torsdag 14 juni 2012

James Longstreet

Turkarnas 34: e sultan, Abd ül-Hamid II, presenterades 1880 med en ny ambassadör från Amerikas förenta stater och det var ingen överdrift att utnämnandet väckte en hel del uppmärksamhet i det långsamt tynande Ottomanska riket. Detta var under den s.k. Första konstitutionella eran i vad som enbart 40 år senare skulle bli till det moderna Turkiets skapande och sultanen, som var en modern man, fann därför alltid USA intressant. Antagligen hade han läst in sig på den nye ambassadören som var en stor, björnliknande man med ett imponerande, närmast sakralt, svart skägg. Han var utsedd av den amerikanske presidenten Ulysses S. Grant och det var antagligen detta, mer än något annat, som fick sultanens hov att fascinerade studera den väldige mannen när han tog emot sina ackrediteringar ur sultanens hand. Han var militär till professionen, liksom hans president, men hade som general i den konfederala armén varit en av Grants allra svåraste motståndare under inbördeskriget, bara 15 år tidigare. Hovet smakade under tystnad på den kontroversielle mannens namn medan denne var indelt i sina diplomatiska krumbukter.


James Longstreet var 59 år då han axlade den högsta positionen i det civila livet som han skulle erhålla. Ändå hade det varit en snabb marsch från det att han återfått sitt amerikanska medborgarskap 1868, samma år som han gick med i det republikanska partiet och aktivt stödde Ulysses Grants presidentkampanj. Den federala staten återbetalade tjänsten med en position som inspektör för tullmyndigheten i New Orleans. The Reconstruction, den stora och tunga process som skulle leda till att sydstaterna återfördes till unionen, Washington DC var i stort behov av namnkunniga män från södern. Men, att som en Southerner ansluta sig till republikanerna, till Abraham Lincolns parti, partiet som slöt Unionen samman mot söderns utbrytning, samt att därtill ta tjänst hos den federala staten, det var skymfen som fick bägaren att rinna över. James Longstreet blev den främste av Scalawags, den allra värste bland överlöpare hos själva epicentret av söderns ledande intellektuella rörelse, eller The Lost Cause. I historieböckerna blev han till Konfederationens mest kontroversielle soldat och Lees oputsade löjtnant.

Det var på den tredje och sista dagen av slaget vid Gettysburg, då general Robert E. Lee och hans stab red ut ur skogsranden och anträdde det fruktansvärda fältet där hans bästa trupper slaktats under Picketts Charge, bara någon timme innan. Det var den 3 juli 1863, dagen innan Fourth of July, och hans soldater låg sårade och döda i gräset, tillsammans över 6 000 man. Han sökte sin ställföreträdare, general Longstreet, vars 1: a kår utgjort merparten av general George Picketts fatala anfall. Det sägs att när Lee fann sin ställföreträdare hade Longstreets stab visserligen lyckats lugna honom, men att den store slagbjörnen fortfarande kramade ett gevär i sina väldiga händer och de distinkta ögonen under den långa, sluttande pannan var röda av gråt. Han skulle ha försökt ta sitt liv genom att självmant storma de blå linjerna på andra sidan fältet. Slaget vid Gettysburg innebar början till slutet på Longstreets nära vänskap med Lee. Det innebar också inledningen till en personlig Golgata för mannen som general Lee så kärleksfullt kallat My old warhorse. Det skulle dröja hundra år innan militärhistorikerna började beskriva James Longstreet som en av USA: s allra främsta generaler och antagligen den främste av kårchefer under inbördeskriget.

I en tid då geografisk tillhörighet blivit så väsentlig i Amerikas förenta stater var James Longstreet en udda fågel. Han föddes under en resa som hans mor företagit till sina svärföräldrar i Edgefield, South Carolina, den 8 januari 1821. Familjen levde egentligen i vad som idag är Gainesville, Georgia, där man ägde ett bomullsplantage. James skulle alltid betrakta sig själv som en Georgian i själ och hjärta. Lille James var yngste sonen, men från början en stadig bit med ett lugnt och eftertänksamt sinnelag. Hans far kallade honom därför Peter och för resten av sitt liv skulle hans vänner kalla honom Pete. Han blev tidigt intresserad av en militär karriär och antogs till West Point 1838 genom rekommendationer från en släkting och federal kongressman från Alabama, dit familjen flyttat efter faderns död 1833. Han var ingen lysande kadett, utan gick ut nästan längst bak i sin årskurs 1842. Men han var populär och bland hans kamrater fanns George Pickett, John Pope och Ulysses Grant, som gick klassen under honom. Han blev utnämnd till motsvarande fänrik vid 4: e infanteriregementet vid Jefferson Barracks, Missouri, dit även Grant anlände året efter.

1846 bröt krig ut mellan USA och Mexiko. Löjtnant James Longstreet omplacerades till 8: e infanteriregementet som kompanichef och likt alla kommande generaler vid inbördeskriget, knappt tjugo år senare, utmärkte han sig med den äran. Han fältbefordrades till kapten i striderna vid Contreras och Churubusco, och erhöll majors grad vid Molino del Rey. Han sårades i benet vid det mest berömda av drabbningarna, vid palatset Chapultepec utanför Mexiko City den 12 september 1847. Mitt under pågående stormning uppför palatsets murar räckte han regementsfanan till löjtnant George Pickett innan han själv föll till marken. Pickett ledde därefter soldaterna till toppen och till segern.

Det är ett historiskt faktum att Ulysses S Grant äktade sin vän Longstreets kusin Julia Dent den 22 augusti 1848 i St. Louis. Däremot råder det mycket skilda meningar om huruvida James Longstreet var hans best man eller inte. James hade själv gift sig samma år med sin regementschefs dotter, Maria Louisa Garland. De skulle komma att få tio barn tillsammans. Det äkta paret satte bo i enlighet med karriärofficeren Longstreets posteringar med 8: e infanteriregemntet vid Fort Martin Scott och Fort Bliss utanför El Paso, Texas. Tjänsten var den kanske mest aktiva i armén, med mycket spaning på båda sidor om Rio Grande och eldstrider med indianer, banditer och mexikanska regulares. Longstreet som redan tidigare utmärkt sig bland officerskårens absoluta toppskikt återtog här majors grad 1858.

Longstreets familj hade varit bomullsodlare i enbart en generation och det är svårt att sia om hans ställningstagande rörande slaveriet eftersom han medvetet undvek politik i det här läget. Han motsatte sig dock en splittring med unionen. Samtidigt hade han tagit intryck av sin farbrors åsikter om delstaternas rättigheter inom ramen för den amerikanska konstitutionen. Longstreet var av den åsikten att president Abraham Lincoln bröt mot konstitutionen när han hotade med armén. Mannen som föddes i South Carolina, men som kallade sig Georgian, sökte sig nu tillbaka till Alabama. Han räknade med att kunna behålla sin grad och position i delstatsmilisen. Det var i Alabama hans mäktigaste familjemedlemmar och vänner befann sig, ändå blev han förvånad när han istället i egenskap av nyutnämnd överstelöjtnant erhöll chefskapet för ett helt infanteriregemente. I juni 1861 tog han avsked ur den federala amerikanska armén och blev till ännu ett bakslag för Unionen. Sydstaterna var överrepresenterade i officerskåren och på West Point, vilket härrörde från ingrodda familjetraditioner som sa att åtminstone en av sönerna, som regel den yngste, skulle göra militär karriär.

Den 22 juni 1861 mötte överstelöjtnant Longstreet konfederationens president Jefferson Davis i huvudstaden Richmond, Virginia. Åter ställdes han inför oväntade beslut. Det uppblossade inbördeskriget tänjde ut arméernas storlekar på båda sidor långt utanför dess gränser. Konfederationen saknade en stående armé och lutade sig helt mot delstatsmilis, medan Unionen desperat försökte pumpa upp den lilla amerikanska armén på 30 000 man. Bristen på officerare var akut, bristen på kompetenta officerare direkt alarmerande. Underofficerare befordrades och unga kadetter fick sina kommissioner allt för tidigt. Folk med inflytande och pengar köpte sig befattningar genom att finansiera egna förband och vilken nyss invandrande amerikan som helst, med vilken som helst militär erfarenhet från det gamla landet accepterades, språkkunniga eller inte. James Longstreet var ett unikt undantag i dessa sammanhang och han befordrades omedelbart till brigadgeneral av president Davis. Han beordrades att skyndsamt inställa sig hos general Beauregard vid Manassas där han skulle ta befälet över en brigad.

Efter en rekordsnabb introducering av hans huvudsakligen civila trupper, såg Longstreets brigad sin första strid den 18 juli 1861 i Virginia, med ett framgångsrikt företag att hindra unionens styrkor att rekognosera över Bull Run Creek vid Blackburn’s Ford, en del av Potomacfloden. Detta var preludiet till första slaget vid Bull Run den 21 juli, en strid som Longstreets regementen spelade en mindre roll i. Den 7 oktober befordrades James Longstreet till generalmajor och divisionschef under Army of Northern Virginia. Han förde nu befäl över fyra infanteribrigader och Hampton’s Legion, en oberoende, sammansatt styrka, ledd och till stor del finansierad av plantageägaren Wade Hampton III.
I januari 1862 drabbades James Longstreet av en personlig katastrof då tre av hans minsta barn avled inom loppet av en vecka i en scharlakansepidemi. Han blev helt förkrossad och dränkte sin stora och offentligt utlevda sorg i alkohol. Hans division förföll även den, då staben försökte liva upp sin general med återkommande partyn. Efter begravningarna av de små återhämtade han sig, han slutade dricka och sökte istället tröst i sin hädanefter mycket starka kristna tro.

Våren 1862 innebar engagemang i Peninsula Campaign mot general George B. McClellans fruktlösa försök att inta Richmond. Under Battle of Seven Pines den 31 maj marscherade Longstreet sin division i fel riktning och skapade mycket kaos, en av hans få misstag i karriären. Chefen för Army of Northern Virginia, general Joseph E. Johnston sårades under slaget och ny arméchef blev Robert E. Lee, den redan legendariske generalen från Virginia. Karaktäristiskt för han positiva anda, Lee identifierade med en gång den storväxte Longstreet som en kårchef i görningen, till skillnad från hans fixstjärna, general Thomas Stonewall Jackson, som enligt den gamle generalen var en typisk brigad och divisionschef. James Longstreet var på väg att bli general Lees löjtnant.

Populärhistoriskt har man målat upp Stonewall Jackson som Lees hammare, offensiv och aggressiv, medan Longstreet var hans städ, defensiv och eftertänksam. Det stämmer inte riktigt vid en närmare granskning. Redan under Peninsula Campaign visade de båda generalerna prov på omkastade roller. Jackson hade varit förvånansvärt lam i de operationerna, medan Longstreet visat på sådan tåga att han ju t.o.m. marscherat åt fel håll. Mycket av den kritik som riktats mot Longstreet, att han skulle vara långsam är efterkonstruktioner i syfte att rädda ansiktet på Lee och underblåsa Jackson. Under Northern Virginia Campaign i augusti 1862 och det andra slaget vid Bull Run visades prov på dessa omständigheter. Bakgrunden var att general Jacksons trupper höll stången mot general John Popes aggressiva anfall, medan Longstreet gjorde en kringgående rörelse runt Popes vänstra flank. Detta avancemang har ofta beskrivit som allt för långsamt när det i själva verket helt följde general Lees planer. Longstreets skicklighet i att hålla sina trupper samlade, samt bruket av sitt artilleri, var avgörande när Jackson viker av och får den olycklige Pope att tro att han kommer att kunna krossa fienden. Istället blir utgången av det andra slaget vid Bull Run nästan identiskt med det första, unionsarmén fick nesligt fly fältet med stora förluster.

General James Longstreet utvecklar nu en övergripande idé kring hur kriget skall skötas av den konfederala armén. Han förordar offensiv strategi i kombination med defensiv taktik, ett koncept han visar prov på under de strider som ledde upp till Gettysburg sommaren 1863. Särskilt i slagen vid Antietam, september 1862, och Fredericksburg i december samma år, agerade Longstreet som motorn i den defensiva delen av Lees aggressiva försvar av Maryland och Virginia. Longstreet var en av få generaler under inbördeskriget som accepterade resultatet av att offensiv taktik hade renderats till näst intill självmord genom den vapenteknologiska utvecklingen. Han menade istället att noggrant val av topografi, ordentliga fältarbeten och väl koordinerat artilleri vann striden varje gång, och få är de som motsäger detta idag. Vid Fredericksburg fick Longstreet tid på sig att bygga fortifikationer som i sin tur bidrog till slagets katastrofala resultat för unionsarmén. General Burnside lät slakta sina män framför Longstreets linjer. Ändå var det den stora raiden in i Pennsylvania och slaget vid Gettysburg i juni/juli 1863 som med all sin våldsamma utveckling inte enbart bevisade Longstreets teorier, utan även hans visioner.

Operationen som ledde till Gettysburg var djärv på sydstaternas vis, men också exceptionellt farlig i det att hela planen byggde på att förgöra unionens Army of Pottomac i ett slag. I hans memoarer, From Manassas to Appomattox (1898), skrev Longstreet att han innan uppbrottet från Chancellorsville i maj 1863, kom överens med general Lee att avsikten måste vara att dra unionsarmén högt upp på deras territorium för att där möta dem i god slagordning, i förberedda positioner. I en intervju 1868 förnekade Lee att någon sådan överenskommelse existerat, trots att han faktiskt i realtid nämnt saken i sina egna krigsdagböcker. Army of Pottomac marscherade snabbare än beräknat och general Jeb Stuart red iväg med hela Lees kavalleri på en egen publicitetsrunda. James Longstreet var på höjden av sin karriär, chef för 1: a armékåren och general Lees självskrivne ställföreträdare som chef för det 70 000 man starka Army of Northern Virginia. Han bildade kö med sin kår och var den förste att märka unionsarméns framfart, men oförmögen att se vad som hände längst fram.


Slaget vid Gettysburg började på morgonen den 1 juli 1863 som en olyckshändelse. Longstreet skulle aldrig förstå hur Lee kunde låta en divisionschef som Henry Heth diktera stridens förlopp för honom, genom att i rak motsatts till Lees order engagera sig i eskalerande strider med vad som visade sig vara reguljära unionstrupper. Han protesterade, bad Lee att dra sig tillbaka och finna ny mark för det stundande fältslaget. Lee vägrade, han menade att nordstatarna inte var samlade medan hans trupper var beredda – de skulle aldrig acceptera ett tillbakadragande nu, aldrig. Longstreets vanmakt måste ha varit på gränsen till förtvivlan, för inte heller var deras trupper samlade. Hans egen kår var fortfarande på marsch flera mil från Gettysburg. Det var på den andra dagen som Longstreet gjorde entré på slagfältet. Lee hade tryckt tillbaka nordstatarna till en serie höjder och åsar som bildade en fiskkrog direkt söder om Gettysburg. Om än hårt trängda, nordstatarna under general George Meade behärskade det högre landskapet.

På morgonen den 2 juli kommenderade general Lee Longstreet att genast angripa Meades vänstra flank, ett par skogsbeklädda höjder kallade Little Round Top och Big Round Top. Longstreet sa som det var, hans kår var inte samlad, att större delen av den marscherade fortfarande. Han fick respit till lunch, då han kastade fram vad han hade mot terräng som inte var rekognoserad, eftersom det inte fanns något kavalleri. Under den följande eftermiddagen stångade Longstreet sin kår blodig mot dessa åsar, hans män stupade och sårades i tusental. På kvällen ställdes han av Lee inför nästa dags företag, ett frontalangrepp med huvuddelen av Longstreets infanteri mot Meades center – hans veka liv. Senare den kvällen vände sig Longstreet till sin gamle frontkamrat George Pickett och bad honom leda anfallet. Pickett accepterade givetvis, men de båda krigarna såg i varandras ögon vad som komma skulle.

Efter Gettysburg begärde Longstreet förflyttning till den västra fronten och hans begäran accepterades av både general Lee och den konfederala regeringen den 5 september 1863. Han lät därefter understödja Braxton Braggs armé, som var under hård press från de federala styrkorna, genom att utföra söderns mest vågade logistiska operation. Med tåg transporterade Longstreet infanteri och artilleri 120 mil för att nå Bragg i norra Georgia, hans egen hemstat. I sin nyfunna militära frihet excellerade Longstreet med taktik som tyskarna skulle kopiera under sitt blixtkrig 80 år senare. Han var en mästare på att utnyttja den befintliga terrängen och hetsa fienden att utgjuta sitt blod mot hans skickliga defensiva taktik under den hårda vintern 1863/64. Longstreet återvände till Lees armé lagom till Slaget i vildmarken den 5 maj 1864. Han räddade Lee från ett nederlag genom att anfalla i tät skog och nästan rulla upp hela unionens 2: a kår. Han såras i anfallet, skjuten av sina egna i axeln, endast några kilometer från den plats där Stonewall Jackson stupade för ett vådaskott året innan.

Nyheten om att den gamle vännen Ulysses Grant mantlat överbefälet för unionens samtliga styrkor, kommenterades av Longstreet med orden: Han kommer att jaga oss till helvetet och tillbaka. De sista månaderna av konflikten, under president Abraham Lincolns Last Full Measures, blev till en match mellan de båda vännernas förståelse av det moderna kriget. Det var Grants totala strategi med överväldigande styrkor på alla fronter, mot Longstreets allt mer utstuderade defensiva taktik. Det finns bilder tagna av den konfederala arméns fältarbeten under sommaren och hösten 1864 och man kan förledas tro att det är skyttegravar från första världskriget femtio år senare. Detta var i mycket James Longstreets arbete, att förlänga sin tynande armés flanker mot en allt starkare fiende, genom att gräva ner sig. När man titulerar det amerikanska inbördeskriget som det fösta moderna kriget, då bör man placera Longstreet i det första ledet, tillsammans med Grant.

General James Longstreet kapitulerade tillsammans med general Robert E. Lee vid Appomattox den 9 april 1865, men först efter det att han varnat sin chef för att om han inte får igenom sina krav hos Grant, så fortsätter de att slåss in i det sista.  Mötet öga mot öga med vännen Grant blev känslosamt, de båda männen hade svårt att hålla tårarna borta. Därefter slog Longstreet sig ner med sin familj i New Orleans, så långt bort från Washington som möjligt. Han blev relativt framgångsrik i affärer inom bomullshandel, försäkringar och järnväg. President Andrew Jonson nekade hans ansökan om pardon – Det är tre personer från södern som aldrig kan få amnesti, Mr. Davis, general Lee och ni själv. Ni har åsamkat unionen allt för stor skada.

När man studerar James Longstreets arv bör man dra sig till minnet Spanskamerikanska kriget sommaren 1898. President William McKinnley oroade sig över att transporten av amerikanska trupper ner till Florida och vidare till Kuba skulle innebära problem. Fortfarande litade man inte på södern, så armén, mestadels bestående av milis och frivilliga från norr, kanske skulle ses som en provokation? Av den anledningen hade man dammat av kongressmannen från Alabama, Joseph Weeler, den enda konfederala general som även skulle tjänstgöra i den amerikanska armén. Han accepterade uppdraget mot att han fick tjänst som kavallerichef i expeditionsstyrkan. Weeler, en Georgian, var nära vän till Longstreet och lovade president McKinnley att folket i södern inte skulle utgöra något problem. Så blev det inte heller, när tågen med federala trupper och vapen rullade genom hjärtat av södern möttes de av promenadorkestrar och jublande människor som viftade med Stars and Stripes. Det var män som Longstreet och Weeler som bidrog till att hela USA så pass att man kunde fortsätta in i 1900-talet som en slumrande supermakt.

Men det var ett offer, James Longstreet attackerades kontinuerligt för sitt påstådda förräderi, och inte bara i södern. Medan general Lee fortlevde sitt liv på verandan i sitt hem i Lexington, Virginia, som en gammal gentleman i vitt skägg, ärad och bejublad av alla, både i syd och nord, så kastade man ägg på Longstreet. Han såg vad som hände med George Pickett, som skrivit artiklar och attackerat Lee för hans handlande vid Gettysburg. Pickett söp ihjäl sig 1875, ensam och bitter, endast 50 år gammal. Longstreet väntade tills 1898 och sina likaledes bittra memoarer, ett resultat av fem år av arbete vid skrivbordet.




James Longstreet konverterade till katolicismen 1877. Hans hus brann ner i april 1889. Samma december dog hans hustru Louise, ett än hårdare slag. Han gifte om sig 1897 med den 34-åriga Helen Dortch, en kvinna som skulle leva tills 1962. Hon var hans främsta advokat in i den moderna tiden, outtröttligt och in i det sista kämpade hon för sin mans minne. Hon skulle hörsammas i samband med Michael Shaaras Pulitzerbelönade bok The Killer Angels 1974, om slaget vid Gettysburg. James Longstreet avled 82 år gammal den 2 januari 1904 i Gainesville, Georgia, en av få kändisar från inbördeskriget som upplevde det 20: e århundradet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar