lördag 2 juni 2018

Seger i Europa 1944


Operation Overlord, förde med sig förhoppningen om att nå Berlin och få slut på kriget till julen samma år, 1944. Det blev aldrig så, mycket p.g.a. att hela projektet också var skräckfyllt. Första världskriget hängde som en unken, blöt filt över hela Västeuropa. Det band upp de allierade ledarna, militära som politiska, i en falsk känsla av förebådad katastrof. Det var svårt att ta lärdom av det som faktiskt startat hela kriget, det tyskarna kallade Bevegungskrieg.

Efter den initiala förvirringen vid Normandie, satsade tyskarna skickligt och inledningsvis framgångsrikt på att blockera de allierade i deras lilla brohuvud i nästan två månader. Det lyckades därför att tyngdpunkten på de allierades offensiv låg i norr och tagandet av hamnstaden Caen. Det var allt för uppenbart. Bollen låg därmed hos fältmarskalk Montgomerys brittiska och kanadensiska styrkor. Man skall inte ta ifrån Montgomerys hans seger i Nordafrika, men en blixtkrigare var inte.

Samtidigt är det intressant att studera de statistiska resultaten av slaget om Normandie sommaren 1944. Tyskarna offrade allt man hade i väst för att vidmakthålla situationen i en förhoppning om att kunna kasta tillbaka fienden i havet. Statistiken från den tiden talar dock sin bistra motsats. I genomsnitt förlorade Wehrmacht ca 500 man varje dag i den stora köttkvarnen östfronten. Under juni och juli 1944 i franska Normandie tappade tyskarna dubbla det antalet, 1 000 man per dag.


De allierade sköt helt enkelt skiten ur tyskarna, som aldrig varit med om något liknande i eldkraft tidigare. Från havet, från luften, från marken, de ärrade tyska soldaterna mötte en mur av glödande död. När amerikanerna i söder till sist bröt ut genom Operation Cobra, var Wehrmacht helt slut i väster, det fanns inget mer att göra än att fly hals över huvud hela vägen till Rhen. Tyskarna skulle aldrig mer ha en miljon man att slåss med i väst. Trots detta kunde de allierade inte fullfölja sina önskemål under 1944.

De skulle fortsätta att sjabbla med en svag logistik under hela hösten, man skulle slösa tid på Operation Market Garden och överraskas vid Ardennerna. Allt detta därför att det fanns en ohelig överenskommelse om att marschera på bred front, nå Rhen samtidigt och därefter dela Tyskland mellan sig. Detta var ett misstag, historien är klar med detta. Överenskommelsen var i förstone politisk och militären hade att förhålla sig till detta. General Eisenhower hade en annan åsikt om detta, men han var lojal med sina ledare. Sedan 1942 hade han tillhört den amerikanska militära lobbyn i London, som redan från början var redo att ta språnget.

Det fanns två typer av amerikanska militärer, vi kan kalla dem Grant’s and Sherman’s. Begreppen syftar på amerikanska inbördeskriget och unionens slutliga seger genom att kombinera utnötningskriget i öster, under general Grant, med Bevegungskrieg (ett begrepp myntat av preussarna redan då) i väster, under general Sherman. 1944 var det absolut färre av Shermans i armén och även om Eisenhower var en Grant, så var hans chef, general Marshall i Washington DC, en Sherman. Eisenhower respekterade behovet av Shermans i hans kommando och hade därför, på Marshalls inrådan, behållit ett ess i ärmen.

Så, låt oss vara kontrafaktiska för ett ögonblick och fråga oss: Vad hade hänt om amerikanerna insisterat på kontroll i Normandie? Det var ju deras party hur som helst, de betalade för det. Det var nu inte politiskt möjligt, men tänk om?


I så fall hade Eisenhowers förlyttning av general Patton från Sicilien till England fått sin egentliga betydelse bättre redovisad i historien. Skapandet av amerikanska tredje armén under Patton hade utgjort spjutspetsen i den allierade taktiken för Västeuropa redan från början. Patton hade fortfarande inte deltagit i själva invasionen, det var inte hans roll. Istället skulle den amerikanska grupperingen i Normandie skett i norr och den brittiska i söder. Istället för att tvinga Patton att svinga en uppercut från söder och norrut, hade han nu haft raka spåret österut mot Rhen och Tyskland redan från kanske Dagen D + 10.

Patton hade i detta läge inte haft med hamnstaden Caen att göra, istället hade hans tredje armé, med hjälp av de övriga amerikanska styrkorna i norra Normandie öppnat en kilometerbred öppning i de tyska linjerna, genom vilken den 4: e pansardivisionen hade avancerat under massivt understöd från luften. Antagligen hade hans tredje armé haft mer pansar, kanske rentav en hel pansarkår. Tyskarna hade givetvis gjort allt de kunnat för att hindra detta, men med facit i hand vet vi att de antagligen inte skulle ha lyckats med de styrkor de hade tillgängliga, särskilt inte om Monty engagerade dem i söder. Det betydde att Patton hade inlett marschen mot Berlin två månader i förtid och hade kunnat nå Rhen i augusti, kanske även i slutet av juli 1944.

Faktiskt, situationen hade blivit så mycket mer alarmerande för tyskarna. Begreppet Falaise-fickan hade fått en helt annan innebörd när merparten av de tyska förbanden i Frankrike, mer än 20 divisioner, kom att befinna sig söder om Pattons offensiv. Var skulle de retirera? Montgomery, i söder, hade i det fallet utgjort ett storartat städ för Pattons hammarslag att landa på. Vi kan ha fått se en inringning i Frankrike som fått Stalingrad att blekna. Tänk så här: Inget Market Garden, ingen katastrof i Ardennerna, bara en enda stor allierad offensiv rakt på Rhen, med målet att ta Berlin, Prag och Wien före ryssarna.

Vi talar nu om sommaren 1944 och vi vet att tyskarna just då hade svarat fördelaktigt på en sådan manöver och kanske hade de lagt ner vapnen vid Rhen. De hade kanske varit än djärvare att avpollettera Hitler den 20 juli. Fältmarskalk Rommel hade kanske tagit sitt förrädiska steg tidigare, kanske hade upproret fått hela Waffen-SS med sig, genom SS-Obergruppenführer Sepp Dietrich. Invasionen av Tyskland hade ändå skett, inte enbart utifrån lärdomar från det tidigare kriget, utan framför allt inför den nya fienden i kulisserna – Sovjetunionen. Det hade blivit ett annat kallt krig med mindre dominans av kommunism i Europa.


Hade det gått att genomföras? Ja, idag kan vi se att det var fullständigt möjligt, de allierade var betydligt mer överlägsna tyskarna än vad ryssarna var på östfronten. Jag har därför ofta frågat mig varför den amerikanska arméledningen höll så hårt i deras Patton genom Nordafrika och Sicilien, varför de mot så många odds ändå flyttande honom till England och gav honom den tredje armén? Såsom saker och ting utvecklade sig i kriget, var inte Patton överflödig, egentligen? Många tycker det. I själva verket ville amerikanerna ha Patton tillgänglig – just in case.

I ett historiskt perspektiv hade det varit en tuff deal. Vi hade varit skyldig en svärande buffel vår frihet och framgång. Patton är inte ett enkelt geni att uppskatta, annat än professionellt. Han drev sina överordnade och Washington till vansinne med sin vassa tunga. Pressen både älskade och hatade honom. Han bjöd på sig själv, var underhållande och betydligt mer öppenhjärtig med militära ting, men hans svada fick pressen att vid några tillfällen kalla honom för nazist, han som dräpte fler nazister än de flesta. Det var en cirkus kring Patton under andra världskriget.


Jag har tidigare skrivit om jämförelserna som gjorts mellan general Mattis, USA: s nuvarande försvarsminister, och Patton. Det är egentligen fel jämförelse. Den betydligt mer korrekta är den mellan Patton och Trump. Lika buffliga, lika hatade, trots den avgjorda kompetensen, de rätta intentionerna, det goda resultatet. Jag tror att framtiden kommer att ge just den liknelsen rätt.

måndag 21 maj 2018

Östfronten på 2 000 ord


Det här kan se ut som ett omöjligt uppdrag. Östfronten upptog större delen av andra världskriget och utgjorde den mest väsentliga delen av dess utkomst och inte minst påföljden av det. Jobbet underlättas dock av att jag bestämt mig för att revidera min uppfattning om både östfronten och andra världskriget som helhet. Det har blivit nödvändigt i skenet av hur historiken kring tolkningen av denna konflikt förändrats under de senaste åren. Det har skett avgörande genombrott som förbättrat förståelsen av detta ohyggliga krig. Så, utan mera krusiduller, här följer Östfronten på tvåtusen ord, den reviderade versionen.

Vi har låtit oss fintas av både sovjetisk propaganda och tysk falskhet. Vi har inte kritiserat någon av dem tillräckligt, utan under många årtionden har vi värmt rumporna i fåtöljerna och undvikit det hårda arbetet att gräva fram de faktiska förhållandena. Därför har vi undvikit följande slutsatser till att börja med: Det fanns en rationell orsak till Nazitysklands anfall på Sovjetunionen, det var alls inga ideologiska nycker, utan iskall kalkylering utifrån den position Tyskland befann sig i 1941. Hitler hade rätt och hans generaler hade fel, han hade faktiskt en logisk orsak till att vägra reträtt vid Stalingrad. Vi blir tvungna att omvärdera den preussiska generalskåren.

Stalin hade inte för avsikt att anfalla Nazityskland det är lika bra att kasta bort den föreställningen, den hör hemma hos nynazisternas läger. Ryssarna togs på sängen och dukade under av en betydligt större fiendes våldsamma anstormning. När anfallet kom var röda armén helt involverade i en nödvändig motorisering av samtliga deras trupper och var i realiteten oförmögna att organisera ett försvar. De förlorade minst fyra miljoner man under hösten 1941 och måste börja om från början mitt under brinnande krig, något deras kommunism misslyckades med ända till 1943. Trots allt detta, den röda arméns många svårigheter, lyckades ändå inte Wehrmacht besegra dem. Det är en viktig slutsats.


Varför Operation Barbarossa? Svaret är det enda korrekta och uppenbara: Nazitysklands ekonomi. Det var samma orsak till att starta kriget 1939. Ekonomin var riktigt usel p.g.a. kriget och socialistisk politik. Framför allt saknade man olja. Det fanns inte tillstymmelse till olja för det krig man nu valde att föra. Det förklarar det fotmarscherande infanteriet och hela artilleriet och underhållet per häst. Det förklarar mycket av Luftwaffes tillkortakommande och varför det aldrig byggdes tillräckligt med ubåtar. Huvuddelen av Tysklands drivmedel kom från Rumänien och från syntetisk olja, men det räckte inte på långa vägar. Det tyska folket stod inför hårdare ransonering och i de ockuperade nationerna var situationen mycket prekär.

Hitler bestämde sig för Barbarossa till stor del av detta skäl och han gav Wehrmacht hårda direktiv. Anfallsriktningen skulle vara åt söder, genom de rika jordbruksområdena i Ukraina och till oljan i Kaukasus. Norr därom skulle man endast utöva flankskydd, inkluderat de säkerligen vänligt inställda balterna, samt länka ihop med Finland, men det var allt. Han gav krigsmakten högst tre månader att utföra detta uppdrag, sedan var oljelagren sinade. Lyckades man skulle Sovjetunionen berövas sin huvudsakliga oljereserv och kornbod. Resultatet var ett betydligt svagare kommunistvälde och i realiteten – schackmatt. Hitler hade antagligen hamnat i en för honom betydligt säkrare sits om man lyckats med detta. Han var den rationelle och hade absolut rätt. Det är något mycket kusligt över detta.

Hitlers generaler ljög verkligen för honom, det var ingenting från han sjuka hjärna. De ljög för honom för de trodde att han var en idiot. Under stabschefen för OKH, Franz Halder, drev man trots Hitler order anfallet norrut, mot Moskva och Leningrad. De drev fram det med argumentering IRL. Varför? Man kan bara spekulera kring detta. Först och främst, militärer fattar inte ekonomi, de har aldrig gjort det och kommer så aldrig att göra. Antagligen var det allt från fornstora korståg till första världskrigets framgångar, eller att göra det Napoleon inte fixade, vem vet? När till sist Hitler ändå satte ner foten och drog förband bort från Moskva-riktningen så kom han i historien att bli kritiserad för det, att han undergrävde intåget i Moskva – något som aldrig var Hitlers order från början.


Vi får också glömma bort allt om ryssarnas enorma överlägsenhet i manskap. Tyskarna var fullt kapabla att ersätta sina förluster, åtminstone i folk. Däremot fick de under 1942 genomföra en bisarr nerdragning av sina mekaniserade förband p.g.a. oljebristen. De kunde ha ersatt varje förlorad stridsvagn om de velat, men kunde inte. De blev kvar i depåerna. Glöm för all del även bort östfronten som pansarlandet. Fram till Kursk 1943 utvecklades ytterst få rena pansarslag. Helt enligt tyska arméns taktiska normer, så var den främsta pansardödaren infanteriet och deras 50mm pansarvärnspjäser. De enda gångerna under Barbarossa som Wehrmacht förlorade stora mängder pansar i strid var när de stötte på ryskt pansarvärn. Östfronten var ett utpräglat infanterikrig med mycket höga förluster som följd.

Slaget vid Kursk och pansarslaget vid Prokorovka var ett ryskt misslyckande rent taktiskt, eftersom de lät sig dras in i en helt vettlös pansarstrid med hundratals förlorade vagnar, som inte spelade den minsta roll i sammanhanget. Stalin blev rasande på sina generaler och ville veta varför de förstörde hans pansararméer. Pansar i den moderna krigsföringen, i Bevegungskrieg, handlade om att öppna anfallsvägar på djupet och förstöra infrastrukturen bakom linjerna, inte att bekämpa fiendens pansar, även om det givetvis förekom. Pansar bekämpades av infanteriet och i allt större omfattning av flygvapnen. Det här är också orsaken till att de västallierade aldrig brydde sig allt för mycket om deras mindre tanks mot tyskarnas bjässar, eller varför Heinz Guderian avskydde Panzer VI Tiger, den var allt för tung och orörlig. Dessa tanks var aldrig tänkta att mötas på slagfältet ändå.

Man kan nu börja att förstå mer av ryssarnas agerande under kriget och deras stora förluster. De tvingades slåss med illa förberedda förband med mycket bristande koordinering, mot en fiende som fortfarande var fler än dem – kom ihåg infanterikriget. Under 1942–43 var det ledande vapenet som ryska fabriker spottade ut inte tanks, utan granatkastare, den stora infanteridödaren. Orsaken till att man höll kvar vid att anfalla tyskarna vid Rzjev under 1942–43 handlade verkligen om att dra fokus från södern och binda Wehrmacht vid sitt tidigare misstag mot Moskva. Det skulle få förödande resultat för tyskarna. Kom ihåg att medan tyskarna drogs med mediokra underrättelser om ryssarna, så hade ryssarna god aning om vad som hände bakom tyskarnas linjer, ända till Berlin. De visste att de tyska generalerna prioriterade Moskva före Baku fortfarande 1942.


När väl Wehrmacht fick ändan ur vagnen och försöka med Kaukasus sommaren 1942 var de inte motoriserade i den ordning de skulle och det blir nu lättare att förstå Stalingrad. Staden hade ingen taktisk betydelse i sig, men ingick i armégrupperna A och B: s norra flankskydd. Statistiken talar tydligt om ett allvarligt misslyckande i OKH: s planering. Den sjätte armén, som varit den största av sitt slag i hela den tyska armén strippades på avgörande förband och fick den minsta andelen ersättningsförband eftersom man utgick ifrån att de endast skulle utgöra försvarsenhet i norr, vid Volga. Ryssarna slogs som djävlar hela vägen till Stalingrad och sjätte armén var stukad, illa tilltygad och försvagad när den väl indelte sig i striderna om staden som aldrig varit ett mål från början. OKH hade mycket att svara för.

Hitler vägrade släppa taget om Stalingrad av den enkla anledningen att slaget band upp ryska enheter och om man gav upp skulle den norra flanken hotas och Kaukasus gå förlorat, vilket var det viktiga i sammanhanget. Nu misslyckades det ändå. Från 1943 var Röda armén helt förändrat och kunde nu agera som en fungerande armé. De hade lärt sig sina läxor och utmanövrerade nu Wehrmacht i alla avseenden. Myten om tyskarnas förnämliga försvarsstrid måste tas med en nypa salt. Det var nu deras tur att dras med större förlustsiffror än vad ryssarna gjorde. Varför då, kan man fråga sig, om de nu var så skickliga? Därför att empirisk militärhistoria gör klart att flyende försvarsstrid alltid kostar, precis som för ryssarna 1941.

Från 1943 besegrar Röda armén Wehrmacht, inte för att de var så många fler, som myterna säger, utan för att man var bättre och med rikliga resurser. Tar man styrkeförhållandena mellan de stridande, var aldrig röda armén mer än 3/1 större än tyskarna, något som dessutom inte inträffade förrän 1945. Under kriget i övrigt var man jämnstora eller som bäst 2/1 i rysk favör.


Det var östfronten i mycket kort sammandrag. Frågan är nu varför det har tagit så lång tid för att se sammanhangen i mera korrekt ljus? Det är en kombination av två motsatta förhållanden. Å den ena sidan är det ryssarnas vilja att visa upp sitt lidande i syfte att smeta över deras tillkortakommanden i början av kriget. De spelar underdog-kortet mot den väldiga, tyranniska fascismen, som sedan besegrades av de sovjetiska arbetarna i en jättelik socialistisk seger. Vi har allt för ofta låtit oss luras av detta. Samtidigt har vi beundrat tysk militär allt för mycket, jag är själv skyldig till detta. Vi har drabbats av västerlandets heroiska kamp mot de eurasiska horderna och spelat med i charaden om skillnaden mellan Wehrmacht och Nazistpartiet (SS).

Östfronten under andra världskriget var en perverterad sammandrabbning mellan två oerhört ondskefulla ideologer där båda parter agerade i ett gemensamt folkmord av gigantiska mått. Vid sidan av SS och NKVD utförde de båda arméerna helt obeskrivliga övergrepp mot civilbefolkningen. 20 miljoner oskyldiga människor (konservativ siffra) mördades i Ryssland och Ukraina. Ryssarna stod själva för mycket av detta, i enlighet med den kommunistiska ideologin, men tyskarna mördade även de i drivor och med påfallande passion. Till skillnad mot SS förde inte Wehrmacht statistik över hur många civila de dödade med vapen, svält eller umbäranden. Det rör sig om ett par, tre miljoner. Medan de ryska arkiven öppnats – de håller nu på att stängas igen av ett allt mer nationalistiskt Kreml – så har det moderna Bundeswehr inte öppnat särskilt mycket om sin vetskap för allmänheten i detta avseende.

De västallierade kunde skatta sig lyckliga över ryssarnas uppoffrande, något de faktiskt räknade kallt med. Sovjetunionen band upp åtminstone 70 procent av Wehrmachts hela styrka på sin front. Samtidigt bidrog Sovjetunionen aktivt till andra världskrigets inledning genom sitt samröre med nazisterna. Dessutom, fortfarande vägrar man erkänna USA: s roll för deras överlevnad. Under 1942–43, när tyskarna stod i Kaukasus utkanter och skar av oljeförbindelsen norrut och drog undan kornboden Ukraina under ryssarnas fötter, då var amerikanernas generösa hjälp över haven den enda livlinan i många avseenden.


Det är fortsatt sant att Hitler inte skulle ha igångsatt Barbarossa, att det förseglade hans undergång, men då skulle han heller aldrig ha startat kriget överhuvudtaget. Gemensamt för de aggressiva staterna Tyskland, Italien och Japan var att de samtliga inte hade resurserna att utföra kriget. Genom att dra in de stora marknadsekonomiska krafterna brittiska imperiet och USA, men också de likvärdigt rabiata diktaturerna Sovjetunionen och Kina, så var det dömt att misslyckas. Det var ett vanvett som kostade över hundra miljoner människor livet.

Så där, östfronten på mindre än 2 000 ord.



söndag 22 april 2018

Kohima - österns Stalingrad


Andra världskriget och Kina blev för Japan vad Sovjetunionen var för Nazityskland, platsen där deras militära förmåga blöddes ut. Likheterna är slående, precis som i det väldiga Sovjetunionen kunde de kinesiska försvararna utnyttja sin nations storlek till att göra nödvändiga strategiska reträtter inom det egna territoriet. Japan kom att ha närmare 80 procent av sin armé i Kina, den främsta orsaken till varför USA engagerade sig så pass i kinesernas kamp.

Det lyckades. Stilla havet, som var japanska flottans ansvarsområde, hade enbart begränsade resurser till lands och i luften. Den japanska kejserliga armén kunde enbart upprätthålla 140 000 man, den lilla sjuttonde armén. I Burma stod femtonde armé med 350 000 man. Efter att man kämpat till sig Burma var man i början av 1944 helt utmattade. Underhållslinjerna var farligt uttänjda. De allierades tumskruvar hade börjat dras åt och vägen över Saigon i Vietnam förtvinade allt mer under trycket från fientliga flottstyrkor.

General Sato
Chefen för femtonde armén, generallöjtnant Renya Mutaguchi, var väl medveten om situationen. Hans styrkor var försvagade efter långa och hårda strider i den oländiga djungeln, med liten eller ingen avlösning. Han behövde tid för återhämtning innan de uppenbara hotbilderna utvecklade sig. Läget var trängt efter de tidigare framgångarna. Den brittiska fjortonde armén, under general William Slim, hade dragit sig bakåt i god ordning. Deras stora förluster kunde alltid ersättas av nya, friska trupper.

Från norr hotade en ny aktör, amerikanerna och kinesiska nationalistarmén, under general Joseph Stilwell. Japanerna stod en bit in i det mest nordöstra hörnet av Indien och de förstod att de måste förbereda sig för den förnyade styrkan i den huvudsakligen indiska armén. Japanernas chans var att deras närvaro skulle skapa den revolt som man utgick ifrån skulle inträffa i Indien, ett folkligt uppror mot kolonialmakten. Mutaguchi ämnade bita sig fast i djungeln, om han bara kunde lösa underhållsfrågan.

Japanskt infanteri
Goda råd var dyra och ett sätt att avstyra kommande offensiver från en fiende man visste skulle komma, var att utföra störande, begränsade anfall i syfte att förstöra och skära av motståndarens militära infrastrukturer. Mutaguchi presenterade sina planer, under namnet U-go, för sina generaler redan i december 1943. De gavs godkännande av kejserliga generalstaben i Tokyo den 7 januari 1944. Idén var att stöta hårt över floden Chindwin i riktningarna väster och nordväst, mot den regionala huvudstaden Imphal och in i dagens Nagaland. Det skulle på så vis gå att vinna den tid man så desperat krävde.

En av de aktuella förbandscheferna, chefen för 31: a infanteridivisionen, generallöjtnant Katoku Sato, var mycket missnöjd. Hans division på 13 000 man hade fortskaffning för enbart tre veckor och det var under vila. Nu skulle han behöva kasta in sitt folk i aggressiv attack. Han klagade och enligt vittnen, jämförde Mutaguchi med en idiot, men avvisades.


General Sato hade att med sin division avancera nordväst till byn Kohima och därigenom skära av Imphal norrifrån. Därifrån hoppades Mutaguchi att 31: a divisionen skulle avancera vidare till den viktiga järnvägsknuten Dimapur i Brahmaputradalen. Sato betvivlade att detta skulle fungera, såvida de inte stötte på betydande brittiska försörjningsdepåer. Dock, några sådana befann sig knappast vid så framskjutna positioner.

Den logistiska situationen var också svår för de allierade. Stridsområdet i fråga var kraftigt kuperat och djungelklätt. I dalgångarna rann bäckar och åar med otjänligt, malaria-infekterat vatten. Det var hett och fuktigt, bland de värsta tänkbara förhållandena för marsch och strid. Soldaterna var tvungna att hushålla med vatten eftersom underhållet inte kunde garantera friskt vatten fortlöpande. De allierades stora fördel gentemot japanerna var tillgången till försörjning via flygplan, tillhandahållet huvudsakligen av amerikanerna.

General Stopford

Kohima är fortfarande idag en obetydlig plats som domineras av ett stort krigsmonument, rest av den brittiska armén. Det är en glest belägen by, vars strategiska viktighet ligger i dess position på ryggen av en ås vid inledningen av en högt liggande passage, huvudvägen genom området, från Imphal och vidare in i Indien. Därför hade britternas ställföreträdande kommissionär i området, Charles Pawse, en bungalow med tennisbana i Kohima. Förlagd i denna by var vid den här tiden indiska förband, en bataljon infanteri ur Assam Regiment och några plutoner ur det paramilitära Assam Rifles, tillsammans kanske 600 man.

Hela regionen hölls av den indiska XXXIII armékåren under ledningen av generallöjtnant Montagu Stopford, en av general Slims närmaste män. När japanerna inledde sin offensiv den 15 mars 1944 kom deras 15: e infanteridivision, i Satos 31: a divisionens södra flank, att först nå stridskontakt i de norra förorterna till Imphal, där även Satos 58: e regemente fastnade. Decimerad i storlek marscherade 31: a divisionen norrut utmed den åsrygg som ledde till Kohima. Vis av händelseförloppet kastade general Stopford in delar av 161: a indiska brigaden som huvudsaklig styrka på platsen.

Tennisbanan
Brigadör Dermot Warren, chef för 161: e brigaden, kom dock att tvingas återta sina order rörande Kohima, vilket skulle få obehagliga resultat för utvecklingen. General Satos anfall mot Kohima startade den 1 april och de indiska trupperna förskansade sig omedelbart för det inkommande artilleribeskjutningen. Situationen såg inte bra ut för indierna och man bad desperat om förstärkningar och vatten. General Stopford kommenderade åter fram 161: a brigaden, men endast ett fåtal av brigadör Warrens styrkor nådde åsryggen, vilken japanerna nu snabbt inringade söderifrån under allt hårdare strider.

Den lilla garnisonen i Kohima skulle till sist bestå, förutom de indiska soldaterna från Assam, av 4: e bataljonen Queen’s Own Royal West Kent Regiment, delar av en alldeles nyskapad bataljon nepaleser, samt ett par kompanier chindits ur 23rd Long Penetration Brigade, som kom in springande genom kulregn just innan säcken knöts ihop den 4 april. Där fanns även en stor kontingent sjukvårdspersonal med patienter som flytt framför japanerna. Totalt var de ca 2 500 man, varav endast 1 500 var stridande trupp. Chef var överstelöjtnant John Laverty, Royal West Kent.

Indiskt infanteri

2013 röstade Royal British Army Museum i London fram slaget om Kohima till den mest heroiska i brittisk militärhistoria. Detta österns Stalingrad, som det också kallats, var en otrolig uppoffring för de fåtaliga kolonialtrupperna under de nästan tre månader slaget höll på. Tre månader i stekande hetta, minimalt med vatten, svårt med ammunition, under ständig granatbeskjutning och eviga anfall, strider man mot man. Monumentet över de fallna i Kohima listar över 1 400 namn, inkl. de som föll när de försökte bryta inringningen utifrån. Två Victoriakors förärades, talande nog var båda postuma.

Nu var situationen även mycket prekär för de 10 000 soldaterna i general Satos 31: a division. Med sina endast tre veckors fortskaffning tvingades de ransonera redan från start. Sato satsade allt på att bryta ställningskriget och ta Kohima så fort som möjligt och därmed nå sitt primärmål. Detta skapade en bisarr, taktisk position. I sina memoarer Defeat Into Victory (1956) ägnade fältmarskalk Slim ett helt kapitel till Kohima. Han ifrågasätter då Satos position efter det att han klagat på sina överordnade för att sända ut honom på detta uppdrag. Slim frågar i boken varför Sato stod kvar och slogs vid Kohima, när inget hindrade honom från att gå runt och vidare.


Som vid alla belägringar fick Kohimas geografiska och arkitektoniska nyckelpositioner namn som för alltid svetsats in i historien.   Treasury Hill, Church Knoll, GPT Ridge och Aradura Spur. Mest känd – och den mest blodiga – är dock Tennis Court. Japanerna lyckades ta och hålla den ena långsidan av kommissionär Pawses tennisbana, de allierade höll den andra. Det blev det enda stället där japanerna kunde anfalla på plant underlag, annars alltid i uppförsbacke. Här ljöd Banzai-ropen som oftast, här måste de allierade hushålla med sin ammunition, så huvuddelen av anstormningarna tvingades mötas med bajonetter, spadar och knivar. Under tre långa månader.

Ibland bröt japanerna igenom mellan olika positioner och man lät dem komma ut på andra sidan, bara för att direkt efter täta linjen med egna motanfall. Britter, indier och nepaleser slogs för sina liv sida vid sida under helt olidliga förhållanden. Från luften släpptes vatten, förnödenheter och ammunition från flygplan, men det var aldrig tillräckligt eftersom mycket hamnade hos japanerna. Förutom egen artilleribeskjutning mot de japanska linjerna, försökte man även lösa upp belägringen med flyganfall. Många var de försök att nå kamraterna i häxkitteln, det var aldrig problem att motivera soldater till anfall, men japanerna vägrade släppa taget. Varje dag erhöll general Stopford från överstelöjtnant Laverty lägesrapport – vi håller våra positioner, begär tillskott av allting i arméns underhållslistor.

Banzai

Med tiden började japanernas baksida att visa sig för de inringade. Hur djävligt det än var för dem, så kom enskilda japanska soldater, ibland små grupper, över till dem, svårt utmärglade och be om hjälp. De fick hjälp, den lilla som fanns, men det var ändå bättre än i deras egna läger. Den 31: a divisionen svalt, kraften i anfallen mattades ut eftersom soldaterna i allt större grad inte orkade röra sig. Belägringen bröts den 22 juni i det att japanska armén totalt löstes upp och general Sato flydde tillbaka. Han återkom till de egna linjerna med endast 800 uthungrade trashankar. Han vägrade Sepuku, självmord, utan krävde krigsrätt för att klarera sitt namn. Istället renderades han mentalt sjuk och skickades hem. Han dog 1956 efter att ha försökt göra allt han kunde för sina få återstående män.

De officiella japanska förlusterna talade om 6–7 000 man, de totala siffrorna för de allierade var 4 064. Ett fåtal av garnisonens män var helt oskadda. En tredjedel av dem hade stupat. Vid japanernas tillbakadragande möttes de allierade förföljarna av svältdödens framfart. Man fann även tecken på självmord och kannibalism. Operation U-go blev en katastrof för japanerna och början på den stora tillbakamarschen i Burma.


Tennisbanan idag

Kohima markerar även det sista anfallet utfört av japanerna i syfte att invadera och ta territorier i andra världskriget.

söndag 18 mars 2018

Den siste kavalleristen


För att vara bortglömd i historien, har han också varit en av de mest hyllade amerikanska generalerna under andra världskriget. Han har ofta betraktats som den bäste generalen och det hör till saken att han tjänstgjorde som divisionschef under Patton. Gamle Blod och mod reste honom på en hög piedestal och begärde särskilt, när det blev dags för honom efter kriget att lämna ifrån sig sin så älskade tredje armé, att just han och ingen annan skulle ersätta honom.

Lucian King Truscott Jr var unik på många sätt. Han var en av enbart tre amerikanska generaler under andra världskriget som avancerade från divisionschef, via kårchef till arméchef. De övriga två var Alexander Patch och James Van Fleet. Han var också näst yngst som divisionschef, 48 år, dessutom yngst som både kår- och arméchef. Han hade alls inte gått på West Point och inte haft stridskommendering under första världskriget.

Det fanns stora likheter med Patton. Truscott var kavallerist ut i fingerspetsarna, en mycket skicklig ryttare och polospelare. Han bar ofta ridbyxor och ridstövlar i tjänst, men revolverhölstret var ersatt med rosa byxor – precis som en del brittiska officerare, fast de i manchestertyg – matchande till en nästan alltid förekommande skinnjacka, samt en vit scarf runt halsen, allt symptom på en pockande skrockfullhet.


Hans röst var onaturligt skrovlig, ett resultat av ett misslyckat experiement med syra i skolan som barn. Detta förstärkte hans rykte om sig att vara en riktig hårding, vilket var helt sant. Truscott är i historien anfader till US Ranger Division. Han ledde sina trupper från fronten, alltid nära sina mest utsatta trupper, vilket säger en hel del eftersom hans huvudsakliga ledarskap under kriget låg vid den särskilt svinaktiga italienska fronten.

Det mest utmärkande med general Truscott var den totala avsaknaden av svagheter som härledare. Vad som existerar i hans eftermäle är enbart absolut kompetens och närmast fulländat ledarskap i strid. Hans soldater avgudade honom och marscherade till helvetet och tillbaka för honom. Endast fiendens stridbarhet kunde sätta käppar i hjulet för Truscott. De brittiska militärhistorikerna John Keegan och Antony Beevor gick en gång samman i följande utlåtande:

A first-class professional soldier – as unflamboyant a leader as has appeared in the history of the US Army since Ulysses S Grant.

3rd Infantry Division

Lucian Truscott kom från Texas, född i Chatfield, Navarro County 1895. Enkla uppväxtförhållanden ledde till arméstipendium och reservofficersutbildning i kombination med college. Han blev under en kort tid skollärare, men då det stora kriget nådde USA 1917 sadlade han bokstavligen om och blev yrkesofficer och löjtnant efter tre månaders officersträning hos kavalleriet. Dock behövdes han inte i Europa, utan han placerades på Camp Harry J Jones i Arizona och 17th Cavalry Regiment.

Detta innebar träning och övning av rekryter. Alltid en mycket skicklig och enveten pedagog, hade han sin tjänstgöring under kriget utstakat för sig. Detta skulle återkomma som en mycket viktig del av hans karriär. Under mellankrigstiden fortsatte han i kavalleriet, kombinerande förbandschef med stabsuppgifter och skoluppdrag. Amerikanska armén var liten och han lärde snabbt känna Patton väl och de båda officerarna delade mycket av varandras åsikter om krigets utövande.

Sommaren 1941, under de stora armémanövrerna i södra USA, då generalstaben övade divisions och kårs strid, mejslade man också ut de blivande ledarna. Överstelöjtnant Truscott godkändes med beröm, men där tycktes det ta stopp, han fastnade liksom i flaskhalsen. Så sent som i maj 1942 befordrades han till överste och erhöll stabschefsposition för IX Corps, Fort Lewis, Washington, vikt för Stilla havet. Dock, någon drog i en tåt och Truscott packade kappsäcken, kysste familjen adjö och seglade istället till Storbritannien.


Amerikanska armén behövde specialtrupper, likt de brittiska Commandos under Special Operation Excecutive, SOE. Överste Truscott ansågs perfekt för detta uppdrag, vilket han också var. Han upprättade US Rangers från ingenting och satte upp träningsläger i Skottland. Han rekryterade frivilliga, drog samman officerare och inledde en träningsregim ingen sett maken till tidigare i amerikanska armén. Truscott klarade själv utbidlningen utan problem, det var ett krav han hade på sig själv. Karlen var 47 år gammal.

Han hade inget till övers för britternas individualitet inom Commandos. Hans Rangers var unga, motiverade, vältränade grabbar som jobbade som team i en arméenhet, något annat var det aldrig tal om. Samtidigt blev han befordrad till brigadgeneral och det var hög tid att gå vidare. Den första färdiga enheten, 1st Ranger Battalion, ställdes under den karismatiske majoren William Orlando Darby. Själv placerades han under Lord Louis Mountbatten och Allied Combined Staff. I augusti 1942 deltog Truscott i räden mot Dieppe som den primäre amerikanske observatören. Detta var både hans och US Rangers första erfarenhet av strid i Europa och det dessutom under extrema förhållanden. Ingen av dem tycktes ha haft några problem med det.

Inför november 1942 befordrades han igen, till generalmajor, och stoppades in i ett sjöflygplan för vidare transport ut i Atlanten. Där ute, ombord på en väldig konvoj, välkomnades han av sin välgörare, general Patton. Truscott fick befälet över en särskild stridstyrka, 9 000 man infanteri sammansatta ur regementena 60 och 66, ur 9: e respektive 2: a infanteridivisionerna. Under Pattons ledning stormade de Mehdia och Port Lyautey i Marocko och lade under sig de franska kolonialtrupperna.


I mars 1943 fick general Truscott sitt första riktiga befäl över ett förband, 3rd Infantry Division, kallad The Marne Division eller The Rock of Marne. Det skedde naturligtvis under ledning av Pattons befäl över den sjunde armén. Man förberedde sig för Operation Husky och Sicilien. Truscott tränade sin division i den tunisiska öknen som reguljärt amerikanskt infanteri aldrig tränats tidigare. Soldaterna trodde att det var Boot Camp igen. Han lärde dem det som skulle komma att kallas Truscott Trot, en extrem marschform som innebar en hastighet av fem miles per timme under den första milen, därefter fyra miles per timme. Normal standard för amerikanska armén var 2.5 miles per timme.

Truscott delade helt Pattons åsikt att Montgomerys plan för Husky skulle stanna upp utmed Siciliens östra strand, i skuggan av vulkanen Etna. De, d.v.s. amerikanerna, skulle få göra jobbet själva och det inte dem emot. Patton förberedde under tystnad för en utbrytning och general Truscotts 3: e division skulle bli hans spjutspets. Tack och bock, hans division var mer än redo. Nu skulle de få se på gnistor, infanteri i rollen som kavalleri. De båda generalerna log slugt mot varandra.

Den amerikanska 3: e infanteridivisionens snabba avancemang utefter Siciliens västra och nordliga kust, deras tagande av både Palermo och Messina, huvudsakligen per fot, har gått till militärhistorien som en av de mest spektakulära infanteriframgångarna någonsin. Truscotts gossar utmarscherade både pansar och kavalleri. Det innebar inte enbart att marschera i medeltal fem mil per dygn under pågående strid, utan också några mycket vågade taktiska manövrer, innefattande kringgående rörelser medels amfibieoperationer.


Det gjordes möjligt därför att de hade Patton bakom ryggen, som gav det understöd de behövde. Både Patton och Truscott vågade sina liv under de hårda striderna, ofta manade de på sina trupper mitt i stridens hetta, med dragna vapen och med kulorna visslade omkring sig. Fältmarskalk Montgomery var ursinnig, han såg det som ett knivhugg i ryggen. General Omar Bradley, då kårchef under Patton, uttryckte sin chock och besvikelse över Pattons – vad han såg som – prima ballerinaroll på Sicilien, genom att hävda att han nått framgång genom att utnyttja Truscott. General Eisenhower vägrade lyssna till detta och Truscott bara ruskade på huvudet. De hade ett jobb att utföra och de gjorde exakt det, med råge.

Efter Sicilien separerades Patton och Truscotts vägar. Båda sörjde det. Patton flög till England och upprättandet av tredje armén. Sjunde armén övergick till ockupationstjänst på Sicilien och in på arenan kom istället den amerikanska femte armén från Nordafrika, under general Mark Clark. Rockaden var för invasionen av det italienska fastlandet. Truscotts 3: e division ansågs nu som den nya arméns främsta enhet. De stoppades in i VI Corps, under ett koppel mindre framgångsrika generaler, Ernest J Dawley och John P Lucas. Under detta ledarskap deltog 3: e divisionen i några av de hårdaste striderna i amerikansk krigshistoria, vid floden Volturna och så givetvis, Monte Cassino.

Truscotts män stred som djävlar, men man nådde aldrig riktigt fram i bergen och leran. Tyskarna, huvudsakligen fallskärmsjägare i infanteriposition, var rörligare och skickligare att utnyttja de taktiska förhållandena. Truscott var frustrerad och i slutet av 1943 drogs han och divisionen tillbaka för vila och reorganisation. I januari 1944 satte man sig i båtarna igen för att med VI Corps och britterna storma Anzio. Det hela hade kunnat bli ett fiasko om inte Mark Clark avsatt general Lucas som kårchef och istället placerat Truscott på posten.

VI Army Corps

Anzio var en amerikansk operation, VI Corps var det primära förbandet och Truscott kom därför att utgöra hela skillnaden för de allierades framgång. Det var som om han aldrig gjort något annat i sitt liv, när han mitt under pressade strider tog befälet över en organisation minst fyra gånger så stor som femton minuter tidigare. Han styrde upp hela striden och tog initiativet. Man pressade tillbaka tyskarna och kunde säkra ett ordentligt brohuvu varifrån man nu kunde stöta mot Rom, vilket var hela idén från början.

VI Corps drogs ut ur Italien direkt efter Rom för att ingå i Operation Dragoon, invasionen av södra Frankrike. Truscott ingick åter i den sjunde armén, Pattons gamla, nu under generallöjtnant Patch, som kommit ända från hårda strider i Stilla havet för detta tillfälle. Invasionen gick förhållandevis stilla tillväga och Truscotts kår avancerade stadigt norrut för att länka ihop med Pattons tredje armé. I detta sammanhang befordrades han till generallöjtnant och blev chef för en helt ny arméformation, den femtonde amerikanska armén, en rent administrativ ockupationsarmé bestående av helt gröna soldater. Befattningen var tillfällig, Truscott hade att sätta dem i funktion i Frankrike, skaffa dem lite råg i ryggen. I december flögs han tillbaka till Italien.

General Clark, en överreklamerad figur, men en favorit hos Eisenhower, skulle besätta ledarskapet för 15: e armégruppen i Italien, d.v.s. brittiska åttonde armén, under generallöjtnant Sir Oliver Leese och givetvis amerikanska femte armén, nu under Truscott. Som arméchef kom nu den gamle kavalleristen att styra över en hård och sur vinter innan en stor offensiv kunde genomföras på våren 1945 och tyskarna drevs upp i Alperna. Det var här han mötte kapitulationen och inledde arbetet med att befria det nu vunna Italien. Han tillhörde den lilla kader av ärrade fältgeneraler som Eisenhower valde att hålla kvar i Europa. För Truscott passade det bra, han hade ingen lust att åka hem och möta en fredstidsdegradering.


Så i oktober 1945 kom en skrivelse från Washington DC. General George S. Patton skulle lämna tredje armén för att istället axla femtonde ockupationsarmén i södra Tyskland. Patton har av armén fått förmånen att själv utnämna sin efterträdare och han har valt er, generallöjtnant Lucian K. Truscott, att göra honom den äran.

Truscott flög omedelbart över Alperna för att stötta sin vän i denna svåra stund. Den gamle generalen var grå och bedrövad, men evigt tacksam för att hans favorit och protegé var den som skulle ta hand om hans grabbar. För Truscott innebar tjänsten att parallellt med ockupationstjänst i västra Tyskland i princip marschera tredje armén hem. Han avrustade den i god ordning och introducerade nya trupper om vartannat. Själv kom han hem till USA och Texas 1947 med den fastställda rangen generallöjtnant. Som sådan lämnade han aktiv tjänst i armén.

Han var fortfarande i arbetsför ålder och påbörjade olika högre positioner i Washington DC. Han skrev samtidigt på sin bok, Command Missions, som kom ut 1954. Vi det här laget var han anställd av Central Intelligence Agency, CIA, med Tyskland som specialområde. 1953 blev han av president Eisenhower förordnad som ställföreträdande chef för CIA, under Allen Dulles. Han blev chef för den operationella verksamheten och ansvarade för flera av CIA: s framgångar vid den tiden. Han lämnade CIA 1958 och gick i pension. Han hade fyra år tidigare förärats den militära rangen av fyrstjärnig general.



Han slog sig ner i Alexandria, Virginia där han avled 1965. 1986 gavs en bok postumt ut i hans namn. Det var ett favoritprojekt han arbetat med under en stor del av sitt liv, The Twillight of the US Cavalry. Boken gavs ut av hans son, general Lucian Truscott III.

lördag 17 mars 2018

Hennes majestäts alla män


Brittiska armén ståtar idag med sju gardesregementen knutna till Londons garnison. De är fördelade på fem regementen infanteri (Foot Guard) och två regementen kavalleri (Horse Guard). Efter återkommande nedskärningar i försvarsbudgeten efter kalla krigets avslut, bär dessa förband, till skillnad från de s.k. linjeförbanden, sin regementsstatus endast i namn.

I själva verket är de idag bataljoner. Den 2: a bataljonen är för tre av Foot Guard Regiments försatta i s.k. Suspended Animation och representeras av varsitt Incremental Infantry Company, fristående kompanier, för högvakt i hennes majestät drottningens tjänst. Bataljonerna kan återinsättas vid behov.


De två Horse Guard Regiments delar på uppgiften att på reguljär basis upprätta en skvadron ryttare för ceremoniell tjänst i London och allestädes.

Regementena är:
1: a bataljonen, Royal Grenadier Guards + Nijmegen Company, Grenadier Guards.
1: a bataljonen, Royal Coldstream Guards + No 7 Company, Coldstream Guards.
1: a bataljonen, Royal Scots Guards + F Company, Scots Guards.
1: a bataljonen, Royal Irish Guards.
1: a bataljonen, Royal Welsh Guards.

Dessa fem infanteribataljoner utgör Royal Guards Division: s två brigader i krigsorganisationen. De två kavalleriregementena, Royal Horse Guards + 1st Dragoons (en skvadron), har renderat liknande öden som infanteriet och utgör idag vardera en bataljon. Tillsammans bildar de Royal British Household Cavalry, pansarspaning tillhörande Royal Armoured Corps.

Regementena är:
1: a bataljonen, Royal Life Guards.
1: a bataljonen, Blues and Royals.
1st Dragoons.

Reservenhet för Guards Division är Royal London Regiment, huvudstadens Territorial’s, TA (motsvarande hemvärnet), som även utför högvakt vid olika tillfällen. Samtliga gardesregementen håller sig med professionella orkestrar (civilanställda som kan marschera). Kavalleriet sätter upp en gemensam Music Troop under samma förutsättningar. Precis som i Sverige delar samtliga vapenslags olika förband på gardestjänsten över året, men endast ett regemente bär titeln First Guards, d.v.s. de finns alltid till hands till drottningens tjänst vid alla tillfällen. Royal Grenadier Guards utgör också London Garrison Reaction Force, senast brukade vid 9/11, då de upprätthöll tunga positioner kring bl.a. samtliga flygplatser.


Royal Grenadier Guards bildades 1656, men är inte arméns äldsta regemente och inte heller det äldsta gardet. Den äran tillfaller Royal Coldstream Guards, med baracker ute vid Windsor Castle. Tillsammans med Blues and Royals är de bildade 1650 och till skillnad från alla de andra är dessa två direkt knutna till republikanernas New Army under inbördeskriget. Grenadier Guards bildades av den flyende kungafamiljen på kontinenten – Bruges i dagens Belgien. Under tiden blev Grenadier Guards och Blues and Royals gardesförband i London med ansvar för ordningen i staden. Med restaureringen av monarkin 1660 fick Grenadier Guards status som First Guards av Charles II. Han litade naturligtvis inte på männen som nackat hans far, Charles I.

Coldstream Guards har officiellt aldrig accepterat denna skymf och relationen mellan de två regementena kan fortfarande idag beskrivas som hjärtligt förraktfull. Konkurrensen mellan dem är mycket hård och det tillhör traditionen att idrottsliga möten dem emellan alltid leder till blodvite. Det sägs också att det värsta som kan hände en fiende är att hamna framför dessa två gardesregementen tillsammans, eftersom de kommer att göra allt för att övertrumfa den andre i stridens hetta.


Royal Scots Guards har faktiskt sina rötter ända tillbaka till 1642, men i samband med monarkins restaurering och den följande reorganisationen av armén frlorade skottarna det försprånget. Dears officiella start börjar inte förrän 1805. Det engelska inbördeskriget har förkortat många gamla fina regementens historia. Royal Irish Guards har anor tillbaka till 1692 och irlänska trupper som följt Stuarts till Frankrike efter slaget vid Boyne. Det franska regementet 92e Régiment d’infanterie är faktiskt kusin till de irländska gardisterna. Deras  nuvarande formation skapades 1900. Irländarnas historia är naturligtvis starkt fläckad av Irlands historia. Deras rekrytering sker hemmavid i Nordirland. Stort arbete har utörts för att invitera katoliker i leden och det förekommer att gossar från den Irländska republiken hittar dit, trots att det utgör ett lagbrott hemma.

Royal Welsh Guards bildades 1915, mitt under brinnande världskrig, genom att man slog samman de sista fristående welsiska regementena. Welsiska regementen har givetvis existerat i den brittiska armén sedan 1600-talets slut. Kavalleriregementet Royal Life Guards har snarlik historia som Grenadier Guards. Den första plutonen sattes upp i Bruges 1658, men formationen som fullt gardesregemente skedde inte förrän 1788.


Varför bär de brittiska gardisterna pälsmössor? Denna mycket förekommande fråga kan enklast förklaras med slaget vid Waterloo, den 18 juni 1815.  Det väldiga slaget, som till sist satte stopp på Napoleons ambitioner för alltid, avslutades med en sista, mycket vågad spelinsatts av den lille kejsaren. Han satte in sitt garde i hopp om att bryta Wellingtons center. Detta var dömt att misslyckas, britterna var allt för starka. Det franska gardet vacklade och flydde. De förföljdes av bl.a. Grenadier Guards, vars soldater plockade upp de franska grenadjärernas pälsmössor och tog dem som troféer. Detta ledde till att brittiska armén lät göra pälsmössan till officiell trofé. De tillverkas idag för dyra pengar av svartbjörnsskinn från statliga uppfödare i Kanada.

Drottning Elizabeth II är Colonel-in-Chief för samtliga gardesregementen, med ordinarie överstar som väblar. Colonel of the Regiment för Blues and Royals är HRH Anne, Princess Royal. Blues and Royals har sitt namn och sina traditioner naglade från första stund, det enda gardesregementet i brittiska armén som bär blå vapenrock istället för röd. Det röda kommer från republikanernas New Army under inbördeskriget, så även Blues and Royals avvikelse och status.


Med dubbla funktioner, högvakt och strid, blir påfrestningen på i första hand Grenadier Guards och Household Cavalry mycket stor. Deras soldater skall både kunna föra sig med precission på paradgården, samtidigt som de skall utgöra elitförband. Under de år som brittiska armén slagits i Irak och Afghanistan har det visat sig vara en utmaning. Grenadier Guards är s.k. Light Infantry, d.v.s. spaning och framskjutna positioner, på samma sätt som kavalleristerna är pansarspaning, i Mellanöstern oftast som pansarunderstöd till infanteri. Bataljonernas kompanier roterar sina funktioner mellan fronten och London. Det påminner om amerikanska arméns 3rd Infantry Regiment, The Old Guard i Washington DC.

De tillhör de bästa soldaterna i världen och de är definitivt flotta att se på under högvakt. För den intresserade kan det rekomenderas Trooping the Colour i juni månad varje år. Det är då drottningen inspekterar hela sitt garde. Samtliga gardesregementen är på fötter, ca 1 500 man, och alla orkestrarna är på plats. Det är en paradorgie under två timmar som knappast existerar någon annanstans. Ledarskapet roterar mellan regementena från år till år, även om prinsessan Anne är ceremonimästare. Det sägs att man bör försöka passa in sitt besök det året då Coldstream Guards styr det hela. Då skall puts och precission vara som allra störst. Alla soldater hatar det, när Coldstream skall visa de övriga civilisterna i uniform hur en militär slipsten skall dras.




fredag 9 mars 2018

Tjurrusningen


Det var ett av dessa tillfällen i början av andra världskriget, när Adolf Hitler visade sig ha rätt och hans generaler, eller i det fallet; hans amiraler, hade fel. Det var något med hans intuition, hans politiska radikalism, eller också hade han bara tur som en dåre. Det startade dock med en negativ slutsats vintern 1941–42, medan Operation Barbarossa definitivt frusit fast borta i Ryssland och man lade ut den slutliga lösningen för Europas undermänniskor i förorten Wannsee, Berlin.

Tyska flottans, Kriegsmarine: s ursprungliga plan, att använda de stolta, tunga krigsfartygen, som man konstruerat med största noggrannhet och till enorma summor, för att på världshaven jaga fiendens underhållstonnage, den hade gått i baklås. Den strame chefen för Ubootwaffe, amiral Karl Dönitz, hade statistiken i svart på vitt. De stora ytfartygen producerade inte på långa vägar lika mycket förstörelse och undergång som hans betydligt billigare undervattensflotta. Haven hade helt enkelt blivit trängre för ytfartygen.

Amiralerna var därför försiktiga med dem. Man hade lärt sig mycket från sänkningen av Bismarck nästan ett år tidigare. Var de tyska krigsfartygens tekniska fulländning, dess hastighet i förhållande till deras tunga bestyckning, endast till för uppvisning, amiraler emellan? Man hade inga bra svar och nazismen hade mycket sig själva att skylla, som gjort flottan till Wehrmachts strykpojkar. Två av de stolta krigsfartygen hade gjort en räd över vintern nere vid Afrikas västkust, Operation Berlin, men nu hukade de sig i hamn i franska Brest efter att med nöd och näppe slunkit undan Royal Navy: s ilska.

Amiral Ciliax

Hitler var irriterad, samtidigt förstod han mycket väl en viktig faktor med hans stolta slagskeppsflotta. Britterna var helt besatta av den. Den var en blödande vagel i deras öga och det fanns definitivt propagandavinster att göra nu, särskilt med utvecklingen i Ryssland och därför Skandinavien ur ett örlogsperspektiv i baktanke. Man hade nyligen utsett en eskaderchef för den betydande närvaro av den tunga tyska flottan som samlats i Brest och Hitler kallade så till sig honom för konferens.

Amiral Otto Ciliax var Befehlshaber der Schlachtschiffe och hade en enastående styrka under sig. Två slagskepp, systerfartygen Scharnhorst och Gneisenau, samt nu senast tunga slagkryssaren Prinz Eugen*, plus jagareskort om sex fartyg. Till hans blandning av chock och entusiasm, kommenderades Ciliax av Hitler personligen i januari 1942, att med sin slagskeppseskader forcera Engelska kanalen och återföra fartygen till sina respektive hemmahamnar i Tyskland. Detta för vidare operationer i norra Atlanten tillsammans med slagskeppet Admiral Tirpitz** från norska hamnar.

Scharnhorst och Gneisenau

Hitler gav planen dess namn, Unternehmen Zerberus, Operation Cerberus, efter den flerhövdade besten till hund som vaktade de gamla grekernas Hades, så de döda inte skulle kunna återvända till de levande igen.

Amiralitetet var naturligtvis absolut emot detta och stackars amiral Erich Raeder fick nästan slaganfall. Kryssa genom Engelska kanalen, fullt synliga med blotta ögat från Dovers klippor, vad i hela världen var detta? Samtidigt hade amiral Ciliax talat med sina marina befälhavare, samt med kustartilleriet utmed franska kusten, Atlantvallen. Antagligen hade även Hitler sett deras rapporter. Britterna var verkligen besatta av tyska flottans stora krigsfartyg, mer så än med ubåtarna. Det var en fråga om gamla traditioner, om storartad prestige, om än bakåtsträvande, men fortfarande i högsta grad gällande. Royal Navy höll sig borta från kanalen med sina primära krafter, det var huvudsakligen RAF som förde deras talan i den smala passagen.

 Amiral Ciliax hade därmed ett krav för genomförandet av Cerberus. Med sitt Führerbefehl brännande i innerfickan på sin uniformskavaj mötte han upp i Paris med fältmarskalk Hugo Sperrle, chef för Luftflotte 3, det huvudsakliga Luftwaffe i Västeuropa. Han fick allt han pekade på, inklusive lånet från tyska flygvapnets stamstyrka, generalöverste Hubert Weises Luftflotte Reich och dennes högpotenta Jaktgrupp Galland, givetvis under ledning av det österrikiska flygaresset, överste Adolf Galland. Av Sperrle fick Ciliax även med sig en av flygmarskalkens bästa officerare, överste Max Ibel, en fanatisk seglare, som ny flygstridsadjutant ombord på Scharnhorst. Flygvapnets inblandning gick under namnet Unternehmen Donnerkeil.

Amiral Ramsay

Hitler och Ciliax var inne på rätt spår, hur otroligt det än kunde låta. Britterna hade vid det här laget, efter Bismarck, slaget om Storbritannien och amerikanernas inträde i kriget, lagt sin omedelbara närhet åt sidan. Idén att de tre stora krigsskeppen i Brest skulle göra en tjurrusning genom deras kanal, mitt framför näsan på dem, var absolut teoretiskt möjlig, men knappast trolig, ansåg de. Och om så ändå skulle ske, så måste det ske på natten – eller hur? Tyska flottan i Engelska kanalen, mestadels torpedbåtar, hade med tiden lärt sig britternas slöa arrogans, vilket också bekräftades av Luftwaffe. Ciliax tog vid sin återkomst till Brest kontakt med väderlekstjänsten och kunde den 10 februari meddela führern och amiralitetet att han hade för avsikt att lätta ankar strax innan gryningen den 11 februari 1942.

Samtidigt började minsvepare i hemlighet, nattetid, det svåra arbetet att röja väg för rusningen. Minor ansåg Ciliax vara det verkliga hotet. Britterna hade lagt ut hur mycket som helst. Ett formligen minkrig hade utväxlat mellan stormakterna i kanalen, där man lade ut och röjde om vartannat. Man aktade sig för att bruka ökad flygspaning för att inte röja intentionerna. Radiotystnad gällde, den viktigaste faktorn, med facit i hand. Utmed den brittiska kusten började en styrka av tyska ubåtar att under tystnad patrullera och agera lyssnarposter. Inte ens den franska motståndsrörelsen upptäckte att de tre stora bjässarna utmed den förhållandevis höga kustlinjen vid hamnen i Brest, avvecklade sina väldiga kamouflagenät och lättade ankar.

Prinz Eugen

Det var innan gryningen och Cerberus var ett faktum. Hela Kriegsmarine: s organisation utmed Atlantvallen hade satts i stridsberedskap. Amiral Ciliax: s eskader om två slagskepp, en slagkryssare och sex jagare, sammanlagt närmare 13 000 mans besättning, gick under strikt mörkerdisciplin ut från Brest. De rundade Bretagnes spets och med 30 knots hastighet satte man kurs norrut. Mannarna skulle tillbringa hela resan vid sina stridsstationer, kanonbesättningarna skulle äta och sova i sin flamsäkra skyddskläder invid sina laddade pjäser. Varenda kikare ombord samtliga fartyg spejade över himlen. Vinden var loj, men det viktigaste var att molnbanken var låg. Man skulle löpa en stafett mellan de tyska marinbaserna utefter de franska, belgiska och holländska kusterna, för minsveparnas och torpedbåtarnas skull. Dessa kunde inte förväntas hålla eskaderns högt uppskruvade hastighet i full högsjö.

Solen stod redan högt över molnbankarna den 11 februari och ingen britt hade setts röken av. Sperrles jaktflyg hälsade regelbundet på och brakade över dem med tjutande motorer. Det fanns alltid minst 250 av dem till eskaderns disposition inom någon minut utefter hela resan. Överste Ibel imponerade Ciliax med små demonstrationer av den enastående snabbheten i hans vapens kapacitet. Han pekade också ut kollegan Gallands överflygningar, vilket rapporterades till besättningarna över högtalare. Detta möttes med stort jubel. Tänka sig, en av Tysklands största superkändisar brydde sig om dem, vanliga däckssvepare.

Överste Ibel

Det var Luftwaffes närvaro som först efter flera timmars dagsljus väckte britternas intresse. RAF: s radar plockade upp dem som märkliga manövrer på andra sidan kanalen. Två Spitfires sändes ut för att diskret kontrollera på låg höjd. De upptäckte också Ciliax eskader, men eftersom de beordrats radiotystnad måste de först återvända hem innan de kunde rapportera utvecklingen. Nu befann sig tyskarna utanför Cherbourg med skummet yrande över deras bogar. Britterna slösade bort hela 11 februari med interna diskussioner om vad som var i görningen, ända tills premiärminister Winston Churchill blev varse och omedelbart insåg vad som höll på att hända. Hans order var lika ilsken som den var direkt: Sänk dem omedelbart!

I Dover satt Royal Navy: s direkt ansvarige för kanalen, amiral Sir Bertram Ramsay, hjälten från Dunkirk. Han slog hopplöst ut med armarna. Förutom attackflyg, torpedbåtar och några ubåtar så hade han ingenting att stoppa kollegan Ciliax med.  Home Fleet hade dragit tillbaka allting av tyngd norrut, antingen utefter den skotska kusten, eller i Scapa Flow. Om han gick ut på en av klipporna utanför hans bas skulle han snart kunna se fartygen passera förbi med fladdrande naziflaggor. Vad göra?


Vad som överraskade britterna mest var att de trott att de två stora bestarna, Scharnhorst och Gneisenau, varit allt för skadade efter Operation Berlin. Det hade Enigma övertygad amiralitetet i London. Det hade dock varit lättare skador, som snabbt reparerats. Det fanns en plan, framtagen av Ramsay och kallad Operation Fuller. Den kombinerade flygvapnets radar och spaningsflyg med flottans resurser av lättare stridsbåtar i kanalen. Det var 32 torpedbåtar ur Dover och Ramsgate, eskorterade av något tyngre kanonbåtar, samt flottans eget torpedflyg utmed kusten. Från baser i Kent fanns det en spärr av sex Harwich-jagare som kunde sättas in i kanalen. Det var i sammanhanget mycket tunt och, skulle det visa sig, för sent.

Under natten mot den 12 februari gick den nu kallade Brest-gruppen ohotat mot tryggheten i hemmahamn. På morgonen försökte RAF Fighter Command att göra sig märkbara, men motades omedelbart bort av överlägsna tyska luftstyrkor. Närmare lunch försökte RAF Bomber Command, men med fel bomber och återvände. Vid Dover, strax efteråt, sköt kustartilleriet, men missade – out of range. Attacker med torpedbåtar och jagare misslyckades också. Det var allt för sena och hann aldrig gruppera sig för strid. Det var som förbannat.


Vid 19:55 gick Gneisenau på en mina vid den holländska ön Terschelling. Hon fick tillfälligtvis göra stopp i maskin, men kunde fortsätta, nu i 25 knops hastighet. 21;34 gick Scharnhorst på en mina i samma fält och fick svårare skador. Hon linkade i hamn med förstört roder och endast en propeller i drift. Det var minorna som gjorde jobbet, men utan att hindra Operation Cerberus. Churchill var rasande och det brittiska amiralitetet var skymfat. Man hade helt missbedömt tyskarnas fräckhet.

Dock, ingenting av detta hade någon betydelse i kriget. Redan natten till den 27 februari bombades Gneisenau i sin torrdocka av RAF och skulle aldrig mer beträda havet. Prinz Eugen skadades svårt av torpeder vid Norge och förflyttades till Östersjön. Hon skulle sluta som mål för atombomber hos amerikanarna. Det mest kända ödet stod Scharnhorst för, sänkt av Royal Navy vid Nordkap den 26 december 1943, efter att ha gömts undan i norska fjordar.

Det var som med Graf Spee, Bismarck och Tirpitz, all bravur och teknik till trots, Kriegsmarines stolthet gick under ensamma och övermannade, utnötta och stukade, offer för en helt missriktad satsning av en galen ledare.



* Fältmarskalk Gerhardt von Scharnhorst (1755–1813) var bl.a. organisatör av den preussiska krigshögskolan i Berlin. Fältmarskalk August Neiderhardt von Gneisenau (1760–1831) var ännu en betydande organisatör av den preussiska armén, tillika rektor på krigshögskolan. Prinsen Eugen av Savojen (1663–1736) var en av den germanska historiens största härförare.

** Storamiral Alfred von Tirpitz (1849–1930) var de facto skaparen av den moderna tyska flottan såsom den framstod under de båda världskrigen.