torsdag 14 juni 2012

En jättes våndor

Amerikas försvar startar i hemmet, med geväret på väggen ovanför spiselkransen. Så brukar man uttrycka det. Den i särklass viktigaste bilden av amerikanens försvarsvilja har alltid varit den enskilde gevärsmannen, spejande mot horisonten. Han återfinns på ärmdekalen till samtliga medlemmar av US National Guard, den äldsta delen av dagens organisation, och geväret pryder den blå Combat Infantryman Badge på bringan till varje stridserfaren soldat i US Army. Det är samma gevär som skådespelaren Charlton Heston år 2000 höll upp på podiet framför NRA, med löfte att man skulle få lov att bända det – från hans kalla, döda händer.

Amerikanens vapeninnehav är skyddat av konstitutionen, vilket utgör ett mått på statens förhållande till befolkningen, en slags yttersta garanti att regeringen är till för folket och styrt av folket. Den amerikanska revolutionen är en pågående process, en vision som i sig gjort National Rifle Association, NRA, till världens största folkrörelse med nära 4 miljoner medlemmar. Denna starka association till USA: s revolutionära bakgrund samt reflektionen på den enskilde aktören, har även bidragit till att den amerikanska krigsmakten ställt särskilda krav på sina soldater när man genom historien företrädesvis slagits långt från hemmet, för andra människor och för en idé, snarare än en nation. Det har gjort den amerikanska krigsmakten till den mest ideologiska i militärhistorien.


USA: s krigsmakt, såsom vi ser den idag, är en relativt ung företeelse. Dess rötter kan visserligen spåras tillbaka till nationens födelse och även bortom den, men den amerikanska militären har historiskt fungerat som en griffeltavla, som en gång ritats upp, bara för att åter suddas ut igen. Den jättelika militärmakt vi upplever idag har existerat sedan andra världskriget. Det är en produkt av det kalla krigets globala inverkan under fyra decennier och diskussionen kring vad man skall ha den till har aldrig varit mer vital än idag. Men för att förstå USA: s krigsmakt, de facto Pentagon, och dess relation till den politiska makten i denna nation, då måste man studera den smältdegel ur vilken de båda stöptes.

Amerikaner har alltid haft vapen, de har alltid sett till att äga optionen att kunna försvara sig själva. Amerika på 1500-talet var en potentiellt farlig plats att leva på, oavsett om man var vit eller indian. De från Europa inflyttade invånarna hade från början egenhändigt organiserat sig i lösliga milisenheter, sida vid sida med den brittiska kronans närvaro. I takt med att det brittiska imperiet stärkte sin globala inflytande och deras konflikter med övriga europeiska makter intensifierades på 1600-talet, spred sig orosmolnen också till Amerika. I ingen annan koloni i imperiet var de civila invånarna så välbeväpnade och med allt färre trupper tillgängliga utgjorde detta faktum ett stigande potentiellt hot.

År 1648 bestämde därför den brittiska kronan, genom ett domstolsbeslut den 12 december i Massachusetts Bay Colony, att man skulle utnyttja amerikanernas arsenaler och sätta upp tre milisregementen. Med denna åtgärd hoppades man stärka befolkningens koppling till kolonialmakten, genom att förbinda alla män i Massachusetts mellan 16 och 60 år att delta, om så kallade. Systemet skulle komma att kopieras i de övriga 12 kolonierna med framgång. Detta lagenliga beslut av den brittiska kolonialmakten innebar startpunkten för en framtida amerikansk militär organisation. Idag anses flera enheter ur Massachusetts National Guard, som det 181: a och det 182: a infanteriregementena som USA: s allra äldsta militära enheter.

Hundra år senare skulle britterna få anledning att ångra sitt tidigare beslut och istället önskat att man följt det andra alternativet, att avväpna amerikanerna. Det som komma skulle hade sina rötter i skilda läger sedan 1750-talet, men det var med George III: s kungliga proklamation 1763 som det tog fart ordentligt. Denna proklamation innebar att amerikanerna nu skulle betala skatt för bl.a. försvaret mot indianerna och det franska imperiet. Framstående amerikaner protesterade och menade att de som brittiska medborgare inte kunde beskattas utan att först höras enligt brittisk lag. Parlamentet i London avfärdade sådant tal, vilket innebar att många amerikaner istället ifrågasatte om de var brittiska medborgare överhuvudtaget, de saknade ju dessutom representation i London. Dessa politiska händelser ledde till att amerikanerna år 1774 organiserade sina koloniala representationer i en egen parlamentarisk församling, Continental Congress, i Philadelphia, Pennsylvania.

Ironiskt nog startade den väpnade delen av den amerikanska revolutionen i just Massachusetts. Det var här den största hamnen låg, i Boston. Det hade skramlats med vapen länge, och förhållandevis fredliga demonstrationer, som The Boston Tea Party, avlöste varandra, men den 19 april 1775 small det. Kring 1 000 brittiska soldater gav sig ut för att avväpna upproriska milismän. Resultatet blev konfliktens första väpnade strider vid Lexington och Concorde. Händelsen ledde i sin tur till att kongressen i Philadelphia godkände sändandet av milisförband från andra kolonier som understöd och de brittiska trupperna i Boston inringades. Åtgärderna innebar följdaktige att en kontinental organisation av väpnad kolonialmilis hade skapats.

Det satt långt inne för ett lagvidrigt parlament att komma till beslut, utan vare sig en färdig konstitution eller en statsbudget, men den 14 juni 1775 skapades Continental Army, embryot till dagens US Army. På förslag från kongressledamoten John Adams från Massachusetts utnämnde man kongressmannen och översten ur kolonin Virginias milis, George Washington, till arméns överbefälhavare. Den 13 oktober samma år konfiskerade general Washington tre bestyckade skonerter i syfte att skära av brittiska underhållsfartyg utanför Massachusetts – US Navy hade fötts.


Continental Army var inledningsvis en civil armé, utan vare sig organiserat underhåll eller, som oftast, professionell ledning. Visserligen ställde folket bredvilligt upp bakom dem, men som befrielsearmé var man inte särskilt framgångsrik. Man var bra på gerillataktik, amerikanerna var excellenta skyttar och många hade låtit borra upp piporna på sina gevär, det moderna sättet att radikalt förlänga kulornas räckvidd. Britterna höll städerna och hamnarna, men led sviterna av att möta en befolkning beväpnad till tänderna. Man tog skott från alla hus, stugor och skogsbryn. När väl britterna började få rikligare förstärkningar blev amerikanernas trashanksarmés tillkortakommanden uppenbara även för politikerna. Man klarade inte av att möta de hårt drillade brittiska yrkessoldaterna på slagfältet, och det var ett krav för att kunna besegra och mota ut dem. George Washington krävde därför i sin tur av kongressen att man måste bryta ut Continental Army ur milisen och skapa en modern, åtminstone semiprofessionell armé.

Beslutet var särdeles svårt för kongressen i Philadelphia, man anade kanske att detta utgjorde den första fasen i skapandet av en amerikansk krigsmakt. Deklarationen av oberoendet, den 4 juli 1776, låg fortfarande i framtiden och upprättandet av konstitutionen låg ännu längre bort, den 17 september 1787, och var något man ännu bara drömde om. De 60-tal ledamöterna lutade sig mot visionen om ett fritt Amerika, en republik och rättstat byggd på frihetliga och liberala principer, på vetenskap och pluralism. Idealet för militärt försvar var just milisen, såsom den redan existerade. Detta berodde på att man planerade för en amerikansk konfederation av oberoende stater och i den konstellationen var en nationell armé omöjlig. En örlogsflotta utgjorde däremot ett mindre problem eftersom den kunde knytas till utrikeshandeln, vilket skulle bli en av de begränsade uppgifter som den konfederala kongressen skulle ha i framtiden. Det var med detta i bakhuvudet som Philadelphia lät bygga upp en nationell armé med samtliga vapenslag, underhåll och enhetlig uniform, mycket med hjälp av utländskt bistånd, inte minst från Frankrike.

Storbritannien strök flagg i september 1783 och lämnade det nya Amerika. Arbetet med att avveckla den amerikanska krigsmakten inleddes omedelbart. Från totalt 90 000 man bantades armén ner till ett infanteriregemente (First American Regiment) och ett batteri artilleri för bevakning av vapenarsenalen i West Point, New York. Tillsammans var de nu drygt 3 000 man i vapen. Flottan, Continental Navy, såldes i sin helhet 1785 och istället bestyckade man handelsflottan. Vid den här tiden var gränsen mellan örlog och handel flortunn till sjöss. Det unga Amerikas förenta stater blev oerhört sårbart och med ratifikationen av konstitutionen den 2 juni 1788, då man istället etablerade en federation mellan staterna, hamnade frågan om ett nationellt försvar i en annan dager. Med en federation kunde kongressen etablera en sådan funktion, men det satt fortfarande långt inne. Misstänksamheten från medlemstaterna var stor och det skulle komma att krävas militära tillkortakommanden för att ändra inställningen i Philadelphia.

Den andra fasen i skapandet av den amerikanska krigsmakten startade 1790, då kongressen köpte tio små kutters i syfte att jaga de allt mer frekventa smugglarna utmed östkusten. Detta var det s.k. Revenue Marine, den första organiserade militära enhet som sattes upp av det moderna United States of America, och embryot till det framtida US Coast Guard. Den 4 november 1791 led delar av First American Regiment tillsammans med delstatsmilis ett fruktansvärt nederlag mot en samlad styrka av indianer under hövdingarna Little Turtle (Miami) och Blue Jacket (Shawnee) vid Wabash River, Ohio. Den amerikanska styrkan på 1 000 man blev nästan helt förintad. Slaget, som är uppkallad efter den olycklige generalen Arthur St. Clair, räknas till det största militära nederlaget mot en indianstyrka i USA: s historia. President George Washington avskedade St. Clair på grått papper och kongressen utförde sin första exekutiva utredning någonsin. Man kom fram till att en federal armé på enbart ett regemente, i kombination med otränad milis, räckte föga för att utföra effektiva operationer. Starka krafter arbetade för etableringen av en reguljär krigsmakt värt namnet, och så blev det.

President Washington pressade på för sin gamle protegé, general Anthony Wayne, att organisera den nya reguljära armén. Wayne verkade ha förläst sig på gammal romersk historia, för resultatet av hans arbete blev den kortvariga Legion of the United States. Organiserad i fyra underlegioner av brigads storlek, med vardera två bataljoner infanteri, en bataljon lätt infanteri (rifle battalion), motsvarande ett kompani dragoner samt ett batteri med artilleri. Han lät också uppföra en serie fort utefter legionens patrullvägar för skydd och underhåll. Den amerikanska kongressen godkände uppsättandet av denna nya styrka, tills det att kriget mot indianerna var över. General Waynes legion var framgångsrik, den besegrade indianerna vid ett par strider och tvingade därmed fram en fred med Miami- och Shawneeindianerna 1795. Legionen raderade också ut de kvarvarande, olagliga brittiska fortifikationerna i USA enligt Parisfördraget 1783. Efter avslutat uppdrag avrustades Waynes organisation 1796, han avled också i december samma år.

US Marine Corps föddes officiellt den 10 november 1775, då en kapten Samuel Nicholas, på en krog i Philadelphia, erhöll order av Continental Congress att sätta upp två bataljoner sjöinfanteri åt flottan. Marinkåren har därefter följt storebror på dess ojämna seglats framåt. Under det franska revolutionskriget med Storbritannien 1793 beslagtogs elva amerikanska handelsfartyg av pirater i brittisk tjänst. Händelsen föranledde kongressen att 1794 skriva The Naval Act, ett beslut som auktoriserade byggandet av sex bestyckade fregatter för skydd av amerikansk sjöhandel ute till havs. Beslutet gick parallellt med USA: s kontroversiella nekande till att bistå Frankrike i Europa där deras revolution var inspirerad av den amerikanska motsvarigheten. Från 1796 omorganiserades amerikanska armén under ledning av general James Wilkinson, en man som senare skulle visa sig vara spion åt Spanien. Han lät bryta upp vapenslagen, etablerade ett riktigt kavalleri, men använde sig ändå av den gamla legionens fyra underavdelningar för organiserandet av infanteriet i dess ursprungliga fyra regementen, fast man kastade om turordningen.


Den amerikanska arméns äldsta enhet är det 3: e infanteriregementet, som hämtar sin historia ända från den 3 juni 1784 och skapandet av First American Regiment, den enda kvarvarande arméenheten efter frihetskriget. Man blev sedan 1: a legionen under general Wayne. US 3rd Infantry Regiment kallas än idag The Old Guard och har sin stationering i Washington DC. Dess tre bataljoner roterar så att ett av dem alltid är i aktiv fälttjänst, medan de övriga två utför säkerhets- och ceremonitjänst åt Vita huset och kongressen. Dess rekrytering sker huvudsakligen i District of Columbia och Virginia, varför regementet har en överrepresentation av svarta soldater. Det gamla gardets Fife and Drum Corps bär sin paraduniform från den gamla legionens dagar och är en unik formation i den amerikanska armén. Deras status som skyddad kulturföreteelse har gjort att det finns enskilda soldater vars hela militära karriär varit i musikkårens tjänst.

Samtidigt som den amerikanska krigsmakten fick en mera permanent tillvaro under slutet av 1700- och början av 1800-talet, så levde den ursprungliga delstatsmilisen kvar som det ultimata idealet hos många amerikaner. Den ständiga politiska dragkampen mellan delstaterna och den federala makten i Washington innebar att närmast ingen politiker ens diskuterade milisens fortlevnad parallellt med den federala armén. Tvärtom fungerade miliserna som ett starkt argument för att USA: s krigsmakt aldrig fick bli större än 25-30 000 man i fredstid. Efter frihetskriget var delstatsmiliserna välorganiserade och bestyckade små arméer, med eget kavalleri och artilleri. Det var fortfarande en frivillig, civil funktion, men man bar huvuddelen av ansvaret vid de olika indiankonflikter som blossade upp ideligen. Man utförde dessutom rena polisiära uppdrag. Detta utgjorde delvis grunden till varför amerikansk delstatspolis än idag kallas Troopers och alltid burit uppenbart militära attribut. Alla som någon gång stoppats av Highway Patrol under resa på amerikanska huvudvägar har sett dem med sina stora, vidbrättade Field Hats, med hakremmen runt nacken. Om de kör motorcykel bär de stövlar och ridbyxor. Vid parad rider de i formation till häst, med kavallerivimplar fladdrande i vinden.

Kriget 1812, den sista väpnade konflikten mellan USA och Storbritannien, ses historiskt som ett test för den nya, federala amerikanska krigsmaktens förmåga. Konflikten startade som ett sedvanligt handelskrig. Storbritannien var indelt i Napoleonkriget och dess väldiga örlogsflotta störde aktivt handelstrafiken mellan USA och Frankrike. Samtidigt hade amerikansk expansionism mot de nordvästra territorierna hindrats av allt starkare motstånd från indianer, utrustade och ibland ledda av brittisk militär. En idé om en invasion av Kanada tog form i syfte att knäcka det brittiska imperiets nacke i Nordamerika. Det var antagligen en allt för ambitiös plan och kriget utvecklades snabbt till en kombination av militära operationer med reguljära enheter och mellan indianer och milis. Brittiska flottan angrep utefter hela den amerikanska kusten och det nybyggda Washington DC brändes ner. De flesta indianstammar stödde britterna och det var under Kriget 1812 som begreppet Rangers, alltså jägare, etablerades i den amerikanska armén. Sammanlagt nästan en halv miljon delstatsmilis deltog vid olika tillfällen, medan den federala krigsmaken aldrig överskred 40 000 man.

Resultatet av kriget blev till en strategisk Status Qua, där ingendera av parterna förlorade land. Men amerikanerna betraktade konflikten som ett andra frihetskrig och den nationalistiska yran blev mycket stark. Man kan säga att Kriget 1812 innebar en inhemsk bekräftelse av USA som nation och indirekt innebar det även inledningen till Kanadas väg till självstyre. För den amerikanska flottan innebar kriget att deras existens som en stark politisk kraft aldrig mera ifrågasattes av kongressen, US Navy etablerade sig nu som det ledande vapenslaget i den amerikanska arsenalen, en position de behållit sedan dess. Armén däremot återgick till sin hukande tillvaro på de avlägsna posteringarna utmed den vidsträckta västliga gränsen. Deras roll som brandkårsstyrka vid krig skulle de brottas med ända fram till det kalla kriget i slutet av 1940-talet.

Det moderna US Army såg dagen gry med general Pershings enorma expeditionsarmé till Europa 1917. Två miljoner man rustade och redo på sex månader. Detta gjordes möjligt genom Militia Act of 1903 som dubbade delstatsmilisen till en aktiv reserv till den federala armén. Begreppet National Guard hade myntats redan 1824 med den franske hjälten från frihetskriget, Marquis de Lafayttes bejublade stadsbesök i USA, men det var under första världskriget som det moderna US National Guard bildades, då 50 % av samtliga amerikanska trupper i Frankrike utgjordes av Guardsmen. Än idag består armén i de flesta långvariga konflikter som USA är inblandade i, som Afghanistan och Irak, av upp till 1/3 National Guard, av vanliga hederliga amerikaner, rörmokare, advokater och försäljare. US Navy har aldrig haft denna reserv att tillgå, men 1947 bildades Air National Guard. USA: s luftrum bevakas efter 9/11 dygnet runt av stridsflyg från det flygande hemvärnet, bemannade av frivilliga f.d. stridsflygare.


Den gamla milisen lever dock kvar under begreppet State Defense Forces. Hela 22 delstater har aldrig gett upp sin exklusiva rättighet att leda militära enheter utanför Washingtons federala jurisdiktion, utan fortsatt på den ursprungliga vägen. De flesta är inte permanent beväpnade och det är i detta format som det också existerar maritim milis, bl.a. i Alaska. Amerikanen släpper aldrig sin personliga inblandning i försvaret av hemmet och nationen





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar