söndag 11 juni 2017

Det kejserliga Tysklands planer att anfalla USA under början av förra seklet och Zimmermanns telegram 1917


Samtliga länders militärer sysslar med något som kan kallas för krigsspel. Dessa sker på högre stabsnivåer och kan vid påseende verka minst sagt fantastiska. De är egentligen tankeövningar för strategisk beredskap. De syftar till att dels försöka estimera möjliga anfallssätt för en tilltänkt fiende, vilken som helst, men också för att öva den egna beredskapen, utvärdera hur stora styrkor som kunde tänkas behövas för att slå tillbaka. De kan även handla om egna anfall på en grannation, eller deltagande i en allians med andra.

Dessa spel anses viktiga utifrån stabernas funktioner, även om de minst av allt är troliga. De förstörs heller inte, utan läggs undan på en hylla någonstans. Man vet också att i verkliga krigstider kan dessa planer komma till nytta, kanske inte i sina helheter, utan i delar, likt mallar för aktion. Krigsspelen är strikt militära och har inget med en nations säkerhetspolitiska beredskap att göra. De alternerar inte på något vis länders relationer till varandra. De militärer som deltar i diplomatiskt arbete behöver inte ens vara medvetna om spelens existens.

Pinsamt kan det dock bli om någon sådan plan blir känd i media, vilket händer ibland. Då är det viktigt att alla är medvetna om vad det handlar om. Det brukar inte vara något problem.


Genom historiens gång har dock reella militärstrategiska planer haft utseendet av krigsspel och tett sig nästan genomförbara i all sin fantastiska grandiositet. Så, t.ex. fann sig många amerikanska soldater konfunderade under Spansk-amerikanska kriget vid förra sekelskiftet, när deras spanska motståndare understöddes av tysk vapenteknik och tyska instruktörer på slagfälten. Föga anade de att deras iakttagelser utgjorde den synligaste delen av något som den tyska generalstaben i Berlin, på order av kejsar Wilhelm II, kallade Operationsplan III, i förlängningen en invasionsplan mot USA.

Bakgrunden till denna spektakulära planering går att finna i det nya Tysklands imperialistiska ambitioner efter enandet 1871. Tyskland var sent ute, men precis som de flesta andra nationers 1800-tals nationalromantiska storhetsivrande, så önskade kejsarskapet inget annat än att den nya europeiska stormakten också skulle bli en global supermakt att räkna med. Tyskland började staka ut världen, särskilt i Afrika, där man snabbt etablerade kolonier. Man tittade också på Sydamerika, där den tidigare stora aktören Spanien tappat greppet till vad som för tyskarna mest liknade bananrepubliker. Här stötte man dock på patrull i form av USA. Amerikanerna deltog indirekt i de sydamerikanska nationernas frigörelser med politisk infiltrering och med vapen.


Detta var amerikanernas Monroedoktrin, uppkallad efter president James Monroe 1823. Den åsyftade USA: s ideologiska slutsats som innebar att befria hela den amerikanska kontinenten från koloniala intressen och därmed hindra nya sådana ambitioner. USA stod därmed i vägen för Wilhelm II: s planer, åtminstone i hans ögon och han gillade det inte. I tysk press kunde man finna prov på upprördhet över amerikanerns dominans på andra sidan Atlanten, snart hela världen. Amerikanerna kom att förstå dessa hotbilder med tiden, men man förhöll sig anbivalent i frågan om åtgärder. De aktuella Vita hus-administrationerna under den aktuella tiden var republikanerna William McKinley och Theodore Roosevelt, två helt olika ledare. McKinley var konservativ och sökte inte aktivt krig. Han kritiserades följdaktige av de Monroe-stinna demokraterna och de progressiva republikanerna i kongressen. Roosevelt, däremot, gick dessa gladeligen till mötes.

Vilka var då dessa tyska planer? Vi talar nu om tiden 1897 till 1903. Det var inte frågan om en ockupation, utan mera ett försök att begränsa USA: s inflytande över regionen. Man identifierade amerikanernas små militära styrkor och ansåg att en begränsad invasion skulle skrämma dem till att tveka i frågor om Stilla havet, Karibien och Sydamerika. Planerna kom i tre versioner, med Operationsplan III som den sista och mest utarbetade. Den första planen utarbetades 1897-98 och förespråkade en attack på US Navy: s ledande Atlantbaser vid Hamton Roads, Virginia, ett steg där Washington DC skulle komma att hotas direkt. Det Spansk-amerikanska kriget 1899 stjälpte den versionen och plan nummer två kom istället att rikta in sig på New York City och Boston.

Wilhelm II

1901 genomförde den tyska underrättelsetjänsten under ledning av löjtnanten vid den kejserliga flottan, Hubert von Rebeur-Paschwitz, omfattande spionage i de nya utpekade områdena och kom tillbaka med goda nyheter. Därvidlag slutfördes Operationsplan III under 1903 och föreslog en invasion med 100 000 man. Den hamnade på ingen mindre än fältmarskalk Alfred von Schlieffens bord. Han sågade den per omgående, mycket p.g.a. att flottans chef, amiral Alfred von Tirpitz, direkt avrådde honom från sådant trams. Von Tirpitz hade absolut inte konstruerat sin snabbt växande flotta för några som helst marina landstigningar på andra sidan Atlanten. Planerna skrotades 1906 och lades åt sidan. De återupptäcktes inte förrän 1970 av västtyska Bundeswehr under en större omorganisation av deras arkiv i Freiburg.

Före det kom de antagligen att skapa sig själv en märklig epilog – Zimmermanns telegram.


Telegrammets namn åsyftar Arthur Zimmermann, tysklands utrikesminister åren 1916-17. Det var inte han som skrev det personligen, men han och hans regering förseslog verkligen Mexiko att om de angrep USA under 1917 så skulle Tyskland minsann se till att de fick behålla Texas, New Mexico och Arizona. Bakgrunden till denna häpnadsväckande utveckling hade att göra med tysk utrikespolitik under första världskrigets första hälft. Till skillnad från Hitlers klaustrofobiska syn på världen, var de kejserliga högst aktiva. Tyska ambassaden i Washington DC organiserade planer för lojala tysk-amerikaner att resa till Kanada och med dynamit sätta käppar i hjulet för den kanadensiska krigsmaskinen, den viktigaste resurscentralen för Storbritannien. De förde aktivt krig i Afrika och bistod nationella uppror både i Indien och på Irland.

Det var i skuggan av denna aktivitet och inspirerat av konflikten USA-Mexiko 1916 rörande upprorsmakaren och banditen Pancho Villas verksamheter i USA. Tyskland fruktade naturligtvis ett amerikanskt deltagande i det stora kriget, något deras president Woodrow Wilson allt mer talade om. Ett mexikanskt angrepp på USA skulle, precis som i fallet Operationsplan III, leda Washington DC: s uppmärksamhet bort från kriget i Europa – trodde man. Problemet var bara att få ett telegram sänt till tyska ambassaden i Mexico City. Britterna hade kapat den tyska Atlantkabeln och Berlin var oförmögen att sända något den vägen.


Svaret var lika ondsint som det var smart. Man utnyttjade USA: s utrikesdepartement. Som neutral nation hade USA från en tid till en annan bistått Tyskland med diplomatmeddelanden över Atlanten, dock i strikta humanitära ärenden. Överenskommelsen var styrd av dåtidens gentlemannamässiga förpliktelser, inget annat. Sagt och gjort, ett krypterat telegram vidarebefordrades av amerikanska legationen i Berlin till ambassaden i Köpenhamn, som vidarebefordrade det till kollegorna i London (!), för vidare befordran Mexiko City via UD i Washington DC. En affär på en vecka. Vad däremot tyskarna inte visste var att britterna tankade den amerikanska ambassaden i London på samtliga deras signalmeddelanden. En del påstod att det skedde med amerikanernas goda vilja.

Det identifierade tyska meddelandet gick oavkortat till Room 40 i amiralitetets pampiga byggnad i London, där Winston Churchill suttit och basat.  Britterna hade lyckats knäcka samtliga tyska chiffer och de var just i färd att bryta upp den superkomplexa diplomatiska koden. Endast två dagar efter det att Zimmermanns telegram gått vidare till Washinton DC, fick USA: s ambassadör i London, Walter Hines Page, ett mystiskt besök av en anställd på mexikanska ambassaden som presenterade en utskrift på dålig, men fullt läsbar engelska av telegrammet. Låt oss säga så här, det var ingen amerikan som trodde på britternas trixande för att dölja sin medverkan.

Woodrow Wilson

Amerikanernas svar på Zimmermanns telegram skiljde sig avsevärt från USA: s officiella, mycket grava attityd mot Tyskland strax innan de inträdde i kriget 1917. Man läckte saken omedelbart till pressen, som hade en skrattfest åt det hela. Amerikanerna må inte ha begripit konflikten i Europa, men de kunde sitt Mexiko sedan de bistått dem att frigöra sig själva knappt hundra år tidigare. Mexiko var precis som idag så pass korrupt och oregerligt att, med facit i hand, om de skulle ha gjort ett försök att attackera, så hade hade USA gladeligen ha ingått i ett tvåfrontskrig med ena handen knuten bakom ryggen.


Zimmermanns telegram kom dock att innebära djupt svårmod för Woodrow Wilson. Han hade hoppats på en förhandlingsfred i Europa och det osaliga telegrammet avslutade den tonen hos honom. Tyskland gick därmed inte att lita på i något sammanhang. Man bör inte överdriva telegrammets betydelse i sammanhanget, men det definitivt snabbade på USA: s medverkan i första världskriget.


lördag 10 juni 2017

De allierades plan att bomba Sovjetunionen 1940


Idag vet vi att de allierade under andra världskrigets inledning, Storbritannien och Frankrike, hade planer på att angripa Sverige genom Norge, samt att bomba t.ex. Göteborgs hamn och minlägga de marina farlederna i Skagerack och Kattegatt, d.v.s i realiteten blockera Sverige. Det är historiska fakta som i vissa läger målar de alliera i mörka färger och placerar det kommunistiska Sovjetunionen i en betydligt rosigare kulör. Man måste dock alltid komma ihåg att ingen på den tiden hade tillgång till våra facit. De allierade agerade utifrån vad de såg, d.v.s. att de neutrala nationerna Sverige och Sovjetunionen försåg Nazityskland med behövliga råvaror för kriget, järnmalm och olja.


För att förstå de allierades agerande måste man se de ekonomiska realiteterna inför andra världskriget. Det var två helt olika förutsättningar som rådde. Nazityskland, liksom Japan, tvingades planera för korta anfallskrig med därefter etablerade stabiliteter. Ingen av trippelalliansens medlemmar (senare inkl. Italien) hade råvaror och ekonomi för långvariga konflikter. Det hade däremot Storbritannien och Frankrike. Dessa stormakter planerade dessutom för att på mycket lång sikt svälta ut fienden. De hade råd med det, med sina världsomspännande imperier. Man hade ingen lust att åter gå i blodigt krig med fienden. Det är ur detta perspektiv man måste se låtsaskriget 1939-40, samt deras attityd mot de ”neutrala nationerna”.


Molotov-Ribbentroppakten veckorna innan krigsstarten den 1 september 1939 förseglade de allierades farhågor. Så även det ryska angreppet på Finland, samt ockupationerna av de baltiska staterna. Sovjetunionen var officiellt neutralt, men man såg ändå framför sig pakten som början till en djupare, militär union. Sovjetunionen kunde ge Nazityskland allt de behövde och lite till. Hela den strategiska planeringen mellan London och Paris var i allvarlig gungning. Precis som i fallet Sverige började särskilt Frankrike att upprätta planer ämnade för deras Armée du Levant i Syrien. Det handlade om bambanfall in över de sovjetiska oljefälten i Baku. Storbritannien förljde snart efter med liknande, men också mer långtgångna förberedelser från Iran, Irak och Turkiet. Detta var Western Air Plan 106, eller Operation Pike.

Farman f222

Franska flygvapnet tillförde sina flygstyrkor i Syrien hela 65 amerikanska Martin Maryland-bombare och 24 egna, tunga Farman f222 för nattoperationer. Britterna laddade upp med 48 bombare av typen Bristol Blenheim, samt ett antal enmotoriga Wellesley-bombare för nattliga uppdrag. I all hemlighet byggdes omfattande bomblager upp. Britterna inledde också omfattande flygspaningar i Secret Intelligence Services, SIS: s, regi, från RAF Habbaniya i dagen irakiska Kurdistan. Man använde amerikanska flygplan av typen Lockheed Model 14 Super Electra. Dessa var kamouflerade i himmelblått och kamerautrustade av det australiska uppfinnarsnillet, fotografen och piloten Sidney Cotton. Detta var till vid den tiden den mest avancerade luftspaningen från hög höjd som någonsin utförts. Spaningarna var framgångsrika, men vid en av flygningarna blev man utsatta av sovjetiskt luftvärn, samt försök till motdrag från jaktflyg.

Sidney Cotton

Sovjetunionen, som höll mycket god koll på Mellanöstern, var medvetna om de allierades förberedelser. De genomförde följdaktige planering för motdrag. Man stärkte luftförsvaret kring oljefälten och förde fram ytterligare stridsflyg till området. Vad man i efterhand kan säga med säkerhet är att de allierade, liksom Nazityskland – och Japan – svårligen underskattade ryssarnas militära potential och ekonomiska förmåga att utföra storkrig. Idag vet man att Operation Pike på inget sätt hade kunnat hindra den sovjetiska oljan. Man kan vidare leka med tanken ifall de allierade genomfört sina planer och Sovjetunionen inträtt i andra världskriget fullt ut på Hitlers sida, ett absolut troligt scenario. Efter Frankrikes fall 1940, då hade Storbritannien stått ensamma mot världens två ledande, rabiata diktaturer.


Lockheed Model 14 Super Electra

Tysklands anfall på Frankrike avslutade effektivt Operation Pike utan att den någonsin genomfördes. Den skulle dock leva kvar som ett nytt allierat motdrag, nu tillsammans med Sovjetunionen och mot ett tyskt närmande av samma i oljefält i Kaukasus, eftersom det Röda flygvapnet saknade strategiskt bomflyg. Om tyskarna tagit oljefälten fullt ut, hade Storbritannien tvingats förse den väldiga sovjetiska krigsmaskinen med olja från Mellanöstern, med helt omkastade strategiska förutsättningar som resultat. Allt detta är givetvis  strikt kontrafaktisk historik.

lördag 3 juni 2017

Big Chief


Utmaningen här är att hålla sig kort i ett av militärhistoriens största ämnen, nämligen den amerikanske generalen Douglas MacArthur. Hans professionella karriär spände över tre stora krig, eller sammanlagt 52 år. Han var Amerikas yngste general i första världskriget, femstjärnig general i andra världskriget, fältmarskalk i den filippinska armén och överbefälhavare över FN-trupperna i Koreakriget. Han var en häpnadsväckande framgångånsrik generalguvernör över Japan, mindre så som presidentkandidat inför valet 1952 och förlorade i primären till kollegan Ike Eiesenhower.  MacArthur var utan tvekan en av de största härledare världen någonsin skådat. Inte den bäste, märk väl, men definitivt en av de mest namnkunniga och brackiga, en ren och skär primadonna i uniform. Jag får hålla mig till höjdpunkterna.

Född till militär den 26 januari 1880, Arsenal Barracks, Little Rock, Arkansas. Man stod antagligen och applåderade när han kom. Fadern var kapten i armén, som strax efter lille Douglas födelse förärades Medal of Honor och generallöjtnants grad för sina enastående gärningar, långt över sin befattning, under slaget vid Missionary Ridge 1863. Unge Douglas antogs 1899 till West Point, via Texas Military Institute – militärskola för gossar – med de nödvändiga politiska rekomendationerna från två presidenter, Grover Cleveland och William McKinnley, en fullständigt unik företeelse. Det var aldrig någon tvekan, Douglas MacArthur forcerade paranteserna och tog som kadettkapten examen som kursetta, givetvis, den 11 juni 1903. Som sådan följde han familjetraditionerna och började som fänrik i ingenjörstrupperna, designerad Camp Jossman, Iloilo, Filippinerna.


Med självförtroende och driv som en furie antog hans sitt öde, sin passion för det militära, samt en djupt grundad kunskap om Asien. Han hade att anlägga ett skeppsvarv åt flottan – inga problem där – och redan i november samma år, 1903, erhöll han stridsbefordran. Två hjälplöst ovetande gerillasoldater, s.k. Brigands*, tog sig för att angripa honom. MacArthur dödade dem bägge med sin Colt, blåste krutröken från pipmynningen och blev löjtnant, bara sådär. Han fick också alla tropiska sjukdomar som fanns och skickades tillbaka till Staterna i oktober 1904. Fick en statlig, civil tjänst under convalescensen, som chefsingenjör på Californian Debris Commission, och blev en viktig kugge i arbetet att förse Los Angeles med färskvatten, vid 24 års ålder.

1905 återgick han i militär tjänst och följde sin far, generalen, till Asien och Japan för studier av deras militär. Han fortsatte resa i tjänsten i Asien tills 1906, då han återgick till US Army och ingenjörerna på Washington Barracks, fast egentligen var den en rådgivande post åt president Theodore Roosevelt. Därefter innehade han flertalet poster i sin egenskap av ingenjörsofficer. Befordrades till kapten 1911 och året därefter fick han tjänst i Office of the Chief of Staff av försvarsministern Henry L. Stimson. 1914 var han i strid igen, nu i Veracruz som Woodrow Wilson ville ha ockuperat som resultat av den stökiga revolutionen i Mexiko. Detta var Banana Wars och MacArthur ingick i arméstaben som ingenjörsadjutant. Under rekonstruering av en järnväg blev han och en liten grupp soldater attackerade av rebeller. MacArthur ledde den ojämna striden med dragen pistol, sammanlagt tre kulhål hittades i hans skjorta. Tre gånger attackerades de, den sista gången under det att han och hans män retirerade på en handpumpad dressin i bästa vilda västernstil. MacArthur lät sin 45: a tala och banditerna jagades på flykten. Han rekomenderades för Medal of Honor, men det tillstyrktes inte.


MacArthur befordrades till major 1915 och placerades vid försvarsdepartementet året därpå, tilltänkt som dess första pressofficer. När USA gick med i första världskriget lyckades han få ett förslag godkänt av departementet rörande användandet av National Guard i federal tjänst. Hans förslag bestod i att splittra delstaternas trupper för att inte favorisera någon. Resultatet blev 42: a Infantry Division, den s.k. Rainbow Division. Förslaget höll inte i längden, delstaterna krävde egna förband och divisioner, men MacArthur hade åter lyckats placera sig på första parkett. Han bytte till infanteriet, blev stabschef med överstes grad för Regnbågsdivisionen, under generalmajor William A. Mann, chef för National Guard Bureau.

Han deltog med liv och lust i kriget, visade starkt ledarskap och stort mod. Blev en av de första att erhålla den nya Silver Star, det skulle bli ytterligare två, även om han inte kunde bära dem förrän 1932. Senare fick han Distinguished Service Cross efter rekomendationer av franska armén. Den 26 juni 1918 befordrades han till brigadgeneral och ställföreträdande divisionchef för 42: a. Han var 38 år gammal. Den 2 augusti tog han över 84: e brigaden, underställd franska fjärde armén, och ledde den från täten under några av de hårdaste striderna amerikanerna utstod under kriget. MacArthur erhöll hela två Croix du guerre och toppade det senare med Hederslegionen. Efter en kort vila var han åter i strid, blev gasad för andra gången vid Meuse-Argonne, men fortsatte ändå sitt ledarskap. För andra gången rekomenderades han för Medal of Honor, samt befordran till generalmajor. Inget kom ut av detta. Han avslutade kriget som chef för 42: a divisionen och erhöll en andra Distinguished Service Cross.


Hela USA visste nu vem Douglas MacArthur var, d.v.s. den mest framgångsrike officeren under kriget. Vid återvändandet 1919 antog han tjänsten som Superintendent of the US Military Academy, West Point. På så vis kunde han behålla sin grad som brigadgeneral, eftersom försvarsdepartementet önskade reformera och rycka upp den gamla institutionen. Många av hans förändringar gäller än idag, framför allt moderniserade han livet för kadetterna, gav dem en dagsersättning, en egen tidning och fria resor under särskilda omständigheter. 1922 gifte han sig med den förmögna Louise Cromwell Brooks och flyttade definitivt in i Amerikas allra finaste salonger. Rykten lät göra gällande att han snott henne från general Pershing, vilket skulle innebära huvudorsaken till att armén plötsligt förflyttade MacArthur till Filippinerna i december 1923.

Han tog befälet över 23: e infanteribrigaden i en amerikansk armé under nedrustning. Filippinerna var oroligt och han fick slå ner ett myteri hos den lokala armén. Hans position gjorde honom till en av de få närvarande amerikanska militära ledarna. Hans handlande gav honom befordran till generalmajor 1925, den yngste någonsin. Därefter bar det av hem igen. Det var här han träffade en kapten Dwight D Eisenhower första gången, som tjänstegjorde under honom. Långt senare skulle Eisenhower svara på en journalists fråga, om han kände MacArthur: – Kände honom? Jag studerade drama under honom i fem år.


1930 skulle MacArthur fylla femtio år. Även om han var snäppet äldre än de flesta kommande generaler, så hade ändå hans karriär gått spikrakt, till skillnad från 97 procent av hans officerskollegor i samma ledarskikt. Det hade skett genom hans exellenta kontaktnät inom politiken, särskilt så i det republikanska partiet, som dominerade amerikansk politik under 1920-talet. Detta att han sett till att varva häftiga stridskommenderingar med produktiva vistelser i Washingtons korridorer, säkrade också MacArthurs karriär. Hans personlighet, generös och pompös i framgång, småaktig, paranoid och närmast barnsligt avundsjuk i motgång, gjorde honom väl bemärkt. Han dolde sin innre osäkerhet väl bakom sin brutala självreklam, en krigshjälte man inte alls kunde undvika.

Det var nu han kasserade in sin viktigaste seger i Washington. Han blev Chief of Staff för den amerikanska armén med fyra stjärnor på axeln. När han vid det här laget, mycket före sin tid, egentligen nått den absoluta toppen på sin karriär började han iklä sig en japansk kimono över uniformsskjortan på sitt tjänsterum och hans senare klassiska cigarettmunstycken och pipor kom fram. Han var excentrisk, självupptagen, intrigerande, men också effektiv och kompetent.


Efter en hel del problem med nedskärningar av armén under president Hoover, ställde sig MacArthur inför Franklin D. Roosevelt. Det blev en strid emellantvå primadonnor, där FDR fortsatte att dra ner på militären. Vid ett möte 1933 brast det för MacArthur och han gick lös på presidenten med mycket hårda formuleringar, varvid FDR helt tappade sitt cool och svarade med att det inte gick för sig att tala till presidenten på det viset. MacArthur erbjöd sig att avgå, vilket FDR vägrade. Generalen hade mött sin överman, han stapplade utmattad ut ur Vita huset och kastade upp i trappan.

MacArthur gick i pension 1935. Han antog istället en ny kommendering av Filippinernas president Manuel Quezon, att med generals grad överse skapandet av en Filippinsk armé. Öriket stod inför oberoende från USA, även om det formellt inte skulle ske förrän 1949 tack vare det stundande kriget, och behövde organisera sitt försvar. Familjen MacArthur flyttade med glädje till Manila och påbörjade ett mycket bekvämt liv i solen. Det var nu han utnämndes till fältmarskalk i den filippinska armén. Han skilde sig och gifte om sig med socitéstjärnan Jean Marie Faircloth. Asien var kärvänligt till MacArthur och han älskade det tillbaka. Han blev en genuin kännare av kontinenten, även om han så skickligt gjorde rollen som den store, vite imperiebyggaren.


Med andra världskrigets start i Europa och ett allt mer muskulöst Japan bestämde den amerikanska kongressen att sommaren 1941 federalisera den filippinska krigsmakten under amerikansk ledning. Den 26 juli återinkallade president Roosevelt MacArthur i den amerikanska armén som fyrstjärning general och överbefälhavare över samtliga trupper på Filippinerna, 150 000 man, 110 tanks och 280 stridsflygplan. Det har inte skrivits mycket om det, men MacArthurs försvar av Filippinerna var en textbok för katastrof. Japanerna gick till anfall dagen efter Pearl Harbor, den på måndagen 8 december och man togs på sängen. Chefen för den japanska fjortonde armén, general Masaharu Homma, var underlägsen i styrka i allt utom flyg, där han var mer än dubbelt så stark. MacArthur fick sitt flygvapen bortskjutet på marken och de snabba japanska trupperna gjorde cirklar kring dem.

Historien gör alltid stor sak av MacArthurs farväl och löfte om återkomst innan han med bister uppsyn klev ombord på de enda fortskaffningsmedel som kunde ta honom därifrån, en skvadron torpedbåtar. Han lämnade generallöjtnant Jonathan M Wainwright och 100 000 man i en omöjlig situation. Deras öde blev den fruktansvärda dödsmarschen över Bathaan. Det var general Homma som introducerade dessa marscher som avlivade 2/3 av krigsfångarna.



Resten av kriget fram till 1944 tillbringade han huvudsakligen i Australien. Han stångades med det kommande Pentagon för att få kontrollen över Stilla havet som krigsscen. Han förlorade den i stora delar till amiral Chester M Nimitz, chefen för Stillahavsflottan i San Fransisco. Detta var utan tvekan US Navy: s affär och när han förstod att Nimitz skulle erhålla sin femte stjärna som överbefälhavare inledde han en kampanj den ameirkanska krigsmakten aldrig sett maken till. Han tjatade helt enkelt sönder Washington DC och fick den femte stjärnan slängd till sig utifrån ren utmattning precis innan invasionen av Filippinerna. När han i den världsberömda journalscenen vadar iland på öriket, lät han kamerateamet och kollegorna göra om det en sex-sju gånger, med byte av byxor mellan varje gång, för att få det perfekt, enligt honom.

MacArthur satt med i samtliga de större krigsråden och blev så småningom arméns man i Stilla havet, men flottan tog alltid tillfället i akt för att påminna honom vem som bestämde. Att MacArthur ledde det av honom så uppsjasade påskrivandet av Japans slutliga kapitulation ombord på USS Missouri, den 2 september 1945, var resultatet av att president Harry S Truman ett par veckor tidigare utsett honom till generalguvernör för kejsardömet, vilket säkrade hans arv från kriget. Från ett av de få kvarvarande prominenta byggnaderna i Tokyo, försäkringsbolaget Dai Ichi: s huvudkontor, utförde han en rätt enastående uppgift att ställa om det svårt sarjade Japan till ett efterliv. Det sägs att antagligen var MacArthur den ende pesonen där och då som kunde få kejsare Hirohito att komma ut ur sitt palats och bistå honom i arbetet. Man kan inte ta ifrån generalen hans roll i inledningen till det moderna Japan.


Han behöll positionen under förhållandevis lång tid, vilket gav honom tillgång till posten Supreme Commander for the Allied Powers, SCAP, och till sist, ledarskapet för USA: s roll i Stilla havet. Han gjorde sig helt enkelt oumbärlig, trots att han passerade samtliga gränser för pension. Många var dem som undrade om endast döden skulle kunna avsätta honom.

1950 var general extraordinär Douglas MacArthur 70 år gammal. Efter enbart ett halvt decennium av kommunistiska aggressioner världen över, gick så Nordkorea till attack mot sitt sydliga brödrafolk den 25 juni, med stöd från Kina och Sovjetunionen. Det var ett brott mot FN: s konventioner och deras illa förberedda skyddstrupper, tillsammans med sydkoreas lilla armé, var en munsbit för hundratusentals indoktrinerade revolutionskrigare från nord. Snart bildades, med amerikansk assistans, en sista försvarslinje kring hamnstaden Pusan längst i söder. Vid det laget hade MacArthur inte haft ycket med utvecklingen att göra, men nu krossades glaset av president Truman och den gamle stridshästen klev åter ut i det fria.


Tidsfaktorn i FN: s respons berodde helt och hållet på USA: s fullständiga brist på förberedelser. Endast fem år efter det stora kriget var deras krigsmakt nästan helt nedmonterad, ett testament över västvärldens verkliga intentioner för den nya världen. Den amerikanska krigsmakten hade fortfarande folk inkallade för National Service och man skrapade ihop en insatsstyrka ett par hundra tusen man, nu under MacArthurs direkta befäl. Resten av världen bidrog med lika många. MacArthurs idé för motattack var djärv, men också den enda möjliga under rådande omständigheter. Han ämnade slå Nordkorea i deras rygg, vid Inchon och marschera rakt på och befria Seoul, endast några mil bort. Företaget var ytterst komplicerat eftersom amerikanerna nästan helt saknade landstigningsfarkoster. Japan fick inte delta militärt, men de bidrog istället med en märklig flotta av flytetyg, mycket tack vare MacArthurs improvisation.

Invasionen av Inchon blev en enastående framgång, den största enskilda i hans liv, och man bröt ryggen på den kommunistiska armén, som nu flydde norrut i snabb takt. Inom en månad var Sydkorea befriat och jakten mot norr tog vid. MacArthur var säker på sin sak, men han saknade mandat från Washington DC. President Truman var inte beredd att själv bryta mot den tidigare överenskommelsen med FN. En hetsk dialog inleddes mellan MacArthur och hans överbefälhavare. Konflikten mellan dem hade varit uppenbar redan sedan tidigare. Generalen betraktade Truman som en lätting i jämförelse med FDR och presidenten hade alltid sett dessa primadonnamilitärer, general Patton inkluderat, med yttersta förrakt. Klart var dock, att MacArthurs beteende var långt utanför hans befogenheter. Han tycktes inte respektera den rådande kedjan av befäl och hans väg mot undergång var uppstakad.


Samtidigt, i en märklig, total missberäkning av kinesernas kynne och ideologi, missade MacArthur helt deras långt gångna förberedelser att bistå sina partikamrater i Korea. Kommunisternas massiva motanfall den 25 november 1950 kom därför som närmast en total överraskning och USA fick inleda sin längsta militära reträtt någonsin. Detta fiasko, hans uppstudsighet, tillsammans med det till synes galna önskemålet om inte en atombomb, utan närmare 30 stycken, bl.a. mot Sovjetunionen, ledde till att Truman gav MacArthur sparken i april 1951. Det blev istället den kompetente generalen Matthew Ridgeways uppgift att gå till framgångsrikt motanfall och stabilisering av fronten vid den 38: e breddgraden, dagens huvudsakliga gränsdragning mellan de två Korea.

Vår primadonna hade fortfarande en hel del stöd i Washington DC och en trogen propagandamaskin hos media. Han tog god tid på sig på sin resa hem till USA, likt en segrare via Filippinerna, där man fortfarande respekterade honom. Faktum kvarstod dock, han var väldigt mycket en föredetting och hans styrfart mattades betydligt under enbart ett år innan han fick för sig att ställa upp som kandidat till presidentvalet 1952. Republikanerna vände honom ryggen och han besegrades storartat under primärvalet av hans gamle kollega och tidigare undersåte, Ike Eisenhower, som sedan blev USA: s 34: e president.


General MacArthur hade givit ett känslosamt avskedstal till den amerikanska kongressen, efter 52 år i nationens tjänst. Det var också så han avslutade sitt liv, vårdande sitt arv med flera officeilla framträdanden. Både president John F kennedy och Lyndon B Johnson lyssnade till hans varningar om Bay of Pigs och Vietnam. Man lät resa en staty över honom framför entrén till West Point. När han avled den 5 april 1964, 84 år gammal, hade redan president Kennedy tillskrivit honom full statsbegravning endast dagarna innan mordet på honom. Över hundratusen människor följde den gamle generalens begravningståg genom Washington DC.

Douglas MacArthur ligger begraven i en egen rotunda i Norfolk City Hall & Courthouse, Norfolk, Virginia



* Brigands – egentligen banditer – highwaymen – som rånade allmänhet när helst de kom åt. Ofta är de eleverade till någon sorts revolutionär status, inte särkilt viktigt att utröna skillnaden.

söndag 21 maj 2017

En högst märklig batalj


Tiden mellan den 30 april och den 8 maj 1945 var en förvirrad och potentiellt mycket farlig period. Från Adolf Hitlers självmord till undertecknandet av den tyska kapitulationen hängde de områden i Tyskland och Österrike som ännu ej blivit ockuperade av de allierade i ett militärt och politiskt vakuum. Det var mycket upp till lokala ledargestalter att agera uifrån eget förstånd vad gällde deras förhållningssätt till krigsslutet – fred eller Götterdämmerung.

Österrike och delar av Bayern var särskilt drabbade, där isolerade avkrokar bland Alperna fick vänta särskilt länge. De allierade var övertygade om förekomsten av en nazistisk sista befästning och rörde sig därför framåt under stor försiktighet i de djupa dalgångarna. Det skulle visa sig vara en inte helt tokig föreställning, om än kanske i begränsade, men ändå högst märkliga förhållanden.


I den österrikiska delstaten Tyrol, nära Kitzbühel – ej heller allt för långt bort från Hitlers födelseplats, Braunau – ligger byn Itter, känd för sin medeltida borg med samma namn, överlblickande dalgången Brixental. Borgen har varit en totalrenoverad turistattraktion sedan 1878 och det har stått någon form av befästning här sedan mycket länge sedan, först omnämnd 1241. Efter Nazitysklands annektering av Österrike 1938 beslagstogs borgen från dess dåvarande ägare, en Franz Grüner, av de nya myndigheterna.

Under andra världskriget användes borgen Itter för krigsfångar, modell V.I.P. Det var ett vanligt tillvägagångssätt, på båda sidor, att låsa in prominenta fångar i burgna miljöer. 1943 övertogs borgen av SS ekonomiska och administriella kontor, SS-WVHA, och dess chef Oswald Pohl, varvid den blev till en avdelning under koncentrationslägret Dachau. Vid krigsslutet satt här flera franska digniteter, som premiärministrarna Édouard Daladier och Paul Reynaud, tidigare överbefälhavaren Maxime Weygand och general Maurice Gamelin, tennismästaren Jean Borotra, samt Marie-Agnes de Gaulle, syster till Charles och givetvis medlem i motståndsrörelsen.

Madame de Gaulle

Där fanns också flertalet lägerfångar från olika östeuropeiska stater, som skötte allt det praktiska på borgen. De bevakades alla av ett kompani ur SS-Totenkopfwerbände under ledning av SS-Hauptsturmführer Sebastian Wimmer.

När nyheten om Hitlers öde i Berlin nådde Itter, tvekade SS-kaptenen Wimmer. Han var av den fanatiska sorten, som fått den här tjänsten för väl utfört jobb i Dachau. Lägrets siste kommendant, SS-Sturmbannführer Eduard Weiter, hade flytt till Itter och efter ett våldsamt fylleslag hade han skjutit sig själv under mystiska omständigheter. Wimmer ville nu dö för den stora saken. Samtidigt var han medveten om att hans män inte var av frontkaliber, dessutom inte villiga att dö under samma omständigheter som han. En kompromiss antogs. Vaktmanskapet skulle lämna borgen, men Wimmer varnade uttryckligen internerna att han snart skulle återvända med förstärkning från SS, så de skulle inte göra sig några illussioner. Internerna gjorde heller inte detta, men de visste att snart var allting över och de hade inte för avsikt att låta nazisterna ta tillbaka det som nu var deras borg.

Marskalk Weygand lämnar slottet
Man beväpnade sig med de vapen och ammunition vakterna hade lämnat kvar. De agerade mycket på vad en ny och viktig bekantskap informerat dem om, SS-Hauptsturmführer Kurt-Siegfried Schrader. Schrader hade tillbringat den sista tiden på borgen under sin återhämtning från krigsskador. Han var Waffen-SS och det var vanligt att sårade frontsoldater ur dessa led tillfördes SS-Totenkopfwerbände som förstärkning. Enligt hans korrekta antaganden fanns det gott om SS-enheter på flykt i Alperna, på jakt efter ett fäste för Götterdämmerung. Schrader var less och ville hem, han såg detta som en möjlighet att förbättra sina möjligheter och antog därför fransmännens erbjudande om att leda deras försvar mot Wimmers återkomst.

Samtidigt var det viktigt att försöka nå de amerikanska styrkor som närmade sig både norr- och söderifrån. Man sände därför, den 3 maj, ut den f.d. kroatiske motståndsmannen Zvonimir Cuckovic på cykel i jakten efter jänkarna. Han bar med sig ett brev på engelska. Närmaste staden, Wörgl, var fortfarande i tyskarnas händer, så han pressade vidare till Innsbruck, en sträcka på sex och en halv mil i kuperad terräng. På kvällen stötte han på framskjutna delar av amerikanska 409: e infanteriregimentet ur 103rd Infantry Division i en förort till staden. Hans brev väckte uppståndelse, det var viktigt att rädda de tunga fransmännen, men det närvarande befälet saknade befogenheter att agera. Man fick vänta till nästa dag, den 4 maj.

Österrikiska motståndsmän

När man på borgen inte hört något från Cuckovic, sändes även tjecken Andreas Krobot ut på cykel med brev till hands. När han nådde Wörgl hade en kort strid förekommit i staden och österrikiska motståndsmän hade tagit över, under ledning av den mycket erfarne stridsveteranen vid artilleriet, major Josef Sepp Gangl. Major Gangl hade med några ur sin sista bataljonstab bestämt sig för att göra upp med nazister och SS genom att hjälpa civilbefolkningen mot deras farliga fasoner. Han ville bistå borgen med hjälp, men anade att SS snart skulle vara tillbaka både till Itter och Görgl. Istället för att offra sina få soldater på ett okänt uppdrag, stannade han kvar i staden för att skydda civilbefolkningen, väntandes på amerikanerna.

De anlände snabbare än man trott. En spaningsenhet med fyra Sherman tanks och infanteri, under ledning av kapten John C Lee Jr, kom fram samma dag, den 4 maj. Efter följdaktiga kapitulationsåtgärder meddelade major Gangl sin amerikanske kollega om situationen i Itter. Lee fick genast tillstånd att fortsätta från sin divisionstab på 12th Armored Division. Samtidigt hade en stor amerikansk räddningsaktion från Innsbruck stoppats av artilleribeskjutning bara någon mil utanför staden. Endast ett par jeepar slank igenom på väg mot Itter.

Gangl

Hur hade det då gått för SS-Hauptsturmführer Wimmer? Jodå, han hade mycket riktigt stött på forfarande lojala och välutrustade SS-enheter, som utan tvekan var villiga att följa honom som befälhavare. I storleksordningen ett kompani, upp till 150 man, med antitankpjäser, varav en 88: a på släp, rörde de sig nu i riktningen Itter. Vem skulle komma först?

Kapten Lee och major Gangl stötte på patrull vid en bro. Den skulle inte hålla för annat än begränsad tung trafik. Lee beslutade att ta med endast en stridsvagn, samt två lastbilar, 16 amerikaner plus 11 tyska artillerister. Själva körde de två officerarna vidare i Gangls Kübelwagen. På vägen slog de ut en patrull med SS som försökte sätta upp en vägspärr. Av de överlevande lärde de sig att snabbhet nu var av största betydelse. När de på kvällen den 4 maj anlände till borgen blev alla givetvis glada, men det var också en känsla av antiklimax. Varför var de så få?


Försvaret av borgen Itter låg nu i händerna på en sammanlagd plutonstark främlingslegion under ledning av kaptenen vid US Army, Jack Lee, och med löjtnanten vid US Army, Harry Basse, majoren vid Das Heer, Sepp Gangl, och Hauptsturmführern vid Waffen-SS, Siegfried Schrader som ställföreträdare. Lee försökte först få de franska högheterna att hålla sig i skydd i källarvalven, men det var lönlöst. Nu var fransk stolthet på spel och samtliga, inklusive fru de Gaulle, tog sina platser vid muren med vapen i hand. De hade tre fördelar på sin sida, själva borgen, en Shermanstridsvagn (Besotten Jenny), samt att de leddes av mycket stridserfaret folk. Nackdelen var tidsfaktorn, eftersom de inte hade nog med ammunition. Vid det laget hade SS-Wimmer och hans män börjat betrakta borgen genom sina kikare, väl införstådda med vad som var i görningen.

Anfallet kom vid det första ljuset på morgonen den 5 maj. Under skydd av artilleri, som smackade granater in i den tjocka muren, rörde sig SS-männen i sina kamouflageuniformer snabbt uppför sidorna på borgsknallen. Vid porten stod Besotten Jenny och stoppade effektivt allt närmande med sin 75mm kanon och kulsprutor. Det gick snart upp för SS att folket i borgen visste vad de gjorde. Samtliga deras anfall slogs tillbaka av välriktad eld, med svåra förluster som följd. Så slog man ut Jenny med 88: an. Som tur var skadades ingen av besättningen, utan de kunde retirera till fots in i borgen. Striden fortsatte med nya attacker, som alla slogs tillbaka, men ammunitionen började ta slut.

Lee

Tennis-esset Jean Borotra erbjöd kapten Lee tjänsten att hoppa ut från borgen och löpa genom SS-linjerna till amerikanerna för att informera om läget. Lee antog erbjudandet och den tappre fransmannen, iförd delvis amerikansk uniform för att inte bli tagen som spion av båda sidor, tog sig igenom under dramatiska förhållanden och nådde amerikanska 142: a infanteriregementet, som tillsammans med österrikiska motståndsmän kom till omedelbar assistans. Det var ungefär nu, mot slutet av striden, som major Gangl uppe på ett bröstvärn, träffades av en krypskytts kula och dog omedelbart. Han blev försvararnas enda förlust.

Klockan 16:00 den 5 maj 1945 var det hela över. Ungefär 100 SS-soldater, inkl. Wimmer, togs till fånga. De hade förlorat åtminstone 40 man i stupade och sårade. Räddningsstyrkan möttes av en samling äldre fransmän, totalt oberörda, med cigaretter i mungipan, som lovprisade tapperheten hos ungdomarna. Samtliga av dem anlände med flyg till Paris redan den 10 maj. Amerikanerna, som gillar fair play, gav frisedlar till samtliga deltagande tyska soldater på den egna sidan, så de kunde resa hem utan besväret med ett par veckor i krigsfångeläger. Major Gangl begravdes med alla hedersbetygelser av amerikanska armén och erhöll postumt hedersmedborgskap i det nya, fria Österrike. En gata i Görgl är uppkallad efter honom.

Premiärminister Deladier efter striden

Striden om borgen Itter har för alltid placerat den på kartan för tusentals turister per år. Det var den enda striden under hela andra världskriget där tyska och amerikanska soldater slogs på samma sida. Det var sannerligen en högst märklig batalj.







lördag 13 maj 2017

Italienska fälttåget 1943-1945


Med det som kallas The Italian Campaign menar man i första hand kampen om det italienska fastlandet, själva stöveln. Befrielsen av Sicilien var en inledande bisak. Orsaken till detta beror på krigets skiftande karraktär i det att Italien kapitulerade i samband med invasionen av fastlandet, Benito Mussolini avsattes och fängslades, samt att Italien därefter bytte sida till de allierade. Tyska Wehrmacht blev nu dessutom ockupationsmakt, med stöd av de italienska fascisterna.

Bakgrunden till detta fälttåg var mycket Winston Churchills ovilja att släppa fram en invasion över Engelska kanalen mot det franska fastlandet. Han fruktade, liksom den brittiska militären, en upprepning av första världskrigets västfront. I detta agerade man emot inte bara USA, utan även Sovjetunionen, som båda krävde en snabbare utveckling i kriget som helhet. Det italienska fälttåget blev därför en kompromiss. De västallierade kunde nå en önskad avlastning av östfronten, riktad mot det Churchill föredrog att kalla – axelmakternas oskyddade buk.

Fältlmarskalk Albert Kesselring

Amerikanerna gillade det inte alls. Deras engagemang skedde under protest då de betraktade fälttåget som en missriktad överkurs och ett slöseri med resurser. De fick rätt i mycket med sin attityd. Det italienska fälttåget blev långt, segt och hade ofta karraktären av första världskrigets västfront, fast i extremt kuperat landskap. Det skulle bidra stark till Churchills förlust av pondus bland de tre stora.

Med de allierades invasion, Operation Baytown, av det italienska fastlandet vid stortån, d.v.s. staden Reggio, den 3 september 1943, kapitulerade Italien under fältmarskalk Pietro Bodaglio, den nye premiärministern. Detta följdes direkt av ytterligare en invasion vid Taranto, Operation Slapstick, och amerikanernas inträde vid Salerno, Operation Avalanche, båda den 9 september. Dessa manövrer, utom Avalanche, som beläget betydligt längre norrut tog merparten av tyskarnas försvar och över 3 000 förluster, fortlöpte relativt smärtfria och amerikanerna pekade åter på blodiga järtecken.


Fortfarande vid den här tiden leddes dessa operationer av general Bernard Montgomery, som chef för brittiska åttonde armén, Ökenråttorna. Stora omvälvningar var dock på gång. Montgomery skulle förflyttas till England och ta över den nya 21th Army Group inför Operation Overlord i juni 1944. Åttonde armén togs därmed över av generallöjtnant Oliver Leese, senare generallöjtnant Richard McCreery. Den amerikanska sjunde armén hade även de förlorat sin gamla chef, general George Patton, till England och det bestämdes också att de skulle stanna på Sicilien som ckupationsarmé. Senare skulle de ingå i Operation Dragoon, invasionen av södra Frankrike, augusti 1944. En ny amerikansk armé, den femte, under generallöjtnant Mark W Clark, hämtades upp från Nordafrika. Tillsammans ställdes de under 15th Army Group och fältmarskalk Sir Henry Maitland Wilson, Supreme Allied Commander i Medelhavet. I december 1943 skulle den positionen tas över av fältmarskalk Sir Harold Alexander.

När man tänker Italien så ser man framför sig sol och bad, pitoreska små kuststäder, Rom, Venedig, Florens och vingårdar i Tuscana. Krigets vardags-Italien innebar den långa bergskedja som utgör den italienska halvöns ryggrad, med en myriard av floder som rinner från den, västerut såsom österut. Det innebar branta kuster och två vintrar av misserabelt väder i iskallt snöglopp och djup lera. Italien var obarmhärtig för den avancerande armén och ironiskt nog, välkomnande, åtminstone militärtaktiskt, för försvararen. När sedan försvaret leddes av en av tyska Wehrmachts allra främsta härledare, då blev detta fälttåg till ett nära på två år långt helvete.

Generalöverste von Vietinghoff

Tyskarnas version av det italienska fälttåget kan summeras i ett enda namn, Luftwaffe Generalfeldmarschall Albert Kesselring. Vid sidan av fryntlig nazist och personlig vän till Hermann Göring, så var Kesselring konkurrent om den absoluta toppositionen som tyskarnas bäste general. Han var ett geni, en tidigare artilleriofficer och tekniskt snille, som byggt upp Luftwaffe från ingenting, skapat och lett den 2: a luftflottan både i väst och öst, och sedan november 1941 Oberbefehlshaber Süd, med ansvar för hela Medelhavet. I denna position hade han läxat upp general Erwin Rommel i militär strategi, vilket medfört att primadonnan gick till sin vän führern och klagade, varpå Göring inte vågade backa upp sin favoritgeneral när han hade rätt, så Rommel förlorade vid El Alamein.

Kesselring hade sin stab i Rom och var fortfarande chef för Luftflotte 2, så även för Heeres Gruppe C, som hade två arméer till sitt förfogande inför försvaret av Italien: Den tionde armén, under Generaloberst Heinrich von Vietinghoff, och den fjortonde armén, under general Eberhard von Mackensen, båda mycket skarpa fältherrar enligt den preussiska traditionen. Det faktum att italienarna bytte sida mitt i alltihop, tog Kesselring med jämnmod. Detta var nu en strikt militär angelägenhet, inte en politisk sådan, vad brydde han sig egentligen om att Mussolini satt fängslad på Campo Imperatore. Istället fär att slösa sina begränsade styrkor på ockupationstjänst, så släppte han lös en kvarts miljon fortfarande lojala fascistiska svartskjortor på civilbefolkningen.

Monte Cassino

Styrkeförhållandena var slående. Kesselring befogade som mest över ca 750 000 man, med små möjligheter till ersättningspersonal, de allierade 1.4 miljoner, med närmast obegränsade resurser. De allierade hade också nästan luftherravälde och havet var en No Go Zone för tyskarna. Av alla de stridande arméerna i Italien var den amerikanska den mest sammansatta och reguljära, med friska trupper direkt från Staterna. För första gången ställde man nu upp med rena latinamerikanska, frivilliga trupper i amerikansk uniform, bl.a. en komplett brasiliansk infanteridivision. Samtidigt anklagade Pentagon det brittiska War Office för att inte ge sitt allt i denna kampanj. Britternas nya åttonde armé blev snabbt en ren imperialistisk affär när nu de brittiska enheterna återvände hem för Overlord. De kom från Kanada, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika och Indien, men också från det fria Frankrike, Belgien, Syrien, Tjeckoslovakien, Grekland och – som väl var – Polen.

Tyskarna var även de ett hopkok av vad Kesselring kunde finna i den nu mycket ansträngda soldatpoolen. Han hade officerskårens absoluta lojalitet och skicklighet oavsett förband och soldaterna litade ännu helhjärtade på deras ledare. Italienarnas frånfälle hade haft en mycket samlande effekt på tyskarna. Arméenheterna var decimerade, men namnkunniga och erfarna. Hans pansar var tight, men mycket dödligt. Hans största tillgång var också det han hade mest kontroll över – Luftwaffe. Göring hade ställt så mycket av flygvapnets markstyrkor han förmådde till sin väns förfogande. Nästan hela Kesselrings infanteri bestod av Fallschirmjäger, Hitlers gröna djävlar. Det var general Alfred Schlemm och hela hans 1. Fallschirm Korps, samt ytterligare ett par fristående fallskärmsdivisioner. Där fanns också resterna av 1. Fallschirm-Panzer Division Hermann Göring, under generalmajor Paul Conrath.


Det var hårda, fanatiska män, som tog striden hela vägen ut och sedan ytterligare en bit, som satte stolthet i lidandet. De allierade kände lika mycket beundran som skräck inför dessa krigares förmåga, dessa gossar från det tyska låglandet, som behärskade de italienska bergen bättre än vad italienarna själva någonsin gjort.

Låt ridån gå upp.

De allierades avanceman norrut, utefter den italienska stöveln hade, förutom de formidabla geografiska hindren, att stort antal upplagda tyska försvarslinjer att betvinga. De kom i kluster efter varandra, mellan större reträtter då tyskarna behövde omgruppera och reorganisera. Dessa linjer bar namn som Bernhardt, Adolf Hitler, men också Volturno och Caesar. Linjerna var inte särskilt befästa, utan tjänade mer som förberedda, benämnda positioner vid förstärkning och reträtt. De följde dock alltid de högre bergsformationerna och var valda med stor omsorg. Förutom dessa kunde de allierade alltid räkna med eldöverfall, när och var som helst. De tyska fallskärmsjägarna tog sig lätt fram per fot med mulåsnor. De allierade höll sig till de få och svåragerade landsvägarna. Deras huvudsakliga moteld utgjordes av flygattacker, eller artilleribeskjutning, både från land och från havet. Man litade mycket till sin överlägsna eldkraft.

General Clark i Rom

Amerikanerna hade det tyngsta lasset att dra, vilket de aldrig lät britterna att glömma. De avancerade utefter den västra sidan av halvön, där den mesta infrastrukturen och de stora städerna Rom och Neapel låg. Det kom att ta hela 10 månader att nå och befria Rom och då hade de allierade under våren 1944 utkämpat de två mest ökända slagen under kampanjen – Monte Cassino och Anzio.

Monte Cassino ligger 13 mil sydost om Rom. Det är en bergstopp på 520 meter, krönt av ett stort kloster uppfört av St. Benedikt av Nursia år 529 e.kr. Vid andra världskriget kom klostret, som dominerar omkringliggande landskap, att ingå i tyskarnas Vinterlinje, en del av det sörre komplexet Gustavlinjen. Efter julfirandet 1943 stod det klart för Vatikanen att ett av deras mest monumentala klenoder stod under direkt hot för krigets fasor. De kontaktade Kesselring i Rom, som försäkrade dem att hans trupper inte hade för avsikt att inta klostret, eller att använda det som en del av försvarssystemet. Däremot, menade han, var det fienden som utgjorde det största hotet med sin eldkraft och vilja att använda den. Vatikanens kontakter med de allierade blev mindre fruktsamma och klostret bombades till ruiner. Dessa intogs därefter av tyskarna – ruiner är betydligt enklare att försvara än stående byggnader.

Anzio

Slaget började den 17 januari 1944 och under fyra månader skulle både amerikanska, brittiska och franska trupper stånga sig blodiga mot bergssluttningen. Till sist, i maj, kunde generallöjtnant Wladyslaw Anders polska II Army Corps ta toppen. Cassino hade då kostat de allierade otroliga 55 000 totala förluster, tyskarna hade förlorat 22 000 man.

Kuststaden Anzio ligger lite drygt 5 mil söder om Rom. Med början den 22 januari 1944 landsattes här US VI Army Corps, under generalmajor John P Lucas, som ett led i vad som också kallas slaget om Rom, till vilken även Monte Cassino tillhörde. Målet med landsättningen var att vinna tid. Istället för att stångas till lands, ämnade man kringgå flera tyska försvarsposition. Tanken var god, men amerikanerna hade lärt sig av att slåss mot tyskarna och väntade sig en tuff match – men kanske inte så tuff. I amerikansk militärhistorik benäms Operation Shingle som en generalrepetition inför Omaha Beach i Normandie och kallas därför alltid Bloody Anzio. General von Mackensen satte in enheter ur general Schlemmes fallskärmsjägare och LXXVI Panzer Korps, under General der Panzertruppe Traugott Herr.


En fruktansvärd och utdragen strid utspelade sig, där amerikanernas brofäste inte var säkrat förrän kort innan general Mark Clark, mycket nödig, kunde rulla in i ett jublande Rom den 5 Juni. Då hade han tvingats byta ut general Lucas redan i februari, mot den mer stridbare generalmajoren Lucian K Truscott. Anzio kostade amerikanska armén 45 000 man, varav hela 7 000 stupade. Tyskarna förlorade 40 000 man, 5 000 stupade. Clarks segerfest i media blev kortvarig, dagen efter, den 6 juni, startade Operation Overlord på andra sidan Europa.

Efter Roms befrielse, Kesselring hade struntat i Hitlers krav på strid om staden, och mot hösten 1944, ett år in på kampanjen, försämrades tyskarnas positioner. Italienarna hade organiserat sig, motståndet bakom de tyska linjerna började hårdna, trots att den frigivne Mussolini nu ledde sin Salòrepublik, en tragisk marionettregering. Nästa steg för för de stridande parterna låg längre norrut, utmed bergskedjan Apenninerna, och bar samlingsnamnet Gotiska linjen.


Det här skulle bli fältmarskalk Kesselrings sista strid i Italien. Han skadades illa i en trafikolycka den 23 oktober 1944 och förflyttades på vårkanten 1945 till Tyskland, där han blev den siste Oberbefehlshaber West. I hans ställe togs befälet över av generalöverste von Vietinghoff, med general Joachim Lemelsen som ny chef för tionde armén.

Slaget om Gotiska linjen utkämpades i första hand av brittiska trupper, med förstärkning av vad som nu kallades Forca Expedicionaria Brasileira, FEB, under blivande fältmarskalken hemmavid, den gamle revolutionären, general Joao Baptista Mascarenhas de Morais. De bestod av 25 000 man i amerikansk uniform. De gjorde väl ifrån sig. Nu hjälpte det föga, eftersom tyskarna bet sig fast likt iglar och linjen höll hela vintern. Tyskarna gav inte med sig mycket därför att de italienska fascisterna lyckats värva soldater till den hårt pressade fjortonde armén, nu under namnet Heeresgruppe Ligurien. Precis som i Nordafrika hade tyskarna lyckats skaka fram dugliga italienska trupper, 54 000 av dem, även under dessa svåra omständigheter. Italienska generaler, som Alfred Guzzoni och den otäcke ultrafascisten Rodolfo Graziani, fick nu en andra andning.


Inte förrän tidigt i mars 1945 gav tyskarna vika och retirerade i god ordning över Podalen och upp i Sydtyrolen och Alperna. Italienarna vek av mot väster och Turin, för att där möta sina öden tillsammans med Mussolini.

I januari byttes von Vietinghoff tillfälligt ut av Kesselring, vars ansvar åter inkluderade den italienska fronten. Kesselring ville att han skulle upp till Lettland och Festung Curland för att styra upp saker och ting där. Det italienska befälet under tiden togs över av honom själv. Von Vietinghoff återvände i mars, men placerade General der Infanterie Friedrich Schulz som operativ chef för resterna av tionde armén i Tyrolen. Dessa musikaliska stolarna bland befälet hade ingen menlig inverkan på tyskarnas uppträdande i strid. Myten om en omöjlig nazistisk fästning i Alperna blev mycket stark bland de allierade trupperna, både i Italien och i Tyskland. Man ville allt för livet inte möta dessa krigare i dessa berg.

Lynchad Mussolini med älskarinna

På Kesselrings inrådan inledde von Vietinghoff kapitulationsförhandlingar genom schweiziska statens försorg. Därigenom kapitulerade tionde tyska armén officiellt på eget initiativ, via ombud och blev därför den enda tyska armén som gav sig obesegrade. Under ledning av General der Panzertruppe Hans Röttiger marscherade drygt 150 000 man i perfekt ordning nerför Alperna och hem till Tyskland.

Det italienska fälttåget kostade de allierade otroliga 60 000 i stupade. Tyskarna förlorade ca 150 000 man, det jämnaste förhållandet i förluster mellan allierade och tyskar under andra världskriget. För amerikanerna står Italien för sig i historien. Det är bitterhet som dominerar. I decennier tystnade gamla veteraner när de konfronterade dem från The Italian Campaign, de som verkligen offrade sig för ett fritt Europa.


Fotnot:
I slutet av Stephen E Ambroses roman och föjldaktige miniserien på TV, Band of Brothers, finns en scen där en tysk general ber att få tala till sina män inför deras kapitulation. Scenen bygger på flera säkra vittnesmål och det handlade om en tysk general ur tionde armén – spelad av den i sammanhanget mycket kände tyske skådespelaren Wolf Kahler – talandes till sin stab. Det är inte klart vilken general det skall föreställa, men han citerade definitivt William Shakespeares Henry V.


Den händelsen gav romanen och TV-serien sitt namn, men inte ens författaren Ambrose, eller producenterna Steven Spielberg och Tom Hanks förstod den mycket dubbeltydiga betydelsen i just detta ögonblick i historien.