lördag 16 juni 2012

Mannen bakom Patton

När USA gick med i andra världskriget hade amerikanerna en sak klar för sig, den europeiska kontinenten måste invaderas snarast möjligt. Det var nödvändigt, ansåg man, att konfrontera de tyska styrkorna och besegra dem, antagligen i norra Frankrike och södra Belgien, exakt där första världskriget hade haft sitt avgörande drygt två decennier tidigare. Doktrinen stötte på patrull redan hos Winston Churchill, som ansåg tågordningen överambitiös, eller närmast naiv, dessutom hamnade den på kollisionskurs med britternas egna aspirationer i Medelhavsområdet. På så sätt introducerades den amerikanska armén i Nordafrika istället – och man var inte nöjda med det.

Men den aggressiva amerikanska inställningen ledde bl.a. till att general George S. Patton Jr. togs ut till aktiv stridstjänst, trots att han i själva verket var pensionsmässig. Han var 56 år och motsvarande kår- och arméchefer var 10 år yngre. Den här situationen förklarar även hur Patton kunde överleva sina uppenbara politiska fadäser och ändå få förtroendet att introducera en helt ny armé, den 3: e, på den europeiska arenan. Den amerikanska doktrinen förutsåg stora pansaroperationer på slättlandet mellan Paris och Bryssel, ett perspektiv som Patton var bäst lämpad att hantera. Så när den amerikanska 3: e armén bröt sig ut ur Normandie i augusti 1944, var den det närmaste en pansararmé de allierade hade till sitt förfogande.

Oscar Koch

Avsaknaden av starkare motstånd från Wehrmacht hela resten av hösten 1944 blottade svagheterna hos de västallierade styrkorna. Patton och den brittiske fältmarskalken Sir Bernard Montgomery blev legendariska rivaler därför att de båda delade samma vision om en koncentrerad stöt djupt in i Tysklands hjärta, vilket de såg som den snabbaste vägen till seger. Motståndet mot dessa båda stridhästar var formidabelt och utgjordes i första hand av de amerikanska generalerna Dwight Eisenhower och Omar Bradley – Pattons chef. Dessa båda var av den åsikten att man skulle vakta varandras flanker och flytta sig framåt på bred front, ett långsamt, men kanske säkrare sätt att föra krig med tanke på de ansträngda underhållslinjerna. Deras strategi passade också Washington och London väl, och så fick det bli.

Detta tillvägagångssätt öppnade upp ännu ett problem för de allierade, begreppet ”tyskarna flyr snabbare än vi avancerar” innehöll nämligen en paradox. Man frågade sig om inte den snabba reträtten, åtminstone i teorin, var ett sätt att vinna tid till att omgruppera för motangrepp? Ett sådant scenario rymdes inte i överbefälhavaren Dwight Eisenhowers vision och de allra flesta allierade militärer var av den meningen att tyskarnas motdrag utgjordes rent bokstavligen av Siegfriedlinjen, ”Fästning Rhen”, det sista, svåra hindret innan Berlin. General Patton förkastade kategoriskt den uppfattningen utifrån mycket goda anledningar – faktiskt de allra bästa.

Den amerikanska 3: e armén var kanske den främsta som man någonsin satt på krigsfot. Den var superbt ledd av den dynamiske, om än bombastiske general Patton, tillsammans med hans förstklassiga stab bestående av handplockade yrkesmän, snarare än en samling påläggskalvar. Patton lade stor vikt vid stabsarbetet och gav det stora befogenheter, en orsak till att 3: e arméns stab ofta kritiserades för att vara både excentrisk och arrogant. Pattons ”inre cirkel” var av den klara övertygelsen att tyskarna skulle vända sina vapen innan Rhen. Det var logiskt, påpekade Patton långt innan Normandie. Det var tyska arméns stolta traditioner, det kompetenta ledarskapet, deras hårda fördröjningsstrider på östfronten, utifrån dessa faktorer var det enkelt att dra slutsatsen att de skulle kunna göra exakt det man minst önskade. Patton pekade på nödvändigheten för tyskarna att agera innan Rhen, så att inte floden blev ett hinder även för deras motdrag.

Man lyssnade, för han var Patton, men man agerade inte, av ungefär samma skäl.

Det var förvånansvärt högt till tak i general Pattons stab, accepterade man hans kynne och stränga disciplin, visade han sig vara en betydligt mer lyhörd till sina underordnade än t.ex. Omar Bradley, som ändå gick under epitetet ”soldaternas general”. Den som mest av alla kapitaliserade på generalens generositet var hans brilliante underrättelsechef (G-2), den 47: årige, tyskfödde översten Oscar W. Koch. Han var en kortväxt och anspråkslös man med glasögon som lagt sig till med sitt extra ”W” för att slippa onödig diskriminering i karriären. Oscar Koch var givetvis kavallerist och hade känt Patton sedan början av 1930-talet. Han hade tidigt valt underrättelser som sitt gebit, trots – eller kanske tack vare – att den amerikanska arméns traditioner i denna färdighet var starkt eftersatta i början av kriget.

Den amerikanska armén hade länge påbjudit att generalstabscheferna skulle utgöras av generalspersoner, utom G-2, som skulle vara en överste. Detta ändrades senare av praktiska skäl i den nya miljonarmén, men G-2 fortsatte att vara underställd G-3, operationschefen. Patton ändrade detta förhållande i sin 3: e armé och gjorde tjänsterna likvärdiga under sin stabschef, brigadgeneral Hobart Gay. Oscar Koch var Pattons underrättelsechef under hela kriget, liksom hans G-3, överste Halley Maddox. Patton lutade sig tungt mot överste Koch, trots att han hade unik access till information från Enigma, ytterligare ett mått på hans betydelse för den allierade krigsledningen.

Kochs kommunikativa förmåga i kombination med kompetens och inte minst flit utgjorde grundplåten i deras produktiva samarbete. Det utmärkande draget hos honom var just den breda omfattning av underrättelseläget, han skannade inte enbart fronten framför den 3: e armén, han tog även uppgifter från andra frontavsnitt för att få en så fullständig bild av verkligheten som möjligt.  De allierade var mycket upptagna med de farliga tyska pansarförbanden och det var Koch som avslöjade deras listiga tillvägagångssätt att bogsera bort sina egna pansarvrak i syfte att förvirra uppskattningen av deras faktiska pansarstyrka. Han spelade också en avgörande roll i den största inringningen på västfronten, den s.k. Falaisfickan i augusti 1944, och han inspirerade till Pattons enkla, men framgångsrika ”koka soppa på en spik”, en nödtvungen budgetvariant på offensiv taktik baserad på aggressiv spaning och dynamiska manövrer ända nere på bataljons och kompaninivå.

Patton

Det var redan i oktober 1944 som ”Pattons inre cirkel” började producera uppgifter om att tyskarna samlade en omfattande reserv bakom fronten med trupper som uppenbarligen behövdes någon annanstans. Överste Koch hade identifierat en stor sammandragning av pansar, SS-elit och fallskärmsjägardivisioner till områdena rakt öster om Aachen, alltså direkt norr om 3: e arméns anfallsriktning. De egna förbanden rapporterade samtidigt om hur uttunnat försvaret blivit framför dem – och hur frustrerande det därför var att inte kunna stöta framåt p.g.a. brist på bränsle. När sedan tre tyska infanteridivisioner flyttades ner från Skandinavien och mer Volksturm förlades i frontavsnitten, samt att man avslöjade Joseph ”Sepp” Dietrich, SS-Liebstandartes gamle ledare, som chef för en helt ny SS-pansararmé i väst, då drog Koch i nödbromsen. Då var det fortfarande november 1944.

Patton argumenterade uppåt att det fanns en påfallande risk att tyskarna planerade ett större motanfall. Han bekymrade sig för att styrkeförhållandena vid Ardennerna uppgick till 2/1 i tyskarnas favör och visade på att av totalt femton listade pansardivisioner på västfronten var endast fem engagerade i strider. Man hade identifierat fyra elitpansardivisioner ur SS lurandes i Paderborn-området och vidare låg fem fallskärmsdivisioner i strategisk reserv, tre infanteridivisioner var under snabb reorganisation och omfattande bränsledepåer byggdes upp inom detta begränsade område, allt under största hemlighetsmakeri. Den amerikanska 1: a arméns åttonde kår, direkt norr om Pattons 3: e armé, meddelade att de tyska pansarstyrkorna framför dem drogs tillbaka. I slutet av november noterade 3: e armens flygspaning mycket omfattande tysk järnvägstrafik, med flera rangergårdar fyllda med tågset vända norrut. Den 21 november berättade en tysk desertör för överste Koch att man drog samman engelskspråkig personal till området kring Aachen – och så vidare. I kombination med ett allt sämre väder utgjorde allt detta goda skäl för bekymmer.

Men man talade för döva öron. General Omar Bradley lät sig inte hetsas av den bullrige Patton, istället uppmanade han bredvilligt sin favorit Courtney H. Hodges, chef för amerikanska 1: a armén, att använda de tysta skogarna i Ardennerna till övningsområde för nyanlända trupper. Enligt Koch var Eisenhowers och Bradleys staber allt för upptagna med att väga fiendens numerära styrka och inte deras intentioner, ”det var vanvett att lämna åttonde armékåren statisk i en så framskjuten position”. Under ett avgörande ledningsmöte i Nancy den 9 december 1944, fattade den 3: e armén ett viktigt principbeslut som innebar att ingenting fick störa deras eget avancemang över Rhen och mot Frankfurt. ”Vi måste vara redo att möta vad som än kommer”, sa Patton och initierade därmed planeringen av ett kraftfullt taktiskt motdrag i rak vinkelrät nordlig riktning. Han ville ha det klart väl innan månadens och årets slut.

Den 16 december 1944: Sammanlagt fyra tyska arméer, i första hand 6: e SS-pansararmén under Dietrich och 5: e pansararmén under Hasso von Manteuffel, en halv miljon man med 1 800 stridsvagnar, attackerar Courtney Hodges sömniga ställningar utmed Ardennermassivet. Det var ett hopplöst företag, men amerikanarna fick därmed till sist sitt länge förutsedda pansarslag och de värsta förlustsiffrorna under hela kriget. Lagom till jul och nyår mottog det redan krigströtta amerikanska folket totalt 77 000 sårade, saknade och stupade. Eisenhower var rasande, Bradley var ansvarig, men det var Patton som kom med råd.

Det kallas helt korrekt för hans finaste ögonblick. Grundförutsättningen utgjordes av den mycket samkörda amerikanska 3: e armén och deras förmåga att snabbt kasta om sin anfallsriktning. Eisenhower körde helt över Bradley och kommenderade personligen general Maxwell Taylor, chef för 101: a luftburna divisionen, att ensamt besätta staden Bastogne i Luxemburg, en avgörande trafikledare i Ardennerna och en nyckelposition i de kommande striderna. Han lät fältmarskalk Montgomery omgruppera sina styrkor i norr och slå söderut likt ett städ. Hammarslaget utgjordes av Pattons armé. Eisenhower förlitade sig i detta okaraktäristiska vågspel helt och hållet på förmågan hos ”Old Blood and Guts” och hans folk.

Att det skulle finnas en i stora delar färdig plan för ett motdrag var det ingen som hade räknat med utanför 3: e arméns generalstab. Men den 18 december, inför de stressade och uppenbart förvånade Eisenhower och Bradley, meddelade Patton att han var redo att sända tre divisioner, det 4: e pansar samt 26: e och 80: e infanteriet, norrut för att kapa tyskarnas södra flank, och det inte senare än den 23: e, på enbart fyra dygn. Bakom denna självsäkerhet låg handfast grundarbete. Snabbt måste man etablera nya depåer och uppmarschområden, rakt i vägen för den 400 000 man starka 3: e armén på väg i östlig riktning. Det innebar omdirigering av 65 000 ton förnödenheter var femte dygn och 4 500 ton ammunition per dag, transporterat på 4 500 km vägar, kommenderat via 32 000 km nylagd telefontråd. Bara massan av alla nya kartor vägde 57 ton. Detta arbete leddes av Pattons G-4, överste Walter Muller, logistikchefen, i sanningen en skapare av underverk.


Överste Oscar W. Koch fick rätt i allt, hans uppskattningar av fiendens styrka och positioner visade sig vara kusligt korrekta. General Patton kunde fatta sina avgörande beslut därför att han visste att hans G-2 var exakt så skicklig. Men även tyskarna hade rätt. Koch undersökte de operationskartor som tyskarna lämnat efter sig i Ardennerna, och lagda på 1: a arméns och åttonde kårens situationskartor överensstämde de nära på perfekt med de verkliga dispositionerna. Överste Koch hade aktivt deltagit i avvärjandet av Hitlers sista hasardspel på västfronten, från och med nu blev det en fråga om att sparka in dörren i det murkna gamla huset.

Man kan inte annat än att beundra modet hos de tuggummituggande amerikanska besättningarna ur den 4: e pansardivisionen, som i sina förhållandevis små Shermanstridsvagnar stod beredda att kasta sig över von Manteuffels tunga pansar i Ardennernas snöhöljda, mörka skogar. Klockan var sex redan den 22 december 1944, och i tornen noterade vagnscheferna i de allra främsta vagnarna en halvbandvagn som långsamt rullade upp intill dem på vägen. De såg den kända posen, stående likt en romersk Centurion, den blanka hjälmen med stjärnorna, den markerade örnnäsan, den stränga blicken, och snart fördes ett meddelande viskande ner i stridsvagnarnas innandömen – ”Patton är här”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar