna manades att tänka på fötterna och vara flexibla. Man blev den bästa akademin i världen. Tysklands slutliga enande under järnkanslern Otto von Bismarck hade aldrig kunnat utföras utan fältmarskalk Helmuth von Moltke (d.ä.), en av von Clausewitz lärljungar. De moderna krigen innebar väldiga värnpliktsarméer, som skulle mobiliseras och förflyttas, samt strida effektivt. Den tyska generalstaben behärskade detta bättre än alla andra. Von Moltke var generalstabschef under kriget Österrike-Preussen 1866, då Bayern föll i preussarnas händer, samt överbefälhavare under det fransk-tyska kriget 1870-1871, då man omringade Paris.

Unga officerare som inspirerades av den här tiden var Alfred von Schlieffen, Paul von Hindenburg och Erich Ludendorff, nyckelpersoner under första världskriget. Särskilt Ludendorff, generalstabschef under von Hindenburg på östfronten, utvecklade ett särskilt handlag med den moderna krigföringen. Allt eftersom Tyskland försvagades och fienden mobiliserade än mer trupp och teknik, satsade tyska armén i en taktisk evolution. Man utvecklade samverkan i mindre stridsenheter. De kallades ”Kampfgruppen”, som med artilleri, sprängmedel, kulsprutor och flyg infiltrerade fiendens ställningar och öppnade för infanteriets större anfall. Man hann aldrig utveckla detta ytterligare, men begreppet skulle bli ett kodord i den kommande utvecklingen.

Efter kriget trodde segrarmakterna att man snört den gamla preussiska stridsmaskinen. Man fick endast ha en yrkesarmé på 100 000 man, en liten flotta och inget flygvapen. Det viktigaste var dock avskaffandet av generalstaben och krigsakademin. Istället infördes ”Truppenamt”, ett ”truppkontor” underställt regeringen, och skolningen utlokaliserades på lokal nivå. Utbildning lutade sig dock mot stolta traditioner och under 1920-talet skrevs 75 % av världens militära faktalitteratur av tyskar.

Värt att notera är att andra länders militära utveckling hämmades av reaktionära generalstaber, medan den tyska krigsmakten gynnades av sin påtvingade plattare organisation. ”Reichwehr” var en överkvalificerad armé, helt motoriserad och med goda finansiella resurser. Man hade en stor officerskår med erfarna och skolade stabs- och förbandschefer. De bar namn som Erich von Manstein, Heinz Guderian och Erwin Rommel.

Weimarrepubliken under socialdemokraten Friedrich Ebert förstod allvaret i situationen. Tyskland hade många fiender både utanför och innanför sina gränser. Krigsmakten fick därför de resurser man krävde. Regeringen betalade bl.a. för tyska arméns hemliga övningar med den Röda arméns nybildade pansarstyrkor i Sovjetunionen.


General Hans von Seecht, mannen som stängde den preussiska generalstaben och blev förste chef över Truppenamt. Han satte den agenda som blev gällande för den tyska armén fram till andra världskriget. Von Seecht hade tagit intryck av Kampfgruppen och kraften i den dynamiska samverkan de stått för. Eftersom krigsmakten var liten blev det enkelt att genomsyra dess organisation. Hans eftermäle fick senare namnet ”Blixtkrig” och utgjorde stommen i Wehrmachts inledande framgångar.

Det främsta kvittot på blixtkrigets taktik var Operation Weserübung, attacken på Danmark och Norge, våren 1940. Planerad på enbart några timmar av general Nikolaus von Falkenhorst. Det var en djärv operation långt före sin tid, som krävde samverkan av flottan, flygvapnet och armén på en skala ingen tänkt sig möjlig. Striderna utvecklade sig på kompani eller bataljonsnivå i oländig terräng och svårt väder. Den nya, unga tyska officerskåren visade sig mäktig sina traditioner. De ledde sina män, bondpojkar från de tyska lågländerna, i cirklar kring de norska skidlöparna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar