måndag 18 september 2017

Lee


Om man kunde resa tillbaka i tiden och personligen få träffa general Robert E. Lee i högform, så skulle man möta en medelålders, mycket vänlig man i vitt skägg, som talade saktmodigt och eftertänksamt på släpig dialekt från Virginia. Man skulle antagligen fatta tycke för honom, som en gästvänlig värd och spännande samtalspartner. Man skulle finna honom både mycket intelligent och påfallande intellektuell, även starkt religiös. Lee svor aldrig, nyttjade inte rusdrycker mer än vin till maten och han brusade sällan, eller aldrig upp. Han avskydde sånt beteende, något hans omgivning hade att rätta sig efter. Lee var kort sagt, en snäll äldre herre.

Detta sagt, den amerikanska militärhistorien känner samtidigt Lee som en av de mest aggressiva, ja, rent av våghalsiga generaler som någonsin lett en armé i strid. Fältslaget skrämde honom knappast, han tvekade aldrig att gå i strid, ens mot en betydligt större och bättre rustad armé. Lee hade nästan alltid initiativet, åtminstone under de första två tredjedelarna av kriget. Få militära ledare har haft förmågan att översätta deras yrkeskunnande och intentioner till praktisk handling på slagfältet som general Lee. Han hade ett närmast magiskt förtroende bland inte enbart sina officerare, utan framför allt bland de enskilda soldaterna. Var än han visade sig hyllades han av männen med hurrarop. Allt detta sammantaget, det fanns knappast vid mitten av det nittonde århundradet en farligare militär motståndare än Robert E. Lee.


Det fanns en förklaring till hans agerande genom hela inbördeskriget. Det var något man länge har undertryckt i amerikansk militärhistoria, eftersom det lägger en viss skugga över hans minne. Som den ledande generalen i den konfederala krigsmakten*, med befälet över huvudarmén, Army of Northern Virginia, stred han mot klockan. Konfederationen hade, till skillnad från USA, inte alls råd med ett långdraget krig. Presidenten, Jefferson Davis, och Lee var överens om att kriget måste vinnas snabbt, att unionsarmén måste krossas medan man fortfarande hade styrka att göra det. Det var inte egentligen en fråga om militär seger, utan om att nöta ner stridsviljan hos det amerikanska medvetandet, politiskt, socialt och militärt. Man visste att man hade demokraterna i den amerikanska kongressen mycket i sin hand.

Ingen fältherre vid den tiden var bättre lämpad att utföra ett så stort, och för att inte säga blodigt strategiskt åtagande, som general Lee. Planen innebar i realiteten att Lee måste angripa fienden konstant, hela tiden. Att ständigt söka fältslag och segra vid varje tillfälle. Om fienden fick övertaget, måste det kosta dem maximala förluster. Det amerikanska inbördeskriget är Amerikas blodigaste krig någonsin, med förlustsiffror överstigande samtliga övriga krig sammantaget. Motorn i detta krigs framdrift utgjordes till stora delar av Lee. Den saktmodige, vänlige, djupt kristna generalen drog ut på fälttåg för att i grunden slakta sin fiende och i detta ha mycket överseende med sina egna förluster. Man frågar sig, var också personen Lee med på detta? Svaret på detta ligger kanske i de många svåra beslut han hade inför axlandet av sitt ansvar från början.


När det amerikanska inbördeskriget stod för dörren 1861 var överste Lee antagligen den högst aktade och skattade militären i USA. Han hade en fläckfri och storartad karriär bakom sig. Kursetta på West Point, med sedvanlig start vid ingenjörerna, en enastående prestation under kriget mot Mexiko, ett produktivt ledarskap av krigsakademin West Point. Lee var en uppskattad gestalt i Washington DC, en av de främsta debattörerna och naturligtvis ansedd som den mest briljanta militära hjärnan i nationen. Generalspositionen stod för dörren och då kom kriget. För Lee personligen var det en katastrof.

Robert Edward Lee föddes 1807, eller möjligtvis 1806, på Stratford Hall Plantation i Westmoreland County, Virginia, nästan ett stenkast från Washinton DC, på andra sidan Potomac River**. Fädernesledet var plantageägare och militärer. Farfar var general och hjälte under frihetskriget. Familjen var också en av de första Virginians tillbaka på 1600-talet, så de var praktiskt taget amerikansk adel. Mycket talar dock för att Lee barndom inte var enkel och han vidtalade den nästan aldrig för egen del. Det finns uppgifter om konkurser och en far i finanshäkte när han inte kunde betala sina skulder. Lee fick dock den bästa skolning som kunde erbjudas och valet av militäryrket föll säkert tillbaka på traditioner och framtida möjligheter.


När väl inbördeskriget var ett faktum och president Abraham Lincoln kommenderade 50 000 nya trupper att rekryteras, kallades överste Lee till Lincolns försvarsminister, Simon Cameron. Lee visste vad det handlade om, att han skulle erbjudas en mycket prominent roll i den amerikanska armén, kanske rent av befordran till generallöjtnant, den då högsta rangen. Det var förväntat av alla och eventuellt motstånd till detta i Washington DC var litet. Problemet för Lee var att han också visste vad han skulle svara. När Cameron presenterades med Lees respons, förstod han först inte vad han hörde. Överste Lee, iförd paraduniform, ursäktade sig på sitt vanliga, mycket vänliga sätt, men nej tack, han kunde inte anta ett sådant erbjudande. Han skulle slåss för sin hemstat Virginia, även om det innebar att han nu blev fiende till Cameron.

Faktiskt, när Lee lämnade den förstummade försvarsministern, var det plötsligt bråttom. Han kunde ju gripas. Lee tog av sig sin blå uniform och reste snabbt civilklädd ut ur huvudstaden, över Potomac och in i sitt hemland. Chocken lät inte vänta på sig. Lincoln var bestört, kongressen drog efter andan och det fanns flera höga militärer som defaitistiskt slog ut med armarna och deklarerade att allt nu var kört. I södern jublade man. Detta var ett järtecken, nu skulle man kunna freda sig från norr. Lee själv var inte glad. Hans beslut hade varit mycket svårt. Det hade tagits med hjärtat, inte med hjärnan. Alla kände väl till hans ståndpunkter i sakfrågorna för kriget. Lee var emot söderns separering från unionen, ansåg det stundande kriget som absolut fel. Han var tydligt emot slaveriet. Även om hans familj genom tiderna varit plantageägare och slavdrivare, så fanns det sedan revolutionen en stark ådra av motstånd bland dem. Lee ägde inga slavar, det hade aldrig kommit ifråga.


Lee kallades nu till Richmond och den nye presidenten för konfederationen, tidigare översten, försvarsministern och amerikanske senatorn från Mississippi, Jefferson Davis. Han befordrades till generallöjtnant och blev Davis närmaste militära rådgivare. Det var nu man lade ut strategin för kriget. Snart stod det klart att Lee behövdes där ute på fältet. Konfederationen blev 1862 överens om att samla huvudparten av alla förband till en armé under Lee, i Virginia, där krigets tyngdpunkt naturligtvis låg***. Det blir därmed så mycket enklare att förstå aggressiviteten och taktiken som Lee valde, när man inser hans dilemma. Han var tvungen att slå unionen upprepade gånger för att få dem att vika sig. Det var för sydstaterna aldrig tal om att erövra land, eller att ockupera Washington DC, något man var mycket nära att göra vid ett par tillfällen.

Kriget var istället mentalt och man kan med fördel jämföra med betydligt modernare David/Goliat-liknelser, som Afghanistan och Vietnam. Lee led brist på allt, trupper, vapen, ammunition, kläder, mat. Hans armé liknade en medeltida bondehär. Att soldater marscherade barfota, i trasor och utan mat i magen var vanligt. Det enda han hade tillgång till var en oproportionerlig stor andel dugliga officerare, om man jämför med unionens armé. Det hade existerat en tradition i södern, att liksom den forna brittiska adeln, sända åtminstone en son till krigsmakten. Lee hade därför ett relativt gott ledarskap under sig, vilket visades i ett beundransvärt brödraskap i deras gemensamma armé. Sydstaterna slogs helt enkelt bättre än norr, de marscherade snabbare och längre, de anföll betydligt hårdare, sköt bättre – och stupade oftare.


Lee förstod att hans ekvation hotade att kantra. Hans enastående framgångar i början av kriget tappade mycket folk. I genomsnitt levde han igenom förlustsiffror motsvarande 25, ibland 30 procent, vid fältslagen. Under Ulysses Grant förlorade Army of Potomac som mest 10–15 procent, ändå var det han man har kallat för slaktaren i historieböckerna. Till detta kom sjukdomarna, som härjade mer frekvent i Lees fattiga läger än hos motståndaren. Frustrationen för Lee var att trots de häpnadsväckande segrarna i fältslag efter fältslag, så ansåg han att man aldrig fick utdelning. Hans motståndare var allt för försiktiga, allt för snabba att dra sig undan. Lee sökte aktivt efter förintelseslaget.

De enda i hans absoluta närhet som förstod detta var Thomas Stonewall Jackson, med entusiasm, och, men desto mer motvilligt, James Longstreet. Jackson skötte med bravur Lees många försök att kringränna fienden, medan Longstreet argumenterade att samma förödande effekt på fienden kunde nås med listig försvarsstrid. Det skulle dessutom spara de egna trupperna. Lee var dock av den meningen att utnötningskriget inte var den snabbaste vägen till ett fredsfördrag med Lincoln. Det var istället den mentala effekten på motståndarna han sökte, med maximal rörlighet och attack, attack, attack.


Brytpunkten mellan de två taktikerna kom med Gettysburg, sommaren 1863. Här lät Lee blända sig själv med en given hand. Det var absolut så att ännu en seger över unionen norr om Washington DC, på deras planhalva, skulle tvinga ett nu helt sargat politiskt läge för Lincoln till fred, på söderns premisser. För fösta gången missbedömde Lee fiendens intentioner och vilja. Den här gången stod nordstaterna kvar och slogs, men det var Lee som betalade The Butchers Bill. Senare, i slaget om Cold Harbor, sommaren 1864, lyckades han dock fullt ut med sin taktik, den här gången på Longstreets premisser. Unionsarmén blev överilad och gav Lee tillfället. I en fruktansvärd strid massakrerade sydstaterna 5 000 man på ett par timmar.

Mycket riktigt, i norr undrade man om inte detta vansinne skulle ta slut någon gång, men nu hade Lincoln en lika kallhamrad yrkessoldat i ledningen som Lee, i general Grant. Kriget gick i rätt riktning och nu var det verkligen inte dags att slå av på tempot. Man skall inte underskatta den hårda beslutsamhet Lincoln visade mot slutet av kriget. Han sökte obönhörligt en villkorslös kapitulation av södern, kosta vad det kosta ville. Initiativet hade vänts och det var inte förrän hela södern hotades med total inringning som Lee accepterade att fortsatt strid var meningslös och godkände en villkorslös kapitulation.


General Grant tillät aldrig någon så mycket som klyva ett hårstrå på Lees huvud. Respekten för honom var fortsatt mycket stor. Man förstod Lees dilemma och man accepterade att den gamle generalen först och främst var en professionell soldat som gjorde exakt det som förväntades av honom under rådande omständigheter. Lee återvände till sitt hem, där han levde en tid under ett slags husarrest, bevakad av amerikanska armén. Det var lika mycket ett skydd för honom som det var ett fängelse. För sin familjs överlevnad antog han arbetet som president för Washington College i Lexington, Virginia. Han stödde officiellt återanpassningen till unionen och han lät sitt namn pryda en del påbud att lägga ner vapnen. Lee var demokrat politiskt och motsatte sig allt för hårda straff mot olika potentater i södern. Så mycket mer blev det inte tid till.

General Robert E. Lee önskade aldrig kriget, men kom ändå att utgöra mer än hälften av det amerikanska inbördeskrigets massiva, destruktiva kraft. Han är en av de riktigt stora fältherrarna i militärhistorien, hans taktiska förmåga begrundas fortfarande världen över. För den amerikanska militären utgör han en lysande fyrbåk. Ända till våra dagar predikar West Point och Pentagon exakt den rationella beslutsamheten och aggressiviteten som var general Lee. Detta att iskallt greppa situationen och agera utifrån vad som måste göras, snarare än vad man hoppas, vilket är politikernas jobb, har varit amerikanska krigsmaktens legio sedan inbördeskriget.


General Lee avled 1870 efter ett antal hjärnblödningar. Han ligger begraven i Lee Chapel vid Washington and Lee University i Lexington.



* Eftersom Confederate States of America, CSA, var en konfederation och inte en federation, som USA, så saknade egentligen deras armé en central ledning. Varje delstat bidrog med sina styrkor, som sedan sattes samman efter behov.

** Arlington National Cemetary var tidigare, innan den federala staten beslagtog marken under kriget, ägd av Lees hustru, Mary Anna Custis. Familjen fick ingen kompensation för beslaget förrän långt efter generalens död.


*** Av samtliga involverade delstater var Virginia den som drabbades hårdast av kriget. Det var naturligt. Virginia gränsade direkt Washington DC, här låg också konfederationens huvudstad. Insikten att så skulle bli fallet inverkade starkt på Lee att slåss för sitt land, snarare än om ideologi och politik. 

fredag 15 september 2017

Bröderna Daltons sista räd


Coffeyville, Kansas, den 5 oktober 1892, var ett sömnigt litet samhälle, som morskat upp sig betydligt efter en långdragen, men till sist framgångsrik politisk strid med delstaten rörande deras legalitet som stad. Den hade allvarligt stukat medborgarnas självkänsla, men också sporrat dem till nya åtaganden. De hade börjat stenlägga gatorna och man var i färd med att dra en spårvagnslinje genom stadens centrum inför det nya sekelskiftet. Detta var en framgångsrik tid efter vad vi idag historiskt kallar den vilda västern (1865–1885), ett begrepp de på den tiden inte hade en aning om.

Dagen lovade kylslaget solsken och strax efter det att handeln startade på förmiddagen red fem män in i staden, klädda i vidbrättade hattar och långa rockar. De var uppdelade i två grupper om två och tre för att inte väcka uppmärksamhet. Tre av dem bar dessutom peruker och lösskägg för att inte bli igenkända, eftersom Coffeyville var deras hemstad. De var alls inte välkomna i staden, de representerade tvärtom de värsta rötägg den lilla staden någonsin producerat. De var elakartade män som de senaste två åren förpestat delstaten Oklahoma med återkommande rånförsök, de flesta resulterande i sparsamma byten, men desto fler mord.

De var de ökända bröderna Dalton, Bob och Emmett i par, samt Grat i ledning för kumpanerna Dick Broadwell och Bob Power. Deras mål var stadens två banker, First National och C. M. Condon, belägna mittemot varandra på High Street. Skurkarnas första missräkning var att de inte varit hemma på länge och blev överraskade av den omfattande ombyggnaden i staden. Eftersom man lade om gatorna, hade de traditionella räckena för hästarna utefter de upphöjda gångverandorna tagits bort. De kunde inte ställa hästarna framför bankerna, som planerat, utan man tvingades parkera dem i en närliggande gränd. Det skulle visa sig vara ett ödesmättat beslut.


En kort samling innan verket tog vid. Männen bar sina revolvrar i livremmarna, väl dolda under rockarna. Hölster hade nästan helt försvunnit i en amerikansk mellanvästern, som allt mer antog moderna former. De fem männen var redo för det största rånet i historien, två banker på en gång. De delade upp sig ånyo i den ursprungliga formeringen innan de beträdde huvudgatan. Bob och Emmett Dalton till First National och Grat Dalton, tillsammans med Groadwell och Power, till Condon Bank.

Det var dags för action.

De kända bröderna Dalton var fem till antalet, av totalt femton barn, och hade poppat ut i snabb takt mellan åren 1859 och 1871 i ordningen Frank, Gratton, William, Bob och Emmett. Deras far var bartendern Lewis Dalton från Jackson County, Missouri. Den strävsamma modern var Adeline Younger, även hon från Jackson County. Hon var syster till Henry Washington Younger och därmed faster till bröderna Cole och Jim Younger, de legendariska kriminella som ridit med Jesse James i det fruktade James-Younger Gang på 1870-talet. Familjen Dalton formades egentligen i Indian Territory, idag Oklahoma, men av olika anledningar slagit sig ner i Coffeyville mitten av 1880-talet. Bröderna hade gått i både skolan och kyrkan här. De kände de flesta människorna i deras generation i staden.

Condon Bank

Av de fem bröderna var det enbart William Marion, Bob, som från början tycktes ha bländats av moderns mustiga familjeband. Han försvann tidigt ut i kriminalitet och red vid tiden för vår berättelse med det stora bandet Wild Bunch. Han skulle dödas av en posse från Texas i hans hem i Pooleville, Oklahoma två år senare, 1894. Frank, den äldste av de fem, gick i motsats riktning och blev en av USA: s mest tuffa och respekterade Deputy US Marshalls. Han mördades i en eldstrid av en Will Towerly i Oklahoma 1887. Han var endast 28 år gammal och vilade under Coffeyvilles största gravsten, endast någon minut per fot från de båda bankerna på High Street.

De återstående tre bröderna, Grat, Bob och Emmett, försökte också att bli lagmän. Det fanns gott om jobb, framför allt där ute i det ännu oexploaterade USA, men organisationen var tunn, betalning låg, om ens existerande. Mötet med kriminella, deras egen familjebakgrund och brodern Bill, inspirerade de tre bröderna att 1890 bli outlaws. Det utmärkande med Dalton Gang var att de var flitiga i sina bank- och tågrån, men sällan riktigt framgångsrika mätt i pengar. De var inte väl organiserade, kanske inte allt för listiga heller, men de gav allt för ofta vakter och Pinkertons möjlighet att skjuta tillbaka. Därför blev deras härjande kända i historien som osedvanlig blodig, men många dödsfall på båda sidor.

De hade mycket tur och de var skickliga på att fly och gömma sig. I nästan två år hade de gäckat lagen i Oklahoma. Nu hade fått för sig, antagligen utifrån deras stärkta självförtroende, att de kunde rida hem till Kansas, där de ännu inte hade spridit sitt ovett, och råna Coffeyvilles båda banker, samtidigt. Det skulle bli något för den vakna pressen och populärkulturen, som vältrade sig i myten om den vilda västern mer än någonsin. De kände väl till staden, trodde de, de visste att bankerna var lastade med kontanter i den gryende industrialiseringen av området. Deras föräldrar hade båda avlidit, så de behövde inget se.

Det var dags.

First National Bank

Antagligen hade det hänt redan när de red in i Coffeyville. Bröderna Dalton blev igenkända av någon. Det var inte bara det att deras nunor prydde City Marshalls kontor, deras gamla klasskamrater och övriga vänner visste ju vilka de var, hur de såg ut. Denna någon skyndade sig att berätta för en kamrat och så var det hela igång. När andra insåg att de gick i riktningen bankerna, lade man enkelt ihop två och två. En stad som Coffeyville tog inte upp skatter, utan all kommunal verksamhet betalades med insamlingar genom organisationer, kommittéer och församlingar. Coffeyville hade därför ett finmaskigt civilt samhälle, där alla kände alla och allas bekymmer var alla andras. Likt en löpeld gick ordet i hemlighet genom staden.

De fem männen med onda avsikter anträdde sina mål nästan exakt samtidigt. Redan genom fönstret ut mot gatan hade någon i Condon Bank förstått att något var görningen, baserat på de tre männen som var på väg att anträda deras arbetsplats och deras utseende. Några sekunder räckte för att fatta ett lika modigt som klassiskt beslut. När revolvrarna kom fram och kommandona började ljuda, bestämde sig den ledande kassören på Condon att helt enkelt urskulda sig med armarna i vädret och revolvermynningarna i ansiktet. Condon hade inrättat ett modernt system med tidlås på bankens valv, vilket var en lögn. Låset hade ännu inte öppnats, förklarade han skrämt. Kanske anade kassören att mannen framför honom, Gratton Dalton, även känts igen ute på gatan och han försökte vinna tid åt dem.

Man kunde inte tro det om man tittade ut på gatan genom fönstren till banken, men staden var i uppror. Butiker, caféer, barberare, salooner, alla stängde i tysthet, kunder och anställda kutade hem på bakgator och gränder för att hämta sina vapen. Intressant nog varnades stadens Marshall, Charles Connelly, mycket sent i den fläta av meddelanden som spreds genom staden. Han fick snabbt på sig sitt pistolhölster, för han förstod vad som skulle hända och han hade för sig att hindra det – ett fatalt beslut för hans del. Runt i staden hördes rasslet från fingrar i ammunitionskartonger, de metalliska ljuden när patroner trycktes in i magasin och när mantelrörelser gjordes. Vanliga män på gatan vägde sina vapen i händerna.

De döda skurkarna

Coffeyville, Kansas gick den 5 oktober 1892 i strid för sina pengar, sitt levebröd, för friheten att slippa skurkars terror.

På First National Bank hade bröderna Bob och Emmett under vapenhot pressat anställda och kunder in i bankens kontor, där man skulle rafsa ihop pengarna som plockats fram ur valvet. De skulle aldrig hinna få det med sig. Det enda bytet blev de stackars 1 500 dollar av de kontanter som Grat Dalton lyckats utvinna ur Condon Banks dagskassa bakom disken. Det var när han och hans kumpaner försökte gå ut på gatan, som de såg Marshall Connelly med draget vapen där ute. Han skrek något åt dem, antagligen att slänga sina vapen och ge upp. Connelly hade ingen aningen aning om att båda bankerna var anfäktade. Rånarna kunde höra folk ropa från alla håll i försök att stoppa Connelly.

Marshall Connelly kan ha varit första offret bland stadens medborgare. Han sköts ihjäl där ute på gatan, men lyckades träffa en av rånarna med sitt vapen, osäkert vem, innan han föll. Det kan ha varit så många som sextio vapen riktade mot de båda bankerna. En eldöppning likt en explosion blåste helt ut fönstren på båda bankerna och rånarna tvingades snabbt backa, chockade och sårade. De haltade bakåt i fastigheterna för att nå bakgatorna och hästarna, som stod allt för långt borta. När de öppnade bakdörrarna möttes de av samma våldsamma eldgivning. De var omringade, men vägrade att ge upp. De besvarade elden bäst de kunde, medan de dumdristigt försökte fly. En efter en pepprades de ner med bly.

Walking dead

Isherhams järnaffär, från vilken man hade perfekt vy över bankerna, hade blivit till ett högkvarter för stadsborna, som leddes av stridserfaret folk från inbördeskriget. Isherham hade sponsrat obeväpnade stadsbor med vapen och ammunition. Man hade lokaliserat skurkarnas hästar och den gränden var bevakad av en styrka ledd av en hyrstallsägare och en barberare, båda veteraner från det forna kriget. Detta erfor unge Emmett Dalton när han, otroligt nog fortfarande oskadad, lyckades ta sig till gränden och gränsla sin häst. I en makaber dans träffades han och hans häst av en skur av kulor och hagel från alla håll. Än mer fantastiskt, han överlevde, träffad över tjugo gånger, mestadels i de yttre extremiteterna. Han hade en tvåpipig hagelsvärm över hela ryggen.

Till sist avslutades den mördande eldgivningen och krutlukten stod stark i hela staden. Fyra rånare var sönderskjutna till döds och ytterligare fyra stadsbor, inklusive Marshall Connelly, hade fått sätta livet till i den häftiga striden. Nyheterna gick snabbt ut i landet. Coffeyville hade utraderat Daltongänget. Otäcka bilder på de döda skurkarna sändes ut, det fanns de där County Sheriff med folk håller upp dem mellan sig, som vore de levande. De båda döda bröderna begravdes i Coffeyville, men en bit bort från Frank Dalton.

Emmett Dalton reparerades, trots sina svåra skador. Han ställdes inför rätta och slapp dödsstraff eftersom det inte gick att bevisa om han dödat någon. Han fick livstid, men kom ut ur fängelse efter fjorton år och slog sig ner i Kalifornien. Han blev en uppmärksammad affärsman och liksom Wyatt Earp en teknisk instruktör i Hollywood. Han avled 1937, en reformerad man.

Emmett Dalton på gamla dar

Eldstriden i Coffeyville räknas till en av de största i amerikansk kriminalhistoria. Händelsen blev ett starkt verktyg för det amerikanska civilsamhället och vikten av andra tillägget i konstitutionen vid sekelskiftet. Dock, när det väl var dags för Emmett Dalton att dö den naturliga vägen, hade det progressiva USA och dess Great Depression raderat ut Coffeyville-bornas meddelande till nationen. Banditer hade blivit hjältar på film, i litteratur och i media.

Kanske även Mr. Dalton rynkade på näsan åt den utvecklingen.


Frank Daltons grav

fredag 8 september 2017

Mattis vs Patton


När jag skrev titeln på denna text insåg jag att deras efternamn består av lika många bokstäver, sex stycken, Mattis och Patton. Det här skall handla om general James N Mattis, USMC, och general George S Patton Jr, US Army. Det skall bli en jämförelse, därför att så har man gjort det i både sociala media och i övriga media. Man har kallat Mattis för en modern Patton. Det ligger mycket bakom den föreställningen, men man bör också känna till motsatserna dem emellan.

Låt oss börja med det som sammanför dem. Bortsett från bokstäver, så påminner de om varandra i utseende. De är långa, stadiga, med ovala huvuden och förhållandevis sluttande, så kallade veka hakor, åtminstone i äldre år. De talar på samma sätt, det är direkt, det är hårt, iskallt – true grit. Det finns definitivt något irländskt över dem båda. Bortsett från detta, finns där två mycket väsentliga likheter.


1.      Mattis och Patton är och var båda mycket lärda generaler. Man har gjort en stor sak av att general Mattis bar med sig Marcus Aurelius texter i jobbet. Mattis hade i sanningen flera böcker med sig i tjänsten, säkert så även i jobbet som försvarsminister. General Patton hade med största sannolikhet inte enbart läst den gamle kejsarens skrifter, han skulle också ha hävdat att han mött honom i verkligheten. Patton var en av USA: s mest utbildade generaler någonsin och han var minst lika lärd som Mattis. Det här är två män med en påtaglig passion för sina yrken. De behärskade sina professioner utifrån samtliga aspekter, alla dimensioner, vilket är grunden till deras framgångar.


2.      Mattis och Patton är och var båda stridsgeneraler. De har blivit fyrstjärniga med en dominans av karriären förlagd i fält. Därmed inte sagt att de inte behärskade stabsarbete. Patton var en virtuos med sina staber, han var långt före sina samtida kollegor, på båda sidor av fronten. Mattis har aldrig lagt undan det faktum att han gått från grupp- och plutonchef ända till ledarskapet av Mellanöstern i CENTCOM, en av de helt ledande strategiska stabsfunktionerna i den amerikanska stridsmaskinen. Han behöll sitt fokus hela vägen. Han har fortfarande sin killer instinct. De har båda sökt striden, de har båda behärskat den och det gav dem fyra stjärnor på axeln, vilket är en sann bedrift i sig.


Där tar likheterna slut. Bortsett från att världen utvecklats mycket sedan andra världskriget, så även en amerikansk generals arbete, så finns där viktiga skillnader att peka ut mellan Mattis och Patton. På många sätt har de båda generalerna gjort helt motsatta karriärer. När Patton startade som ung löjtnant i början av 1900-talet, var US Army litet och spridd tunt över den väldiga nationens yta. Arméns traditioner och förväntningar vid den tiden var att utkämpa små, gerillakrigsliknande bataljer på hemmaplan, kanske mot indianer. Det stora vapenslaget var flottan och deras lilla infanteri, Marinkåren. Pattons första stridserfarenhet av vikt skedde 1916 i Mexiko, i jakten på banditgäng i öknen, utrustade med bilar. Han var mycket framgångsrik.

När Mattis beträdde US Marine Corps 1969 skedde det i en väldig krigsmakt byggt för världskrig mot Sovjetunionen, helt indelt i ett trångt gerillakrig i Vietnam. På ett sätt finns där en likhet mellan deras båda tidiga erfarenheter. Att Mattis valde Marinkåren innebar att han beträdde det vapenslag i US Military Forces som var bäst lämpad för deras uppdrag i Vietnam. USMC har en tradition sedan 1700-talet att slåss i småkrig världen över. De är ämnad att slåss lika bra i en tropp om 18 riflemen, som i en division om 18 000 man. I Marinkåren räknas varje man, varför deras stridsvärde, trots deras storlek, är så god.


Mattis deltog aldrig i Vietnamkriget, inte ens i den senaste delen. Han satt på skolbänken då. Hans stridserfarenhet kom sent, i hans högre positioner, men kom ihåg: Mattis gjorde sig alltid känd som en officer som ledde från fronten, vilket förväntas i USMC. En av hans biografer, en f.d. överste i Marinkåren, har berättat att han en gång fann brigadgeneral Mattis i ett fox hole i Afghanistan, där han bistod en sergeant med att förbinda en sårad korpral. General Mattis kan ses som en general Patton, en av de största stridskukarna USA någonsin producerat, och göra det i modern tid just därför att han kommer från US Marine Corps.

USMC är per definition general George S Patton Jr. Se på deras generaler, de ser ut som äldre versioner av sina unga jag. Här finns det anledning att påminna om att den amerikanska krigsmakten skiljer sig från de flesta motsvarigheter i världen, i synnerhet med tanke på deras storlek, i det att de har nästan helt kontinuerlig stridserfarenhet sedan andra världskriget. Amerikanska generaler och amiraler har alla, antingen personligen som soldater/officerare direkt erfarit, eller lett trupp i strid, någon gång under deras karriärer. Detta är en viktig och avgörande skillnad från dem som aldrig gjort det. Pentagon kan falla tillbaka på en enastående erfarenhet bland sina mest seniora officerare. General Mattis är en produkt av detta.


Det finns väsentliga personliga skillnader mellan Mattis och Patton. Old Blood and Guts kom från en stenrik familj i Kalifornien. Han hade inga problem med att antas till både VMI, Virginia Military Institute och West Point. Patton var ovanlig på det viset, de flesta officerare kom från medelklassen, som bäst. Mad Dog Mattis, å sin sida, härstammar från mediokra förhållanden i Pullman, Washington. Pengar var det snålt med, så Mattis värvade sig som menig i Marinkåren för att på så vis få stipendium till högre utbildning genom ROTC, Reserv Officer Training Corps.

Mattis har ett bredare ledarskapsämne än vad Patton hade, baserat på intresse och vilja. Patton avfärdade politik som smutsigt och skulle aldrig ha blivit försvarsminister i någon regering överhuvudtaget. Antagligen stod de båda på samma plattform, den republikanska, men Patton avfärdade samtliga propåer från GOP under sin sista vistelse i USA, sommaren 1945. Det fanns inget office han sökte, det var armén eller inget alls. Mattis, däremot, har ett genuint intresse för politik, antagligen baserat på hans bakgrund. Att bli försvarsminister var för honom ett naturligt val. Patton hade antagligen fnyst åt detta och kallat honom förrädare mot yrkeskåren.


Hade de uppskattat varandra? Absolut, de hade blivit goda vänner, om än i konkurrens med varandras kunskaper. Patton hade aldrig mycket erfarenhet av Marinkåren, deras vägar korsade sällan, eller aldrig, varandra. Helt klart hade kårens officerare uppskattat den gamle generalen bättre än många av hans armékollegor, ungefär på samma sätt som hans brittiska kollegor hade lättare för honom än hans amerikanska landsmän.


Mattis och Patton, två av deras sort i militärhistorien.

onsdag 2 augusti 2017

Halt-ordern vid Dunkerque


Dunkerque 1940 blev den taktiska förnedringen som istället omvandlades till en strategisk seger för Storbritannien. Det var tack vare tyska arméns oväntade halt framför Dunkerques portar som räddade situationen och gjorde det möjligt för britterna att rädda nära på 350 000 man, varav 100 000 fransmän, i en heroisk räddningsmanöver över kanalen. Varför denna, en av de största tyska blundrarna under kriget skedde, det har stötts och blötts av historikerna sedan kriget. Med tiden har en klarare bild trätt fram och den visar på hur även i framgång svåra misstag kan ske när den mänskliga faktorn griper in.

Ordern gavs klockan 12:45 den 24 maj 1940, av general Gerd von Rundstedt, chef för Armégrupp A, på ett direkt Führer-befehl från Hitler personligen. Vi kan därmed radera ut tveksamheterna kring vem som gav ordern. Både von Rundstedt och Hitler gav den. Orderns direkta orsak var Hitlers besök vid von Rundstedts stabsplats, som då fortfarande låg i Tyskland. Han fann då att OKH, Oberkommando des Heeres, strippat von Rundstedt på hans fjärde pansararmé, eftersom arméstaben, under fältmarskalk Walther von Brauchitsch, kände att den gamle generalen agerade för långsamt. Detta var riktigt och orsaken till von Rundstedts tvekan var hans oförstående inför den snabba mekaniserade striden som spelades ut i norra Frankrike.

von Rundstedt

Von Rundstedt hade fått kalla fötter och han ville stanna och invänta infanteriet och artilleriet, hela dess hästdragna underhåll. Fjärde armén, under generalöverste Günther von Kluge, hade därför av OKH, helt inom deras befogenhet, flyttats till fältmarskalk Fedor von Bocks Armégrupp B.

Problemet för arméstaben var att Hitler aldrig hade informerats om detta och han gick i taket. När sedan von Brauchitsch käftade emot honom i telefonen, blev führern galen och godtog på stående fot von Rundstedts råd att stoppa allting för att reda ut saken.

Guderians fältstab i Frankrike

Gick utvecklingen för snabbt? Svaret är nej. Med facit i hand hade de tyska pansarförbanden kunnat slå Dunkirk och ändrat mycket av historien. Den i sammanhanget oväsentlige fältmarskalk Wilhelm Keitel, chef för OKW, Oberkommando das Wehrmacht, fick gå in och medla mellan generalerna, vilket ingen uppskattade. Reaktionen hos fältförbanden på kår- och divisionsnivå var mycket stark och negativ. Vad menades med detta, stoppa armén när den håller på att krossa fienden vid havet? Generallöjtnant Heinz Guderian fick dra sina tätförband tillbaka flera kilometer efter att han inledningsvis helt enkelt vägrat lyda ordern.

Det var således inte heller Hermann Göring som låg bakom ordern, som ofta påståtts. Visserligen skulle han komma att försöka kapitalisera på arméns situation, men han hade inget med ordern att göra. Även hans Luftwaffes fältförband klagade kraftigt, eftersom de var en intim del av arméns blixtkrig. Det var och förblev von Rundstedt som bestämde tidsplanen för arméns halt vid kusten och det skulle få förödande konsekvenser för tyskarna.

von Brauchitsch

Bakgrunden till denna situation kan finnas lite längre bak i historien, till planeringen för invasionen av Frankrike och Benelux. Det som från början var Fall Gelb No. 1, den högst traditionella anfallsplanen som OKH tog fram för anfallet mot Frankrike, genom Belgien. Den ifrågasattes starkt, på goda grunder, av Hitler. Några underliggande generaler, som Heinz Guderian och framför allt Erich von Manstein, slog upp en alternativ plan, Fall Gelb No. 2, som blev den som godtogs. Detta var den djärva mekaniserade manövern genom Ardennerna för att skära av tre franska arméer och hela BEF från den övriga franska armén i söder.

Därmed hade OKH blivit slagna på fingrarna och traditionalisterna inom armén, inkl. von Rundstedt, var inte glada. Vad som uppkom var en rivalitet inom den tyska armén rörande Fall Gul. Detta ledde tidigt till en konflikt rörande vad som skulle hända när man nådde kanalkusten. Detta hade inverkan på kommande operationer, som Fall Rot, det fortsatta anfallet söderut och ockupationen av Frankrike, även de tänkta framtida striderna mot, eller den eventuella invasionen av Storbritannien. Under hela Fall Gul, fram till den ödesdigra halt-ordern, d.v.s. perioden mellan den 10 och 24 maj, rök ideligen tyska generaler ihop i pinsamma, rytande sammandrabbningar, men nu hade till sist von Rundstedt kommit ut som segrare.


Halt-ordern skulle skapa ett vakuum i striden om Dunkirk. Britterna gavs en möjlighet att iscensätta sin räddningsaktion, Operation Dynamo, något tyskarna inte väntat sig, åtminstone inte i den skalan.  Luftwaffe, som tog över striden, inledningsvis, misslyckades med att slå sönder britternas aktiviteter, mycket p.g.a. RAF: s heroiska motstånd, en annan myt som därmed kan läggas åt sidan. Ordern gällde de ledande tyska pansarenheterna. Snart skulle det tyska infanteriet hinna ikapp utvecklingen, varpå de kastades in i striderna om Dunkirk, men då var det för sent.


Ordern skulle dessutom markera början till slutet för von Brauchitsch som chef för OKH. Han avgick strax innan Operation Barbarossa året därpå och ersättas av sin ställföreträdare, general Franz Halder. Händelsen skulle inte påverka von Rundstedts ställning i armén. Hans renome var ohotad som en stabiliserande faktor. Det skulle dock markera den första sprickan i relationen mellan Hitler och hans armé. Med Halder som stabschef skulle motsättningen öka, han tillhörde skeptikerna inom armén.

lördag 15 juli 2017

Chosin-reservoaren 1950


Om man aldrig hört talats om slaget vid Chosin-reservoaren så är det inte så konstigt. Inte ens i USA är slaget allt för känt utanför de någorlunda insatta historienördarna. I Sverige är det knappast känt alls. Det saknas helt en svensk artikel i Wikipedia och den för hela Koreakriget nämner inte ens namnet Chosin. I kinesisk och nordkoreansk historiegrafi går händelsen knappt att bryta loss ur det allmänna, nationalistiska segerruset. Det finns annars två geografiska benämningar för alltid förknippade med Koreakriget. Det första är Inchon, den fantastiskt djärva och framgångsrika landsättningen av den amerikanska 10: e armékåren bakom ryggen på nordkoreanerna. Det andra, och av rakt motsatt anledning, är givetvis Chosin.

I realiteten utgör slaget vid Chosin-reservoaren, 27 november – 13 december 1950, själva sinnebilden av Koreakriget. Chosin blev det fyrbåk varpå hela västvärlden fäste sin motivation och vilja att utkämpa det kalla kriget mot världskommunismen. Chosin satte ribban. Vad än Vietnamveteranerna drog fram ur skräck-kabinettet, så var det ändå intet mot Chosin. Detta var den amerikanska krigsmaktens enskilt hårdaste fältslag någonsin på främmande mark. För den amerikanska Marinkåren är Chosin fastetsad i deras stolta annaler till denna dag. Chosin var i sanningen deras Dunkirque.


Det främsta skälet till att slaget tappats bort i historien är den politiska korrekta oviljan för Koreakriget. Det går inte att slå mynt på den koloniala aspekten då kommunismens fiende i Korea var Förenta nationerna. Sverige deltog i Koreakriget, Sverige slogs mot kommunismen mitt i det förra århundradet. Tänka sig, Sverige sände ett fältlasarett och hundratalet militär sjukvårdspersonal med komplett underhåll till FN: s trupper 1950.

Chosin-reservoaren heter så därför att det är en av flera konstgjorda sjöar i Nordkorea. Det var japanerna som på 1930-talet lät dämma upp flera vattendrag för att framför allt skapa bättre jordbruksförhållanden i det annars svårodlade nord. Skillnaden till det flacka och mycket bördiga Sydkorea är stor. Chosin är den japanska versionen av namnet för denna plats, från början ett kinesiskt ord; Chösin. Reservoaren är ett strategiskt hinder i den nordöstra delen av Nordkorea och upptar en betydande del av landet väster om bergskedjan Taebaek, som bokstavligen utgör Nordkoreas ryggrad och klyver landet i sydnordlig riktning.


Den legendariske, sjuttioårige och femstjärnige generalen Douglas MacArthur hade vid sommarens slut 1950 blivit Koreas räddare efter sitt snilledrag vid Inchon den 15 september. Under den resterande hösten hade han pressat de hårt ansträngda nordkoreanska trupperna, under Kim Il-sung, bakåt och norrut mot Yalufloden och den kinesiska gränsen. Han var oerhört säker på sig själv och agerade emot en mycket orolig president Harry Truman och mot kritik från Pentagon. Han hade med sitt agerande gjort en reverserad version av kommunisternas krigsstart den 25 juni och gått över den 38: e breddgraden. Det fanns en stark oro för vad de två stora kommuniststaterna Kina och Sovjetunionen, båda stödjande Nordkorea, skulle göra. General MacArthurs lät sin arrogans gå ut över världen i både politiska och direkt rasistiska uttalanden. En direkt motvilja hade byggts upp mellan honom och president Truman när vintern tog vid i november 1950.

MacArthur avancerade mot den kinesiska gränsen med sin huvudsakliga styrka kluven av bergskedjan Taebaek. Han hade amerikanska åttonde armén i väster, under generallöjtnant Walton Walker*, samt sydkoreanska I Corps och amerikanska X Corps i öster. Chosin-reservoaren utgjorde därmed en viktig stödjepunkt på den östra flanken.

Kinesiska folkarmén

Man visste att Kina radade upp avsevärda styrkor utmed den nordkoreanska gränsen, men MacArthurs antaganden byggde delvis på riktiga antaganden. Kinas röda armé var inte i stånd att möta FN: s [USA: s] trupper i direkt, konventionell strid, för det var man allt för svag materiellt. Däremot missbedömde han helt och hållet det kinesiska kynnet i allmänhet och deras ledare Mao Zedong i synnerhet. Det var endast två år sedan det kinesiska inbördeskriget hade avslutats, det fanns gott om stridsvana officerare och soldater i reserven. Mao blev oerhört förolämpad av MacArthurs arrogans, hans avfärdande av kinesernas vilja och förmåga att gå till motanfall. Han beslutade att göra tvärtemot alla antagandena, han lät Röda armén gå till motangrepp.

Mao agerade mot sin militärs initiala rådgivning. Även med krigslist skulle ett sådant anfall bli fruktansvärt kostsamt. Mao fick som han ville och redan den 19 oktober började kinesiska styrkor ur general Song Shiluns nionde armégrupp att i hemlighet marschera in i Nordkorea. Planen var typisk för Mao. Under ett inledande skeende skulle man marschera en större truppstyrka – 150 000 man – utmed ryggen av bergskedjan Taebaek, utom synhåll för FN: s styrkor som kom upp på båda sidor. När sedan anfallorder gavs, skulle kineserna slå till dels rakt framifrån från gränsen, men också bakifrån från bergen. Kanske skulle man kunna ringa in avsevärda styrkor. Om man kunde åsamka FN svåra förluster skulle de svaga demokratierna i väst tvinga fram en förödmjukande vapenvila.

General Almond

För general Shiluns trupper var operationen inte enkel. Eftersom att skedde i hemlighet, till fots, med möjligen cyklar som enda fortskaffningsmedel, blev underhållet minimalt. Man skulle tvingas leva i bergen i upp till en månad, mitt i vintern. Temperaturen i bergen föll som regel till minus 30 grader. I jakten på färdigutbildade förband hämtade man bl.a. en division infanteri direkt från södra Kina, vid gränsen mot Vietnam. Utan möjlighet till reekipering för vinterförhållanden, sändes dessa soldater upp i Taebaek. Nästan samtliga 10 000 man skulle duka under i kylan innan de ens sattes i strid. Det var typisk kommunistisk vårdslöshet med människoliv. Shilun lyckades dock hålla allting hemligt. Hans trupper marscherade nattetid och låg gömda under dagarna. FN: s flygspaning upptäckte dem inte.

Däremot kunde vaksamma ögon på marken se tecken på att något inte var som det skulle uppe i bergen. Djur kom flyende ner från bergen, undan kinesiska armén, som ju åt sig genom bergen. Det dök även upp halvt ihjälfrusna och svältande kinesiska soldater som berättade att höjderna var fulla av trupper, redo att anfalla. Problemet var bara att general MacArthur inte var beredd att lyssna på det örat. Det måste vara ett missförstånd, kanske var det enskilda spaningsenheter? Man kan inte gömma så stora truppansamlingar där uppe – nonsens.

Kinesiska soldater

Chosin-reservoaren var också en av de mest betydande anfalls-punkterna för kineserna. Platsen skulle bli en flaskhals för retirerande fiendeförband, antog man, och därför viktig att utnyttja som en dödszon. FN: s stridsledning var av liknande åsikt, fast då från en defensiv position. Chef för den amerikanska X Army Corps var generallöjtnant Edward Almond. Han hade varit en god chef för 92nd Infantry Division i Italien under andra världskriget, men som kårchef hade han mycket kvar att önska. Han var favoriserad av MacArthur, som gärna befordrade officerare som kröp för honom. General Almond hade dock lyckats placerat det bästa han hade vid Chosin.

Sedan juni 1950 hade generalmajor Oliver Prince Smith varit chef för 1st Marine Division. Han var en lång och tystlåten man som aldrig egentligen fört befäl över större förband i strid. Även om han under en tid fört befälet över divisionens 5: e regemente, så hade all hans tid under andra världskriget handlat om stabspositioner, med ställfäreträdande stabschef för tionde armén under slaget om Okinawa som främsta erfarenhet. Däremot var han en Marine från topp till tå. Med stabsplats i den lilla staden Hagaru-ri, rakt söder om reservoaren, där huvudvägarna på vardera sidan av vattnet sammanstrålade inför resan söderut, hade han grupperat sin division utmed Chosins västra sida. Längst bort från honom hade han placerat sitt absoluta stormregemente, 1st Marine Infantry Regiment, under överste Lewis Chesty Puller**.


Knutna till de amerikanska marinenheterna fanns tre kompanier, inkl. pansar, ur brittiska 41 Independent Commando Royal Marines. Under general Smiths ledarskap fanns även skilda amerikanska arméenheter som höll reservoarens östra sida. De tillhörde 3rd Infantry Division, samt nästan allt artilleri tillhörande 7th Infantry. Det befälet hade dock Smith inte hunnit inspektera, annat än att han låtit upprätta radiokommunikation med dem.

Det finns ett amerikanskt, mycket rasistiskt uttryck som hängt med sedan Chosin-reservoaren – and the gooks came over the hill. Det skedde natten till den 27 november och de kom ner från bergen i tiotusentals. Kineserna gav fullständigt attan i att de inte kunde navigera ordentligt i mörkret. De stormade på med allt de hade, med vapen och bajonetter, blåsande i trumpeter. Kraften i den starka anstormningen mitt i natten gav dem omedelbart övertag. Marinkåren sköt med allt man hade, natten lystes upp av lysgranater och spårljus. Samtliga soldater var indelta i närstrider med bajonetter, spadar och knivar. Överste Puller lämnade ett meddelande över radion till general Smith – Regiment overrun, we fight individually at least to daylight. See you.

Kinesiskt anfall

Eftersom kineserna sprungit rakt igenom regementet, hade samtliga enheter dragits samman i igelkottförsvar och sköt i 360 graders riktning. Kulspruteskyttar berättar om hur de tvingades svänga runt sina vapen i alla riktningar och skjuta över kamraternas hjälmar. Samma natt tvingades general Smith försätta sin egen divisionsstab i högsta stridsberedskap och med eget Garand-gevär ledde han åtminstone ett försvar mot kinesiskt anfall mot deras position. Det var bara början. När dagsljuset anlände befann sig alla förband intakta, minus svåra förluster, och de var omgivna av högar med kinesiska lik. Alla berättelser om att amerikanerna staplade kinesiska lik på hög istället för sandsäckar är sanna. Tack vare kylan fanns där ingen liklukt. Det var nu viktigt att omgruppera för tätare försvar. Vad värre var, man hade misst kontakten med arméförbanden i öster. Artillerield hade hörts under natten, så de måste ha varit indelta i strid, antog man.

Med meddelanden om allmän reträtt för samtliga FN-enheter kom samtidigt insikten att kineserna trängt runt nästan hela reservoaren. På nyheten att man nästan var omringade svarade överste Puller – Surrounded? Good, then we know where they are, easier to kill them that way. Och så blev marinkårens inställning för resten av striden. När en stridkorrespondent till sist lyckades få ett kort radiosamtal med general Smith, svarade han – Retreating? We are not retreating, we are advancing out of this hell hole.


Slaget om Chosin-reservoaren var ovanlig på så vis att dagen innebar relativ frid, medan natten var en mardröm. Om vädret var bra kunde marinflyget utifrån havs bistå med bombningar av de kinesiska ställningarna uppe på höjderna. Piloterna gjorde sitt yttersta, med nära på omöjliga lågflygningar i extremt låga hastigheter för att släppa deras napalmbomber på de truppsammandragningar de kunde finna.

Till sist fann man de försvunna arméförbanden. De hade utstått lika hårda anfall som marinkåren, men man hade i alla fall lyckats hålla reträttvägen öppen och allt artilleri hade förstörts. Nu blev allt en fråga om att dra sig tillbaka på den enda vägen från Hagaru-ri söderut. Taktiskt var det en mycket svår manöver. Vägen var på sina platser övertagna av kinesiska förband, samtidigt måste man vakta ryggen.

Chesty Puller

Man satte av den 29 november med alla tillgängliga fordon och till fots i minus 25-30 graders kyla. Man lastade alla sårade, samt alla döda marinsoldater (en tradition). Rear guard utgjordes givetvis av överste Pullers 1st Marine Regiment. Nattetid gjorde man halt och slog tillbaka många massiva infanterianfall från bergen. Till sist kunde man inte ta med sig de döda längre. Antalet sårade ökade alarm-artat, de flesta hade fallit offer för exponering från kyla. General Smith gav order, trots ilska från soldaterna, att begrava alla döda i en massgrav. Under ledning av en regementspräst sprängdes en stor grop med dynamit och korum hölls över dem, ledd av prästen med en automatkarbin över bröstet.

General Smith visade sig vara en förstklassig divisionschef. Han skall aldrig ha förlorat sitt stoiska lugn under hela striden, utan löst samtliga problem med klar och logisk kreativitet. Han hade som mest först befälet över 100 000 man. Merparten av dem hade slunkit undan, på hans order, i ett tidigt skeende, så under hela slaget förde han befälet över drygt 30 000 man i samlad styrka. Hur många som skulle komma ut levande berodde hur disciplinerade och samordnade de var. Det var enkelt i ett läge som detta, när utmattning och rädsla satte in, att begå taktiska misstag och släppa in fienden i de egna leden. Dagtid släppte flyget ner ammunition, proviant och även bränsle. Nattetid slogs alla, amerikaner, britter och sydkoreaner, oavsett rang, sida vid sida mot fortsatt intensiva kinesiska anfall.


Mitt på dagen den 11 december 1950, efter 11 mils marscherande under helt vidriga omständigheter, anlände man så till hamnstaden Hungnam, där man ställt samman en av de största räddningsarmadorna i amerikansk historik, med närmare 200 fartyg, de flesta civila. Härifrån evakuerade man samtliga retirerande FN-förband på den östra flanken. General Smith hade förlorat 17 000 man, varav drygt 1 000 hade stupat i strid. 7 300 hade fallit offer för kylan och hela 4 800 hade rapporterats som saknade. Samtidigt uppskattas idag de kinesiska förlusterna till uppåt 60 000 man just vid detta avsnitt av den totala striden. General Smiths hårda engagemang av fienden hade dragit till sig den största delen kinesiska förband och därmed räddat många andra FN-soldater undan döden.

Detta markerade slutet för general MacArthurs långa karriär. General Matthew B Ridgeway, tidigare chef för 82nd Airborne Division och XVIII Airborne Corps under andra världskriget, tog befälet den 23 december över vad som nu blev åttonde amerikanska armén i sin helhet. Ridgeway var en av amerikanska arméns främsta stridshundar och han vände vapnen mot kineserna, drev dem tillbaka och stabiliserade fronten med en myckenhet av djävlar anamma och taktisk skicklighet. Man kan säga att Ridgeway satte den nuvarande gränsen utmed 38: e breddgraden mellan Syd- och Nordkorea.

General Smith

Överste Chesty Puller befordrades givetvis till brigadgeneral och ledde återuppbyggnaden av 1st Marine Division som dess ställföreträdande chef. Dock, i slutet av februari 1951 kommenderades general Smith att ta över IX Army Corps när dess chef, generalmajor Bryant Moore, plötsligt avled i en hjärtattack. Under mars månad var Puller aktiv chef för 1: a divisionen, lagom till nya bataljer. General Almond fick ta en massiv dos kritik från Pentagon, men Ridgeway behöll honom ändå som kårchef, mycket p.g.a. hans enda positiva egenskap, den som stoisk ordertagare, som gjorde exakt vad hans chef sa, i alla väder, alltid. General Smith säkrade sin fortsatta karriär och gick i pension 1955 som fyrstjärnig general och som en av kårens mest hyllade hjälte-generaler.


* General Walker var känd från andra världskriget i egenskap av chef för XX Army Corps, en av Pattons kårer.


** Överste Puller skall dagarna innan katastrofen ha gått omkring och vädrat med näsan i den kyliga vinterluften. Han hade varnat om kommande strid.