onsdag 13 juni 2012

Kriget på kanalöarna

De är idag mest kända som skatteparadis, den lilla arkipelagen av öar i den Normandiska viken i Engelska kanalen. Paradiset kommer sig av den historiska särställning som dessa öar har gentemot Storbritannien. Kanalöarna är s.k. kronbesittningar och anses vara de sista resterna av hertigdömet Normandie, vilket därmed gör dem till Storbritanniens äldsta besittningar. De erövrades år 933 av hertigen av Normandie och under det närmast magiska året 1066 och slaget vid Hastings följde de med i William erövrarens ockupation av det Brittiska fastlandet, varefter de alltid varit kopplade till den brittiska kronan. Den nuvarande statusen som kronbesittningar fick de 1259 när den brittiske kungen Henrik III i Paris avsade sig hertigdömet Normandie, utom Kanalöarna, till Frankrike.


Kanalöarna består egentligen av två besittningar, eller ”Bailiwicks”, Guernsey och Jersey, med tillhörande mindre öar. De är helt självstyrande gentemot Storbritannien och saknar representation i det brittiska parlamentet. Man står dock under den brittiska kronans beskydd, både utrikes- och försvarspolitiskt, enligt Parisfördraget 1259. Öborna har fortfarande för vana att kalla drottning Elizabeth för ”Hertiginnan av Normandie”.

Kanalöarna har genom historien haft sin beskärda del av diplomatiska kontroverser, dragkampen mellan England och Frankrike har under stundom varit blodig, men aldrig var situationen så svår som under den tyska ockupationen åren 1940-1945, en period som av många öbor och även britter betraktar som en skamfläck i den brittiska historien.

Storbritanniens äldsta besittningar övergavs utan strid därför att situationen i juni 1940 var panikartad. Tyskarna hade i ett nafs ockuperat Holland, Belgien och norra Frankrike, Dunkerque hade utrymts den 4 juni och den brittiska armén låg i spillror, även om livhanken hade klarats. Mot premiärminister Winston Churchills vilja beslutade det brittiska parlamentet den 15 juni att förklara Kanalöarna som en demilitariserad zon, eller snarare som ”öppen stad”, med den viktiga skillnaden att man höll det hemligt för tyskarna. Orsaken till dessa beslut var öarnas inte särskilt strategiska läge och det senaste århundradet av goda relationer till Frankrike som gjort dem till synnerligen stillsamma boplatser utan befästningar av något slag. Det fanns istället ett absolut krav att samla alla befintliga militära resurser på det brittiska fastlandet inför den tyska invasion man var övertygad om skulle komma. Samtidigt nickade nog både en och annan fransman anklagande åt det gamla ”normandiska hertigdömet” som britterna nu lämnat i sticket, precis som de lämnat Frankrike.


Myndigheterna i London och på båda de två kronbesittningarna började i all hast att förhandla om evakuering, främst då barnen. Ungefär 23 000 av en total befolkning på drygt 90 000 valde att lämna Kanalöarna. Varje ö bestämde dock själv hur de skulle ha det och på Aldersey valde alla bosatta, utom sex individer, att evakueras, medan samtliga öbor på Sark, totalt nästan 500 själar, samlades runt Dame Sibyl Mary Hathaway, The 21st Seigneur of Sark, mer känd under titeln ”Dame of Sark”, som prompt vägrade att lämna sitt hem. Denna kvinna av ”Tweed and Stiff Upper Lipp” skulle stirra ut den tyska militären i fem långa år. Mot slutet av juni 1940 lämnade den brittiska myndigheten Kanalöarna, de kvarvarande öborna vände därmed sina ansikten, såsom de gjort så många gånger förr, mot havet och mot himlen, och väntade.

Tyskarna tog god tid på sig. Under juni månad syntes enbart enstaka spaningsflyg över Kanalöarna, trots att Wehrmacht kontrollerade Frankrikes fastland och farvatten. Det kan ha varit diplomatisk vånda gentemot Storbritannien, Adolf Hitler odlade ju fortfarande fantasier om fredsfördrag med London. Men antagligen trodde tyskarna att öarna var befästa och den 28 juni bombades hamnarna på Guernsey och Jersey av Luftwaffe. Ett fyrtiotal människor dödades under dessa anfall. Det är också paradoxalt att Guernsey ”kapitulerade” den 30 juni till en ensam spaningspilot som tagit sig för att landa på öns lilla flygplats för att ta ”en närmare titt”. Därefter landsattes tyskt infanteri och hela arkipelagen var ockuperad den 4 juli 1940.

Ockupationen av Kanalöarna var en mycket stor propagandatriumf för nazisterna. Massor med pressmaterial och journalfilm producerades, där tyska soldater fraterniserade sig med brittiska medborgare framför butiker med engelska skyltar, där de klassiskt röda telefonhytterna stod i gathörnen och äkta brittiska ”Bobbies” patrullerade med händerna tryggt på ryggen. Strunt i om det var hertigdömet Normandie, detta var Führerns allra egnaste lilla hörn av den oresonlige Churchills Storbritannien.

För befolkningen på de små öarna blev den tyska ockupationen en av de hårdaste i Västeuropa. Det var nu inte bara så att man införde ockupationsvaluta och ändrade från vänster- till högertrafik, Kanalöarna skulle dessutom befästas och det ordentligt. De skulle bli en del av Atlantvallen och den radikala militariseringen blev mycket påfrestande för invånarna. Ockupationsstyrkan, som bestod av samtliga vapenslag plus SS och Gestapo, skulle komma att motsvara hela 50 % av befolkningens antal. Organization Todt fick till uppgift att bygga stora bunker- och värnsystem och för detta syfte anlades hela fyra koncentrationsläger på öarna. Lägren var befolkade av i genomsnitt 6 000 fångar. Allt eftersom kriget fortskred hårdnade förhållandena, och precis som överallt annars där man byggde på Atlantvallen buntades de döda slavarbetarna ihop med fisknät och dumpades till havs med stora betongblock och sten som sänken.

1942 kom det direktiv från Adolf Hitler personligen om att samtliga bosatta på Kanalöarna som inte var födda där, samt alla män som tjänstgjort i den brittiska krigsmakten under första världskriget, skulle deporteras. Allt som allt drygt 2 000 människor, nästan 5 % av den kvarvarande befolkningen, skickades som krigsfångar till Tyskland. Anledningen var att Storbritannien hade fångat in och internerat ett betydligt mindre antal tyskar i Iran. Det fanns också en liten grupp judar på öarna, några tiotal människor som oftast var kristna men med judiska föräldrar eller mor- och farföräldrar. Dessa underkastades de hårda tyska raslagarna, omänskliga åtgärder som utfördes av de lokala myndigheterna. Under 1942 kom dessa helt oskyldiga människor att deporteras till förintelseläger i Europa, där samtliga dödades. Även i detta avseende assisterade öarnas civila myndigheter.

Det var helt uppenbart att Nazityskland särbehandlade Kanalöarna. Toleransen hos ockupationsmakten var satt betydligt lägre än t.ex. i Frankrike. Öborna straffades direkt eller indirekt för att Storbritannien fortsatte göra motstånd. Befolkningen på öarna var av hävd av segt virke, som öbor ofta är, med en stark sammanhållning, men något organiserat motstånd, som det övriga naziockuperade Europa, existerade inte. Den militära närvaron var allt för överväldigande, all förbindelse mellan öarna var hårt kontrollerad och bestraffningarna oproportionerliga. Det motstånd som ändå förekom skedde på personlig basis. Det var civil olydnad, som att lyssna på BBC: s sändningar, motarbeta eller försinka tyskarnas verksamheter, måla ”V” för Victory på husväggar och skyltar. Det förekom sabotage, men endast i mindre omfattning och mera i form av vandalisering. Däremot försökte folket så gott de förmådde att gömma och återgälda allierade flygare och sjömän som blev strandsatta på Kanalöarna.

Direkt kontakt med det brittiska fastlandet var sporadisk. Folk flydde över Engelska kanalen, men inte mycket kom tillbaka. En ung brittisk armélöjtnant från Guernsey, Hubert Nicolle, gjorde ett par mycket vågade färder till sitt hem med ubåt och gummiflotte. Hans besök var dock fruktlösa rent militärt och han blev till sist strandsatt och tvingades ge sig själv till tyskarna. Det förekom exempel på agenter från den brittiska underrättelsetjänsten på öarna, men de utgjorde knappast en större skillnad för utgången av konflikten.

Traditionellt hade Kanalöarnas representation i London skötts av olika intresseorganisationer, men nu under kriget samlades man kring politikern och jerseymannen Sir Bertram Falle, även kallad Lord Portsea, medlem av överhuset. Det var han som skötte kontakterna med 10 Downing Street och parlamentet. Förlusten av hertigdömet Normandie sved i skinnet på många britter och partikamraten Winston Churchill var idel öra när Sir Bertram gjorde sina besök. Den brittiska underrättelsetjänstens operativa organisation SOE, Special Operations Executive, var en av Churchills många babys. Premiärministerns förkärlek till alternativa militära operationer var vida känd – och även fruktad i korridorerna på War Office. Självaste Lord Louis Mountbatten, viceamiral och Chief of Combined Operations, föreslog 1943 Operation Constillation för Churchill. Constillation innebar en komplett invasion av öarna Guernsey, Jersey och Aldersey, m.a.o. ett återtagande av hela arkipelagen. Operationen stannade dock i sitt planeringsstadium p.g.a. den massiva militära insatsen i skuggan av invasionen av det Europeiska fastlandet. Av alla de planer SOE kom upp med rörande Kanalöarna var det två operationer som genomfördes, var och en av dem skolexempel på bra respektive dåligt genomförda uppdrag.


Redan två dagar efter det att Guernsey kapitulerat till en ensam pilot den 30 juni 1940, sände Churchill en not till stabschefen på War Office, general Hastings Ismay, med en begäran om en plan för en konterattack mot Kanalöarna. War Office tillstyrkte och uppdraget gick vidare till Combined Operations där det aktiva arbetet utfördes av ingen mindre än skådespelaren och majoren David Niven. Man kom upp med Operation Ambassadore: 140 man ur H Troop och 11 Independent Company, No. 3 Commando, under ledning av överstelöjtnant John Durnford-Slater. Målet var Guernsey, där man skulle spränga flygfältet samt ta fångar ur den vid den tiden knappt 500 man starka tyska garnisonen på ön. Angreppet utfördes redan natten mot 15 juli, från två jagare, understödd av Royal Air Force. Det visade sig direkt att man hastat med planeringen, att man inte hade fullt klart för sig hur topografi och tidvatten påverkade det ogästvänliga kustbandet utmed Guernsey. Ingen stridskontakt nåddes överhuvudtaget med tyskarna, utan man återvände till jagarna med oförrättat ärende. Vad värre var, en grupp hade krashat mot grynnor och ytterligare en sändes till fel ö. Tre man drunknade, ytterligare tre lämnades kvar och gav sig till tyskarna senare på dagen. Knappast någon av tyskarn, eller öborna, hade märkt vad som varit i görningen den natten. Det var ett totalt fiasko.

Natten mot den 4 oktober 1942 utförde 10 man ur vardera SOE: s Small Scale Rading Force (No. 62 Commando) och No. 12 Commando en räd mot ön Sark. Syftet var att utföra rekognoseringar och ta fångar. Detta var Operation Basalt under ledning av major Geoffrey Appleyard, senare i livet en portalfigur i utvecklingen av Special Air Service, SAS. Med i gruppen var också löjtnant Anders Lassen från Danmark, som senare belönades med Viktoriakorset. Den lilla gruppen, som kommit med ubåt, sammanstrålade på Sark med en polsk agent ur SOE som maskerade sig som en tvångsarbetare. Av en kvinna fick de information om att flera tyska officerare tagit in på ett hotell i samhället. Handgemäng utbröt när man intog hotellet, och åtminstone en tysk föll för en revolverkula. Med fyra fångar, och tillsammans med den polske agenten, lyckades man ta sig tillbaka till stranden under tysk eldgivning. Väl framme tog sig tre av tyskarna  loss, två dödades omedelbart, men en lyckades fly.  Operation Basalt hade stor inverkan på hur SOE senare kom att organisera sina småskaliga räder. Operationen innebar också att Adolf Hitler upprättade den andra av två specialorder för just Commandoräder, vilken statuerade att alla tillfångatagna commandosoldater, eller ur liknande sabotageförband, skulle avrättas på stället.

Operation Overlord den 6 juni 1944, och den successiva befrielsen av Frankrike under den följande sommaren och hösten, innebar absolut ingen lättnad för folket på Kanalöarna. Tvärtom hamnade man i samma situation som de franska hamnstäderna Brest och Sankt Nazaire, man blev avskurna från omvärlden när de allierade trupperna rusade vidare mot Berlin. Situationen blev prekär för civilbefolkningen med en stillastående stridssituation mellan allierade trupper på fastlandet och den 30 000 man starka garnisonen på öarna. All båttrafik inställdes, varför transporter av förnödenheter uteblev. Att fiska var förbjudet och potentiellt farligt, och det lilla jordbruket var inte ens i närheten av att kunna försörja människorna på öarna. Dessutom prioriterade den tyska militären sina egna behov. Mot höstkanten 1944 kom situationen att likna svält för befolkningen och Lord Portsea, tillsammans med brittiska regeringen i London, fick Röda korset att agera förhandlare med garnisonschefen, amiral Friedrich Hüffmeier – tidigare fartygschef på slagskeppet Scharnhorst. Förhandlingarna ledde till att Rödakorsfartyget SS Vega kunde utföra sammanlagt fem resor till Kanalöarna med matpaket och toalettartiklar under det resterande kriget.

Natten mot den 9 mars 1945 vände den tyska garnisonen på begreppet kommandoräd mot de allierade. Under ledning av kaptenlöjtnanten ur Kriegsmarine, Carl-Friedrich Mohr, utförde en betydande styrka med frivilliga ur olika vapenslag en förvånansvärt lyckad plundringsräd mot den franska hamnstaden Granville. Bakgrunden till attacken härstammade från några tyska fallskärmsjägare som flytt ur ett krigsfångeläger i närheten. Fallskärmsjägarna kunde delge lysande uppgifter om fartyg i hamnen, samt om de amerikanska trupper som låg förlagda kring staden. Kaptenlöjtnant Mohrs styrka bestod av ett hundratal män med en handfull minsvepare och s.k. ”Marinefährprams”, pråmar som i det här fallet var utrustade med 88mm luftvärnspjäser. Attacken kom som en fullständig överraskning och i det påföljande kaoset sprängdes flera byggnader och allierade fartyg i hamnen. Slussen till kanalen vid Granville ramponerades och ett trettiotal amerikanska soldater dödades. På väg tillbaka sänktes även en amerikansk ubåt. Med sig hem hade tyskarna gott om förnödenheter, ett helt fartyg lastat med kol och ett förbluffande stort antal fångar. Kaptenlöjtnant Mohr och ytterligare en man förlänades från Hitlerbunkern i Berlin med Riddarkorset för sina heroiska bedrifter.

Den 8 maj 1945 avbröts all krigföring i Europa och på den dagen, ”VE-day”, höll premiärminister Sir Winston Churchill sitt radiotal där han beordrade all fientlighet att avbrytas, med en särskild passus tillägnad ”våra kära kanalöar”. Dagen därpå, den 9 maj, lade jagaren HMS Bulldog vid i Sankt Peter Port på Guernsey, samtidigt som jagaren HMS Beagle utförde samma manöver på Jersey. Den tyska garnisonen under amiral Hüffmeier kapitulerade utan problem och enheter ur Royal Marines marscherade iland under jubel från de undernärda och hårt prövade öborna. Bland de sista tyska soldater som kapitulerade i Europa var de på ön Alderney, som lämnade över sina vapen till brittisk militär först den 16 maj.

På ön Sark möttes den brittiska flottan på kajen den 10 maj av Dame Sibyl Mary Hathaway i ensamt majestät. Tyskarna på den lilla ön hade på inrådan av henne kapitulerat enligt konstens alla regler på kvällen den 8 maj. Dame of Sark hade följdaktige avväpnat den närmare hundra man starka styrkan och bett dem sköta sig, vilket de hade gjort med den äran.

1 kommentar: