torsdag 21 juni 2012

Det svarta paradiset

I sin bästsäljande bok Auschwitz: Den slutliga lösningen, beskriver historikern och journalisten Laurence Rees hur han intervjuade Wilfred von Oven, Josef Goebbels attaché i Hitlers kansli. Von Oven var en mycket intelligent man med djupa insikter. På frågan om han kunde sammanfatta sin erfarenhet av Nazityskland med ett enda ord, svarade den gamle mannen till sist: Paradiset. Rees häpnade, här samlade han material till en bok om nazismens brott mot mänskligheten och så kallade den här mannen det för ett paradis?

Vi tillåter oss fortfarande att förvånas över rop och ekon från denna fruktansvärda tid och det trots att intresset för nationalsocialismen aldrig varit större än idag. I skuggan av en accelererande nationalistisk extremism i Europa låter de gamla förklaringarna futtiga. Det är en dolkstötsteori, fördomar om ett undergivet folk och en despotisk mans vision. De gamla människornas röster är svåra att värja sig ifrån – Hitler var inte enbart ond, han utförde goda ting också. Visionen om Hitler som ett ekonomiskt mirakel är ännu stark. Så, för att förstå Wilfred von Ovens svar måste man titta på nationalsocialismens ekonomiska politik och framför allt erkänna att de faktiskt hade en.


Tyskland saknar en empirisk historia som förklarar nazisternas inledande framgångar. Tyskar är inte mer lämpade som diktaturens lakejer än något annat folk. Nationalsocialismens maktövertagande var en revolution. Summan av deras högtflygande politik var så radikal att man i efterhand sökt särskilja nazismens realpolitik från dess mördarkult. Det är fortfarande möjligt att beskriva tyskarnas hyllning av nazisternas framgångar, parallellt med deras judiska grannars förtvivlan, utan att förklara, eller ens acceptera kopplingen mellan dessa företeelser.

Dolkstötsteorin var i första hand ekonomiskt grundad. Första världskriget höll på i fyra år och i en skala ingen hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Det tyska kejsardömet hade fullständigt missbedömt situationen. Skatteuppbörden genom de ofullständiga federala transiteringssystemen i det unga Tyskland var otillräcklig. Försök med krigsobligationer misslyckades då levnadsstandarden under kriget sjönk med hela 65 %. Nästan en halv miljon tyskar svalt ihjäl mot slutet av kriget, vilket kom att utgöra det nationella trauma som blev nyckeln till nazisternas maktövertagande enbart femton år senare.

Andra världskriget startades ungefär två år för tidigt. Redan 1937 hade Hitler och hans generaler varit ense om att ett storkrig inte kunde ske tidigare än 1942. Generalerna var mycket bekymrade. Deras pansar var långt ifrån fulländat, artilleriet och underhållet drogs ännu med hästar, Luftwaffe saknade strategiskt bombflyg och amiral Dönitz hade endast 50 av de önskade 300 ubåtarna. Samtliga dessa brister skulle få långsiktig inverkan på krigslyckan. Det tyska övertaget på slagfälten åren 1939-1941, såsom det beskrivits i militärhistorien, var en chimär i syfte att dölja de allierades militära otillräcklighet.

Samma år som krigsbesluten formades, 1937, hade tysklands ekonomiminister avgått. Riksbankschefen Hjalmar Schacht hade tvingats lämna sin post efter att ha hamnat i dispyt med Hitler. Han menade på goda grunder att den ensidiga rustningspolitiken inverkade skadligt på ekonomin genom att den skapade en extrem överproduktion inom den offentliga sektorn. Hjalmar Schachts kvarlämnade ministerportfölj togs istället över av Hermann Göring, Hitlers förtrogne, vilket på sitt primitiva och mycket typiskt nazistiska vis tydligt visade hur viktig den ekonomiska politiken ändå var för Führern.

Schacht var dock mer kritisk än så. Ända sedan Weimarrepubliken hade han förordat en Keynesiansk kur för den fallerande tyska ekonomin. Staten skulle kontrollera marknaden och subventionera större samhällsnyttiga projekt i syfte att stimulera ekonomin. John Maynard Keynes teorier var på modet och Schachts politik var påfallande lik den amerikanska New Deal under president Roosevelt. Tyska Autobahn var ingen nazistisk idé, utan ett arvegods från Weimarrepubliken. Men precis som i USA ville inte den tyska ekonomin låta sig stimuleras i den takt som var önskvärd. Bakom den majestätiskt vajande svastikan var situationen prekär och 1936 lät Schacht införa planekonomi. Det var emot hans instinkter, men helt i enlighet med de nationalsocialistiska idealen.

Planekonomins första målgrupp

Det tyska folket kände aldrig till den kris de levde under. Det var en förrädisk bild av ekonomisk framgång som de upplevde under nazismen, och som givetvis utnyttjades i den internationella propagandan. Hjulen rullade allt snabbare, det byggdes som aldrig förr, folk hade arbete, ändå räckte det inte till för att göda den tyska ekonomin, och folket visste ingenting. Vid nazisternas maktövertagande 1933 hade den mest avgörande åtgärden, vid sidan av den militära upprustningen, varit att kraftigt radikalisera fördelningspolitiken i Tyskland.

Man sänkte inkomstskatterna för arbetarna och merparten av medelklassen, samtidigt som man höjde dem för nationens välbärgade. Man belade näringslivet med högre arbetsgivaravgifter, höjde arbetslöshetsersättningen och gav familjerna rejäla barnbidrag. Familjer med riktigt många barn fick inte bara medalj, de fick även en statlig ersättning stor nog att leva på. Tillsammans med kraftigt arbetsstimulerande åtgärder innebar det att tyskarna vallades in i socialstatens skyddande kokong. Livsrummet – Lebensraum – stod centralt och det kunde enbart upprättas med krig. Man förberedde folket noggrant för den militära utvecklingen. Det var därför nödvändigt för Hitler att misstagen från första världskriget inte fick upprepas.

Den kraftiga uppbörden av skatter på samhällets rika och besuttna kunde dock inte på långa vägar kompensera de motsvarande lättnaderna och de generösa bidragen till den stora majoriteten av befolkningen. Underskottet i den tyska ekonomin växte oerhört snabbt. För nazisterna var ekonomi detsamma som nollsummespel, d.v.s. all ekonomisk tillväxt måste ske på någon annans bekostnad. Deras sätt att lösa bristerna i den tyska ekonomin blev därför lika radikala som de blev monstruösa. De som skulle bidra alldeles särskilt till nationens välbefinnande var judarna.

Förintelsens historia är också en ekonomisk historia. Nationalsocialisterna införde reformer som judeböter, soningsskatt samt flyktskatt. Detta följdes snabbt upp mot slutet av 1930-talet med konfiskering av tillgångar såsom fastigheter, företag och aktier. Därefter beslagtog man judarnas kapital, deras hem och personliga ägodelar. Till sist plockande man kläderna av dem, klippte av deras hår och bröt ut guldplomberna ur deras munnar, innan döden tog vid och de avskrevs i böckerna som en kostnad.

Happy Wehrmacht

Budgetåren 1937 till 1939 blev både signifikativa och danande. Under dessa år var den ekonomiska situationen för den nationalsocialistiska staten som sämst under fredstid. Judarnas pålagor bidrog under dessa år med att balansera det galopperande budgetunderskottet, om än bara tillfälligt. Parallellt med Hitlers nationalistiska tal var det framför allt av ekonomiska skäl som man återannekterade det industriellt starka Rhenlandet 1936, och ockuperade Österrike samt det tjeckiska Sudetenland 1938. Nollsummespelet krävde en breddning av den ekonomiska basen, eftersom ekonomisk tillväxt, enligt denna teori, inte kunde gödas av egen kraft. Detta var livsrummets verkliga innebörd.

Nazityskland delade den polska kakan med sin nye bundsförvant Sovjetunionen, en nation med en närmast identisk ekonomiskt doktrin. Den västra delen av Polen skulle på sikt införlivas i Tyskland, befolkningen fick flytta österut och deras tillgångar beslagtogs. Den korridor som bildades mellan väst och den ryska delen, kallades Protektoratet och styrdes av Hitlers f.d. advokat, Hans Frank. Här skulle polackerna leva som en slags plundringsreserv och här löste man även den judiska frågan, temporärt.

Den tyske värnpliktige soldaten var den bäst betalde under andra världskriget. Deras dagspenning beräknades utifrån procent på lönen, till skillnad från de flesta nationer där soldaterna ersattes enligt fasta tariffer. För en gift soldat i den tyska krigsmakten innebar det, tillsammans med familjeersättning och barnbidrag, en inkomstkompensation på i genomsnitt 73 %. Detta skall jämföras med den medelamerikanska familjen som fick ta ett inkomstbortfall på nästan 40 % under kriget, och då var skattehöjningarna och krigsobligationer inte inräknade.

Nazisterna gick till vägs ände för att truga sina soldater. Man hindrade kronofogden från att utmäta soldatfamiljer i krig och slog tullmyndigheten på fingrarna när de försökte beslagta soldaternas rövade gåvor till hemmen. Dessa gåvor var initierade av nazisterna och beskrevs ofta som en extra julafton för familjerna. Under de tre inledande månaderna 1943 skickade de tyska trupperna vid Leningrad hela tre miljoner paket hem. I jämförelse med detta var de amerikanska och brittiska soldaternas krigsbyten rena snatterierna.

Nationalsocialismens nollsummespel betalades av de ockuperade länderna. De tyska soldaterna fick sin dagspenning i främmande valuta. Deras kvinnor slapp samtidigt arbeta i industrin, istället utgjordes den kvalificerade arbetskraften av gästarbetare, vars ersättningar betalades av respektive hemland. Räkningen för judarna betalades enligt samma princip, medan intäkterna alltid tillföll den tyska staten. Riksbankerna i de olika staterna deltog i denna verksamhet, men allt styrdes från Reichbank i Berlin. Man införde även ockupationsvaluta, vilket öppnade möjligheten för nazisterna att bedriva valutaspekulation, penningtvätt och ren bedrägeri med växlingskurser.

Planekonomins andra målgrupp

När nazismen var besegrad och de allierade avancerade in i Tyskland, var det många amerikanska soldater som skrev hem och berättade om märkliga förhållanden i detta land. Man hade tidigare häpnat inför britternas tillstånd, där alla hade tvingats dra in några hål i livremmen efter ett par år av umbäranden. Man förfasades senare i Västeuropa hur folket visade klara tecken på undernäring. Däremot, i Tyskland fann man frodiga kvinnor och trinda barn med rosor på kinderna fortleva sina liv bland ruinerna. Fenomenet beskrevs i breven som en mycket bisarr upplevelse.

Detta var paradiset som Wilfred von Ovens försökt beskriva. Den nationalsocialistiska staten strävade ytterst efter en rasren rättvisa mellan klasserna. Nationalismen var ett utanpåverk framför en socialstat som direkt bidrog till andra världskriget och gav folket motivation att fortsätta mot det katastrofala slutet. För dagens Tyskland, som vant sig med den officiella historiken där det egna lidandet alltid kunnat jämställas med resten av Europas, är detta ett nationellt trauma och något man inte är redo för, ännu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar