tisdag 19 juni 2012

Beria

Det var på en fest i Josef Stalins Kreml som frågan dryftades. Säkert var det på en av spritorgierna där Stalin fick sina närmaste män att dansa med varandra. Frågan kan ha ställts av Mikojan, eller kanske av Molotov, men där fanns flera vittnen: ”Hur kommer det sig, kamrat kommissarie, att vi som planerar allting ligger så långt efter USA, som inte har kontroll över någonting?”. Den kortväxte och numera rätt korpulente partikommissarien log sitt mest sardoniska leende och svarade. ”Enkelt, kamrat. De har tillgång och efterfrågan, det har inte vi”.


Det var den kittlande nyfikenheten hos de mäktiga männen, att lyssna till honom som visste mer än dem, som hade förmånen att tala klartext. Själva var de inlåsta i kommunistpartiets politbyrå, hopplöst oförmögna och bredvilligt ointresserade av mannen på gatan. Lavrentij Beria däremot, den mest legendomsusade av cheferna för den sovjetiska säkerhetstjänsten, han förstod vad det var som fick den väldiga nationen att snurra. Detta skrämde de andra, en sådan källa till information var farlig, mycket farlig.

Hans nyckel till makten var hans etniska tillhörighet. Född Lavrentij Pavlovitj Beria 1899, i Suchumi, i dagens Abchazien, var han liksom Stalin en georgier. Hans väg upp genom livet ledde från teknisk högskola i Baku och facklig verksamhet genom det azerbajdzjanska socialdemokratiska partiet. Beria deltog i revolutionskriget i Röda arméns underrättelsetjänst och kring 1921 enrollerades han i Tjekan, den sovjetiska säkerhetstjänsten. Vid endast 25 blev han chef för det nya OGPU i Georgien. Ungefär samtidigt träffade han för första gången Stalin, då en intrigerande politbyråmedlem i maktvakuumet efter Lenin.

Beria var känd som en mästare på intuition, rationalitet och absolut hänsynslöshet. Hans framgångar i OGPU byggde på hans vilja att arrestera regimmotståndare i stora svep. Alla kom med, skyldiga och oskyldiga, hela familjeträd och alla grannarna. Lagar var tänjbara i det allt hårdare socialistiska samhället. Berias blodiga utrensningar i Georgien blev legendariska. Det var Stalins upphöjning till diktator i början av 1930-talet, som gagnade män som Beria, de som snart skulle få epitetet: ”Den kaukasiska klicken”.

Han hade dock sin överman i Nikolaj Jezjov. Denne lille sadist blev kommissarie för inrikes säkerhet 1936, sedan chef för hela NKVD året därpå. Det var Jezjov som administrerade den ”stora utresningen” 1937-1938, i Ryssland känd som ”Jezjovsjtjina”. Gulag (”Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger”) nådde under ”Jezjovs tid” sin absoluta topp med nästan 2 miljoner fångar. Det var dock bara toppen på isberget. Sammantaget dödades 1.5 miljoner människor på drygt ett år. Men utrensningarna var inte enbart politiska, utan även etniska. Till denna siffra måste därför knytas minst 2 miljoner utsvultna ukrainare, när Stalin tog all deras jordbruksproduktion för Kominterns – den kommunistiska ”tredje internationalens” – räkning.

Berias förflyttning i augusti 1938 till Moskva och posten som vice chef för NKVD, kom som en överraskning för honom. Den stora utrensningen hade i Stalins paranoida hjärna varit nödvändig, men nu hade den försatt Sovjetunionen i ett masspsykotiskt vakuum, där ingen vågade göra någonting. Stalin sökte en väg ut och Jezjov tvingades lämna sin post i november 1938. Jezjov greps senare på order av sin efterträdare och ställdes inför hemlig domstol, anklagad för brott mot revolutionen, det sovjetiska folket och för homosexualitet. Han avrättades 1940.

Nikolaj Jezjov

1921 hade Beria gift sig med Nino Gegetjkori. Nino var vacker och beskrevs av dem som kände henne som varm och vänlig. De hade en son tillsammans, Sergo. Nino trivdes aldrig i Moskva, enligt många ett resultat av Berias allt mer utsvävande sexualitet. Han brukade låta sin amerikanska Packard glida fram på Moskvas gator. För sin livvakt pekat han ut unga flickor som de passerade. En efterföljande bil plockade upp de utpekade och förde dem till Berias datja utanför staden. Där bjöds flickorna på överdåd av mat och alkohol innan de fördes till ett avskilt rum. Om de inte accepterade Berias sexuella inviter, våldtog han dem brutalt. Som tack fick offren en bukett blommor av livvakterna.

Berias tid som chef för NKVD innebar rationaliseringar. Hans anställdas arbetssituation förbättrades, vilket ledde till att ända bort i Sibirien kunde straffångarna känna en ilning av lättnad när Sovjetunionen väl pustade ut. Gulag minskade något i storlek, amnestier accepterades. Beria tog fasta på den gamla teorin att socialistisk planekonomi krävde tvångsarbete. Beria ville göra slavarbete lönsamt för staten och vid andra världskrigets start hade Gulag ökat sin produktion med 400 %. Detta var Stalins historiska storhetstid, när Beria sopade förtrycket under mattan och den stora utrensningen blev till viskande myter.

Andra världskriget startade tidigt för Beria. Inför 1939 rensade han ut ”Kommissariatet för utrikespolitik”, NKID. Orsaken var Stalins närmanden till Nazityskland och den kommande Molotov-Ribbentroppakten. Pakten med Tyskland var inte enbart geopolitisk, utan i allra högsta grad en bred, politisk överenskommelse. Det kittlade Beria, vars NKVD lade allt större beslag på den sovjetiska ekonomin. Det innebar också ett nära samarbete mellan NKVD och nazisternas Gestapo. De möttes i sammanlagt fyra hemliga konferenser, där bl.a. Adolf Eichmann ingick i den tyska delegationen. Ett signerat avtal mellan Beria och SS-Gruppenführer Heinrich Müller bekräftade att NKVD skulle bistå tyskarna i uppsamlingen av polacker och judar.


Beria såg inte nödvändigtvis nazismen som en fiende, utan snarare som en konkurrent. Han visste att ordet nationalsocialism betydde exakt som det stavades. Vänskapspakt eller krig, det spelade liten roll för honom. Kriget kostade Sovjetunionen 20 miljoner människoliv, ingen vet hur många av dem som dog av NKVD: s förtryck. Ungefär 1.5 miljoner ryska krigsfångar överlevde nazismens terror. De flesta av dessa hamnade i Gulag när de ”befriades” av Röda armén. Att tas till fånga av fienden var ett brott i Sovjetunionen.

I Washington DC var Roosevelt-administrationen hopplöst naiv i mötet med Stalin. USA bidrog med att bygga upp den sovjetiska krigsmaskinens infrastruktur. De uppförde nya fabriker bortom Ural för produktion av krigsmaterial. Det var amerikanska ingenjörer som byggde turbinerna till de stora kraftverken. Beria översåg allt detta. Samtidigt hade han kännedom om det amerikanska kärnvapenprogrammet. Redan 1944 tog han befälet över den sovjetiska motsvarigheten. Varje sovjetisk kärnfysiker förhördes, spionaget mot det amerikanska Manhattanprojektet intensifierades och Röda armén fick order om att prioritera sökandet efter de tyska programmen för kärn- och raketvapen. Gulag stod för uranet. 1949 briserade den första sovjetiska atombomben och det kalla kriget skruvades upp till högsta volym.

Gulag

Vid det här laget var Lavrentij Beria Marskalk av Sovjetunionen och full medlem av Politbyrån. Stalin var samtidigt en döende man. Beria började arbetet med att placera sig själv i Kreml. Hans svåraste motståndare var Nikita Chrusjtjov, en förrädiskt listig man bakom en förklädnad som rikspajas. När Stalin avled 1953 var Beria redo. Det var dock hans misslyckande med östtyskarnas spontana uppror samma vår som förseglade hans öde. Nikita Chrusjtjov fick förnyat förtroendet i politbyrån och Beria fick helt enkelt sparken.

Sovjetunionen under Beria hade kanske blivit lik Chrusjtjovs töväderspolitik i 1950-talets slut. Han ville liberalisera den stora kommunistiska nationen. Istället greps han av armén i juni 1953, tre månader efter Stalins bortgång, anklagad för stalinism. Dagen innan julaftonen 1953 skall han ha avrättats. Kanske var det ett uttryck för respekt att han sköts i pannan och inte bakhuvudet, dessutom av en general.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar