onsdag 13 juni 2012

Albert Speer - den store revisionisten

Rustningsministern i Nazityskland, Albert Speer, förklarade ofta att vägen till Adolf Hitlers person gick genom konsten. Han menade att det som främst motiverade Führern var byggnadskonsten, arkitekturen och drömmen om ett stilistiskt korrekt Germania. Där skulle finnas storartade städer i skinande granit, såsom han föreställde sig det antika Rom. Speer borde ha vetat, för det var genom honom Führern kanaliserade sina största drömmar och därför stod knappast någon Adolf Hitler närmare än just honom, den unge arkitekten från Mannheim.

Albert Speer var både intelligent och påfallande intellektuellt tillgänglig för alla dem som önskade granska honom. Han var en stor kontrast till det formliga skräckkabinett av dödens byråkrater han omgetts med som åtalad under Nürnbergsrättegången. Dessa faktorer bidrog till att åklagarna i sakfrågorna kom att förflytta fokus ifrån hans person och rendera honom ett relativt lågt straff, 20 års fängelse.


Vistelsen i Spandaufängelset innebar att Albert Speer isolerades från yttervärlden. När han till sist släpptes, på tolvslaget natten till den 1 oktober 1966, tycktes han mer än redo att ta sig an en märkbart oförberedd och omtumlad samtid. Efter den sedvanliga presskonferensen och en större intervju med magasinet Der Spiegel, plockade han fram det förbjudna manuskript som metodiskt smugglats ut ur fängelset av godtrogen personal. Skrivna på toalettpappersrullar och olika förpackningar, utgjorde manuskriptet grunden till hans litterära verk. Han hade många erbjudanden, men valde förläggaren Wolf Jobst Siedler, som han kontaktade knappt en månad efter frigången från Spandau.

Siedler kontaktade i sin tur historikern och journalisten Joachim Fest, som även skulle komma att intervjua Speer i ett uppmärksammat tv-reportage 1969 i sin roll som redaktör på tv-bolaget NDR. Tillsammans bistod de Speer i produktionen av självbiografiska böcker som ”Albert Speers memoarer: Tredje riket inifrån” (1970) och ”Dagbok från Spandau” (1976). Böckerna blev stora internationella bästsäljare och gjorde Albert Speer till en rik man.

En som däremot kunde hålla sig för skratt var arkitektkollegan och en av Speers allra äldsta vänner, Rudolf Wolters. De hade träffats under deras arkitektstudier i början på 1920-talet. Speer hade gett sin vän arbete på sin arkitektfirma 1938 efter det att Wolters misslyckats med sina affärer. Vid det laget var Speer mycket upptagen med Hitlers många visioner och Rudolf Wolters blev hans förtrogne ställföreträdare. Han var en mer uttalad nazist än Speer, en åsikt han behöll under ytan ända till sin död 1983. Wolters var en samvetsgrann man som lät upprätta en detaljerad dagbok rörande firmans och Albert Speers göromål, i synnerhet efter Speers utnämning till rustningsminister 1942. Dagboken fick arbetsnamnet ”Krönikan”.

Rudolf Wolters hade ivrigt väntat på sin väns frigivning 1966. Under hela den långa tiden sedan krigsslutet hade han troget bistått Speer med pengar till familjen och bevakning av hans intressen. Wolters var en av vinnarna efter kriget och hade blivit miljonär på den rappa uppbyggnaden av det ekonomiska undret Västtyskland. Han hade låtit revidera ”Krönikan”, nu ett verk i flera volymer. Han strök bredvilligt de partier som skulle verka ”komprometterande” för Speer. Men Speer kom aldrig till sin vän den där morgonen 1966, han uteblev för alltid och gjorde istället uttalanden till pressen om att han egentligen alltid varit socialdemokrat och ämnade rösta på SPD, nu när han fick göra det. Rudolf Wolters var chockad och mycket besviken. Kontakterna med Speer tynade bort.

Rudolf Wolters

Fram till sin död i London den 1 september 1981, hade Albert Speer aktivt deltagit i den offentliga debatten om nazismen och hans roll i detta. Hela tiden vidhöll han sitt ansvar i stora drag, men förnekade direkt inblandning i förintelsen. Han hade aldrig sett Auschwitz, endast varnats för att besöka platsen. Han beklagade sin inblandning i konstruktionen av V1- och V2-raketerna, men stannade på det trygga, tekniska planet. Annars var det hans unika insyn i personen Adolf Hitler som fascinerade världen.

1973 kom Joachim Fests tjocka biografi över Hitler ut. Det var den första skriven av en tysk och blev därför mycket uppmärksammad. ”Hitler, en biografi” subventionerades givetvis av Fests vänskap med Albert Speer och gjorde honom snabbt världsberömd som en av de stora experterna i ämnet. Senare kritiker har dock menat att hans historiska gärning, tillsammans med Albert Speers svada, effektivt bidragit till att lägga ett normalitetens lock över tysk samtidshistoria.

1980 söktes Albert Speer upp av en ung historiedoktorand vid universitetet i Berlin. Matthias Schmidt hade för avsikt att skriva sin doktorsavhandling på stadsplaneraren Albert Speer. När Schmidt pressade honom på frågor rörande hans tid som generalbyggnadsinspektör i Berlin, blev han avvärjande och sa: ”Kontakta min gamle vän Rudi Wolters i Coesfeld, han vet mycket mer”. Matthias Schmidt hade aldrig hört talats om Rudolf Wolters och han blev tvungen att kolla upp Coesfeld på en karta – det låg i Nordrhein-Westfalen. Schmidt kontaktade Wolters och insåg snabbt att Albert Speer totalt underskattat den gamle arkitektkollegans stora indignation över sin väns svek. Utan större omsvep presenterades den unge, hungrige historiedoktoranden för ”Krönikan”, inte den reviderade versionen, utan originalet, som Rudolf Wolters givetvis behållit.

Albert Speer hann dock avlida innan doktorsavhandlingen var klar, men Schmidts akademiska arbete blev även till en bok av kioskvältartyp, ”Das Ende eine Mythos. Aufdeckung einer Geschichtsverfälschung”, som kom ut 1985. Denna ”Slutet på myten. Avtäckningen av en historieförfalskning” öppnade Pandoras box vad gällde historien om Albert Speer och pekade ut en helt ny riktning för en hel armé av tyska historiker.

Rudolf Wolters och Speers privatsekreterare, Annemarie Kempf, hade nästan helt sopat upp spåren efter honom i resterna av den nazistiska statsförvaltningen efter kriget. De sparade de dokument som talade till hans fördel och gav dem till Hans Flächsner, Speers advokat i Nürnberg. Taktiken lyckades, genom sin vältalighet och vilja att erkänna sin allmänna skuld, samt att skylla på sin ställföreträdare på rustningsministeriet, Fritz Saukel, förvirrade Speer rätten. Hans påstådda planering för ett lönnmord på Hitler genom att släppa ner gas till Führerbunkern, blev en omskakande succé för hans del. Dessutom saknade de samlade ockupationsmakterna fortfarande nödvändiga kunskaper om det komplexa kaos som var nazisternas statsförvaltning.

Adolf Hitler avskydde byråkrati och särskilt den som omgärdade stadsplaneringen i Berlin. Albert Speer hade trollbundit honom med en sin stadsplanering, med den groteska ”Grosshalle” som skulle rymma 180 000 människor och ha en gigantisk kupol med en topp på 300 meter. Det gamla, anrika riksdagshuset ville han riva, till Hitlers entusiastiska förvåning, det var helt enkelt för litet i detta sammanhang.

Germania

Berlin stad ställde sig på tvären och försökte förklara det vansinniga i planerna. Hitlers lösning blev ”Generalbauinspektor für die Reichshauptstadt”. Det var en typisk nazistlösning, att istället för att gå i juridisk strid med Berlin, inrättade man en parallell, identisk myndighet med hundra anställda. ”Generalbyggnadsinspektör för rikets huvudstad”, det blev Albert Speer, och till skillnad från staden arbetade han genom ”Führerbefehl”, på order av Hitler.

Speer hade redan uppfört stora byggnationer för nazistpartiet, som det väldiga kongressfältet utanför Nürnberg. Behovet av granit var enormt, varför Heinrich Himmler sett till att förekomsten av naturgranit hamnade under SS: s försorg. Det var egentligen helt nödvändigt, enligt nazistisk logik, eftersom de stora stenbrotten i Tyskland nu försetts med s.k. ”Sonderlager”, mindre koncentrationsläger för hållande av slavarbetare för specifika syften. Detta kan inte ha undkommit generalbyggnadsinspektören.

Vad värre var, vid 1938 hade arbetet med att klarera delar av centrala Berlin för den gigantiska omdaningen redan satt igång och framför Speer stod problemet att husera 35 000 berlinare i nya bostäder. Det var han själv som kom på lösningen den här gången. SS hade ju i sin tur arbetet att utrymma 23 000 lägenheter i Berlin för att göra huvudstaden ”judefritt”. Sammanlagt 45 000 människor kom att utrymmas på detta vis. Så, enligt Speer, kunde man då inte använda judarnas tomma lägenheter för generalbyggnadsinspektörens behov?

Det är under de senaste tio åren som tysk historieforskning lagt ett minutiöst pussel och bevisat att växlingen av bostäder i Berlin under åren 1938 och 1939 inte varit en chimär utan ett faktum. Allt fanns noggrant dokumenterat i Berlins stadsarkiv, lägenhet för lägenhet, med ut- och inflyttningsdatum, samt transportnummer, och allt relaterat till Albert Speers kontor. Speers familj fick inte sina ekonomiska bidrag under fängelsetiden från Rudolf Wolters goda hjärta, de kom från smarta fastighets- och landaffärer där Speer för en spottstyver köpt loss attraktiv judisk egendom av Generalbyggnadsinspektionen och sedan sålt dem till naziststaten med god profit. Där fanns även dokument som visade att Speer personligen godkänt materialåtgången för byggandet av Auschwitz Birkenau.

Bygget gick på 135 miljoner Riksmark och innefattade uppförandet av fyra krematorier och likkällare. Allt har presenterats i prydliga kolumner där varje kostnad brutits ner i detalj – kostnaden för en krematorieugn var t.ex. 20 000 Riksmark.

Albert Speers ansvar har alltid kopplats till hans roll som rustningsminister, d.v.s. från 1942 och framåt. Tiden dessförinnan har betraktats som hans period som Hitlers arkitekt. De nya uppgifterna har tydligt beskrivit hur även en arkitekt och stadsplanerare i händerna på nazisterna kunde bli ytterst dödlig. Det ger en helt annan mening till Tysklands krigiska expansion österut, med tanke på behovet av slavarbetare. Man kan även leka med tanken om projektet för Hitlers nya Stor-Berlin fortskridit bara ett, eller högst två år till, så hade graniten i Tyskland inte räckt till. Det är dokumenterat att man då hade sökt sig utomlands, gärna till Sverige, där granit var väl förekommande. Hur hade Sverige agerat då, med sådana volymer? Tanken svindlar.

Adolf Hitler hade uttalat någon gång i början av sin politiska karriär att ”Politik är den nya konsten”. I fallet nazismen stämde det på pricken. Hitlers bombastiska tal var en svart parafras av ett konstnärligt uttryck, med alla poser och retorik från gigantiska podier designade av Albert Speer. Dessa podier följde en byggnadsprincip utvecklat av Hitler och Speer, den s.k. ”Ruinprincipen”. Varje byggnadsplan kom med vackra stilstudier signerade Albert Speer, med byggnaderna vittrade tusen år senare, med murgröna och mossa.



Andra världskriget stoppade de storvulna byggnadsplanerna. Kort innan han tog sitt liv kunde han fortfarande stå i Rikskansliets röda marmorhall och i timmar studera Speers enastående modell av det nya Berlin, allt medan världen rasade omkull kring honom. Hitler betraktade sin vän som en konstnär – en stor konstnär för det tusenåriga riket. Han uttryckte det så vid otaliga tillfällen, till Albert Speers stora förlägenhet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar